Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911

söndag 28 februari 2010 | 0.05 | 1 kommentar

Kafkas “dagböcker” är en blandning av dagboksanteckningar, resedagbok och litterära utkast. Det här är första delen dagbok i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Och det är bitvis rätt trevlig läsning. Bäst är det när det är ren dagbok. Jag tycker man kommer Kafka in på livet bättre än genom breven. Men ändå: Det märks att han var medveten om att detta kanske skulle ges ut i framtiden.

Det är slående hur mycket tidsandan påminner om vår, trots att dessa anteckningar skrevs för nästan 100 år sedan. Förra sekelskiftet var ju Habsburgs storhetstid - det var då man byggde de monumentala stenhus som fortfarande är attraktivast att bo i. (Inte ens det man bygger i dag lyckas överträffa den tidens byggnader i en sådan kvalitetsaspekt som takhöjd.) Det var världsutställningar och de första tunnelbanorna byggdes. En enorm optimism verkar ha präglat livet i metropolerna, dessa de sista åren före världskrigen och depressionen. Det är kul att få rapporter från det, från golvet så att säga. Inte minst gillar jag när Kafka beskriver hur Paris metro fungerar, eller hur en hel gata engagerar sig när en privatbilist (ovanligt på den tiden) krockar med ett cykelbud. Det är förvånansvärt hur lika oss de ändå var på den tiden i vad de ägnade dagarna åt och vad de tänkte på. Precis som vi kände de sig moderna. Största skillnaden mellan nu och då, förutom den tekniska utvecklingen, är kanske att tjänstefolket försvunnit, samt synen på pojkar.

Något som slog mig var också hur “antisemitiskt” Kafka uttrycker sig. Nu var han ju själv jude, men det han skriver visar hur självklar frågan om olika raser var på den tiden. Kafka ger till exempel uttryck för den då rådande synen att judar blev sjuka oftare än andra människor. Han beskriver näsor och andra karaktäristika på ett sätt som skulle få en att rygga tillbaka om det skrevs av en ickejude. Det påminner nästan litegrann om dagens syn på homosexuella, där såväl homon som heteron skämtar friskt om fjollighet och annat som antyder att homosexuella är genuint annorlunda till sin själva konstitution - precis som man menade att judarna var på den tiden.

Kafka var 27-29 år när han skrev de här dagböckerna. Dvs 37-39 med dagens mått - som James Hawes påpekar i Excavating Kafka får man lägga på 10 år för att förstå hur en sekelskiftesmänniska tänkte. Man blev vuxen tidigare då; gifte sig, fick barn osv cirka 10 år tidigare än nu.

De litterära utkasten är inte mycket att hänga i julgranen, enligt mig. Värst är den reseroman han började skriva med Max Brod (som f ö framstår som en ordbajsare utan like - hela tiden nämns nya böcker och citeras högtravande kulturartiklar utan substans): Richard och Samuel. Intetsägande så det förslår, vilket kanske var anledningen till att de inte fortsatte på den. Endast som ett uttryck för deras vackra vänskap är den lite rörande.

Liksom de övriga banden i Bakhålls Kafkautgivning präglas detta av en så hög kvalitet rent pappersmässigt att det nästan känns som en helig handling att vända blad. Översättningen är utmärkt och översättarna guidar och förklarar i noter precis så detaljerat som vi Kafkafans vill ha det. Inte minst är det kul att ta del av de fejder som utspelat sig mellan olika uttolkare av Kafkas handstil.

Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll, 2003
ISBN: 9789177422013

Ev fler recensioner på Knuff.

Kategorier: 1900-1949, 1909, Betyg 3, Biografier & brev, Läst på svenska, Man, Tjeckien
Författare: Kafka Franz

Franz Kafka: Inte ens natten är tillräckligt mycket natt

tisdag 7 oktober 2008 | 14.36 | 2 kommentarer

Jag följer Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Böckerna är minst sagt strama i sin formgivning, precis som Kafkas prosa, och dessutom inbundna på riktigt, dvs bundna med tråd, något som tyvärr blir allt ovanligare. En billigare utformning vore naturligtvis ett hån mot det gigantiska översättnings- och redigeringsjobb som Hans Blomqvist och Erik Ågren utför.

Volymen som fått namnet ”Inte ens natten är tillräckligt mycket natt” innehåller Kafkas brev från november 1912 till januari 1913. Det handlar nästan uteslutande om hans brev till flickvännen och sedermera fästmön Felice Bauer.

Och de är ett sömnpiller utan like. Trots Kafkas ändlösa bedyranden om hur mycket hon betyder för honom är breven märkligt svala och oengagerade. Jag förstår inte varför. Det är något som inte går ihop här.

Varje historia mår bra av en konflikt, och det var inte förrän jag hittade den som läsandet av kärleksbreven blev uthärdligt.

James Hawes beskriver i ”Excavating Kafka” hur Kafka aldrig var riktigt intresserad av Felice Bauer och inte heller sexuellt attraherad av henne. Det verkar som att han snarare hade en trettioårskris och ville ha en fästmö främst av sociala skäl. Plötsligt faller bitarna på plats och konflikten är ett faktum: Hur länge ska Kafka lyckas äta kakan och ha den kvar? Hur länge ska han lyckas med bedriften att ha en fästmö utan att behöva träffa henne? (Felice bodde i Berlin och Kafka i Prag, en resa på minst 8 timmar på den tiden.) Felice verkar bli allt mer förtjust i Franz, och hans bortförklaringar till varför de inte kan träffas börjar utvecklas till en thriller. Han kan till exempel avsluta ett brev så här:

Jag slutar nu, det är redan sent, jag skulle ändå aldrig bli klar, och varför låter jag egentligen händerna syssla med brevskrivande, när de är som gjorda för, och inget högre önskar än, att hålla om Dig?

Men som varje romanförfattare vet är det inte ord som snidar karaktären, utan handlingar. Och hur längtansfull Kafka än säger sig vara så kvarstår faktum: Han tar sig aldrig för den där Berlinresan. Det blir rentav pinsamt ibland när han gör andra resor av nästan samma längd. Då kan han inte skylla på att han är en ”skuggfigur” som bara häckar i lägenheten i Prag.

Den stora behållningen för mig var allt Kafka skriver om sitt eget skrivande. Vilken aspirerande romanförfattare känner inte ett lugn av att se en av litteraturhistoriens största skriva följande rader om sin pågående roman (5–6 januari 1913):

Det är fasligt vad den kan ändra utseende; när jag väl fått upp lasten på vagnen är jag i mitt esse (med vilken schvung jag skriver! Bläcket stänker omkring mig!), jag njuter av att smälla med piskan och vara en riktig herreman, men så snart lasten faller av (och det kan aldrig förutses, aldrig förhindras, aldrig förtigas) som den gjorde igår och idag, tycks den mig orimligt tung för mina ynkligt smala axlar, och då vill jag helst ge upp alltsammans och lägga mig ner och dö.

Eller lite mer vardagligt (17–18 november 1912):

Min käraste, klockan är halv två på natten, berättelsen jag nämnde är inte på långa vägar färdig, romanen har jag inte skrivit en rad på idag, så det är inte med någon större entusiasm jag går till sängs.

Kafka är expert på att nedvärdera sig själv. Många är de långa tirader om hur lycklig han är som har träffat någon som Felice, hur han inte är värd henne och hur hon borde göra bäst i att fly medan tid är. Han utmålar sig som den socialt handikappade konstnären som är oförmögen till ett fungerande liv.

Det är dock en chimär. I själva verket är han domptören som styr deras förhållande genom sina brev. Han må nedvärdera sig själv i tiraderna – men i grund och botten gör han bara samma sak som män gjort i alla tider: Pratar om sig själv.

Förmodligen var Kafka högst medveten om att breven en dag skulle publiceras – mycket tyder på att hans önskemål om att de skulle brännas inte skulle tas på allvar. Och för att vi bara ska få läsa Kafkas egen version av förhållandet med Felice Bauer såg han till att bränna breven från henne, som – av Kafkas svar att döma – verkar innehålla en del frågetecken kring varför Kafka aldrig vill träffa henne.

Den här brevsamlingen har legat på mitt nattduksbord i något halvår. Jag tycker mycket om Kafkas behärskade prosa, som översättningen är mycket följsam. Jag har tyckt om att läsa några brev då och då – parallellt med annat läsande – men kan inte säga att jag ser fram emot fler brev till Felice. Förhoppningsvis är de två första dagboksvolymerna mer inspirerande.

Kategorier: 1900-1949, 1912, Betyg 2, Biografier & brev, Läst på svenska, Man, Tjeckien
Författare: Kafka Franz

James Hawes: Excavating Kafka

onsdag 1 oktober 2008 | 17.19 | 4 kommentarer

Det ska mycket till innan man skriver en bok om Kafka. Vad mer finns att säga, liksom? Alltså måste varje författare som ändå ger sig i kast med uppgiften ha en tydlig agenda. Hawes är att ta ner Kafka på jorden. Han vill krossa ”K-myten” om det socialt handikappade missfostret som blev känt först efter sin död och helt enkelt göra honom lite mer dödlig och därmed tillgänglig.

Nu känner jag redan den dödlige Kafka. Har man läst några böcker om honom vet man att han var något av en karriäristisk kulturtant som dessutom visste att uppskatta folkliga nöjen som kabareter och bordeller. För den som inte är Kafkanybörjare blir boken därför lätt tröttsam i sitt upprepande om att Kafka minsann inte alls var så miserabel som du tror. Inte hjälper det att författaren konsekvent kallar Kafka för ”our hero” under bokens första del. Är det en barnbok?

Stilen är lättläst även i övrigt. Bidragande därtill är de ständiga upprepningarna – varje poäng uttrycks flera gånger med små variationer. Jag får intrycket att författaren egentligen har väldigt lite att säga, men känner sig tvingad att göra det på väldigt många sidor för att rättfärdiga en bok i stället för att skriva en kort uppsats.

Jag ursäktar dock Hawes. Skriver man om Kafka måste man hårdvinkla för att synas i floden. En av Hawes vinklar var Kafkas porr. Det var på den han fick press över hela världen, och det var tack vare den som jag beställde boken.

Det handlar dock inte om porr. Jag förutsätter att författaren valt ut sitt bästa ”bevismaterial” till boken, och det är så pass oskyldiga bilder att jag som läsare inte kan se vinkeln som något annat än en marknadsföringskupp. Författaren försöker argumentera att på den tiden var detta i högsta grad porr, men de flesta av oss har väl någon gång sett antika så kallade ”franska kort” som kunde vara nog så explicita. Det är inte de bilder som Hawes publicerar. De är inte ens fotografier, utan suggestivt erotiska illustrationer, samtliga tagna ur tidskriften Amethyst.

Författaren verkar vara medveten om att bevismaterialet är tunt, för han begår misstaget att beskriva de publicerade bilderna för oss, eller för de barn som nu allt mer känns som bokens tilltänkta målgrupp:

I mean, sex is sex, but some of the pictures are a little bit bizarre (see page 66).

And some of them, such as the one above, are quite frankly, well, rather dark …

Or even scary (see page 68).

Folk som använder ordet bisarr för att beskriva kulturyttringar vinner ingen respekt hos mig, och resten av hans omdömen gör mig bara än mer avogt inställd. Sorry, Hawes, ditt case är tunt, mycket tunt.

Desto bättre då att boken faktiskt innehåller två bra kapitel om Kafkas förhållanden med Felice Bauer (”nothing to do with sex”) och Milena Jesenská (”all about sex”). Jag håller på att läsa Kafkas brev till Felice, och det har slagit mig hur svala de är, trots Kafkas narcissistiskt romantiska bedyranden om hur stark hans kärlek är. I Hawes bok får jag förklaringen, och den är bra.

En alternativ vinkel till ”Kafka’s Porn” hade alltså varit ”Kafka’s Women”, men den boken har väl redan skrivits ett antal gånger.

Bra är också Hawes teckningar av det Habsburgska riket och den färska staten Tjeckoslovakien.

Slutligen måste det sägas att James Hawes trots allt är en stilist och att det ofta är ett nöje att läsa honom. Det påminner lite om att dricka en kopp te med socker och mjölk (eller ett glas lådvin för den delen) tillsammans med en äldre, beläst herre som får babbla på. Det relativt substanslösa innehållet (det finns liksom inget nytt här) gör det dock lite löjligt när författaren uttrycker sig som om tredje världskriget brutit ut. Här till exempel angående Kafkas leende på en bild:

Ah, yes. Of course. Those deep, veiled eyes. That wary, quizzical smile. The self-conscious irony of the pose. Yes, yes, it is our Kafka after all: all is well.

Except it isn’t all well. It’s not well at all.

Det är stilism på autopilot.

Läs hellre ”Låt Proust förändra ditt liv” av Alain de Botton.