Johan Theorin: Nattfåk
söndag 21 februari 2010 | 12.02 | 3 kommentarer
Det största problemet med Nattfåk är att det inte finns någon story. Jag vill minnas att det i Theorins debutroman Skumtimmen (tydligen inte recenserad här, men den var bra, jag gav den en fyra) fanns något slags ouppklarad mordhistoria, ett mysterium som väntade på att lösas och som fick mig att fortsätta läsa. Något liknande hittar jag inte i Nattfåk. I stället finns där diverse övernaturliga inslag som varken är övertygande eller skrämmande.
Bidragande till mitt ointresse under första halvan av boken är den outhärdligt söta familj det handlar om: Pappa Joakim, mamma Katrina, och så lilla Livia och Gabriel. De har just sålt sin villa i Bromma och flyttat till en förfallen gård på Öland, Åludden, som de ska rusta upp. Jag tror att följande mening sammanfattar allt jag har emot denna familj:
När barnen somnat hade de gått igenom de södra rummen på nedervåningen och funderat över hur deras olika personligheter bäst skulle komma fram i färgvalen.
Jag skrev ett stort “SPY” i kanten och funderade på om inte Johan Theorin är den socialt accepterade varianten av Camilla Läckberg; båda skriver om småbarnsföräldrar för småbarnsföräldrar. I alla fall antar jag att det bara är sådana som kan uppskatta allt detta daltande med barnen som vi plågas med under de första kapitlen. Det är överlag väldigt långtråkigt i början. Långa transportsträckor som är helt onödiga. Mycket fluff, inget flyt. Och hela tiden verkar författaren göra allt för att jag ska ogilla hans protagonist. Ett exempel när Joakim är ute och kör bil:
I en korsning stod han inklämd mellan en buss och en sopbil och såg en kvinna knuffa en barnvagn över gatan. Barnet i vagnen frågade något, men mamman stirrade bara rakt fram med sur blick.
Jag ogillar honom för att han är så präktigt god när han lägger märke till den vardagstristess som genomsyrar samhället, eller vad de där orden nu ska få oss att tänka. Joakim är god, och inget kunde vara tråkigare. Jag antar att han är god för att han är den av karaktärerna som författaren tänker på som sig själv, så som brukar vara fallet när de heter något liknande. Joakim Westin/Johan Theorin är dessutom duktigt könsrollsmedveten och låter Livia sparka boll med en killkompis:
Sedan vände hon snabbt runt och fångade in bollen med fötterna i ett hörn av rummet och sparkade tillbaka den med ett hårt skott.
Snälla, bespara mig dessa söta detaljer. Det jag hatar är alltså den borgerliga familjeidyllen, den är som den pastisch på lyckad svensk medelklass som brukar förekomma i tyska tevefilmer som skildrar livet i ett icke namngivet nordligt paradis. Nå, det visar sig att allt inte är så perfekt med familjen Westin. Faktum är att den är mer komplicerad än de flesta, men det första intrycket som hamrats in under första halvan av boken sitter djupt.
Det finns karaktärer jag gillar också. Katrinas mamma Mirja t ex, en alkoholiserad konstnär vars värme och goda intentioner man verkligen känner - that’s my man! Och så Gerlof förstås. Han är med väldigt lite i den här romanen, men är lyhört skildrad. Det här är Theorin när han är som bäst - synd att den gamle mannen inte fick vara med mer.
Den känsla som Theorin besitter när han skildrar Mirja och Gerlof saknas helt i kapitlen om några småskurkar som gör inbrott i sommarstugor, liksom i några korta comic relief-passager med tanter som pratar med varandra på ett ålderdomshem. Här ska man skratta igenkännande åt den kärleksfullt karikatyriserande skildringen av ett par pensionärer antar jag, men jag säger: Stryk!
Det övernaturliga kommer in lite här och var. Minst trovärdigt är det att småskurkarna leker anden i glaset och låter Aleister Crowley bestämma var de ska göra inbrott. Men det är inte särskilt mycket mer trovärdigt, och inte mer skrämmande, på andra ställen. Mest är det Joakim som får höra diverse röster från döda människor. Han går upp i det så till den grad att han helt försummar sina barn - medan de sover smyger han ut i en lada för nattliga seanser med de döda. Det händer inte bara en gång. Ibland stannar han inne och smyger in till sin dotter på natten för att utnyttja henne som medium när hon pratar i sömnen. Ge dig, Joakim! Jag tycker inte att det är något fel i sig på en huvudperson som tror på spöken, men jag tycker inte att författaren gör det trovärdigt att Joakim verkligen gör det. Han framstår bara som en vilsen toffel, och det enda som gör att jag kan känna sympati för honom är att han utsätts för diverse obehagligheter.
Ingen story som sagt. Ändå börjar man vända blad snabbare under andra halvan av boken. Han får till det ibland, Theorin, med oväntade kapitelslut (cliffhangers är att ta i). Och upplösningar är han uppenbarligen bra på. Det är snyggt, smart och rafflande - men det räcker inte.
Författare: Theorin Johan
Bernhard Schlink: Das Wochenende
torsdag 18 juni 2009 | 15.36 | 1 kommentar
Mästerligt! Jag tog med mig Das Wochenende till Sverige eftersom jag tyckte att den kunde passa som läsning under midsommarhelgen då vi är ett antal personer som kommer att träffas i ett hus på landet, precis som i Das Wochenende. Men jag har redan läst ut den!
Boken handlar om en fängslad raf-terrorist som efter 24 år blir benådad och släpps ur fängelset. Hans syster möter honom och kör honom till ett gammalt hus på den brandenburgska landsbygden, där hans gamla vänner väntar. Det som är tänkt att bli en bra start på den gamle terroristens nya liv utvecklar sig, naturligtvis, till ett antal dramer, inte minst i takt med att nya aktörer plötsligt kommer in på scenen.
Ja, det här känns mer som ett kammarspel än en roman, och jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se Das Wochenende som pjäs snart, förslagsvis på Deutsches Theater. Stämningen är så tät, karaktärerna så trovärdiga, konflikterna så djupa - det här var tre dagars ren njutning (till skillnad från de månader jag tillbringade med den första längre bok jag läste på tyska).
Till min eufori bidrar att detta är den första bok på tyska som jag läser av ren lust. Som sådan kommer jag alltid att minnas den, precis som jag alltid kommer att minnas Terry Brooks The Scions of Shannara som den första bok på engelska som jag slukade av egen vilja. Det var den boken som fick mig att läsa mer på engelska, och som sådan var den extremt viktig. Nu har Schlink på samma sätt öppnat dörrarna för mig till ännu ett språks samlade litteraturskatt.
Det var Schlink som skrev Högläsaren, boken som nyligen blev film. Även Högläsaren var mästerlig, jag slukade den (på svenska) för några år sedan.
Författare: Schlink Bernhard
Ebervall & Samuelson: Ers Majestäts olycklige Kurt
måndag 20 oktober 2008 | 10.18 | Inga kommentarer
Nu ska jag göra något ovanligt och skriva om en bok jag inte läst ut. Faktum är att jag bara läst till sidan 20 i Lena Ebervalls och Per E Samuelsons ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Och jag kan inte fortsätta.
Som lingvist har jag alltid synpunkter på en författares språk, men det har nog aldrig gått så långt som att jag lägger en bok ifrån mig, i synnerhet så tidigt i läsandet, enbart för att jag ogillar språket. I den här boken ogillar jag språket starkt, och det blir extra känsligt eftersom Kurt Haijby levde på riktigt - det är alltså i en verklig persons mun som författarna lägger det infantila talspråket, som vissa recensenter med en eufemism kallar ”färgrikt”, ett ord som väl aldrig ska uppfattas som en komplimang.
Mina tankar gick till den ”historiska show” som man satt upp om jordens historia på nöjesfältet Månen i ett avsnitt av Futurama. Fry ropar: ”Men så där var det inte alls!” Trots att jag inte vet mycket om Kurt Haijby vill jag ropa likadant när jag läser sådana här stycken:
När han var hemma på slottet talade han tyska och franska med olika utlänningar som kom på besök eller i telefon – allt inför den häpna men föga imponerade hushållerskan Karna. Fin herre! Jo, jag tackar jag! Han är inte ett dugg finare än trädgårdsmästarn! tänkte Karna för sig själv.
Till Karnas förargelse bidrog det faktum att Haijby lyckades förpesta hennes tillvaro även under sin bortovaro. Bökiga och stökiga hantverkare drog in i det vackra lilla slottet och bankade och bröt och ställde till, och Karna höll på att slita ut sig genom att springa efter dem alla och skälla och ropa ut förhållningsorder. Det murades så smutsen stänkte kring väggar och golv, det målades så det kom färg på tapeter och mattor. Klirr! Där sprack en blyinfattad ruta! Ritsch! Där blev en reva i ett draperi! Kling och klang! Där bröts hela badrummet upp för att man skulle installera en varmvattenberedare till direktörens badkar. Ring! Där ringde telefon och portklocka: det var gubbar som kom kånkandes på de finaste möbler och konstverk, ända ifrån Stockholm. ”Akta kaklet! Akta parketten! Akta! Akta! Akta!”
Det är lätt att utbrista: Skomakare, bliv vid din läst. (Författarna är advokater.) För det här är inte bra. Visst, jag får en tydlig bild av kaoset på Haijbys herrgård, men det spelar ingen roll. Så här skriver man inte för vuxna människor. I stället känns det som lässtunden på dagis. Korta ner boken med sådär en 400 sidor och ge ut den för barn i stället.
DN, SvD, Expressen och Aftonbladet sågade följande aspekt av boken: Eftersom den bygger på en sann historia blir det frustrerande att inte veta vad som verkligen hände och vad författarna hittat på för att få det till en roman. Det var en tanke som slog även mig redan under de första sidorna.
Det jag däremot gillar är advokatparets passion för den här spännande historien (om Gustav V:s manlige älskare som pressade honom på pengar för att hålla tyst och som köpte bilar och levde lyxliv för slantarna) och deras vilja att berätta den. De har lagt ner mycket arbete på research och därför är det tråkigt att de kände sig tvingade att skriva en roman, när en biografi eller ett historiskt reportage kan vara nog så rafflande.
Författare: Ebervall Lena, Samuelson Per E
James Hawes: Excavating Kafka
onsdag 1 oktober 2008 | 17.19 | 4 kommentarer
Det ska mycket till innan man skriver en bok om Kafka. Vad mer finns att säga, liksom? Alltså måste varje författare som ändå ger sig i kast med uppgiften ha en tydlig agenda. Hawes är att ta ner Kafka på jorden. Han vill krossa ”K-myten” om det socialt handikappade missfostret som blev känt först efter sin död och helt enkelt göra honom lite mer dödlig och därmed tillgänglig.
Nu känner jag redan den dödlige Kafka. Har man läst några böcker om honom vet man att han var något av en karriäristisk kulturtant som dessutom visste att uppskatta folkliga nöjen som kabareter och bordeller. För den som inte är Kafkanybörjare blir boken därför lätt tröttsam i sitt upprepande om att Kafka minsann inte alls var så miserabel som du tror. Inte hjälper det att författaren konsekvent kallar Kafka för ”our hero” under bokens första del. Är det en barnbok?
Stilen är lättläst även i övrigt. Bidragande därtill är de ständiga upprepningarna – varje poäng uttrycks flera gånger med små variationer. Jag får intrycket att författaren egentligen har väldigt lite att säga, men känner sig tvingad att göra det på väldigt många sidor för att rättfärdiga en bok i stället för att skriva en kort uppsats.
Jag ursäktar dock Hawes. Skriver man om Kafka måste man hårdvinkla för att synas i floden. En av Hawes vinklar var Kafkas porr. Det var på den han fick press över hela världen, och det var tack vare den som jag beställde boken.
Det handlar dock inte om porr. Jag förutsätter att författaren valt ut sitt bästa ”bevismaterial” till boken, och det är så pass oskyldiga bilder att jag som läsare inte kan se vinkeln som något annat än en marknadsföringskupp. Författaren försöker argumentera att på den tiden var detta i högsta grad porr, men de flesta av oss har väl någon gång sett antika så kallade ”franska kort” som kunde vara nog så explicita. Det är inte de bilder som Hawes publicerar. De är inte ens fotografier, utan suggestivt erotiska illustrationer, samtliga tagna ur tidskriften Amethyst.
Författaren verkar vara medveten om att bevismaterialet är tunt, för han begår misstaget att beskriva de publicerade bilderna för oss, eller för de barn som nu allt mer känns som bokens tilltänkta målgrupp:
I mean, sex is sex, but some of the pictures are a little bit bizarre (see page 66).
And some of them, such as the one above, are quite frankly, well, rather dark …
Or even scary (see page 68).
Folk som använder ordet bisarr för att beskriva kulturyttringar vinner ingen respekt hos mig, och resten av hans omdömen gör mig bara än mer avogt inställd. Sorry, Hawes, ditt case är tunt, mycket tunt.
Desto bättre då att boken faktiskt innehåller två bra kapitel om Kafkas förhållanden med Felice Bauer (”nothing to do with sex”) och Milena Jesenská (”all about sex”). Jag håller på att läsa Kafkas brev till Felice, och det har slagit mig hur svala de är, trots Kafkas narcissistiskt romantiska bedyranden om hur stark hans kärlek är. I Hawes bok får jag förklaringen, och den är bra.
En alternativ vinkel till ”Kafka’s Porn” hade alltså varit ”Kafka’s Women”, men den boken har väl redan skrivits ett antal gånger.
Bra är också Hawes teckningar av det Habsburgska riket och den färska staten Tjeckoslovakien.
Slutligen måste det sägas att James Hawes trots allt är en stilist och att det ofta är ett nöje att läsa honom. Det påminner lite om att dricka en kopp te med socker och mjölk (eller ett glas lådvin för den delen) tillsammans med en äldre, beläst herre som får babbla på. Det relativt substanslösa innehållet (det finns liksom inget nytt här) gör det dock lite löjligt när författaren uttrycker sig som om tredje världskriget brutit ut. Här till exempel angående Kafkas leende på en bild:
Ah, yes. Of course. Those deep, veiled eyes. That wary, quizzical smile. The self-conscious irony of the pose. Yes, yes, it is our Kafka after all: all is well.
Except it isn’t all well. It’s not well at all.
Det är stilism på autopilot.
Läs hellre ”Låt Proust förändra ditt liv” av Alain de Botton.
Författare: Hawes James, Kafka Franz
Gertrud Hellbrand: Scenario X
onsdag 1 oktober 2008 | 0.45 | Inga kommentarer
Det är sällan jag har anledning att tycka synd om dem som inte kan svenska och som måste vänta på översättningar av svenska böcker. Men när jag läser ”Scenario X” är det precis så jag känner – vilken lycka att få läsa en sådan här liten ädelsten i original!
För en ädelsten är det. Prosan har slipats till stringens och känns så genomarbetad att jag får en (alltför ovanlig) känsla av att författaren gjort det strykjobb som så många andra överlåter till läsaren – om det skedde på papper eller redan i huvudet spelar mindre roll.
Fem vagt sammanbundna historier med gemensamt tema, stod det i recensionerna. Jag ser dem snarare som kapitel, låt vara lite diffusare i kanterna än i en traditionell roman. Sättet karaktärerna dyker upp på i de olika kapitlen påminner om scenbytena i ”Pulp Fiction”.
Jag läste boken mycket på grund av temat ungdom och skönhet, dessa råa, skoningslösa krafter som på något sätt är människan dragen till sin spets. Det är just den renodlingen av koncepten hos Hellbrand som jag gillar så mycket. Det räcker liksom inte med bara sex – för vad är sex egentligen och vad får vi om vi vrider om skruven ett varv till? Jo, just den typen av lekar som beskrivs i ”Scenario X”. Vrid ännu ett varv och vad väntar som den självklara förlängningen av människans innersta önskan om inte döden. I love it. Camille Paglia skulle gnugga sina händer.
Jag kan inte jämföra med de nittiotalsfenomen som vissa recensenter hänvisat till, men jag kom att tänka på två författare under läsandet av ”Scenario X”:
Renodlingen av ett tema förde tankarna till Gombrowicz, kanske främst ”Pornografi” som ju också innehåller en besatthet kring ungdom och skönhet. Även stilen är gombrowiczsk i sin säkerhet. En rad som
Lammullströjor. Läppglans. Civilisation.
lämnar mig mållös.
Och Hellbrands kallt analytiska blick för det sociala spelet fick mig att tänka på Houellebecq – främst då ”Konkurrens till döds” och ”Plattform”. Dock utan Houellebecqs depressiva underton. Tvärtom ligger det en stark livsglädje och trycker under Hellbrands text. En fascination över livets blandning av natur och kultur, inbillar jag mig.
Betyg: Fem av fem möjliga skrikande bokoffer. Mina betyg gäller alltid läsupplevelsen och det här var en stor sådan. Jag ser redan fram emot omläsningen.
Författare: Hellbrand Gertrud
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
