Herta Müller: Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt
tisdag 22 december 2009 | 19.08 | Inga kommentarer
Det är många ord jag inte förstår i Herta Müllers tyska, men jag tror tyvärr inte att det är hela anledningen till att Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt aldrig riktigt grep tag i mig. Jag kommer aldrig in i livet i den lilla tyskspråkiga byn i Rumänien. Det är svårt att få ett grepp om handlingen (obs: för mig, här spelar nog tyskan in); först när jag fram mot slutet läste baksidestexten började jag förstå vad det hela egentligen handlade om.
Müllers språk är väldigt speciellt. Korta meningar och upprepningar av temat ger en både poetisk och barnslig stil. Jag gillar det. Framförallt gillar jag att tänka mig Herta Müller uttala orden med sin fina Berlindialekt. Men det grå livet i den rumänska byn och relationerna mellan människorna som bor där lämnar mig tämligen oberörd.
Författare: Müller Herta
Bernhard Schlink: Das Wochenende
torsdag 18 juni 2009 | 15.36 | 1 kommentar
Mästerligt! Jag tog med mig Das Wochenende till Sverige eftersom jag tyckte att den kunde passa som läsning under midsommarhelgen då vi är ett antal personer som kommer att träffas i ett hus på landet, precis som i Das Wochenende. Men jag har redan läst ut den!
Boken handlar om en fängslad raf-terrorist som efter 24 år blir benådad och släpps ur fängelset. Hans syster möter honom och kör honom till ett gammalt hus på den brandenburgska landsbygden, där hans gamla vänner väntar. Det som är tänkt att bli en bra start på den gamle terroristens nya liv utvecklar sig, naturligtvis, till ett antal dramer, inte minst i takt med att nya aktörer plötsligt kommer in på scenen.
Ja, det här känns mer som ett kammarspel än en roman, och jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se Das Wochenende som pjäs snart, förslagsvis på Deutsches Theater. Stämningen är så tät, karaktärerna så trovärdiga, konflikterna så djupa - det här var tre dagars ren njutning (till skillnad från de månader jag tillbringade med den första längre bok jag läste på tyska).
Till min eufori bidrar att detta är den första bok på tyska som jag läser av ren lust. Som sådan kommer jag alltid att minnas den, precis som jag alltid kommer att minnas Terry Brooks The Scions of Shannara som den första bok på engelska som jag slukade av egen vilja. Det var den boken som fick mig att läsa mer på engelska, och som sådan var den extremt viktig. Nu har Schlink på samma sätt öppnat dörrarna för mig till ännu ett språks samlade litteraturskatt.
Det var Schlink som skrev Högläsaren, boken som nyligen blev film. Även Högläsaren var mästerlig, jag slukade den (på svenska) för några år sedan.
Författare: Schlink Bernhard
Matthias Frings: Der letzte Kommunist
fredag 29 maj 2009 | 1.33 | 2 kommentarer
Sjukt stolt! Jag måste bara inleda denna recension med att berätta att det är just vad jag är efter att ha läst min första tegelsten, 488 sidor tjock, på tyska. Tidigare har jag bara läst kortare novellromaner, som Der Tod i Venedig och Kleinstadtnovelle.
Men över till boken: Det är en biografi över Ronald M Schernikau (1960–1991), en tysk homosexuell författare som debuterade när han var 17 år och dog i aids när han var 31. Hans mamma tog honom till Västtyskland när han var sex år, och under hela sitt liv hyllade han Östtyskland. I september 1989, när muren just höll på att krackelera, gick äntligen hans dröm i uppfyllelse: Han blev östtysk medborgare och flyttade från Väst- till Östberlin.
Biografin är skriven som en roman; författaren återskapar situationer som Schernikau upplevde. Det funkar bra och är behagligt för läsningen. Jag misstänker att jag hade stört mig på detta formgrepp om jag läst på svenska, men på tyska är jag mindre kritisk och tar tacksamt emot allt som gör texten mer levande. Faktum är att boken ibland påminner om en chicklit till sin stil.
Förutom Schernikau får vi läsa mycket om hans mamma Ellen, som även hon älskade sitt DDR och bara ville tillbaka efter att hon flytt till väst. Anledningen till flytten var att hennes man, Ronalds pappa, hade flytt tidigare och ville att de skulle komma efter. Men när de äntligen lyckats göra det visade det sig att de inte var välkomna längre; han hade en ny fru sedan länge. Ellen har alltså givit upp vänner, ett bra jobb som sjuksköterska, ett bra liv helt enkelt, för – ingenting. Inte konstigt att hon blev besatt av sitt DDR, och att hennes ende son också blev det.
Boken handlar också mycket om författaren själv, som var en nära vän till Ronald. Jag gillar skildringarna av gayscenen på 80-talet, Kreuzberg på 80-talet, och inte minst aids på 80-talet, som är det som till slut ger boken lite spänning, om uttrycket tillåts. Kapitel 66 (s 380) börjar så här:
Philipp war der erste, der starb.
Han blev 24 år. Sedan blev det begravningar en gång i veckan för författaren, som förlorade halva sin bekantskapskrets. Jag ser det förresten inte som någon slump att författaren lever i dag medan Ronald inte gör det; det var de roligaste bögarna, i bemärkelsen de sexuellt utlevande, de som visste hur man njöt av livet genom att bli knullad, som försvann under aidsåren. Medelmåttorna som levde i tvåsamhet eller inte hade lika stor aptit på livet (sexlust alltså) blev kvar. Och när jag läser kapitlen om författaren skakar jag ibland på huvudet åt hur pk-tråkig han verkar vara. Det är inte utan att jag känner lite avundsjuka inför den harmoni som inte minst fått honom att gå i land med den här fantastiska biografin.
Men åter till Schernikau. Redan innan jag läste boken gjorde jag en analys av honom som jag inte hittar i boken, mer än som något slags åthutning åt de tidningar som var inne och nosade på temat. Det är när tidningarna skriver om Schernikau när han utvandrar till DDR i september 1989 (s 410):
Die Artikeln ähneln sich, mal mehr, mal weniger wird er als Naivling oder Exzentriker abgetan. Als Erklärungsmuster reicht das angenommene Außenseitertum – “Homosexueller und Kommunist” –, bei diesen beiden Handicaps muss man ja matschig in der Birne werden. Nicht Schernikau interessiert, nicht seine Beweggründe und erst recht nicht seine Politik.
Här hånar biografen dem som ser andra anledningar till Schernikaus flytt än politiska. Men är det inte en biografs uppgift att gå bortom de anledningar som hans objekt angav, till och med inför sig själv? Det är vad jag ska försöka göra nu. För Schernikaus politiska övertygelse är helt enkelt inte övertygande. Den är del av hans identitet. En accessoar som han slänger sig med lika självklart som han slänger sitt långa hår över axeln. Och här kommer homosexualiteten in i bilden. För mig är mönstret tydligt: Det finns så många bögar som blir besatta av det ena eller andra landet. Ofta litet och obskyrt. Alla runt omkring honom frågar: Varför just det där lilla landet? Varför det språket? Vad ska du ha för nytta av det? Det finns inga svar – inte ens bögen själv vet varför. Min psykologiska tolkning är att det är ett sätt att manifestera sin identitet och visa att man är annorlunda. Jag tror att detta spelade in i Schernikaus besatthet av Östtyskland och kommunism, även om besvikelsen när han och mamman kom till väst när han var sex år var det som angav riktningen.
Det är först mot slutet av boken som jag verkligen blir berörd av Schernikaus liv, men då blir jag det desto mer. Han ville bli begravd på den kyrkogård där Brecht ligger. Det gick inte. Men var blev han begravd? Det är dags att lägga en till ros på en grav (den första var på Gombrowicz i Vence), för Schernikau ingår numera i min egen lilla pantheon av bortgångna förebilder, tvillingsjälar och andra döda som jag känner något slags gemenskap med.
Och just ja, när ni nu ser omslaget på boken så ser ni också att det inte är jag utan Ronald som figurerar i denna bloggs sidhuvud och i min gravatar. Varför? Jo, redan när jag hörde talas om boken första gången kände jag en märklig gemenskap med honom. Jag tog med ett gäng vänner på bokpremiären, då författaren och två skådespelare läste ur boken. Sedan kom mamman upp på scenen och blev intervjuad. Efteråt gick jag ut i foajén och såg att det gick att köpa boken. Den var tjock … men jag slog till. På väg in i salongen igen för att få den signerad blev jag stoppad av en äldre kvinna som grep tag i min arm. Det var inte mamman, men hon var i samma ålder. “Wenn es spielen, dann spielen Sie ihn!” sa hon. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag anade. ”Förlåt?” sa jag, men kvinnan bara viftade bort det och fortsatte gå. Men jag måste få veta vad hon sa! Jag frågade henne igen vad hon hade sagt: “Jo jag sa att om det blir en film så ska ni spela Ronald.” Åh vad smickrande! Men vem var hon då? Bara en gammal tant i publiken vilken som helst? Jag vet att jag kan ha en viss svärmorsdrömseffekt på vissa gamla tanter. Jag frågade vem hon var och hon svarade: “Jag tog hand om Ronald under åtta år, från det att han var 12 tills han blev 20. Jag var som en mamma för honom. I boken är jag ‘Sabine i labbet’. Jag har iakttagit er under hela kvällen, och om det blir en film så ska ni spela honom, så är det bara.”
Ja, vad säger man? Det var en magisk kväll.
Aufbau-Verlag 2009
ISBN 9783351026691
Författare: Frings Matthias, Schernikau Ronald M
Ronald M Schernikau: Kleinstadtnovelle
onsdag 15 april 2009 | 19.03 | 1 kommentar
Jag blev mycket överraskad av denna lilla diamant. Vad jag trodde att skulle vara en samling kommunistiska slagord visade sig vara en söt liten generationsroman skriven ur en 17-årig fjollas perspektiv. Det är för mig svårt att inte direkt falla för en bok som inleds så här:
ich habe angst. bin weiblich, bin männlich, doppelt.
Huvudpersonen kallas ”b”. Vad som börjar som en vardagsskildring från hans skola utmynnar – efter en incident på en klassresa – i ett slags drömlik tribunal där alla de som är närvarande i b:s liv antingen anklagar eller försvarar honom och hans sexualitet. Jag tycker det är briljant alldeles oavsett om det hände på riktigt (i romanen) eller bara var tänkt som symbolik. (Det mesta tenderar för mig att bli lite symboliskt och abstrakt när jag läser på tyska.) Det här är sånt som alla unga bögar tänker på.
Schernikau var 20 år när boken publicerades och han blev direkt något av ett litterärt underbarn som fick åka på uppläsningsturnéer och vara med i radio och teve. Det är svårt att inte komma att tänka på Benjamin Lebert, som skrev ”Crazy” som 15-åring. Jämförelsen är dock orättvis. ”Crazy” är en väldigt platt bok och Leberts framgångar beror till stor del på att hans pappa är en framgångsrik mediemänniska som pushat sin son att skriva. Vilket ironiskt nog också är varför ”Crazy” är en sådan långtråkig bok: Det duktiga medelklassbarnet har helt enkelt inte varit med om så mycket.
Att jag beställde Schernikaus bok beror på att jag håller på att läsa den betydligt tjockare biografin om honom, som jag hoppas få återkomma till. (Dvs, jag hoppas att jag lyckas läsa ut den – det går lite långsammare att läsa på tyska.)
Författare: Schernikau Ronald M
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
