Raymond Chandler: The Big Sleep
måndag 5 april 2010 | 10.49 | 3 kommentarer
Cigaretter. Whisky. Pistoler. Hattar. Kvinnor. Bilar. Det var här allt började, inser jag. Chandler är upphovsman till hela den noir-estetik som sedan 1930-talet kopierats av otaliga deckarförfattare och som i filmen Sin City dras till sin spets. Och som, bör väl påpekas, helt lyser med sin frånvaro hos Mari Jungstedts, Johan Theorins och de andra svenska deckarförfattarnas puttenuttiga småbarnsfamiljer, som snarare verkar ha hämtat inspirationen från den Sverigebild som presenteras i tyska tevefilmer (ja, jag har sett ett antal).
Däremot har Theorin med flera lånat ett klassiskt grepp från Chandler, det så kallade “något var fel”-greppet. Det går ut på att man låter huvudpersonen konstatera i början av kapitlet att det är något som inte stämmer. Därmed kan man tillåta sig långa beskrivningar utan att vara rädd för att tappa läsaren - eftersom denne vill veta vad som inte stämmer. Theorin använde greppet i Skumtimmen, som jag inte har till hands och därför inte kan citera ur. (Det är när Julia går upp på vinden i ett övergivet hus där det typ spökar.) Hos Chandler låter det så här i inledningen av kapitel 24:
The apartment house lobby was empty this time. No gunman waiting under the potted palm to give me orders. I took the automatic elevator up to my floor and walked along the hallway to the tune of a muted radio behind a door. I needed a drink and was in a hurry to get one. I didn’t switch the light on inside the door. I made straight for the kitchenette and brought up short in three or four feet. Something was wrong.
Enkelt och - numera - klassiskt. Lägg också märke till hur pepprad texten är av alla de där noir-markörerna som skulle komma att bli så populära - man vet liksom att lobbyn blänker av krom, att hissen är funktionalistiskt designad, att väggarna är av masonit och så vidare, för man har sett den här världen så många gånger på film. Det är nästan som att Chandler parodierar sig själv, så det är viktigt att komma ihåg att han var först.
Boken är maskulin. Männen är hårda. Kvinnorna är dekoration och farliga frestelser. Bögarna är bögar:
I still held his automatic more or less pointed at him, but he swung on me just the same. It caught me flush on the chin. I backstepped fast enough to keep from falling, but I took plenty of the punch. It was meant to be a hard one, but a pansy has no iron in his bones, whatever he looks like. (s 100)
Bäst är hur Chandler snidar sin huvudperson, privatdetektiven Philip Marlowe - han gör saker hela tiden, till synes ogenomtänkt, vilket får handlingen att snällt rulla upp sig framför honom. Jag gillar också det sätt på vilket Chandler använder sig av bipersoner. De flesta har till uppgift att presentera nya fakta, och man märker tydligt när ett sådant möte är slut. Det påminner lite om de figurer som kunde dyka upp i Nintendoklassikern Zelda och säga saker som: “Lämna lampan till druiden.” På samma tydliga sätt presenteras Marlowes uppdrag i bokens inledning.
Tja, en bra bok helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga än så.
ISBN: 9780394758282
Författare: Chandler Raymond
Edmund White: City Boy
onsdag 10 mars 2010 | 12.42 | 1 kommentar
Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.
För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).
Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:
Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.
Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:
The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.
Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.
Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:
I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.
Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.
Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex - detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:
The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)
A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)
Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.
White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.
Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):
Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”
Nästa stycke börjar så här:
Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.
Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.
304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025
Författare: White Edmund
Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
lördag 27 februari 2010 | 11.05 | Inga kommentarer
Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder.
Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning - jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig omslagskappan (som avslöjar hela handlingen). “He is certainly a ‘dandy’, and a sexual aesthete as well.”
Ja, estet är han verkligen, och som sådan rätt bortglömd. Det här är ändå mannen som orsakade skandaler (med pojkar) som fick honom att fly Paris för det lugna livet på Capri där han byggde sig en villa, “dedicated to the youth of love”, som inskriptionen ovanför ingången löd. Där bodde han under många år tillsammans med sin “sekreterare”, gatpojken Nino. Sedan grundade han tidskriften Akademos:
The first number was published on January 15, 1909. A poetic “Inaugural” introduced it to “those whose enthusiasm comes from Athens”. Jacques only came from Capri, but that was much of a muchness since he wrote: “We come from a land which is clear, luminous and tranquil, and where we have heard the call of Beauty.” The word which he had assigned to himself as a rule of life was thus placed at the very opening of his review, with a capital B.
Romanen är lång och detaljerad. Efter detta inspirerande stycke om en tidskrift som hyllar skönheten följer långa beskrivningar av innehållet i första numret, som jag är tvungen att skumma för att orka med. Samma sak med alla de baroner, baronessor och ett tjog andra titlar som passerar revy - det är kunnigt och genomarbetat men ack så mäktigt.
Som så ofta med biografiska romaner som bara berättar om en persons liv helt kronologiskt blir det ganska långtråkigt emellanåt. I synnerhet som omslagsflärpen redan sammanfattat hela handlingen med skandalen, landsflykten och självmordet. En söt grej är att flärpen även nämner att Peyrefittes “studie i dekadens” är roande läsning - “without ever giving offence”. Ett viktigt klargörande 1961 antar jag, då översättningen gavs ut i England. Således får vi själva tänka ut vad som hände här, när Jacques och Nino återser varandra efter att Nino varit ute på en kryssning som han “flydde” till utan att säga hejdå till Jacques:
Mad with joy, Jacques rushed to meet him. They kissed; and side by side they wept for a long time. Then the same idea crossed both their minds: they stripped, and dived into the clear, blue water, to wash away both “defilement” and tears.
Många av Jacques likar passerar förbi. Esteternas estet Oscar Wilde gör ett kort gästspel - Jacques är bara 17 år när han ser honom och hans älskare bli nekade bord på en restaurang, och man förstår att detta gör starkt intryck på honom. En hel del “uranier” från Berlin förekommer i boken. Roligast av dem är nog baron Manteuffel, som specialiserat sig på studiet av manliga könsorgan, vars utseenden han menade var lika unika för oss människor som våra ansikten. Ett opublicerat manuskript lär ha funnits på Hirschfelds sexinstitut som förstördes av nazisterna på 1930-talet.
Det finns många beröringspunkter mellan denna roman och Michael Davidsons självbiografi, så till den grad att Davidson träffade några av dem som förekommer i romanen, till exempel författaren Norman Douglas. Davidson beskriver också Werners kropp som en “Gemito fisherboy”, och i romanen träffar Jacques denne bildhuggare. Kanske hade Davidson läst The Exile of Capri när han skrev sin självbiografi, som blev färdig året efter att Peyrefittes roman kommit ut på engelska.
På det hela taget en rätt långtråkig bok men viktig i vissa avseenden. Jacques d’Adelswärd-Fersen var en extraordinär person som jag inte ens hade hört talas om tidigare. Det är också detta som höjer betyget från 2 till 3 - boken har väckt nyfikenhet och inspirerat.
Originalets titel: L’Exile de Capri (1959)
Översättning från franska till engelska: Edward Hyams
Secker & Warburg, 1961
ISBN: 9780436369025
Författare: Peyrefitte Roger
Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
måndag 22 februari 2010 | 12.26 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.
Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.
Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 - snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.
Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:
This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.
Skrev han alltså 1962 - i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet - den som riktar sig mot tonårspojkar - gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.
Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:
These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.
När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:
And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ - he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth - whose blue blouse and red scarf he wore.
But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave - in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years - what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I - never he.
Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse - to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.
We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously - I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.
Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:
We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know - this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.
Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.
Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:
It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.
Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan - med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.
Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.
Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare - oftast Reuter eller The Observer - vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:
From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha - without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.
Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:
My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.
Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.
Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos - på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.
Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst - jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.
Författare: Davidson Michael
Yukio Mishima: Sjömannen som föll i onåd hos havet
måndag 11 januari 2010 | 13.59 | 1 kommentar
En underbar liten bok. Anspråket är fantastiskt, utförandet habilt. Eller rentav, som något förlag skrev, “stilistiskt fulländat”. Ja, just så är det. Som inledning till denna recension skulle jag vilja klippa in hela baksidestexten från den engelska utgåva som jag läste:
The Sailor Who Fell from Grace with the Sea tells of a band of savage thirteen-year-old boys who reject the adult world as illusory, hypocritical, and sentimental, and train themselves in a brutal callousness they call “objectivity”. When the mother of one of them begins an affair with a ship’s officer, he and his friends idealise the man at first; but it is not long before they conclude that he is in fact soft and romantic. They regard their disappointment in him as an act of betrayal on his part, and react violently.
Jag hade således väntat mig något mer extremt, men större delen av boken är en konventionellt och mycket vackert berättad kärlekshistoria mellan sjömannen Ryuji och pojken Noborus mamma Fusako. Det extrema smyger sig i stället på mellan raderna. Mer och mer så, och först när det logiska och oundvikliga slutet kommer inser man hur extrem hela boken är i sin lågmäldhet. Där växte den från en fyra till en femma för mig.
Att boken berörde mycket beror på att den handlar om en problematik som jag är väldigt fascinerad av: Förhållandet mellan ideal och verklighet. Idealet är vackert. Verkligheten är inte vacker. Den är rentav medioker till sitt själva väsen. Det krävs en viss mogenhet för att kunna se det mediokra som något positivt, och det är därför ingen slump att Mishima låter idealet försvaras av ett gäng trettonåringar.
Boken är för övrigt som roligast när de brådmogna pojkarna går loss i sitt hat mot världen. “Chefen” i gänget talar:
Fathers! Just think about it for a minute – they’re enough to make you puke. Fathers are evil itself, laden with everything ugly in Man.
Därefter följer en lång anklagelse mot fadern som idé.
Boken hade kunnat vara en rolig idé påkommen av vilken smart författare som helst som vet hur bra det kan bli när man drar koncepten till sin spets. Men Sjömannen som föll i onåd hos havet är på blodigt allvar, vilket “bevisas” av författarens eget liv och inte minst hans död. Yukio Mishima växte upp i en samuraifamilj där begrepp som ära och ideal var viktiga. När han var 45 år tog han sitt liv genom seppuku (rituellt självmord) efter ett försök till statskupp.
Originaltitel: 午後の曳航 (Gogo no Eikō), 1963
Översättning: John Nathan
ISBN: 9780099492696
Svensk utgåva:
Sjömannen som föll i onåd hos havet
Lind & Co, 2004
Översättning: Birgit Edlund, Mårten Edlund
ISBN: 9789189538276
Fler bloggar om ideal, fler recensioner.
Författare: Mishima Yukio
William Shakespeare: As You Like It
lördag 9 januari 2010 | 23.04 | Inga kommentarer
Jag blev inte överdrivet betagen av den första Shakespearepjäs jag läser i original. Det kanske beror på språket, som är gammaldags och ibland lite svårt att förstå. Som till exempel här:
I prithee, who doth he trot withal?
Dvs: I pray you, who does he trot with?
Jag var inte särskilt imponerad av handlingen. Utan att orka göra någon research (kravet att googla varenda liten grej förtar faktiskt glädjen med spontana bloggposter) tolkar jag titeln As You Like It som att Shakespeare gav järnet för att ge publiken vad den ville ha. Resultatet är ett ytligt hopkok av hjärta och smärta, inte helt olikt ett avsnitt av Desperate Housewives. Större växlar än så behöver man väl inte dra på denna pjäs.
Shakespeare lär ju ha varit en stor humorist, och här och var log jag lite:
ROSALIND O my dear Orlando, how it grieves me to see thee wear thy heart in a scarf.
ORLANDO It is my arm.
Ev återkommer jag när jag läst vad Crompton och Paglia skrivit om pjäsen, jag minns att båda hade långa avsnitt om den i sina respektive böcker.
Författare: Shakespeare William
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
torsdag 31 december 2009 | 13.54 | 3 kommentarer
Den här 600-sidiga tegelstenen har jag läst vid sidan om andra böcker under hela 2009 – i dag, på nyårsafton, avslutade jag den äntligen. Vad kan man säga annat än wow. Den bok som tog ett år för mig att läsa tog författaren 19 år att skriva. Och någonstans under mitt läsande, i juli 2009 – jag var väl någonstans i kejsardömet Kina eller möjligtvis i Florence under renässansen – dog han, 84 år gammal.
Det här blir ingen recension, men sammanfattningsvis kan man säga att Cromptons bok är en mer extensiv, detaljerad och akademisk historieskrivning än den i Robert Aldrich Gay – en världshistoria, som jag läste på svenska förra året. Cromptons bok är också mer sammanhållen, eftersom Aldrich är en antologi. Dessutom känns Homosexuality and Civilization som mer riktad till de homosexuella själva, medan Gay – en världshistoria är en mer lättläst coffeetablebok som är tillräckligt pedagogisk för att även okunniga heterosexuella ska förstå. Ironiskt nog gör det att det är den boken jag skulle rekommendera bögar att läsa för att få lite grepp om sin historia. Cromptons tegelsten måste tyvärr betraktas som överkurs för den som vill fördjupa sig.
Två slutsatser låter sig dras ur båda böckerna:
- Ingen religion har haft mer katastrofala konsekvenser för homosexuella (och andra grupper) än kristendomen.
- Det är knappast de homosexuellas historia som böckerna berättar, utan snarare “homosexets” – utfört mellan två män eller (oftare) en man och en pojke, som inte skulle betraktas som homosexuella med dagens definition av begreppet. De jämlika kärleksrelationer som vi i dag menar är homosexualitet, och som därför missvisande pryder båda böckernas omslag, upptar bara cirka 10, max 20 procent av den historia som berättas.
Det finns mycket mer att skriva om dessa böcker – framförallt Cromptons är fullklottrad i marginalerna på nästan varje sida – men jag sparar det till andra fora. Var sak på sin plats. På det hela taget två fantastiska böcker som gett mig viktiga insikter och fått mig att beställa massor av böcker, den senaste Ihara Saikakus The Great Mirror of Male Love från 1687. Vishet är en underbar känsla!
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
The Belknap Press of Harvard University Press, 2003
ISBN: 9780674022331
Robert Aldrich, red: Gay – en världshistoria
Originaltitel: Gay Life and Culture – a World History
Översättning: Emeli André
ISBN: 978-0789315113
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Aldrich Robert, Crompton Louis
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles
onsdag 23 december 2009 | 18.02 | Inga kommentarer
Abu Nuwas (Abu-Nuwas al-Hasan ben Hani al-Hakami) är förmodligen den störste arabiske poeten genom tiderna (eller persiske, men han skrev på arabiska). Han levde i Bagdad under Abbasidkalifatet på 700-talet, och blev legendarisk inte minst för att han förekommer som en karaktär i Tusen och en natt.
Abu Nuwas var den främste utövaren av ghazal, ett slags kärlekspoesi som kunde rikta sig mot kvinnor eller pojkar, som man liknade vid vackra gaseller. Det är ett antal sådana dikter som Jaafar Abu Tarab tolkat i den här tunna volymen, som också innehåller en intressant introduktion och noter med prosaöversättningar.
Översättaren gör liknelser mellan Abu Nuwas poesi och de kärleksdikter som förekommer i den grekiska antologin. Båda traditionerna hyllar vin, njutning och pojkar, men det verkar inte som att Abu Nuwas lånat från grekerna - de två traditionerna har uppstått oberoende av varandra, enligt författaren.
Han understryker också att Abu Nuwas skiljer sig från grekerna i ett viktigt hänseende: Sin förkärlek för det rent sexuella. Där grekerna (de som levde ca tusen år före Abu Nuwas) hyllade måttlighet och asketism är Abu Nuwas nästan provocerande direkt. Han skriver öppet om sex med pojkar, vilket var kontroversiellt då och varit det sedan dess. Många är de som försökt bortförklara Abu Nuwas dikter eller rentav försökt tillskriva hela hans författarskap en annan kultur, till exempel den persiska eftersom hans mor var persisk. Om detta skriver Joseph A Massad detaljerat i Desiring Arabs, som jag ännu inte förmått mig att recensera eftersom uppgiften känns så stor.
Ett exempel på Abu Nuwas diktning, slutet av Pagan Days:
The lad appeared, and twitched his ass,
His bedroom eyes already making a pass;
A high, slender waist; fine teeth in his mouth:
A true moon of glory shining rays from the South!We all went to him, each in his turn,
For he had a power to make us burn!
So we spent that night, in complete lechery
Ingloriously pulling the tails of debauchery!
Jag är ett stort fan av Abu Nuwas - det här är den andra volymen engelska översättningar jag läser av honom. Däremot är jag inte helt förtjust i alla översättarens tolkningar. Ofta tyckte jag att prosaöversättningarna var bättre - det blir lätt krystat eller bara fel när man absolut måste få dikterna att rimma på målspråket. Detta sänker betyget från 5 till 4.
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles. Homoerotic Songs of Old Baghdad.
Översättning/tolkning: Jaafar Abu Tarab
Henderson Associates/iUniverse 2005
ISBN: 9780595376919
Författare: Nuwas Abu, Tarab Jaafar Abu
Alan Downs: The Velvet Rage
måndag 21 september 2009 | 19.11 | 1 kommentar
Den här boken sorterar väl till genren hjälp till självhjälp, men jag läser den främst som en analys av puggliv. Äntligen får vi en förklaring till att alla bögar är så jävla uppfuckade! Nej, jag är inte ironisk. Jag menar varje ord. Alla människor har naturligtvis problem och issues, men precis som det finns en kvinnoproblematik och en straight man-problematik så finns det också en puggproblematik - bögars issues har en gemensam nämnare, och den stavas skam.
Det mesta med The Velvet Rage är så självklart att det är konstigt att ingen formulerat det lika bra tidigare. Jag själv inför mig själv till exempel. Nu staplas i stället aha-upplevelserna på varandra och i marginalen har jag skrivit alla mina bögvänners namn: Det är han som har en massa destruktivt sex, det är han som inrett ett perfekt hem och liv, det är han som gör karriär, och det är jag. Och så vidare. Allt för att kompensera för skammen vi drog på oss när vi upptäckte att vi var annorlunda. Det hela avslutas förstås pedagogiskt med hur man tar sig ur skamträsket.
Nuff said. Den här boken kommer jag att stoppa i handen på alla mina puggvänner.
Alan Downs, Ph.D: The Velvet Rage. Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man’s World.
Da Capo/Perseus Books 2005.
ISBN: 9780738210612
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Downs Alan
Daryl Hine: Puerilities
lördag 27 juni 2009 | 15.49 | 1 kommentar
På kvällarna den här veckan har jag bekantat mig med Den grekiska antologin, närmare bestämt bok XII som sattes samman på 100-talet vår tideräkning av poeten Straton och nyligen utgivits av Princeton University i översättning/tolkning av Daryl Hine. Det handlar om skönhet, kärlek och sex, och objektet för allt detta var som bekant pojken:
Pale skins I like, but honey-coloured more,
And blond and brunette boys I both adore.
I never blackball brown eyes, but above
All, eyes of scintillating black I love.(Straton, V)
Så fortsätter det. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det är förvånansvärt explicit på sina ställen, och ofta är objektet för dikten en prostituerad pojke, som här:
You ask for five, I’ll give you ten, or twenty.
Is gold enough? For Danae it was plenty.(Straton, CCXXXIX)
Flera av poeterna skriver om slavar och förtryckare. Efter ett tag förstod jag att det är poeterna som menar sig vara slavar under pojkens skönhet. I alla fall tror jag det är så man ska tolka till exempel det här:
I thought I had escaped my worst oppressor,
Theodore, when I threw off your weight.
Aristocrates proved a worse successor,
And now my third slavemaster I await.(Dioscorides, CLXIX)
Det nästan mest genomgripande temat är annars hår, som i skägg och kroppsbehåring. Håret tillskrivs närmast mytologiska proportioner; det är en förbannelse som oundvikligen kommer att drabba alla pojkar och förstöra deras skönhet:
Your legs, Nicander, are becoming hairy;
Take care this doesn’t happen to your ass,
Or you will find your lovers getting very
Scarce. Irrevocably, your youth will pass.(Alcaeus, XXX)
På det hela taget är Puerilities en fantastisk inblick i en värld på många sätt väldigt annorlunda, på andra sätt väldigt lik vår. Jag fann många av dikterna väldigt vackra.
Daryl Hine (transl.): Puerilities – Erotic Epigrams of The Greek Anthology (Princeton Paperbacks 2001)
ISBN 0-691-08820-9
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
