Curb Your Enthusiasm

söndag 15 november 2009 | 10.19 | 1 kommentar

Överlag håller jag med Harry Amster om Larry Davids serie Curb Your Enthusiasm (Simma lugnt, Larry): Ja, man fattar inte grejen när man ser det första avsnittet, men sedan är man fast. Och den svenska titeln är inte bra. Jag tycker dock att Amster missar poängen (mina fetningar):

Tittare som missat de tidigare sex säsongerna av Larry David rekommenderas att försöka le överseende i början för det här är killen som saknar fingertoppskänsla. I själva verket har han inga fingrar över huvud taget. Han är empatilös, tondöv och hundraprocentigt egocentrerad.

Fel, enligt mig. Om det är något Larry David har så är det just fingertoppskänsla och han är minst av allt tondöv. Tvärtom är det just dessa egenskaper som gör att han hela tiden försätter sig i dessa jobbiga situationer. Där vanliga människor är “tondöva” nog att överse med småsaker uppfattar Larry dem och konfronterar de skyldiga, vilket med hjälp av egocentrismen leder till långa, roliga scener.

Men varför är det roligt? Återigen tycker jag att Harry Amster missar analysen. Här är min: Vi skrattar åt Larry David för att han gör allt det som vi andra tänker. Han är som en mer normal version av Mr Bean, som ju också bygger på att blåsa upp mänskliga karaktärsdrag in absurdum. Amster fortsätter om Larry David:

Det går till och med att känna en viss sympati för den egotrippade, socialt inkompetente, koleriske, flintskallige mannen som driver med allt, inklusive sin judiskhet och alltid (utan undantag) säger fel sak vid fel tillfälle. Han grälar om allt och när det inte kan bli värre blir det ännu värre tills det blir outhärdligt.

Klart som fan att vi känner sympati, för det vi ser är inget annat än extremversionen av oss själva, ja rentav den vi ofta skulle vilja vara. Däri ligger seriens succé, och däri låg Seinfelds succé. Att Larry David har samma falsettröst som Jerry Seinfeld gör inte saken sämre.

Kategorier: Teve