Morgonpasset i P3

fredag 5 februari 2010 | 9.48 | 1 kommentar

Jag har råkat vakna till P3 på sistone, eftersom min avancerade klockradio är inställd på att vakna till senast lyssnade station, vilket är P3 de nätter jag lägger mig så sent att P1 bara sänder “etervågor”. Och när jag vaknar i niotiden är det Morgonpasset. Jag har nog inte hört det sedan cirka 1995 med Tomas Tengby. Skillnaden är … grotesk!

Det som hänt på dessa 15 år är att reklamradion tagit befälet över svenska radiomorgnar. Då och då, i samband med någon prisutdelning eller dylikt, har jag sett klipp på teve som visar hur reklamradions morgonprogram ser ut: Tre käcka människor som skämtar och skrattar lite halvgalet framför varsin mick. Herregud, hur står folk ut med det där? har jag tänkt. Men uppenbarligen är det ett vinnande koncept, för om jag förstått saken rätt har Mix Megapol, Rix Morgonpuls och allt vad de heter många fler lyssnare än Sveriges Radios kanaler nuförtiden.

När jag nu hör Morgonpasset i P3 för första gången på femton år inser jag att Sveriges Radio har anpassat sig till denna reklamradiotrend. Tre eller fyra 30-35-åringar tjattrar om sånt som svenska 30-35-åringar tjattrar om mest: Igenkänningsgrejer som hur många som använder snoozeknappen (okej, just det tyckte jag var kul att höra men det var för att jag var så snoozesömnig att jag ännu inte uppfattat något annat av programmet), samt långa ironiska haranger. Käckheten är olidlig. Denna besatthet vid att vara lite smågalen och hela tiden skratta och verka spontan, vissla till lite i bakgrunden när någon säger något överraskande och så vidare - och den där belåtenheten när de tycker att de lyckats. Det är inte … övertygande. Det är bara … olidligt.

Men sedan slogs jag av en hemsk tanke. De här hemska programmen som alltså nu spridit sig även till Sveriges Radio. Kan det vara så att folk lyssnar på dem för att de tycker att programledargänget liksom blir som deras vänner? Ja, så måste det vara! Och ärligt talat, det är ju så jag själv känner när jag lyssnar på Spanarna, som egentligen är minst lika fixerat vid att ha den rätta blandningen av beräknande skratt och inflikande kommentarer fast allt ska låta så spontant och småputtrigt trevligt. Vad är Spanarna annat än ett Morgonpasset för oss som är medelålders? (Vilket jag absolut inte är, absolut inte! Men inom mig är jag nog antingen medelålders, och föredrar då lugna P1, eller tonårig, och föredrar då fett jävla supande - vad ska man med den slätstrukna blandningen däremellan till?)

Ärligt talat, jag hatade Morgonpasset redan 1995. Jag minns bara Mia Skäringers skrikiga rapporter från fikarummet på fabriken och han, den långhåriga göteborgska programledaren som sedan började leda något musikprogram på teve.

Nå, detta är ett meningslöst inlägg. Radios främsta funktion är att vara sällskap på jobbet, antar jag. Inte så mycket mer att säga om det. Men det är skönt att någon gång skriva ihop en spontan bloggpost utan att ens läsa igenom innan man publicerar … Och nu minns jag plötsligt poängen: Jag måste stänga av innan detta hemska gäng blir mina vänner!

PS: Rösta i snoozeomröstningen här.

Uppdatering: Genom Twingly ploppade den här bloggposten automatiskt upp som en länk på Morgonpassets hemsida. De tog bort den. Jag förstår dem.

Kategorier: Personligt, Radio

P1 varje morgon

söndag 3 januari 2010 | 0.05 | 1 kommentar

Revo iBlik

Sedan ett par veckor vaknar jag till Sveriges Radio P1 varje morgon. Det låter kanske inte så speciellt, men tänk då på att jag bor i Tyskland, och att jag vaknar till en vanlig klockradio utan att datorn går på.

Eller vanlig och vanlig. Den heter Revo iBlik och har FM-radio, DAB-radio, iPod-docka, wifi och ethernetuttag, samt går att koppla till min tunga förstärkare. Den trådlösa överföringen lyckades jag inte få att funka (dvs det funkade bara okrypterat), men sedan jag köpte Apples Timecapsule har jag dragit en sladd till iBliken.

Det är sällan man blir förvånad över hur sömlöst teknik kan fungera, men här upplevde jag faktiskt just något sådant. Att alla Sveriges Radios (och en massa andra företags) stationer bara ligger där och väntar … Jag ställde in dem på snabbval. Känslan är fantastisk att få in internetradio i “klockradion” utan att gå via datorn. Att “kraften” (dvs internet) finns där utan att datorn är på är kanske en självklarhet i Sverige sedan länge, men inte i Tyskland. Jag njuter varje gång jag vaknar till Ekots välbekanta toner – denna manick kommer få förödande konsekvenser för min tyska!

I övrigt kan jag inte rekommendera just Revo iBlik – gränssnittet lämnar mycket att önska, ljudet suger och displayen lyser för starkt när man ska somna – men principen, det är den som är så fantastisk. Att det funkar så bra!

Kategorier: Personligt, Radio

Radioteatern: Döden i Venedig

söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer

Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.

Och hur är då samtiden?

Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
Dessutom: Han är ju bara ett barn!
Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.

Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.

Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.