Imponerande semesterläsning
lördag 13 mars 2010 | 15.37 | 3 kommentarer
Ja, i alla fall om ni frågar mig! Under mina tre veckor i solen läste jag följande nio böcker, i följande ordning och med länkar till recensionen:
- Raymond Chandler: The Big Sleep
- Johan Theorin: Nattfåk
- Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
- Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
- Daniel Åberg: Vi har redan sagt hej då (ej med på bilden)
- Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
- Haruki Murakami: Kafka på stranden
- Edmund White: City Boy
- Arne Dahl: Efterskalv
De här två böckerna (längst ut till höger på bilden) fanns också med i packningen men förblev olästa:
- Orhan Pamuk: Istanbul (inte ännu en självbiografi!)
- Oscar Wilde: The Picture of Dorian Gray (andra omläsningen)
Ett lätt, eller snarare tungt, konstaterande: Hade det inte varit för böckerna hade jag kunnat resa bagagefritt. Fördel läsplatta, alltså. Fast hade jag ens kunnat köpa Davidsons självbiografi från 1962 till läsplatta? Eller Peyrefittes roman från 1959? Kanske den senare. Men hade jag kunnat lämna läsplattan på handduken när jag badade utan att oroa mig för att den skulle bli snodd? Fördel bok.
Om min läsning
söndag 7 februari 2010 | 0.05 | Inga kommentarer
Frågeformulär från Full bokhylla via Lilla O och Bokhora-Johanna L:
Som läsare är jag: Långsam, passionerad (ljudliga suckar och understrykningar), splittrad (flera böcker på gång samtidigt, men i olika genrer), otålig.
Som bloggare är jag: Anspråksfull, tidvis personlig, samt ganska rak i mina omdömen.
Senast lästa bok: Världens mått av Daniel Kehlmann.
Senast köpta bok/böcker: Fucking Germany av Cem Yildiz. En tysk eskortkilles självbiografi. (Den är på tyska men engelska titlar verkar sälja bättre i Tyskland.)
Favoritdeckarförfattare: Henning Mankell. Har inte läst så många fler.
Jag läser allt av: Joe Keenan och Witold Gombrowicz.
Jag läser helst inte (genre/författare): Dussindeckare, historiska romaner, biografier.
Vid hyllan för fackböcker letar jag: Just nu, böcker om sexualitetens historia.
Förutom svenska läser jag gärna på: Engelska och tyska.
Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Roman Homosexuality av Craig A Williams.
Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Trans-Atlantic av Witold Gombrowicz.
När jag går på antikvariat letar jag alltid: Jag beställer mest på utmärkta antikvariat.net. Om jag går in i ett antikvariat tittar jag kanske efter en vacker utgåva av Thomas Manns Der Tod in Venedig.
Morgonpasset i P3
fredag 5 februari 2010 | 9.48 | 1 kommentar
Jag har råkat vakna till P3 på sistone, eftersom min avancerade klockradio är inställd på att vakna till senast lyssnade station, vilket är P3 de nätter jag lägger mig så sent att P1 bara sänder “etervågor”. Och när jag vaknar i niotiden är det Morgonpasset. Jag har nog inte hört det sedan cirka 1995 med Tomas Tengby. Skillnaden är … grotesk!
Det som hänt på dessa 15 år är att reklamradion tagit befälet över svenska radiomorgnar. Då och då, i samband med någon prisutdelning eller dylikt, har jag sett klipp på teve som visar hur reklamradions morgonprogram ser ut: Tre käcka människor som skämtar och skrattar lite halvgalet framför varsin mick. Herregud, hur står folk ut med det där? har jag tänkt. Men uppenbarligen är det ett vinnande koncept, för om jag förstått saken rätt har Mix Megapol, Rix Morgonpuls och allt vad de heter många fler lyssnare än Sveriges Radios kanaler nuförtiden.
När jag nu hör Morgonpasset i P3 för första gången på femton år inser jag att Sveriges Radio har anpassat sig till denna reklamradiotrend. Tre eller fyra 30-35-åringar tjattrar om sånt som svenska 30-35-åringar tjattrar om mest: Igenkänningsgrejer som hur många som använder snoozeknappen (okej, just det tyckte jag var kul att höra men det var för att jag var så snoozesömnig att jag ännu inte uppfattat något annat av programmet), samt långa ironiska haranger. Käckheten är olidlig. Denna besatthet vid att vara lite smågalen och hela tiden skratta och verka spontan, vissla till lite i bakgrunden när någon säger något överraskande och så vidare - och den där belåtenheten när de tycker att de lyckats. Det är inte … övertygande. Det är bara … olidligt.
Men sedan slogs jag av en hemsk tanke. De här hemska programmen som alltså nu spridit sig även till Sveriges Radio. Kan det vara så att folk lyssnar på dem för att de tycker att programledargänget liksom blir som deras vänner? Ja, så måste det vara! Och ärligt talat, det är ju så jag själv känner när jag lyssnar på Spanarna, som egentligen är minst lika fixerat vid att ha den rätta blandningen av beräknande skratt och inflikande kommentarer fast allt ska låta så spontant och småputtrigt trevligt. Vad är Spanarna annat än ett Morgonpasset för oss som är medelålders? (Vilket jag absolut inte är, absolut inte! Men inom mig är jag nog antingen medelålders, och föredrar då lugna P1, eller tonårig, och föredrar då fett jävla supande - vad ska man med den slätstrukna blandningen däremellan till?)
Ärligt talat, jag hatade Morgonpasset redan 1995. Jag minns bara Mia Skäringers skrikiga rapporter från fikarummet på fabriken och han, den långhåriga göteborgska programledaren som sedan började leda något musikprogram på teve.
Nå, detta är ett meningslöst inlägg. Radios främsta funktion är att vara sällskap på jobbet, antar jag. Inte så mycket mer att säga om det. Men det är skönt att någon gång skriva ihop en spontan bloggpost utan att ens läsa igenom innan man publicerar … Och nu minns jag plötsligt poängen: Jag måste stänga av innan detta hemska gäng blir mina vänner!
PS: Rösta i snoozeomröstningen här. 
Uppdatering: Genom Twingly ploppade den här bloggposten automatiskt upp som en länk på Morgonpassets hemsida. De tog bort den. Jag förstår dem.
P1 varje morgon
söndag 3 januari 2010 | 0.05 | 1 kommentar
Sedan ett par veckor vaknar jag till Sveriges Radio P1 varje morgon. Det låter kanske inte så speciellt, men tänk då på att jag bor i Tyskland, och att jag vaknar till en vanlig klockradio utan att datorn går på.
Eller vanlig och vanlig. Den heter Revo iBlik och har FM-radio, DAB-radio, iPod-docka, wifi och ethernetuttag, samt går att koppla till min tunga förstärkare. Den trådlösa överföringen lyckades jag inte få att funka (dvs det funkade bara okrypterat), men sedan jag köpte Apples Timecapsule har jag dragit en sladd till iBliken.
Det är sällan man blir förvånad över hur sömlöst teknik kan fungera, men här upplevde jag faktiskt just något sådant. Att alla Sveriges Radios (och en massa andra företags) stationer bara ligger där och väntar … Jag ställde in dem på snabbval. Känslan är fantastisk att få in internetradio i “klockradion” utan att gå via datorn. Att “kraften” (dvs internet) finns där utan att datorn är på är kanske en självklarhet i Sverige sedan länge, men inte i Tyskland. Jag njuter varje gång jag vaknar till Ekots välbekanta toner – denna manick kommer få förödande konsekvenser för min tyska!
I övrigt kan jag inte rekommendera just Revo iBlik – gränssnittet lämnar mycket att önska, ljudet suger och displayen lyser för starkt när man ska somna – men principen, det är den som är så fantastisk. Att det funkar så bra!
Nanowrimo dag 17: 1077 ord
tisdag 17 november 2009 | 17.28 | Inga kommentarer
Jag har känt mig obehagligt dödlig de sista dagarna, och inte blev det bättre när jag plötsligt upptäckte en duva i trädet utanför fönstret. Det kändes som att den tittade på mig.
Skrivandet har varit segt på sistone, men nu är jag klar – skrev just slutscenen. Enda problemet är att jag har 6 135 ord kvar till 50 000, men det är ju bara att klämma in lite text i mitten av romanen.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
- 1 051 ord
- 192 ord
- 1 077 ord
Totalt: 43 865 ord
Bloggar om Nanowrimo.
Nanowrimo dag 14: 3027 ord
lördag 14 november 2009 | 20.34 | 1 kommentar
Det är kul att skriva nu, desto tråkigare att leva. Jag måste börja ringa lite vänner för att få dem att i sin tur börja ringa mig, annars går jag under.
Var i alla fall på write-in i dag igen och passerade 40 000 ord. Vi var bara tre personer där. Bland annat en av de där kvinnorna som jag betecknade som “i 40-årsåldern” förra lördagen. Det visade sig dock att hon är 27, jag tittade visst inte så uppmärksamt förra gången (och de andra var faktiskt mellan 40 och 44, det står på deras sidor). Vi pratade lite efteråt och det visade sig att hon skriver fan fiction. Jag tänkte Harry Potter men det visade sig vara Jane Austen. Hon sa att hon hade skrivit sin första fan fiction-historia när hon var 13 år, men jag missförstod henne och trodde hon sa att hon skrivit på sin nuvarande historia i 13 år.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord (2 137 – 622)
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
Totalt: 41 545 ord
Det verkar vara få personer som bloggar om Nanowrimo, nästan bara jag och Kendoflickan.
Nanowrimo dag 13: 4466 ord
fredag 13 november 2009 | 20.00 | Inga kommentarer
Jag har inte haft kontakt med vänner på flera dagar nu. Kanske var det därför jag blev så ledsen i statsbibliotekets kafeteria när baguetten jag köpt visade sig innehålla kyckling. Inte som hela bitar, då hade jag sett det när jag noga kontrollerade om baguetten innehöll något annat än ost och tomat. Utan i form av små, små rosa bitar i den örtröra som låg mellan osten och smöret. Hur kan man komma på en sådan idiotisk idé? Det kan bara hända i Tyskland, tänkte jag. De gamla preussiska takterna sitter fortfarande i. Jag gick fram till kassan och frågade först vad det var, eftersom jag inte lyckats ta reda på det. Den medelålders kvinnan i kassan ropade på den medelålders mannen i köket, som förklarade att det var kyckling. Jag frågade likgiltigt om jag kunde byta den, det vill säga slänga den och ta en annan smörgås, alternativt få pengarna tillbaka. Men jag frågade lojt och utan engagemang för min rätt som konsument har redan blivit tuktad i Tyskland ett antal gånger, detta konsumenträttens helvete. Jag visste vad jag skulle få tills var: “Ni måste fråga innan ni köper en smörgås vad den innehåller!” Naturligtvis, naturligtvis. Jag kanske kan få be att få läsa kafeterians AGB (Allgemeine Geschäftsbedingungen – allmänna villkor) när jag ändå är på gång. Detta är alltså tacken för att jag till skillnad från de fattiga studenterna inte beställer soppan för 2 euro utan varje gång jag är där köper en smörgås, en Graninijuice och en stor kaffe med mjölk, vilket alltid slutar på samma summa: 4,25. Men nu, nu kommer jag att inleda en personlig bojkott mot denna kafeteria. Inte på kaffe, för det måste jag ha, men de ska minsann få känna hur deras brist på serviceanda svider i plånboken! Inga fler smörgåsar eller Graninijuicer! Förhoppningsvis går de i konkurs före sommaren.
Nå, skrivandet gick bra i alla fall:
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord (2 137 – 622)
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
Totalt: 38 518 ord
Rapport från Brandenburger Tor
onsdag 11 november 2009 | 9.29 | Inga kommentarer
Den 9 november 2009 firades 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Vi stod mitt framför Brandenburger Tor, eller så nära man kunde komma i alla fall eftersom platsen mitt framför var avspärrad och fungerade som scen. Under första halvan av firandet spöregnade det och det enda man såg var ett hav av paraplyer. Det var ganska mysigt faktiskt, för stämningen var så bra. Bidragande därtill var det varma glühwein med rom som vi hällde i oss för att hålla värmen.
Ett hav av paraplyer framför Brandenburger Tor
Det kändes som att vara med om en historisk händelse som bara kunde slås av den händelse vi firade jubileet av. Gorbatjov talade, liksom Egon Krenz, som var den östtyske politiker som just tagit över som generalsekreterare efter Honnecker och som, enligt intervjun på scenen i går, direkt fann Gorbatjov som vän. Tillsammans spelade de nyckelroller i nedmonterandet av diktaturen DDR. Krenz berättade att han tänkte vid första mötet med Gorbatjov (som stod intill honom på scenen): “Om den här mannen menar vad han säger, då kommer det att gå vägen.” Och det gjorde det ju.
Gorbatjov intervjuad på scenen
Sedan höll statscheferna (eller en representant i fallet USA; det var Hillary Clinton som var där medan Obama bara hälsade via en liten filmsnutt) för de allierade tal: Av Sarkozys tal förstod jag inte så mycket eftersom jag inte kan franska och den tyska simultantolkningen knappt hördes där jag stod. Gordon Brown såg ut att vara mycket stolt över sitt tal – jag fick känslan av att han ville skriva in sig i historien av kända tal, för det var idel oneliners. Hillary Clinton fick jag intrycket att ville använda denna händelse till att rättfärdiga de krig som USA för. “Friheten måste alltid försvaras”, typ. Och från samtliga talare var det mycket “vi måste riva de mentala murarna” och “vi får inte glömma murarna i våra hjärtan” och så vidare. Halleluja. Även Dmitrij Medvedev och Angela Merkel talade. Mitt intryck bekräftades att Angela Merkel inte är så populär bland tyskarna, eller snarare bland berlinarna som ju är väldigt röda. De gillade borgmästaren Klaus “Wowi” Wowereit mer, som inledde hela firandet med att “helt utanför protokollet” rikta det största tacket mot de medborgarrättskämpar (”och -kämparinnor” som man alltid måste lägga till i det här förment jämställda landet) i Öst- och Västberlin som var de som till slut rev muren.
Reflektion: Det var mycket “folket” i talen. Det är förstås publikfriande att ropa ut att det var vanliga människor som till slut fick Östtyskland på fall och rev muren. Men faktum är ju att det inte alls var så. Murens fall var ett resultat av politik på hög nivå. Eller? Det är naturligtvis inte helt entydigt, och visst gjorde demonstrationerna sitt till, men utan Gorbatjov tror jag inte att muren hade fallit än på något decennium.
Iakttagelse: Det är ganska fab att Tyskland representerades av en kvinna (Angela Merkel) och två homosexuella män (vicekansler Guido Westerwelle och Berlins borgmästare Wowi), liksom att USA:s två främsta representanter är en kvinna och en svart man. Det gjorde mig glad, även om jag inte tror att det har någon större betydelse för den förda politiken.
Dominomuren framför Brandenburger Tor
Den stora höjdpunkten på firandet var “rivandet” av den symboliska mur som byggts upp av tusen “dominobrickor” i jätteformat. Det skedde i tre omgångar, och den första stenen vältes av Lech Wałęsa.
Jag nämnde inledningsvis att det kändes som att vara med om en stor historisk händelse, inte minst eftersom många av de som spelade nyckelroller 1989 och nu talade – Gorbatjov, Egon Krenz, Lech Wałęsa, Miklós Németh med flera – kanske kommer att vara döda vid nästa jubileum. Känslan av historiskt sammanhang förstärktes när Europas samtliga statschefer gjorde entré framför Brandenburger Tor. Det var en mäktig känsla, men det som fick mig att bli riktigt rörd var när jag fick syn på Fredrik Reinfeldt på monitorerna. Han var nämligen också rörd. Det syntes så tydligt att han visste hur viktigt sammanhanget var.
Lech Wałęsa välter första stenen i dominomuren
Berlin är unikt. Berlinmuren var inte gränsen mellan Öst- och Västberlin eller ens Öst- och Västtyskland. Den var gränsen mellan USA och dess allierade och Sovjet och deras allierade. Världens mitt låg under ett halvt sekel i Berlin, och den insikten kunde fylla mina ögon med tårar under min första tid i Berlin, under vilken jag bodde 50 meter från muren, denna ofattbara konstruktion. Nu har jag flyttat och bor lite längre bort – närmaste påminnelsen är nu den bro cirka 500 meter bort som fungerade som gränsstation under murens tid och där människor – detta såg vi på en utställning i förrgår – faktiskt sköts ihjäl av gränsvakterna. Detta hände inte i Ramallah eller i någon annan avlägsen krutdurk. Det hände mitt i norra Europa, ett stenkast från Sverige och för bara 20 år sedan. Det är det som för mig gör Berlin unikt.
Trängsel på s-bahn-stationen Friedrichstraße
Videon överst är upplagd av min vän Karl, som jag träffade i vimlet.
Fler bloggar om Berlin och Berlinmuren.
Nanowrimo dag 2: 5801 ord
måndag 2 november 2009 | 17.06 | Inga kommentarer
Hjälten är introducerad, hans uppdrag presenterat. Jag börjar nu närma mig akt två, det långa mittenpartiet i boken. Jag skriver min roman i Google Docs – allt annat känns osäkert sedan jag vant mig vid att varje mening sparas långt utanför min lägenhet så fort den är skriven. Till min hjälp har jag en anslagstavla med synopsis, karaktärer och användbara citat, samt Jacobs portionsförpackade snabbkaffe.
Nästa write-in (det kallas uppenbarligen alltid så) är på lördag. I vårt lokala forum har de som snackade i lördags fått sig en åthutning av två av kvinnorna, 44 och 40 år, som var närvarande och skrev. (Det var inte bara killarna som störde i lördags, mot slutet var vi snarare ett skrivgäng och ett pratgäng, och i pratgänget ingick bland andra den 70-åriga kvinnan.) På lördag är reglerna klarare: Kom klockan 15 om du vill skriva, klockan 16.30 om du vill babbla.
Här en sammanfattning av mina Nanowrimo-dagar hittills:
- 5 125 ord
- 5 801 ord
Totalt: 10 926 ord
Nanowrimo dag 1: 5125 ord
söndag 1 november 2009 | 16.56 | 3 kommentarer
Jag var på write-in i natt, tillsammans med fem kvinnor från 20- till 70-årsåldern och två unga män. Vid midnatt började vi skriva, men de två killarna verkade ha missuppfattat att det var det vi var där för att göra. De hade varken dator eller papper och penna med sig, och kände väl sig lite dumma när vi alla som på ett givet kommando lutade oss över våra skärmar och började skriva.
En av killarna retades med den 22-åriga tjejen som skrev intill honom, varpå hon fnissande bad honom sluta, vilket bara uppmuntrade honom att reta henne ännu mer. Även de andra kvinnorna besvarade hans irriterande kommentarer med överseende skratt och leenden. Även jag kände mig som en tjej i högstadiet som skrattar åt klassens bråkstakar, men bestämde mig för att inte vara trevlig. Jag satt tyst och skrev helt enkelt.
Var ärligt talat väldigt besviken på att de två killarna så enträget försökte förstöra vår write-in. Men visst, det var trots allt lördagskväll och man bör inte förvänta sig lugn och ro på en bar. Jag skrev en halvdålig prolog på 824 ord och gick sedan hem efter en halvtimme. I dag gick jag upp klockan nio, drack två koppar kaffe och har sedan dess skrivit 4 301 ord, vissa ganska bra, vilket ger ett totalt resultat på 5 125 ord denna första dag av Nanowrimo 2009.
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
