Dorrit Fredriksson: Lennart dog ung
söndag 10 januari 2010 | 13.41 | 3 kommentarer
Ödet lade denna bok i min hand. Det är en mors berättelse om hur hennes son Lennart kämpade mot cancern under ett och ett halvt år, men till slut dog – bara 16 år gammal. Något svårare går inte att tänka sig. Min mamma hittade boken bland mina andra medhavda böcker under julhelgen och började läsa den, men hon var tvungen att sluta eftersom hon visste att hon inte skulle klara av att läsa ut den.
Lennarts föräldrar talade aldrig om för honom att han hade cancer. Detta var ett svårt beslut för modern att fatta, men de resonerade som så att det skulle vara för knäckande för pojken att veta hur sjuk han var, att prognosen hela tiden blev sämre och – vilket stod klart mot slutet – att han snart skulle dö. Man lider med Dorrit när hon 1) brottas med huruvida det var rätt att dölja sanningen för pojken och 2) tappert håller skenet uppe.
Min spontana tanke var att det hade varit bättre att låta Lennart veta, men under läsandet av boken ändrade jag mig. Dorrit gjorde rätt som gick emot sitt eget behov att få gråta ut och i stället satte pojken först.
Det verkar dessutom som att han någonstans visste allting ändå. De upprepade strålbehandlingarna och hans allt sämre hälsa talade sitt tydliga språk, och det fanns ingen anledning att sätta ord på detta.
Det genomgående temat i boken, och det som gjorde mig glad i all misär, är Lennarts livsglädje. Det är som att han försökte utnyttja sin sista tid till max. Han hade många nära vänner, han träffade en tjej, och han gjorde många semesterresor där han var lika aktiv som sina kamrater trots att han egentligen inte borde orka. Dorrit skriver:
Jag tror han trots sjukdomen upplevde den medvetet lyckligaste tiden i sitt liv. Han hade en till synes outtömlig kraftkälla att ösa ur.
Han spelade fotboll under heta dagar då många andra sökte sej i skuggan och flämtade.
Han var på Parkfest i Kungsparken två hela dagar med filt och matsäck med. Han kom hem brun och förälskad och glad.
Det finns bara ett ord för när en ung människa dör, och det är att det är fel.
Verbum 1973
ISBN: 9789152607244 (?)
Ev mer på Knuff (troligen inte).
Andra bloggar om cancer och sjukdom, liv och död. Och sorg.
Dorrit Fredriksson i P4 Lunchboxen.
Författare: Fredriksson Dorrit
Doris Lessing: Rufus
torsdag 24 december 2009 | 1.05 | Inga kommentarer
En underbar liten historia om Rufus, en strykarkatt som plötsligt kommer in i författarens liv. Lessing skriver enormt gripande - man slukar denna föredömligt korta berättelse, utgiven i serien “entimmesboken”. Hennes analyser av katternas agerande är både insiktsfulla och övertygande.
Rufus är ett måste för dig som har eller haft katt, men bra läsning för alla. Jag läste delvis katternas konflikter och samspel som en parabel över mänskligheten.
Natur & Kultur
Översättning: Solveig Nellinge
ISBN: 9789127554528
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Lessing Doris
Herta Müller: Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt
tisdag 22 december 2009 | 19.08 | Inga kommentarer
Det är många ord jag inte förstår i Herta Müllers tyska, men jag tror tyvärr inte att det är hela anledningen till att Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt aldrig riktigt grep tag i mig. Jag kommer aldrig in i livet i den lilla tyskspråkiga byn i Rumänien. Det är svårt att få ett grepp om handlingen (obs: för mig, här spelar nog tyskan in); först när jag fram mot slutet läste baksidestexten började jag förstå vad det hela egentligen handlade om.
Müllers språk är väldigt speciellt. Korta meningar och upprepningar av temat ger en både poetisk och barnslig stil. Jag gillar det. Framförallt gillar jag att tänka mig Herta Müller uttala orden med sin fina Berlindialekt. Men det grå livet i den rumänska byn och relationerna mellan människorna som bor där lämnar mig tämligen oberörd.
Författare: Müller Herta
Radioteatern: Döden i Venedig
söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer
Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.
Och hur är då samtiden?
- Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
- Dessutom: Han är ju bara ett barn!
- Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
- Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
- Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
- Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.
Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.
Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas
Katia Wagner: Alexandramannen
söndag 16 augusti 2009 | 16.49 | Inga kommentarer
Alexandramannen är en reportagebok om Atheer Al Suhairy och de sexbrott mot ett femtiotal unga tjejer som han dömdes för i april 2007. Han hade raggat upp tjejerna på nätet genom att kalla sig Alexandra och låtsas vara en framgångsrik modell och eskorttjej/lyxhora som letade nya tjejer som ville ha sex med “FK” - dvs Atheer - mot pengar. Tjejerna är i femtonårsåldern, ofta yngre än femton. Katia Wagner har träffat sex av dem, och sedan har hon träffat Atheer för att få hans version av historien. Resultatet är ett ovanligt välskrivet reportage, i bemärkelsen att journalisten faktiskt lyssnar på båda sidors berättelser. Och berättelserna är så halsbrytande att man inte kan sluta läsa.
Det är delvis riktigt obehagligt att läsa intervjuerna med tjejerna, som så uppenbart blivit övertalade att gå med på saker som de kanske egentligen inte hade någon lust till alls. Det är ingen tvekan om att flera av dem fått allvarliga men av händelserna: En kan till exempel inte ha sex om hon inte får ha en kudde över huvudet, som hon hade för att slippa se Atheer när han satte på henne. Jag känner ett starkt medlidande med tjejerna i boken.
Men sedan blir det mer komplicerat, för även om någon mår dåligt av en händelse är det inte säkert att den är ett brott. I flera av fallen är det svårt att säga exakt vad som hänt. Inget av fallen klassas heller som våldtäkt: Tjejerna hade träffat Atheer mer eller mindre frivilligt, en del av dem flera gånger dessutom.
I takt med att jag läser tjejernas berättelser framträder bilden av Atheer som en sjukt manipulerande typ. Även författaren nämner hur envetet tjatig han kunde vara under deras intervjuer (s 133):
Atheer Al Suhairys syfte med att ställa upp på intervjuerna är att visa att han är oskyldigt dömd. Han gör det med all sin kraft och ett intensivt och hetsigt ordflöde, som knappt går att hejda.
Det blir så småningom detta som får mig att förstå varför de många och så unga tjejerna inte har kunnat stå emot, utan gått med på att träffa honom och till slut också ha sex med honom mot betalning.
Man kan inte säga att Atheer lyckas i sitt syfte, även om man faktiskt börjar undra lite över den där Alexandra efter ett tag, när han så envetet hävdar att Alexandra existerar och att polisen och åklagaren undanhållit bevis som styrker detta. Men kanske är det också det som är en viktig pusselbit i att förstå det här fallet: När till och med jag börjar bli övertygad av Atheers retorik trots allt som talar emot honom, hur övertygad ska då inte en tonåring bli? En av tjejerna i boken säger sig rentav fortfarande tveka kring om Alexandra existerar eller inte.
Det som främst slår mig om Atheer är att han verkar väldigt omogen. Det är därför han bara träffar tonårstjejer i stället för kvinnor i hans egen ålder. Bara en såpass omogen man kan stå ut med att hänga på msn med en massa tonårstjejer dagarna i ända. Och plötsligt säger han det även själv (s 159):
Glöm inte, jag är en ung man. Jag har inte fått leva ut allting. Jag började se på porrbilder när jag kom till Sverige. Mina erfarenheter är motsvarande en pojke i Sverige som är tolv år.
Den där sista meningen är nyckeln till att förstå Atheer, enligt mig. Faktum är ju att hans beteende är ganska normalt för tonårskillar: De tjatar och tjatar och till slut har de kanske lite fumligt sex med en tjej, och tjejen kanske går med på lite mer än vad hon tänkt. Så har det fungerat i alla tider. Synen på sådana händelser har varierat: Var det våldtäkt, sexuellt utnyttjande eller inget av detta? Självklart spelar samhällets värderingar in här: Samma händelse kan få en tjej att känna sig våldtagen, medan en annan bara kan ha lite allmän bakisångest. Hade Atheer blivit dömd om han var en tonårspojke?
Mina tankar går också till patriarkala kulturer där kvinnan anses svag och måste skyddas. Först är det brödernas ansvar att se till att hon inte råkar illa ut, sedan hennes mans. I väst fördömer vi detta system som vi menar förbjuder kvinnan att ha en egen, fri sexualitet. Men under läsandet av tjejernas berättelser får jag intrycket av att vi i Sverige faktiskt har samma syn på (unga) kvinnor som i de länder vi fördömer, fast vi inte vill erkänna det. Mellan raderna läser jag att ja, hon var visserligen femton och ja, hon träffade visserligen Atheer flera gånger på eget initiativ, men nej, egentligen ville hon naturligtvis inte. För tjejer kan inte vilja. Inte sex och i synnerhet inte analsex. Den kraft med vilken tjejerna ska fås att förstå att de varit med om något hemskt, att de är offer, att de är kränkta, ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån det sätt på vilket omgivningen reagerar när en kvinna i de patriarkala kulturerna fått sin “heder” skändad. Kvinnan anses svag och helig även i Sverige.
Det är verkligen inte mitt syfte att raljera över tjejerna i boken - de flesta av dem är dessutom under femton och därmed är brottet solklart. Jag menar snarare att man på ett mer politiskt plan inte kan äta kakan och ha den kvar: Säger man att tjejer har en fri sexualitet och fördömer andra kulturers beskyddande attityd måste man också så att säga betala priset för denna åsikt och sluta “dalta” med tjejerna. Alternativt bli lite mindre fördömande mot de andra kulturerna och inse att där finns en “poäng”, om ni missförstår mig rätt. Det är trots allt ingen slump att detta fall handlar om femtio tonårstjejer och inte tonårskillar. Flera undersökningar i Sverige visar att tonårskillar säljer sex i större utsträckning än tonårstjejer. Men eftersom de inte får höra att de är offer så blir de heller inga offer. Återigen: Gränsen mellan våldtäkt, sexuellt utnyttjande och inget av detta är flytande, men en kille verkar ha lättare att skaka av sig en otrevlig händelse och gå vidare. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte; kanske borde pojkarna “inse” att de blivit utnyttjade och anmäla förövaren lika ofta som tjejerna gör det. Eller så är det tjejerna som borde bli mer som pojkarna för att slippa internera ett livslångt trauma. Eller så måste vi fundera på om tjejer och killar generellt sett är väldigt olika och utforma samhället efter det, men det är en obekväm åsikt som går stick i stäv med de jämställdhetssträvanden som bygger på att män och kvinnor är likadana, och därför kommer ingen att uttala en sådan möjlighet. Med resultat att fler unga människor mår dåligt.
Slutligen några ord om bokens formgivning: Jag gillar den inte. Jag förstår hur formgivaren tänkt: Varje kapitel inleds med en helt svart sida med negativtext. Även domarna i slutet av boken återges på helt svarta sidor. Ondska, ska man tänka. Eller i alla fall dödligt allvar. Jag tycker det är lite väl enkelt. Däremot funkar tjejig rosa som komplementfärg både grafiskt och symboliskt. Men den upp-och-ner-vända kvinnosymbolen, nja, lite väl enkel symbolik där. Och att en muspekare närmare sig den “fallande” kvinnosymbolen … Vad säger man. Jag hade kanske inte stört mig så mycket på det om det inte vore för att muspekaren är felvänd (eller är det ännu en kaka på den redan övermättade symbolkakan?) och att Alexandramannen är särskrivet, vilket får mig att tänka: “Alexandra. Mannen. Myten.” Vilket inte blir särskilt lustigt i sammanhanget.
ISBN 9789163318498
Alexandramannen på Knuff
Författare: Wagner Katia
Poppy Z Brite: Utsökta lik
torsdag 14 maj 2009 | 14.47 | Inga kommentarer
Jag fann Utsökta lik mycket obehaglig, men så har jag alltid varit blödig, och har svårt att läsa en text utan att ta in den till fullo. Således vände det sig i mig av sådana här beskrivningar (s 179):
Kniven plöjde genom hud och muskler och for över bröstbenet. När den nådde fördjupningen under revbenen sjönk den djupt ner i kroppen. Det fanns inget motstånd, inga tecken på plågor; Birdy låg orörlig och fastbunden och lät mig öppna honom som man öppnar en julklapp. När min hand sköt hans erigerade kuk åt sidan kände jag hur knivbladet skrapade mot hans blygdben. Hans bål förblev intakt en lång stund, delad i två delar från hals till skrev av en tunn röd linje. Sedan slog såret ut i blom, och hans innanmäte vällde ut i ett överflöd av sällsynta vätskor och stinkande scharlakansröda skatter …
Boken handlar om hur den legendariske seriemördaren Andrew lyckas fly från fängelset genom att spela död (underbar utbrytarkonst!) och senare träffar en annan seriemördare vid namn Jay. De blir djupt förälskade och ägnar dagarna åt att döda pojkar tillsammans och prata om sitt gemensamma intresse. Jay har gått steget längre: Han äter sina offer. Genom att fylla sin egen kropp med sina offers kött och blod blir han dem, och lindrar på så sätt den ensamhet som vi förstår ligger till grund för hans seriemördartillvaro. Det är inte alls ologiskt utan tvärtom fyndigt.
Men mer än logik finns här passion. Ett slags otäck passion som jag inte kan förstå. Det måste väl vara ett väldigt gott betyg att jag förutsätter att författaren är nekrofil, för hur kan man annars beskriva mord med en sådan njutning? Jag har faktiskt aldrig läst något liknande, låt vara att detta inte är min genre. Här går Jay loss på ett av sina lik som han sparat sedan länge (s 138):
Sedan föll han på knä och begravde ansiktet i magen på den hängande mannen. Han slet tänderna i köttet som antagit konsistensen av fast pudding. Han rev och slet i sårkanterna, drog av hudremsor och kött, svalde dem hela och smetade ner sitt ansikte med sin egen saliv och med den lilla mängden kroppsvätska som återstod i likets kalla vävnad. Han drog fingrarna uppåt längs ryggraden, mellan skinkorna, stack in ett finger i rövhålet och såg det röra sig djupt inne i den urgröpta kroppen. Vid någon tidpunkt fick han utlösning, och sperman rann nästan omärkbart nerför hans lår: en liten offergåva till denna storslagna helgedom.
Passion var ordet. Jag har själv varit inne på lemlästade kroppar i mitt eget skrivande, men efter läsandet av Utsökta lik måste jag konstatera två saker: För det första att jag ligger i lä och lika gärna kan ge upp. För det andra att lemlästandet har olika grund. Hos mina romanfigurer har dödandet varit ett tafatt försök att förstå skönhet, att så att säga kunna greppa den, rent fysiskt. Hos Poppy Z Brite är det i stället döden som fenomen som står i centrum. Där mina romanfigurers besatthet är apollonisk är Brites dionysisk. Passionen är kall, skoningslös och … jag skulle nästan vilja säga kvinnlig. Jag kände faktiskt en nekrofil en gång och det dyrkande av döden som boken fullkomligt osar av påminner mycket om hur hon tänkte.
Det blir politiskt också. Författaren låter sina huvudpersoner kritisera de vanliga människor som kallar dem brutala seriemördare samtidigt som de själva söker sig till olyckor (s 153):
Skräck är mänsklighetens kännemärke, som bärs stolt, självrättfärdigt och ofta falskt. Hur många av er har dröjt er kvar vid en skildring av mina eskapader, eller andra som liknar dem, och kärleksfullt frossat i detaljerna bakom en tunn slöja av moralisk avsky? Hur många av er har kastat en blick på en stackars själ som håller på att förblöda vid vägkanten? Hur många har saktat ner för att kunna se bättre?
Det är en twistad men bra analys, och jag gillar verkligen hur draget till sin spets allting är i boken och i seriemördarnas liv. Vad är de annat än extrema representationer av en idé?
Samtliga personer är trovärdiga och har ett djup som saknas i de svenska deckare jag läst på sistone. Jag föll mest för hivsmittade “risfjollan” Luke, och gillar hans tankar om säkert sex:
Säkert sex var enligt honom som att vara levande död. Hur kunde man åtrå en man utan att vilja smaka på hans vätskor? Hur kunde man älska någon utan att vilja söka upp hans innersta hinnor och finna njutning där?
Jag gillar också beskrivningen av hans besatthet av asiater:
Han hade smakat på dem alla, en dim-sum-fest av söta kukar, släta rumpor, taniga kroppar och vackra, finmejslade ansikten. Vid någon tidpunkt hade han börjat färglägga en världskarta i huvudet som speglade hans sexuella historia: Kina, Japan, Korea, Indien, Thailand, Laos, Bali …
Han förvånades över denna specialisering i smak och kunde inte förklara den ens för sig själv. Han åtrådde dem helt enkelt, deras perfekta, mandelformade ögonlock, det sträva, blanka håret, deras sandelträdoftande hud, deras slanka elfenbenslemmar.
Spoilervarning
Allra mest politiskt är slutet. (Här följer alltså något av en spoiler.) För när man sträckläst sig fram till bokens klimax och allt är upplagt för en räddning enligt superhjältemodell väljer författaren att ta död på fel person! Neeeej!!! vill jag skrika. Pojken måste överleva! Men hjälten hinner inte fram i tid och pojken dör. Trots att jag hatar Poppy för detta kan jag inte blunda för att det är ett briljant brott mot traditionell dramaturgi och det som fick boken att stanna kvar i mitt huvud.
Och då är ändå den uppfuckade dramaturgin bara en effektfull bonus. Författarens verkliga syfte har varit att skriva en kärlekshistoria, och i hennes värld utspelar sig denna mellan mördare och offer. När de till slut ligger och ruttnar tillsammans konstaterar hon: De fick varann.
Utsökta lik är skriven 1996, med allt vad det innebär av 90-talsreferenser: Rejvpartyn, smart drinks, lsd, Details, hiv före bromsmedicinerna (dvs aids och kaposis sarkom).
Slutligen vill jag nämna att boken har en väldigt klassisk struktur: Först byggs karaktärerna upp var för sig, och när vi väl lärt känna dem genom deras handlingar börjar de interagera. Boken skulle passa utmärkt på en skrivkurs.
Bokförlaget H:ström 2009.
Översättning: Felice Maurer.
233 sidor.
Originaltitel: Exquisite Corpse.
ISBN: 9789173270588
Författare: Brite Poppy Z
Mari Jungstedt: I denna ljuva sommartid
söndag 3 maj 2009 | 14.07 | 2 kommentarer
En lättläst deckare, den första jag läser av Mari Jungstedt. Själva mordhistorien griper aldrig tag, tycker jag, och jag längtade inte tillbaka till boken de gånger jag lade den ifrån mig. Trots det var den lättslukad och inte alls dålig.
Jag har väntat med att läsa den här boken på grund av dess titel. Det är något speciellt med skolavslutningsstämning, och den lämpar sig inte att njuta av mitt i vintern eller – ännu värre – under hösten. Det är just nu, när syrenerna just håller på att slå ut, som en sådan här bok ska läsas.
Jag förstår hur författaren tänkt med titeln. En så oskyldig sång, som plötsligt klingar av och förvrids när den kontrasteras mot de grymma händelserna som utspelar sig i boken. Nja, så bra tycker jag inte det fungerar, men spela roll, det är en snabbläst dussindeckare och de ska heta nåt sånt här.
Jag måste dock fråga mig vad syftet med att läsa sådana här böcker är, för mig personligen alltså. Jag har alltid sett det som att det är ”nyttigare” att läsa en bok än att se en teveserie, men att klämma den här boken skulle jag närmast vilja jämföra med att slötitta på några avsnitt av ”24” eller någon annan favoritteveserie. Detta är alltså inte kritik – boken fyller sitt syfte som sådant tidsfördriv, och jag älskar för övrigt ”24”.
Författare: Jungstedt Mari
Linda Leopold: Faghag
fredag 17 april 2009 | 0.15 | 1 kommentar
Jag tog en paus från Kosofsky Sedgwick och läste ”Faghag – en bok om kvinnor som älskar bögar” av Linda Leopold, en snabbläst reportagebok.
Linda Leopold skriver bra. Texterna i boken är också bra var för sig. Däremot tycker jag att flera av dem inte direkt handlar om fenomenet faghag, utom möjligtvis på ytan. Ett exempel är ”faghagklubben”, där medlemmarna verkar ha anammat ordet ”faghag” utan att känna en enda bög. För dem är faghaggeriet snarare att likna vid ett slags verklighetsflykt in i en rosa fluffvärld med japansk yaoi. (Det förvånar mig inte ett dugg att medlemmarna i faghagklubben alla är arbetslösa/sjukskrivna.) Dessa kapitel hade passat bättre i Marita Lindqvists underbara ”Kawaii”. (Vissa andra kapitel skulle passa bättre i Calle Norléns ”Bög – så funkar det”.)
Jag saknar också en analys som kan hålla samman de olika kapitlen. Om jag skulle göra en sammanfattning av vad som kommer fram i boken skulle jag säga att kvinnor som älskar bögar …
- slipper vara de objekt som de straighta männen ständigt gör dem till
- delar bögarnas intressen (shopping och killar, typ)
- lider av samma strukturella förtryck som bögarna (under den straighte mannen)
- är miserabla och söker tillflykt i en fantasivärld
- är kära i sin bögkompis (klyschan, men som också har några exempel i boken)
Nej, det här är för osäkert och fumlande – boken säger inte mycket om faghags och det beror på urvalet av aparta intervjupersoner. Ironiskt nog är det också detta som gör boken riktigt läsvärd. Om man släpper kravet på att få veta mer om fenomenet faghag blir boken i stället en samling reportage, ibland rörande, ibland irriterande, om människor som lever annorlunda.
Till exempel Anna och Martin, en straight kvinna och en bög som valt att göra allt tillsammans – bo, skaffa barn – utom att ha sex. Jag önskar dock att författaren konfronterat Martin med det närmast fabulöst förutsägbara självförakt som nu bara kommer fram mellan raderna:
– Jag är så fruktansvärt trött på bögvärlden, säger han. Allt ska vara så överdrivet. Glitter och glamour och ett jävla kindpussande! Det var roligt ett tag, men det är så ytligt.
Martin umgås inte längre med särskilt många bögar. Han har aldrig varit politiskt engagerad i frågor som rör homosexuella och är inte helt övertygad om att homoadoptioner är en bra idé. Han tycker till och med att det ser konstigt ut när två killar kysser varandra på stan eller hånglar på en gayklubb.
– Det är ingen som förstår mig, men två karlar – det hör liksom inte ihop.
– Om du var den ena då? frågar jag.
– Ja, då går det.
Ja, där finns ett ifrågasättande, men det räcker inte. Det jag efterlyser är inte främst en konfrontation med intervjupersonen där och då, utan små smarta, analytiska passusar som kan neutralisera det som nu blir nästan parodiskt förutsägbara rader:
Om några timmar kommer ett gäng vänner hem till Anna och Martin för att titta på finalen i Eurovision Song Contest.
Martin gillar stora, vältränade män. ”Ju större desto bättre.”
I dag har Martin på sig en svart bandana …
Han har svårt för överdrivet fjolliga bögar, killar som ”går runt och vickar på stjärten i stringkalsonger” och lägger sig till med pipig röst.
Missförstå mig rätt. Jag tycker det här är så kul att jag skrattar högt när jag läser det. Mitt exemplar av ”Faghag” är fullt av understrykningar och smileys. Men av fel anledning – kapitlet om Martin och Anna hade varit lysande satir, men är ju tyvärr inte tänkt att vara det.
Det tydligaste i boken är något som varken författaren eller läsarna är särskilt medvetna om: Den otroligt strikta uppdelningen i homo–hetero. Du är det ena eller det andra – men bestäm dig för guds skull. Flera intervjupersoner lägger ett sjukt stort fokus på att ”komma ut”, på att visa ”vem de är” och så vidare.
En organisation för heterosexuella makar som är gifta med en homosexuell beräknar att det finns ”två miljoner kvinnor och män som var, eller hade varit, gifta med homosexuella – enbart i USA”. Ja herrejesus. Det beror ju liksom på vad man menar med ”homosexuell”, men den säkerhet med vilken man delar upp människorna går som en röd tråd genom hela boken. Det är naturligt eftersom denna tydliga uppdelning i fasta sexualiteter är en förutsättning för faghaggeriet; som bög utgör den manliga vännen inget hot för kvinnan, men så fort man börjar rucka på den aspekten utgör han samma hot som resten av den manliga befolkningen.
Det mest ofrivilligt komiska reportaget i det här avseendet handlar om Robert och Kate som hade hunnit vara gifta i trettio år innan Robert ”insett att han var homosexuell”. Vi serveras hela komma ut-retoriken: Robert hade ”inte en tanke på att han kunde vara homosexuell”, men han ”kom till insikt om vem han själv var”. Roberts och Kates historia sticker visserligen ut i det avseendet att de erkänner de värden som var viktiga för dem i relationen. De hade fått två barn och hade skapat sig ett framgångsrikt liv. Robert säger: ”Jag älskade livet med Kate. Vi hade satsat så mycket på vår relation, emotionellt, materiellt och fysiskt.” Vilket var en av anledningarna till att de valde att fortsätta vara tillsammans efter att Robert kommit ut. Ändå tillmäts sexualiteten ett större värde än de andra faktorerna i förhållandet, enligt en process som Kosofsky Sedgwick kallar ”minoritizing”.
Jag ser också tydliga drag av frälsning i Roberts utkommande. Han säger: ”Under hela livet hade det känts som om något saknades, men jag begrep inte vad. När jag upptäckte att jag var homosexuell försvann den känslan.” Byt ut ”homosexuell” mot valfri annan diagnos, eller Jesus, och bitarna faller på plats. Vi letar alla efter något som kan förklara vårt lidande.
Allra mest sensationellt är kanske att de ”ligger fortfarande med varandra” och att Robert lovat sin fru att hålla sig till regeln ”ingen penetration” (vad nu det betyder, analt antar jag) i sina sexuella äventyr med män.
Jag tänker att Robert och Kate är ett exempel på extrem västerländsk fundamentalism där allt måste upp till ytan och bedömas, och där Kate på samma reformerade vis måste tvinga sig att se sin man framför sig i sänghalmen med andra män: ”Jag har svårt för det sexuella, de grafiska detaljerna, och vill helst inte prata om det”, säger hon. ”Men jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa Robert helt.”
Jag tänker att i ett annat samhälle, och även bland mindre ”komma ut-fundamentalistiska” amerikaner, hade mannen gett sin sexualitet utlopp vid sidan om utan att göra något väsen av det, och de hade kunnat fortsätta leva ett normalt liv utan att dra upp hans sexualitet till ytan och döpa den till homosexualitet vilket i dag är en accepterad ”diagnos”. Men en sådan livsstil kallar vi i den protestantiska världen för hyckleri, vilket det förstås också är med vårt lutheranska synsätt på världen. Det är f ö intressant att sexkontakter med fysiska människor utanför förhållandet – i form av älskare/älskarinnor eller prostituerade – värderas som så mycket allvarligare än onani och porrkonsumtion.
Jag tror för övrigt att de flesta kvinnor skulle bli chockade om de visste hur mycket porr deras pojkvänner konsumerar. De skulle säga som Kate, ”jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa honom helt”, om de fick veta och dessutom jämställde porrkonsumtion med riktigt sex. I båda fallen handlar det faktiskt om att söka sexuell tillfredsställelse på annat sätt än genom sin partner. Kanske är det en försvarsmekanism som gör att vi i Sverige bestämt oss för att ”porr är bra” (i meningen onani) medan t ex horor inte är det – kriget mot porrkonsumtionen skulle nämligen vara omöjligt att vinna och det vet alla. Men man bör vara medveten om att vi svenskar i det här avseendet är precis lika ”hycklande” som vi anklagar män i andra kulturer (utan bredband) för att vara när de går till horor en gång i veckan (större delen av Europa) eller har sex med en annan man då och då (arabländer) för att få utlopp för den sexuella överskottsenergi som deras flickvänner inte är förmögna att absorbera. (Jag drar mig för att skriva om det här, för jag tror att ett samhälle mår bäst när dessa ämnen inte diskuteras öppet och ”blir kända”. Men jag gör ett undantag eftersom jag enligt statistiken bara har en läsare per dag och jag misstänker dessutom att denna läsare är jag själv.)
Men låt oss återgå till boken och fråga oss: Är Linda Leopold verkligen fag hag? Nej, säger jag. Hon är bara, precis som sin man, stockholmsängsligt trendkänslig, och då ingår bögkramandet som en del i kramandet av allt som kan göra en lite mindre medelklassigt tråkhetero. Jag hör nästan orgasmen komma när hon beskriver hur de bestämmer träff ”vid stället som säljer grillade kycklingar på västra sidan av Görlitzer Park”. För det är där man ska hänga just nu när man har koll. Inte bara Berlin. Inte bara Kreuzberg. Utan just där, mellan Schlesisches Tor och Görlitzer Bahnhof.
Jag tycker alltså att författarens faghaggeri verkar ha ytliga grunder och handla snarare om fascination än identifikation. Men trots denna kritik finner jag alltså boken både välskriven, lättläst och läsvärd.
Författare: Leopold Linda
Elvira Birgitta Holm: Karl-Ludvig
lördag 13 december 2008 | 22.52 | Inga kommentarer
I den här söta lilla ungdomsboken konfronteras sjuttonårige Karl-Ludvig med att Anna blivit gravid. Det är dock inte säkert att han är pappan. Det kan vara hans bäste vän Anders. Fast Anders är ju tillsammans med Björn, har han verkligen dunkat på Anna också? Varför kunde han inte lämna henne åt Karl-Ludvig? Eftersom boken är skriven 1976 finns det en bra lösning på alla sådana här frågor. Karl-Ludvig kommer på sig med att inte tänka ”mitt” barn, utan ”vårt”, som i Anders och hans. Då spelar det ju ingen roll vem som egentligen är pappan. De kan ta hand om ungen allihopa: Anna, Karl-Ludvig och Anders. Och så Björn förstås. Liksom Karl-Ludvigs mamma som jobbar natt som sjuksköterska.
Ja, det är lätt att raljera lite över vidsyntheten i den här boken. Det låg väl i tiden att bara nämna sådär självklart i en bisats att Anders var tillsammans med Björn. Om verkligheten ändå var lika modern, men det var den ju inte. Är det inte litegrann på samma sätt i dag? Jag läser nästan aldrig ungdomsböcker, men jag har fått för mig att de ofta är lagom pk, om inte annat så i uppfostrande syfte. Medan ungdomarna i själva verket förblir lika konservativa som de alltid varit.
Detta sagt gillar jag boken mycket. Även jag som läser långsamt klämde den på ett par timmar. Jag önskar att jag hade fått läsa något sådant här när jag gick i högstadiet.
Bäst i ”Karl-Ludvig” är samtalen med Kåre om hans pappa. Där finns ett djup och en smarthet som jag uppskattar.
”Karl-Ludvig” ingår i en serie, vars omslag är så vackra tillsammans att jag måste visa dem här (nummer 5, ”Tillsammans”, fick av estetiska skäl inte vara med, men går att se på författarens egen hemsida):
Författare: Holm Elvira Birgitta
Michał Witkowski: Lubiewo
fredag 7 november 2008 | 16.05 | 1 kommentar
De flesta av oss lägger band på oss. Vi håller oss till vår partner även när vi blir tända på någon annan, på samma sätt som vi inte äter en påse godis före maten trots att vi är sugna. Måttlighet kallas det visst. Man brukar hävda att människor med förmågan att motstå omedelbar tillfredsställelse är förutsättningen för civilisationen – utan dem skulle vi bara ligga och knulla dagarna i ända.
Med den bakgrunden skulle jag vilja hävda att de flesta bögar i dag, i likhet med de flesta straighta, är civiliserade.
Ett annat sätt att se på saken är att de är stympade. Och det är med det synsättet man ska läsa ”Lubiewo”. Då framstår de dekadenta fjollorna plötsligt inte som tragiska och självdestruktiva, utan som högst medvetna livsnjutare som vet att suga nektaren ur livet – så bokstavligt det bara går. De släpper på alla hämningar och drar efter bästa förmåga koncepten till sin spets.
Kort sagt: Witkowskis pissoarhoror har stil. Om något som kallas gaykultur ens ska existera i dag bör den skaffa sig lite mer av den varan.
Jag tycker att ”Lubiewo” påminner om Roberto Savianos ”Gomorra” i sättet den tillkommit på. I båda fallen har en ung man skrivit om en kultur han är både insatt och insyltad i. I båda fallen är det han berättar okänt för omvärlden och så spektakulärt att det får läsaren att dra efter andan. (Vem hade förresten lyft på ögonbrynen om ”Lubiewo” getts ut under titeln ”Gomorra”?) Båda böckerna är exempel på historier som krävde att få berättas och båda böckerna har därför blivit internationella succéer.
Som jag skrev i min recension av Savianos bok tycker jag att det är vackert när människor excellerar i den kultur de är medlemmar i, och på precis samma sätt känner jag när jag läser ”Lubiewo”. Det finns en skönhet i det tydligt utmejslade och kallt kompromisslösa.
Modernista. Översättning: Stefan Ingvarsson.
Författare: Witkowski Michał
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
