Raymond Chandler: The Big Sleep
måndag 5 april 2010 | 10.49 | 3 kommentarer
Cigaretter. Whisky. Pistoler. Hattar. Kvinnor. Bilar. Det var här allt började, inser jag. Chandler är upphovsman till hela den noir-estetik som sedan 1930-talet kopierats av otaliga deckarförfattare och som i filmen Sin City dras till sin spets. Och som, bör väl påpekas, helt lyser med sin frånvaro hos Mari Jungstedts, Johan Theorins och de andra svenska deckarförfattarnas puttenuttiga småbarnsfamiljer, som snarare verkar ha hämtat inspirationen från den Sverigebild som presenteras i tyska tevefilmer (ja, jag har sett ett antal).
Däremot har Theorin med flera lånat ett klassiskt grepp från Chandler, det så kallade “något var fel”-greppet. Det går ut på att man låter huvudpersonen konstatera i början av kapitlet att det är något som inte stämmer. Därmed kan man tillåta sig långa beskrivningar utan att vara rädd för att tappa läsaren - eftersom denne vill veta vad som inte stämmer. Theorin använde greppet i Skumtimmen, som jag inte har till hands och därför inte kan citera ur. (Det är när Julia går upp på vinden i ett övergivet hus där det typ spökar.) Hos Chandler låter det så här i inledningen av kapitel 24:
The apartment house lobby was empty this time. No gunman waiting under the potted palm to give me orders. I took the automatic elevator up to my floor and walked along the hallway to the tune of a muted radio behind a door. I needed a drink and was in a hurry to get one. I didn’t switch the light on inside the door. I made straight for the kitchenette and brought up short in three or four feet. Something was wrong.
Enkelt och - numera - klassiskt. Lägg också märke till hur pepprad texten är av alla de där noir-markörerna som skulle komma att bli så populära - man vet liksom att lobbyn blänker av krom, att hissen är funktionalistiskt designad, att väggarna är av masonit och så vidare, för man har sett den här världen så många gånger på film. Det är nästan som att Chandler parodierar sig själv, så det är viktigt att komma ihåg att han var först.
Boken är maskulin. Männen är hårda. Kvinnorna är dekoration och farliga frestelser. Bögarna är bögar:
I still held his automatic more or less pointed at him, but he swung on me just the same. It caught me flush on the chin. I backstepped fast enough to keep from falling, but I took plenty of the punch. It was meant to be a hard one, but a pansy has no iron in his bones, whatever he looks like. (s 100)
Bäst är hur Chandler snidar sin huvudperson, privatdetektiven Philip Marlowe - han gör saker hela tiden, till synes ogenomtänkt, vilket får handlingen att snällt rulla upp sig framför honom. Jag gillar också det sätt på vilket Chandler använder sig av bipersoner. De flesta har till uppgift att presentera nya fakta, och man märker tydligt när ett sådant möte är slut. Det påminner lite om de figurer som kunde dyka upp i Nintendoklassikern Zelda och säga saker som: “Lämna lampan till druiden.” På samma tydliga sätt presenteras Marlowes uppdrag i bokens inledning.
Tja, en bra bok helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga än så.
ISBN: 9780394758282
Författare: Chandler Raymond
Arne Dahl: Efterskalv
torsdag 11 mars 2010 | 6.30 | Inga kommentarer
Det är bra! Så mycket mer har jag inte att säga om denna deckare. Jag läser så få böcker i den här genren och när det väl sker slukar jag dem ofta, denna på tre dagar trots att jag var sjuk och svag.
Det är svårt att inte jämföra med Stieg Larsson. Jag tänker främst på Stockholmsskildringen. (En rolig bonus för mig var att boken också utspelar sig i Berlin.) Men jag tänker också på hur rätt allt är. Alltid en kvinnlig chef och en homosexuell karaktär. Som dessutom alltid är den trevligaste och fläckfriaste av dem. Åh, Sverige på 00-talet - vad vackert det var i sin naiva politiska korrekthet.
Jag har läst en av Arne Dahls böcker förut, Misterioso, och precis som i den duggar ordvitsarna tätt. Stryk! tänker man, till exempel här (s 373 i pocketen):
En äldre man som Hultin visste var professor i matematik kom fram till honom och såg ut som en professor i matematik. Stegen var spänstiga som hos en man som hade kommit fram till en lösning på ett knivigt problem. Mannen – eller snarare hans team i kontorslandskapet – hade nämligen kommit fram till en lösning på ett knivigt problem.
Men man har överseende. För här är det inte språket eller stilen som står i fokus, utan spänningen.
395 sidor
Albert Bonniers Förlag, 2006
ISBN: 9789100104184
Fler bloggar om deckare.
Författare: Dahl Arne
Haruki Murakami: Kafka på stranden
tisdag 2 mars 2010 | 1.53 | 2 kommentarer
Efter Nattfåk trodde jag att jag inte gillade romaner med övernaturliga inslag. Jag hade fel. Kafka på stranden fångade mig från första sidan och höll mig sedan i ett fast grepp under två dygn - mer än så behövdes inte trots 518 sidor med liten stil. Magiskt.
Det är en fantastisk historia som berättas, i ordets rätta bemärkelse. Det är flummigt så det förslår på sina ställen, och det blir hela tiden flummigare. Men det är bra! Några olika historier berättas parallellt och fogas samman genom tema och handling. Man förstår boken, men inte på ett medvetet plan, skulle jag nästan vilja säga. Och man blir lycklig av den.
Lägg till detta många visa dialoger, referenser till de viktigaste grekiska dramerna, utläggningar om Beethovens och Haydns skapande, heta sexscener kombinerade med ett övergripande Oidipus-tema, samt en rik symbolik och ett slags metaanvändande av metaforer - detta är min bok!
Har inte så mycket mer att säga än läs! Det här är både Stieg Larsson-tjocklek och Stieg Larsson-spänning - fast på ett väldigt twistat sätt.
Avslutningsvis konstaterar jag att jag först läste Kafka på stranden och sedan Kafka på stranden, även det på stranden, hihi!
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
ISBN: 9789172638495
Författare: Murakami Haruki
Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
lördag 27 februari 2010 | 11.05 | Inga kommentarer
Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder.
Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning - jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig omslagskappan (som avslöjar hela handlingen). “He is certainly a ‘dandy’, and a sexual aesthete as well.”
Ja, estet är han verkligen, och som sådan rätt bortglömd. Det här är ändå mannen som orsakade skandaler (med pojkar) som fick honom att fly Paris för det lugna livet på Capri där han byggde sig en villa, “dedicated to the youth of love”, som inskriptionen ovanför ingången löd. Där bodde han under många år tillsammans med sin “sekreterare”, gatpojken Nino. Sedan grundade han tidskriften Akademos:
The first number was published on January 15, 1909. A poetic “Inaugural” introduced it to “those whose enthusiasm comes from Athens”. Jacques only came from Capri, but that was much of a muchness since he wrote: “We come from a land which is clear, luminous and tranquil, and where we have heard the call of Beauty.” The word which he had assigned to himself as a rule of life was thus placed at the very opening of his review, with a capital B.
Romanen är lång och detaljerad. Efter detta inspirerande stycke om en tidskrift som hyllar skönheten följer långa beskrivningar av innehållet i första numret, som jag är tvungen att skumma för att orka med. Samma sak med alla de baroner, baronessor och ett tjog andra titlar som passerar revy - det är kunnigt och genomarbetat men ack så mäktigt.
Som så ofta med biografiska romaner som bara berättar om en persons liv helt kronologiskt blir det ganska långtråkigt emellanåt. I synnerhet som omslagsflärpen redan sammanfattat hela handlingen med skandalen, landsflykten och självmordet. En söt grej är att flärpen även nämner att Peyrefittes “studie i dekadens” är roande läsning - “without ever giving offence”. Ett viktigt klargörande 1961 antar jag, då översättningen gavs ut i England. Således får vi själva tänka ut vad som hände här, när Jacques och Nino återser varandra efter att Nino varit ute på en kryssning som han “flydde” till utan att säga hejdå till Jacques:
Mad with joy, Jacques rushed to meet him. They kissed; and side by side they wept for a long time. Then the same idea crossed both their minds: they stripped, and dived into the clear, blue water, to wash away both “defilement” and tears.
Många av Jacques likar passerar förbi. Esteternas estet Oscar Wilde gör ett kort gästspel - Jacques är bara 17 år när han ser honom och hans älskare bli nekade bord på en restaurang, och man förstår att detta gör starkt intryck på honom. En hel del “uranier” från Berlin förekommer i boken. Roligast av dem är nog baron Manteuffel, som specialiserat sig på studiet av manliga könsorgan, vars utseenden han menade var lika unika för oss människor som våra ansikten. Ett opublicerat manuskript lär ha funnits på Hirschfelds sexinstitut som förstördes av nazisterna på 1930-talet.
Det finns många beröringspunkter mellan denna roman och Michael Davidsons självbiografi, så till den grad att Davidson träffade några av dem som förekommer i romanen, till exempel författaren Norman Douglas. Davidson beskriver också Werners kropp som en “Gemito fisherboy”, och i romanen träffar Jacques denne bildhuggare. Kanske hade Davidson läst The Exile of Capri när han skrev sin självbiografi, som blev färdig året efter att Peyrefittes roman kommit ut på engelska.
På det hela taget en rätt långtråkig bok men viktig i vissa avseenden. Jacques d’Adelswärd-Fersen var en extraordinär person som jag inte ens hade hört talas om tidigare. Det är också detta som höjer betyget från 2 till 3 - boken har väckt nyfikenhet och inspirerat.
Originalets titel: L’Exile de Capri (1959)
Översättning från franska till engelska: Edward Hyams
Secker & Warburg, 1961
ISBN: 9780436369025
Författare: Peyrefitte Roger
Johan Theorin: Nattfåk
söndag 21 februari 2010 | 12.02 | 3 kommentarer
Det största problemet med Nattfåk är att det inte finns någon story. Jag vill minnas att det i Theorins debutroman Skumtimmen (tydligen inte recenserad här, men den var bra, jag gav den en fyra) fanns något slags ouppklarad mordhistoria, ett mysterium som väntade på att lösas och som fick mig att fortsätta läsa. Något liknande hittar jag inte i Nattfåk. I stället finns där diverse övernaturliga inslag som varken är övertygande eller skrämmande.
Bidragande till mitt ointresse under första halvan av boken är den outhärdligt söta familj det handlar om: Pappa Joakim, mamma Katrina, och så lilla Livia och Gabriel. De har just sålt sin villa i Bromma och flyttat till en förfallen gård på Öland, Åludden, som de ska rusta upp. Jag tror att följande mening sammanfattar allt jag har emot denna familj:
När barnen somnat hade de gått igenom de södra rummen på nedervåningen och funderat över hur deras olika personligheter bäst skulle komma fram i färgvalen.
Jag skrev ett stort “SPY” i kanten och funderade på om inte Johan Theorin är den socialt accepterade varianten av Camilla Läckberg; båda skriver om småbarnsföräldrar för småbarnsföräldrar. I alla fall antar jag att det bara är sådana som kan uppskatta allt detta daltande med barnen som vi plågas med under de första kapitlen. Det är överlag väldigt långtråkigt i början. Långa transportsträckor som är helt onödiga. Mycket fluff, inget flyt. Och hela tiden verkar författaren göra allt för att jag ska ogilla hans protagonist. Ett exempel när Joakim är ute och kör bil:
I en korsning stod han inklämd mellan en buss och en sopbil och såg en kvinna knuffa en barnvagn över gatan. Barnet i vagnen frågade något, men mamman stirrade bara rakt fram med sur blick.
Jag ogillar honom för att han är så präktigt god när han lägger märke till den vardagstristess som genomsyrar samhället, eller vad de där orden nu ska få oss att tänka. Joakim är god, och inget kunde vara tråkigare. Jag antar att han är god för att han är den av karaktärerna som författaren tänker på som sig själv, så som brukar vara fallet när de heter något liknande. Joakim Westin/Johan Theorin är dessutom duktigt könsrollsmedveten och låter Livia sparka boll med en killkompis:
Sedan vände hon snabbt runt och fångade in bollen med fötterna i ett hörn av rummet och sparkade tillbaka den med ett hårt skott.
Snälla, bespara mig dessa söta detaljer. Det jag hatar är alltså den borgerliga familjeidyllen, den är som den pastisch på lyckad svensk medelklass som brukar förekomma i tyska tevefilmer som skildrar livet i ett icke namngivet nordligt paradis. Nå, det visar sig att allt inte är så perfekt med familjen Westin. Faktum är att den är mer komplicerad än de flesta, men det första intrycket som hamrats in under första halvan av boken sitter djupt.
Det finns karaktärer jag gillar också. Katrinas mamma Mirja t ex, en alkoholiserad konstnär vars värme och goda intentioner man verkligen känner - that’s my man! Och så Gerlof förstås. Han är med väldigt lite i den här romanen, men är lyhört skildrad. Det här är Theorin när han är som bäst - synd att den gamle mannen inte fick vara med mer.
Den känsla som Theorin besitter när han skildrar Mirja och Gerlof saknas helt i kapitlen om några småskurkar som gör inbrott i sommarstugor, liksom i några korta comic relief-passager med tanter som pratar med varandra på ett ålderdomshem. Här ska man skratta igenkännande åt den kärleksfullt karikatyriserande skildringen av ett par pensionärer antar jag, men jag säger: Stryk!
Det övernaturliga kommer in lite här och var. Minst trovärdigt är det att småskurkarna leker anden i glaset och låter Aleister Crowley bestämma var de ska göra inbrott. Men det är inte särskilt mycket mer trovärdigt, och inte mer skrämmande, på andra ställen. Mest är det Joakim som får höra diverse röster från döda människor. Han går upp i det så till den grad att han helt försummar sina barn - medan de sover smyger han ut i en lada för nattliga seanser med de döda. Det händer inte bara en gång. Ibland stannar han inne och smyger in till sin dotter på natten för att utnyttja henne som medium när hon pratar i sömnen. Ge dig, Joakim! Jag tycker inte att det är något fel i sig på en huvudperson som tror på spöken, men jag tycker inte att författaren gör det trovärdigt att Joakim verkligen gör det. Han framstår bara som en vilsen toffel, och det enda som gör att jag kan känna sympati för honom är att han utsätts för diverse obehagligheter.
Ingen story som sagt. Ändå börjar man vända blad snabbare under andra halvan av boken. Han får till det ibland, Theorin, med oväntade kapitelslut (cliffhangers är att ta i). Och upplösningar är han uppenbarligen bra på. Det är snyggt, smart och rafflande - men det räcker inte.
Författare: Theorin Johan
Daniel Kehlmann: Världens mått
lördag 6 februari 2010 | 13.11 | 1 kommentar
Världens mått följer två vetenskapsmäns uppväxt och liv i slutet av 1700-talet och fram till 1828, då de två berättelserna sammanfogas till en när de två männen till slut träffas. Det är Alexander von Humboldt (universitetsgrundaren Wilhelm von Humboldts yngre brorsa) och matematikern Carl Friedrich Gauss. Den förre är upptäcktsresande som aldrig kan resa långt nog i sin strävan att “mäta världen”. Den senare är matematiker som kanske gör en ännu större resa genom att låsa in sig och forska om magnetism.
Anslaget är fantastiskt. Storslaget och imponerande! Inte bara måste Kehlmann ha läst in sig ordentligt på sina båda huvudpersoner. Han har också full koll på världen kring sekelskiftet 1700-1800. Bara en sådan detalj som att fotografiet inte var uppfunnet (även om Daguerre, som också figurerar i boken, var på god väg), vilket gjorde att ingen visste hur den tidens kändisar (kungligheter, vetenskapsmän med mera) såg ut, vilket i sin tur gjorde det möjligt för bedragare att utge sig för att vara dem. En problematik som är så avlägsen att jag aldrig tänkt på den.
Enbart dessa ambitioner hade dock inte varit tillräckligt för mig - så intresserad av vetenskapshistoria är jag ärligt talat inte. Men Kehlmann är expert på att ge sina karaktärer liv. Han gör det genom att följa alla berättelsers grundregel att visa genom handling, inte ord. Som till exempel när Gauss under sin tid som lantmätare kommer sent till ett gods, där han ber att få övernatta:
Tjänaren sade att han inte trodde att det fanns plats i huset.
Gauss tog av sig sammetskappan, torkade svetten i pannan och fingrade på sin krage. Han kände sig genomsvettig och mådde inte bra. Han hade ont i magen. Han sade att det tydligen var fråga om ett missförstånd. Han kom ingalunda som supplikant. Han var chef för den statliga mätningskommissionen, och om han inte blev insläppt skulle han återkomma med eskort. Hade han gjort sig förstådd?
Tjänaren tog ett steg tillbaka.
Hade han gjort sig förstådd?
Ja, sade tjänaren.
Ja, herr professor!
Herr professor, upprepade tjänaren.
Och nu ville han tala med greven.
Tjänaren drog ihop ögonbrynen så kraftigt att hela pannan veckade sig. Han hade tydligen inte uttryckt sig tillräckligt klart. Nådig herrn hade redan dragit sig tillbaka. Han sov!
Bara ett ögonblick, sade Gauss.
Tjänaren skakade på huvudet.
Att någon sov var inte ödesbestämt, tillade Gauss. Den som sov kunde väckas. Ju längre man blev tvungen att stå här, desto senare skulle greven få återvända till sin bädd, och själv skulle han näppeligen bli på bättre humör. Han var dödstrött.
Med hes röst uppmanade tjänaren Gauss att följa honom.
Visst får man direkt en väldigt tydlig bild av professor Gauss? Citatet visar också på ett annorlunda sätt att skriva dialog - Kehlmann blandar direkt och indirekt anföring och använder varken citattecken eller talstreck. Det funkar väldigt bra.
Den som läst annat av Kehlmann märker också att karaktären Gauss är väldigt Kehlmannsk: Författaren drar alltid sina karaktärer till sin spets och gör dem larger than life, vilket är bra, ja förmodligen själva förutsättningen för att man ska gilla dem och därmed boken. Men den Kehlmannska karaktären har också ett problem, och det är att han alltid är likadan. Humboldt och Gauss är precis lika självupptagna och arroganta i sin stil, och de båda brås i sin tur på huvudpersonen i Jag och Kaminski (2003). Jag säger inte att det är dåligt, tvärtom kändes det som ett kärt återseende att återigen få träffa två smått galna Kehlmannkaraktärer. Men det kanske inte är så övertygande när man vet att alla personer blir så där efter att ha passerat Kehlmannfiltret. Obs, detta är ingen direkt invändning. Som sagt är det ju på grund av denna karaktärstyp som det är en njutning att läsa böckerna.
Humorn bidrar också till läsglädjen. Den finns där hela tiden, utan att förta det djup som huvudpersonerna brottas med från och till. Det krävs självförtroende för att våga blanda så friskt.
Det här låter ju som en ren hyllning, och faktum är att jag nästan alltid längtade tillbaka till boken. Men ju närmare slutet jag kom, desto mer tyckte jag att det inte fanns någon avgörande konflikt i boken som kunde öka spänningen. Det kändes mer och mer som att det bara var två linjära berättelser som berättades, och det var bara att de berättades så skickligt som gjorde att jag ville fortsätta läsa. I början frågade jag mig vad som skulle hända men mot slutet frågade jag mig aldrig hur det skulle gå.
Jag läste denna bok på en “negativ rekommendation”. En vän förklarade att han lagt den ifrån sig för att den var så långtråkig. Eftersom jag älskade Jag och Kaminski tänkte jag att jag trots allt kanske skulle gilla Världens mått. Vilket jag alltså gjorde, men jag tror att en delförklaring till det är att jag hela tiden var beredd på att den skulle vara det sömnpiller som min vän tyckte den var. Jag gick så att säga ut hårt och det måste man kanske göra med en bok som har ett sådant fantastiskt anspråk.
Betyget får bli 3 för att skilja den från Jag och Kaminski, som fick en fyra. Trean är dock stark - jag rekommenderar läsning! Plus för att målningen på det vackra omslaget faktiskt föreställer Humboldt och hans reskamrat Bonpland, eller skulle ha gjort det i alla fall om det inte vore för att de är bortretuscherade för formens skull.
Originaltitel: Die Vermessung der Welt (2005)
Översättning: Lars W Freij
Albert Bonniers Förlag 2007
ISBN: 9789100110734
Uppdatering: Har läst några andra bokbloggare om Världens mått nu:
- Boktoka är inte imponerad.
- Inte Anton Jansson på Dagens bok heller.
- Mårten på Pocketpocketpocket gillar men med invändningar.
- Johanna L på Bokhora avslutade i förtid (men exhoran Caroline älskade).
Författare: Kehlmann Daniel
Hans Olsson: Spelar roll
torsdag 21 januari 2010 | 14.23 | Inga kommentarer
En svensk komma ut-klassiker, som jag inte läst förrän nu. 15-årige Johan Alexander brottas med nya känslor som gör att han inte blir kär i Ann-Sofie och Maria utan i Thomas och Anders. Han hatar det, men utvecklas under romanens gång …
Jag tycker det är lite väl mycket funderingar hit och dit, boken hade kunnat vara kortare. Men man slukar ändå de sista två tredjedelarna, som är en enda lång suspense fram till det som man vill ska hända. Man känner verkligen med huvudpersonen efter ett tag och bryr sig om honom och hans öde – precis som man ska göra i en bra bok. Och Hans Olsson klipper på exakt rätt ställe.
Jag tyckte språket var dåligt i början, men efter ett tag lossnade det, eller om det var jag som vande mig. De formuleringar som jag irriterat mig på i början för att de inte var trovärdiga passade plötsligt i huvudpersonens mun.
Spelar roll är en klassisk komma ut-bok, och som sådan en spegling av vår tid, där homosexualitet är ett begrepp av väsentlig betydelse. Jag är kritisk till det synsättet, men det hör inte hit.
Jag har läst tre klassiker i den här traditionen nu:
- 1999 läste jag Inger Edelfeldt: Duktig pojke (1977) - betyg 4
- 2004 läste jag Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve (2003) - betyg 5
- 2010 läste jag Hans Olsson: Spelar roll (1993) - betyg 3
Nu får det räcka med komma ut-böcker för min del. De är trots allt alla skrivna enligt samma formula – man blir knappast överraskad. Däremot berörd, och jag skulle vilja påstå att den här typen av böcker ingår i något slags skolning.
En bok för alla
ISBN: 9789172214637
Ev fler recensioner på Knuff.
Författare: Olsson Hans
Yukio Mishima: Sjömannen som föll i onåd hos havet
måndag 11 januari 2010 | 13.59 | 1 kommentar
En underbar liten bok. Anspråket är fantastiskt, utförandet habilt. Eller rentav, som något förlag skrev, “stilistiskt fulländat”. Ja, just så är det. Som inledning till denna recension skulle jag vilja klippa in hela baksidestexten från den engelska utgåva som jag läste:
The Sailor Who Fell from Grace with the Sea tells of a band of savage thirteen-year-old boys who reject the adult world as illusory, hypocritical, and sentimental, and train themselves in a brutal callousness they call “objectivity”. When the mother of one of them begins an affair with a ship’s officer, he and his friends idealise the man at first; but it is not long before they conclude that he is in fact soft and romantic. They regard their disappointment in him as an act of betrayal on his part, and react violently.
Jag hade således väntat mig något mer extremt, men större delen av boken är en konventionellt och mycket vackert berättad kärlekshistoria mellan sjömannen Ryuji och pojken Noborus mamma Fusako. Det extrema smyger sig i stället på mellan raderna. Mer och mer så, och först när det logiska och oundvikliga slutet kommer inser man hur extrem hela boken är i sin lågmäldhet. Där växte den från en fyra till en femma för mig.
Att boken berörde mycket beror på att den handlar om en problematik som jag är väldigt fascinerad av: Förhållandet mellan ideal och verklighet. Idealet är vackert. Verkligheten är inte vacker. Den är rentav medioker till sitt själva väsen. Det krävs en viss mogenhet för att kunna se det mediokra som något positivt, och det är därför ingen slump att Mishima låter idealet försvaras av ett gäng trettonåringar.
Boken är för övrigt som roligast när de brådmogna pojkarna går loss i sitt hat mot världen. “Chefen” i gänget talar:
Fathers! Just think about it for a minute – they’re enough to make you puke. Fathers are evil itself, laden with everything ugly in Man.
Därefter följer en lång anklagelse mot fadern som idé.
Boken hade kunnat vara en rolig idé påkommen av vilken smart författare som helst som vet hur bra det kan bli när man drar koncepten till sin spets. Men Sjömannen som föll i onåd hos havet är på blodigt allvar, vilket “bevisas” av författarens eget liv och inte minst hans död. Yukio Mishima växte upp i en samuraifamilj där begrepp som ära och ideal var viktiga. När han var 45 år tog han sitt liv genom seppuku (rituellt självmord) efter ett försök till statskupp.
Originaltitel: 午後の曳航 (Gogo no Eikō), 1963
Översättning: John Nathan
ISBN: 9780099492696
Svensk utgåva:
Sjömannen som föll i onåd hos havet
Lind & Co, 2004
Översättning: Birgit Edlund, Mårten Edlund
ISBN: 9789189538276
Fler bloggar om ideal, fler recensioner.
Författare: Mishima Yukio
Doris Lessing: Rufus
torsdag 24 december 2009 | 1.05 | Inga kommentarer
En underbar liten historia om Rufus, en strykarkatt som plötsligt kommer in i författarens liv. Lessing skriver enormt gripande - man slukar denna föredömligt korta berättelse, utgiven i serien “entimmesboken”. Hennes analyser av katternas agerande är både insiktsfulla och övertygande.
Rufus är ett måste för dig som har eller haft katt, men bra läsning för alla. Jag läste delvis katternas konflikter och samspel som en parabel över mänskligheten.
Natur & Kultur
Översättning: Solveig Nellinge
ISBN: 9789127554528
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Lessing Doris
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles
onsdag 23 december 2009 | 18.02 | Inga kommentarer
Abu Nuwas (Abu-Nuwas al-Hasan ben Hani al-Hakami) är förmodligen den störste arabiske poeten genom tiderna (eller persiske, men han skrev på arabiska). Han levde i Bagdad under Abbasidkalifatet på 700-talet, och blev legendarisk inte minst för att han förekommer som en karaktär i Tusen och en natt.
Abu Nuwas var den främste utövaren av ghazal, ett slags kärlekspoesi som kunde rikta sig mot kvinnor eller pojkar, som man liknade vid vackra gaseller. Det är ett antal sådana dikter som Jaafar Abu Tarab tolkat i den här tunna volymen, som också innehåller en intressant introduktion och noter med prosaöversättningar.
Översättaren gör liknelser mellan Abu Nuwas poesi och de kärleksdikter som förekommer i den grekiska antologin. Båda traditionerna hyllar vin, njutning och pojkar, men det verkar inte som att Abu Nuwas lånat från grekerna - de två traditionerna har uppstått oberoende av varandra, enligt författaren.
Han understryker också att Abu Nuwas skiljer sig från grekerna i ett viktigt hänseende: Sin förkärlek för det rent sexuella. Där grekerna (de som levde ca tusen år före Abu Nuwas) hyllade måttlighet och asketism är Abu Nuwas nästan provocerande direkt. Han skriver öppet om sex med pojkar, vilket var kontroversiellt då och varit det sedan dess. Många är de som försökt bortförklara Abu Nuwas dikter eller rentav försökt tillskriva hela hans författarskap en annan kultur, till exempel den persiska eftersom hans mor var persisk. Om detta skriver Joseph A Massad detaljerat i Desiring Arabs, som jag ännu inte förmått mig att recensera eftersom uppgiften känns så stor.
Ett exempel på Abu Nuwas diktning, slutet av Pagan Days:
The lad appeared, and twitched his ass,
His bedroom eyes already making a pass;
A high, slender waist; fine teeth in his mouth:
A true moon of glory shining rays from the South!We all went to him, each in his turn,
For he had a power to make us burn!
So we spent that night, in complete lechery
Ingloriously pulling the tails of debauchery!
Jag är ett stort fan av Abu Nuwas - det här är den andra volymen engelska översättningar jag läser av honom. Däremot är jag inte helt förtjust i alla översättarens tolkningar. Ofta tyckte jag att prosaöversättningarna var bättre - det blir lätt krystat eller bara fel när man absolut måste få dikterna att rimma på målspråket. Detta sänker betyget från 5 till 4.
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles. Homoerotic Songs of Old Baghdad.
Översättning/tolkning: Jaafar Abu Tarab
Henderson Associates/iUniverse 2005
ISBN: 9780595376919
Författare: Nuwas Abu, Tarab Jaafar Abu
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
