Stephan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil
måndag 28 december 2009 | 15.29 | Inga kommentarer
Undertitel: Ett reportage om manlighet. Låt oss börja med kärnan i den här boken, författarens slutsats så som den uttrycks i bokens slut:
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom.
Om en enskild person lidit av de tankar den är konstruerad av – att ständigt bevisa sin styrka, aldrig bli nöjd, trycka ner sina känslor och projicera alla sina mardrömmar på det andra könet – hade han blivit inspärrad. Nu utgör de tankarna ett ideal för halva världens befolkning.
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.
Den förstör livet för samtliga sina deltagare.
Att frasen att manligheten är “en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom” upprepas kan jag inte tolka på annat sätt än att författaren vill understryka att den är viktig. Den kan nog ses som en sammanfattning av reportaget, där författaren dyker ner i de senaste årens litteratur om manlighet – allt från Susan Faludis Ställd till Mankells Wallanderdeckare och Katarina Wennstams böcker om våldtäktsmän – och dessutom gör ett par fältstudier för att ringa in manligheten.
Just inringandet av manligheten är bra, men jag önskar att författaren varit tydlig med sin slutsats, så som den formuleras ovan, redan från början. Nu ligger den i stället och trycker mellan raderna mest hela tiden, och det stör faktiskt den beskrivning av manlighet som borde vara fri från pekpinnar och förutsatta upprörda suckar och huvudskakningar.
Att det stör mig beror naturligtvis på att jag inte håller med författaren. Beskrivningen av manlighet är som sagt bra, men den förstörs enligt mig av bristande analys. Jag tycker den är för enkel. Följande stycke, ur det sista kapitlet med slutsatsen, kan jag inte tolka som annat än att världsfred hägrar om vi bara lyckas tweaka manligheten:
Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser.
Värre ändå förresten.
Nazismen har förintelsen och andra världskriget på sitt samvete. Den dominerande manligheten har haft ett finger, nej, två hela händer, med i varje vansinnesdåd från våldtäkter till terrorbomber till folkmord. Den dominerande manligheten är en våldsam ideologi som utgör huvudingrediensen i alla andra våldsideologier och är även förklaringen till varför ideologier, som i grunden motsätter sig våld så lätt spårar ur. Nazismens grymheter, kommunismens grymheter, kapitalismens grymheter, religionens grymheter är alla den dominerande manlighetens grymheter.
Valerie Solanas, eat your heart out, säger jag bara. Missförstå mig rätt: Jag håller med författaren om att utan män/dominerande manlighet, ingen förintelse. Men jag skulle vilja lägga till: Utan män/dominerande manlighet, inga städer/broar/skyskrapor. Eller som författaren uttrycker det: “På samma sätt som alla män ses som potentiella genier, ses de som potentiella dårar.” Just det: Manlighetens båda extremer – den goda och den onda – är två sidor av samma mynt, och att inte vilja se det, eller ta in innebörden av det, tycker jag är naivt.
Författaren blundar också för den glädje med vilken både kvinnor och män anammar och odlar sina respektive könsroller. Nja, han blundar kanske inte för den, men han respekterar den inte, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att inte ens de själva gör det. De människor som trivs med könsrollerna har lärt sig att skämmas över det:
“Jaja”, säger Agneta. “Jag är ju medveten om allt, men ändå längst inne i mig, som kvinna vill man ju ha en man som är praktisk, som kan fixa när nåt är sönder, göra upp eld. Det är väl reptilhjärnan.”
“Han måste ju kunna bära tunga grejer”, säger en yngre kvinna bredvid henne och skrattar.
Det är dagispersonalen som säger detta. Efter ett tag kommer de igång ordentligt. Författaren ger dem en myndig uppläxning i skrift efter deras citat (min kursivering men inte mina korrfel – boken är dåligt korrläst):
“Det är rakare med killar liksom. Tjejer ältar mer. Så här är det ju, säger hon och ritar ett rakt streck på tidningen framför sig. Killar tänker rakt efter en linje. Tjejer har mer olika grenar som går åt alla håll.”
Jag säger inget men tänker för mig själv att av alla biologistiska myter om kvinnor och män tycks det där vara en av de mest seglivade. Jag vet inte hur många gånger jag fått skillnaden mellan mäns och kvinnors kommunikation förklarad för mig på exakt det sättet.
Baaaad girl!!! Så får man inte säga! Men att ändå folk insisterar på att förklara mäns och kvinnors roller på det sättet måste bero på något, och att som författare till ett sådant här reportage inte vara nyfiken på vad är tjänstefel. Mer än så: Det är att inte visa respekt för en stor del av människorna.
Så ser jag på saken – numera. Det fanns en tid då jag började koka av John Gray – mannen bakom Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Sedan var jag tvungen att inse hur fästa 99 procent av mänskligheten är vid sina älskade könsroller. Denna besatthet att definiera sig som något, och definiera sig mot något annat, verkar djupt mänsklig. Den genomsyrar allt, och ironiskt nog även de delar av Mendel-Enks reportage som är tänkta att vara exempel på motsatsen. De exempel som föreläsaren Ingemar Gens drar skulle lika gärna kunna vara stå upp-skämt på temat “vi killar, ni tjejer” (återigen inte mina korrfel):
Ingemar Gens drar en anekdot om hur det går till när han och familjen – fru, en tonårsdotter, en tonårsson – åker bil och det kommer en låt på radion som sonen gillar.
“Vad säger min son då”, frågar han publiken.
“Höj”, svarar en av killarna i kockmössa.
“Exakt”, varför säger han inte ’skruva upp’?
Jag börjar fundera, men kommer inte så långt innan någon av killarna knäckt det också.
“För många ord.”
“Just det”, säger Ingemar Gens. “Det är alldeles för många ord. Till småpojkar pratar man i kommandon. Och de kan själva inte prata på något annat sätt. De ger order.”
Vi killar! Ni tjejer! Hihi. Nej men allvarligt talat: Det här är hyckleri. Här sitter ett gäng män och som ska bli goda män och ta itu med sin manlighet med hjälp av en “könsrollskonsult” som “har raka Levis jeans och old school Nike dojor på sig” (inte mina särskrivningar). Men i hemlighet njuter de av igenkänningshumorn i exemplet, som ju faktiskt lika gärna hade kunnat inleda ett Seinfeldavsnitt. De njuter och de skäms. De njuter och förstår inte varför. Återigen: Författaren borde ta reda på varför. Den manlighet han beskriver finns där för att vi alla – alla! – är så fästa vid den och dess motsats kvinnligheten. Att raljera över denna besatthet är att raljera över människan.
Det är synd att boken är så propagandistiskt skriven, för Mendel-Enk har naturligtvis många poänger också. Till exempel den om skillnaden mellan ideal och verklighet, levererad av Andres Lokko:
“När svenska män ska uttala sig om vilken offentlig svensk de beundrar mest blir det inte machomännen”, säger Andres Lokko. “Det blir såna som kungen eller Robert Gustafsson. Det beror till stor del på hur de ser ut. Vanliga svenska män tittar på Robert Gustafsson på samma sätt som de tidigare tittade på Gösta Ekman och säger: det där är våran kille. Men Jan Guillou, Mikael Persbrandt – dom har ingenting där att göra. De är något man kan titta på i hemlighet. Precis som folk tittar på amerikanska bilar, men ändå väljer en sex år gammal Volvo. Sen läser de Expressen och tänker: fan vad den där Persbrandt får knulla.”
Trumvirvel. Där ligger en nyckel till att förstå hur människor tänker kring könsroller: De är ideal och vi bör förhålla oss till dem som ideal, något som de allra flesta av oss verkar väldigt bra på. Mendel-Enk visar rentav hur den ende som inte kan dra denna gräns är “lätt förståndshandikappad”: En råtta dyker upp i kön till nattbussen. Killarna börjar jaga den under förtjusta utrop från tjejerna. De slutar efter ett tag men den handikappade fortsätter tills han fått fatt på råttan och dödat den. Varpå tjejerna uttrycker chock och ogillande – tanken var ju aldrig att någon av killarna skulle döda råttan på riktigt. Till skillnad från de andra kunde den handikappade inte skilja på ideal och verklighet, just för att han var handikappad. Det funkar i andra riktningen också: Den som inte kan skilja på ideal och verklighet blir handikappad. Och då handikappad inte innebär något annat än oförmågan att fungera som de flesta andra människor visar det hur djupt mänsklig förmågan att skilja mellan ideal och verklighet är. Mendel-Enk nosar på denna problematik, men inte mer.
Ännu ett citat av Ingemar Gens får avsluta min recension:
“Beröring är livsviktigt”, säger han. “Om man inte tar på ett spädbarn så dör det. Det är kanske därför killar jagar tjejer sen. För att få tillgång till något att pilla på. Killar får ingen beröring på något annat sätt. Det närmaste jag kom när jag gick i plugget var att vi killar slog varandra på överarmarna tills de domnade.”
Även om det är lätt att le åt föreläsarens försök att förklara varför killar springer efter tjejer så finns här en poäng: Pojkar i dag saknar beröring. Hur ska de få det?
Bokförlaget Atlas 2004
ISBN: 9789173891745
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Mendel-Enk Stephan
Katia Wagner: Alexandramannen
söndag 16 augusti 2009 | 16.49 | Inga kommentarer
Alexandramannen är en reportagebok om Atheer Al Suhairy och de sexbrott mot ett femtiotal unga tjejer som han dömdes för i april 2007. Han hade raggat upp tjejerna på nätet genom att kalla sig Alexandra och låtsas vara en framgångsrik modell och eskorttjej/lyxhora som letade nya tjejer som ville ha sex med “FK” - dvs Atheer - mot pengar. Tjejerna är i femtonårsåldern, ofta yngre än femton. Katia Wagner har träffat sex av dem, och sedan har hon träffat Atheer för att få hans version av historien. Resultatet är ett ovanligt välskrivet reportage, i bemärkelsen att journalisten faktiskt lyssnar på båda sidors berättelser. Och berättelserna är så halsbrytande att man inte kan sluta läsa.
Det är delvis riktigt obehagligt att läsa intervjuerna med tjejerna, som så uppenbart blivit övertalade att gå med på saker som de kanske egentligen inte hade någon lust till alls. Det är ingen tvekan om att flera av dem fått allvarliga men av händelserna: En kan till exempel inte ha sex om hon inte får ha en kudde över huvudet, som hon hade för att slippa se Atheer när han satte på henne. Jag känner ett starkt medlidande med tjejerna i boken.
Men sedan blir det mer komplicerat, för även om någon mår dåligt av en händelse är det inte säkert att den är ett brott. I flera av fallen är det svårt att säga exakt vad som hänt. Inget av fallen klassas heller som våldtäkt: Tjejerna hade träffat Atheer mer eller mindre frivilligt, en del av dem flera gånger dessutom.
I takt med att jag läser tjejernas berättelser framträder bilden av Atheer som en sjukt manipulerande typ. Även författaren nämner hur envetet tjatig han kunde vara under deras intervjuer (s 133):
Atheer Al Suhairys syfte med att ställa upp på intervjuerna är att visa att han är oskyldigt dömd. Han gör det med all sin kraft och ett intensivt och hetsigt ordflöde, som knappt går att hejda.
Det blir så småningom detta som får mig att förstå varför de många och så unga tjejerna inte har kunnat stå emot, utan gått med på att träffa honom och till slut också ha sex med honom mot betalning.
Man kan inte säga att Atheer lyckas i sitt syfte, även om man faktiskt börjar undra lite över den där Alexandra efter ett tag, när han så envetet hävdar att Alexandra existerar och att polisen och åklagaren undanhållit bevis som styrker detta. Men kanske är det också det som är en viktig pusselbit i att förstå det här fallet: När till och med jag börjar bli övertygad av Atheers retorik trots allt som talar emot honom, hur övertygad ska då inte en tonåring bli? En av tjejerna i boken säger sig rentav fortfarande tveka kring om Alexandra existerar eller inte.
Det som främst slår mig om Atheer är att han verkar väldigt omogen. Det är därför han bara träffar tonårstjejer i stället för kvinnor i hans egen ålder. Bara en såpass omogen man kan stå ut med att hänga på msn med en massa tonårstjejer dagarna i ända. Och plötsligt säger han det även själv (s 159):
Glöm inte, jag är en ung man. Jag har inte fått leva ut allting. Jag började se på porrbilder när jag kom till Sverige. Mina erfarenheter är motsvarande en pojke i Sverige som är tolv år.
Den där sista meningen är nyckeln till att förstå Atheer, enligt mig. Faktum är ju att hans beteende är ganska normalt för tonårskillar: De tjatar och tjatar och till slut har de kanske lite fumligt sex med en tjej, och tjejen kanske går med på lite mer än vad hon tänkt. Så har det fungerat i alla tider. Synen på sådana händelser har varierat: Var det våldtäkt, sexuellt utnyttjande eller inget av detta? Självklart spelar samhällets värderingar in här: Samma händelse kan få en tjej att känna sig våldtagen, medan en annan bara kan ha lite allmän bakisångest. Hade Atheer blivit dömd om han var en tonårspojke?
Mina tankar går också till patriarkala kulturer där kvinnan anses svag och måste skyddas. Först är det brödernas ansvar att se till att hon inte råkar illa ut, sedan hennes mans. I väst fördömer vi detta system som vi menar förbjuder kvinnan att ha en egen, fri sexualitet. Men under läsandet av tjejernas berättelser får jag intrycket av att vi i Sverige faktiskt har samma syn på (unga) kvinnor som i de länder vi fördömer, fast vi inte vill erkänna det. Mellan raderna läser jag att ja, hon var visserligen femton och ja, hon träffade visserligen Atheer flera gånger på eget initiativ, men nej, egentligen ville hon naturligtvis inte. För tjejer kan inte vilja. Inte sex och i synnerhet inte analsex. Den kraft med vilken tjejerna ska fås att förstå att de varit med om något hemskt, att de är offer, att de är kränkta, ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån det sätt på vilket omgivningen reagerar när en kvinna i de patriarkala kulturerna fått sin “heder” skändad. Kvinnan anses svag och helig även i Sverige.
Det är verkligen inte mitt syfte att raljera över tjejerna i boken - de flesta av dem är dessutom under femton och därmed är brottet solklart. Jag menar snarare att man på ett mer politiskt plan inte kan äta kakan och ha den kvar: Säger man att tjejer har en fri sexualitet och fördömer andra kulturers beskyddande attityd måste man också så att säga betala priset för denna åsikt och sluta “dalta” med tjejerna. Alternativt bli lite mindre fördömande mot de andra kulturerna och inse att där finns en “poäng”, om ni missförstår mig rätt. Det är trots allt ingen slump att detta fall handlar om femtio tonårstjejer och inte tonårskillar. Flera undersökningar i Sverige visar att tonårskillar säljer sex i större utsträckning än tonårstjejer. Men eftersom de inte får höra att de är offer så blir de heller inga offer. Återigen: Gränsen mellan våldtäkt, sexuellt utnyttjande och inget av detta är flytande, men en kille verkar ha lättare att skaka av sig en otrevlig händelse och gå vidare. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte; kanske borde pojkarna “inse” att de blivit utnyttjade och anmäla förövaren lika ofta som tjejerna gör det. Eller så är det tjejerna som borde bli mer som pojkarna för att slippa internera ett livslångt trauma. Eller så måste vi fundera på om tjejer och killar generellt sett är väldigt olika och utforma samhället efter det, men det är en obekväm åsikt som går stick i stäv med de jämställdhetssträvanden som bygger på att män och kvinnor är likadana, och därför kommer ingen att uttala en sådan möjlighet. Med resultat att fler unga människor mår dåligt.
Slutligen några ord om bokens formgivning: Jag gillar den inte. Jag förstår hur formgivaren tänkt: Varje kapitel inleds med en helt svart sida med negativtext. Även domarna i slutet av boken återges på helt svarta sidor. Ondska, ska man tänka. Eller i alla fall dödligt allvar. Jag tycker det är lite väl enkelt. Däremot funkar tjejig rosa som komplementfärg både grafiskt och symboliskt. Men den upp-och-ner-vända kvinnosymbolen, nja, lite väl enkel symbolik där. Och att en muspekare närmare sig den “fallande” kvinnosymbolen … Vad säger man. Jag hade kanske inte stört mig så mycket på det om det inte vore för att muspekaren är felvänd (eller är det ännu en kaka på den redan övermättade symbolkakan?) och att Alexandramannen är särskrivet, vilket får mig att tänka: “Alexandra. Mannen. Myten.” Vilket inte blir särskilt lustigt i sammanhanget.
ISBN 9789163318498
Alexandramannen på Knuff
Författare: Wagner Katia
Roberto Saviano: Gomorra
måndag 22 september 2008 | 2.04 | 1 kommentar
Jag hade helt missat den här boken. Det var min ex-flatmate F som sa att jag absolut måste läsa den, och jag läser mycket på rekommendationer.
Det handlar alltså om den neapolitanska camorran, maffian som håller hela regionen i schack. Savianos bok har blivit en internationell bestseller som nu har filmatiserats.
Jag har nog inte läst ett så spännande reportage sedan Günter Wallraff. Första halvan av boken slukade jag, under stön och huvudskakningar. Detta kan inte vara Italien. Beskrivningen av mord på öppen gata och det där godtycket kring om du är vän eller fiende påminde snarare om kriget i Bosnien. Men så är det också ett krig Saviano beskriver. Ett klankrig som gjort att det inte begås fler mord på någon annan plats i Europa.
Det är Wallraff-avsnitten som är bäst. När Saviano tar jobb i en av de textilfabriker som med modehusens goda minne tillverkar piratmärkeskläder. Han är där på marken och lyckas samtidigt förklara hela organisationens ekonomi. Man hisnar.
Tyvärr är det inte så bra hela tiden. I del två kommer jag på mig själv med att rycka på axlarna. Historierna är förvisso intressanta, men de når inte upp till spänningen hos dem i den första delen. Undantaget är det sista kapitlet om maffians olagliga hantering av giftigt avfall – där hisnar jag igen.
Det jag mest gillar med Gomorra – och camorran – är den perfektion som omisskännligt smyger sig in i hårt kontrollerade samhällen där alla har sin roll och spelar den med bravur. Maffiabossar, pojksoldater och strategiska flickor. Knarkleveranser och gigantiska penningtransaktioner. Den död som ofta blir resultatet är tragisk men ofta också vacker.
Tomas Lappalainens förord ramar in berättelserna på ett snyggt och pedagogiskt sätt.
Författare: Saviano Roberto
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
