William Shakespeare: As You Like It

lördag 9 januari 2010 | 23.04 | Inga kommentarer

Jag blev inte överdrivet betagen av den första Shakespearepjäs jag läser i original. Det kanske beror på språket, som är gammaldags och ibland lite svårt att förstå. Som till exempel här:

I prithee, who doth he trot withal?

Dvs: I pray you, who does he trot with?

Jag var inte särskilt imponerad av handlingen. Utan att orka göra någon research (kravet att googla varenda liten grej förtar faktiskt glädjen med spontana bloggposter) tolkar jag titeln As You Like It som att Shakespeare gav järnet för att ge publiken vad den ville ha. Resultatet är ett ytligt hopkok av hjärta och smärta, inte helt olikt ett avsnitt av Desperate Housewives. Större växlar än så behöver man väl inte dra på denna pjäs.

Shakespeare lär ju ha varit en stor humorist, och här och var log jag lite:

ROSALIND O my dear Orlando, how it grieves me to see thee wear thy heart in a scarf.

ORLANDO It is my arm.

Ev återkommer jag när jag läst vad Crompton och Paglia skrivit om pjäsen, jag minns att båda hade långa avsnitt om den i sina respektive böcker.

Kategorier: 0-1699, Betyg 2, Läst på engelska, Man, Pjäser, Storbritannien
Författare: Shakespeare William

Radioteatern: Döden i Venedig

söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer

Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.

Och hur är då samtiden?

Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
Dessutom: Han är ju bara ett barn!
Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.

Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.

Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.

Kategorier: 1900-1949, 1912, 2000-tal, 2009, Betyg 4, Kvinna, Läst på svenska, Man, Pjäser, Radio, Sverige, Tyskland
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas

Witold Gombrowicz: Yvonne, Vigseln, Operett

onsdag 31 december 2008 | 0.13 | Inga kommentarer

Den här samlingen med tre Gombrowiczpjäser är en vacker gammal Panacheutgåva från 1968, vars sidor jag fick sprätta själv. Något jag gjorde med nöje eftersom Gombrowicz är min absoluta favoritförfattare, vilket tagit sig en del rörande uttryck.

Alla tre pjäserna hör till kategorin urflippade, om än i olika hög grad. De påminner så att säga mer om ”Ferdydurke” än om de åtminstone på ytan mer lättillgängliga romanerna ”Kosmos”, ”Pornografi” och ”De besatta”. Men liksom alla Gombrowicz böcker, oavsett deras stil, innehåller pjäserna det underliga fokus på betydelsebärande detaljer som Gombrowicz är så besatt av, och som jag själv är så förtjust i.

Jag tyckte mest om ”Yvonne” (1935), eftersom det är den av pjäserna som bäst lämpar sig för läsning i sängen, vilket de andra två verkligen inte gör.

Gombrowicz skriver i inledningen till ”Vigseln” (1947) att de olika aktörerna ska samverka som en orkester, och mycket riktigt: Att läsa pjäsen är som att läsa ett partitur – man bara anar skönheten, men förstår att stycket inte kommer till sin rätt när man bara läser det rakt upp och ner.

När det kommer till ”Operett” (1966), som översättarna rentav ”erkänner” är skissartat översatt enligt resonemanget hellre en halvbra översättning än ingen alls, känns det nästan som hädelse att läsa i stället för att sitta i en teatersalong och se den parodiskt storvulna operetten, som jag föreställer mig lite som sångnumren i filmen ”Moulin Rouge”.

Något som slog mig under läsandet var att Gombrowicz skriver samma roman eller pjäs om och om igen. Det är samma fascination över vad man brukar kalla Formen som kommer till uttryck i alla hans verk. Karaktärerna har som enda uppgift att förmedla denna fascination på diverse olika sätt. Formen är alltså att se som den starka motor som brummar under hela Gombrowicz författarskap.