Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
torsdag 31 december 2009 | 13.54 | 3 kommentarer
Den här 600-sidiga tegelstenen har jag läst vid sidan om andra böcker under hela 2009 – i dag, på nyårsafton, avslutade jag den äntligen. Vad kan man säga annat än wow. Den bok som tog ett år för mig att läsa tog författaren 19 år att skriva. Och någonstans under mitt läsande, i juli 2009 – jag var väl någonstans i kejsardömet Kina eller möjligtvis i Florence under renässansen – dog han, 84 år gammal.
Det här blir ingen recension, men sammanfattningsvis kan man säga att Cromptons bok är en mer extensiv, detaljerad och akademisk historieskrivning än den i Robert Aldrich Gay – en världshistoria, som jag läste på svenska förra året. Cromptons bok är också mer sammanhållen, eftersom Aldrich är en antologi. Dessutom känns Homosexuality and Civilization som mer riktad till de homosexuella själva, medan Gay – en världshistoria är en mer lättläst coffeetablebok som är tillräckligt pedagogisk för att även okunniga heterosexuella ska förstå. Ironiskt nog gör det att det är den boken jag skulle rekommendera bögar att läsa för att få lite grepp om sin historia. Cromptons tegelsten måste tyvärr betraktas som överkurs för den som vill fördjupa sig.
Två slutsatser låter sig dras ur båda böckerna:
- Ingen religion har haft mer katastrofala konsekvenser för homosexuella (och andra grupper) än kristendomen.
- Det är knappast de homosexuellas historia som böckerna berättar, utan snarare “homosexets” – utfört mellan två män eller (oftare) en man och en pojke, som inte skulle betraktas som homosexuella med dagens definition av begreppet. De jämlika kärleksrelationer som vi i dag menar är homosexualitet, och som därför missvisande pryder båda böckernas omslag, upptar bara cirka 10, max 20 procent av den historia som berättas.
Det finns mycket mer att skriva om dessa böcker – framförallt Cromptons är fullklottrad i marginalerna på nästan varje sida – men jag sparar det till andra fora. Var sak på sin plats. På det hela taget två fantastiska böcker som gett mig viktiga insikter och fått mig att beställa massor av böcker, den senaste Ihara Saikakus The Great Mirror of Male Love från 1687. Vishet är en underbar känsla!
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
The Belknap Press of Harvard University Press, 2003
ISBN: 9780674022331
Robert Aldrich, red: Gay – en världshistoria
Originaltitel: Gay Life and Culture – a World History
Översättning: Emeli André
ISBN: 978-0789315113
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Aldrich Robert, Crompton Louis
Michel Foucault: Sexualitetens historia 3: Omsorgen om sig
onsdag 2 december 2009 | 16.42 | Inga kommentarer
Uppföljaren till band 2 – Njutningarnas bruk – upprepar mycket av det tema som genomsyrade tvåan, nämligen grekernas syn på njutning och måttlighet. I volym tre är dock fokus på äktenskapet och den ömsesidighet man och kvinna emellan som kom att prägla den grekisk-romerska världen under vår tideräknings första århundraden. Det var detta fokus på ömsesidig respekt, jämlikhet och äktenskapets enhet som gjorde att äktenskapet som institution växte sig starkare på bekostnad av gossekärleken.
Det är en bra men akademiskt extensiv genomgång – man förstår att allt måste vara med trots att poängen redan gått fram x antal gånger. Detta sagt är utvecklingen från gossekärlek (ett väl valt ord av översättarna, då det sticker mindre i ögonen än pojkkärlek eller pederasti) till “kvinnokärlek” spännande att läsa om. Ja, jag slukade faktiskt även detta band, delvis på grund av Foucaults både torra och pratiga språk, som klingar vackert även på svenska.
Jag hade väntat mig en tydligare koppling till kristendomen, hur den moralen såg ut och på vilket sätt den byggde vidare på grekernas moral. I stället upprepas nu slutsatsen från band 2: Den kristna moralen byggde inte vidare på grekernas, även om man försökt framställa det så genom historien, till exempel under renässansen. På ytan har de två moralerna flera liknande drag, men det är en tillfällighet och skillnaden är alltjämt denna: Där grekerna såg njutningen som en i grunden god kraft sätter kristendomen upp tydliga kategorier av gott och ont, rätt och fel. De sena grekiska filosofernas moral kunde förvisso vara hård, men den var grundad på måttlighet (sofrosyne) och föreskrev lika hård kontroll över mat och sömn som över sex.
Var detta tänkt att vara en trilogi, eller såg Michel Foucault framför sig en längre sexualitetens historia? Orkar inte kolla detta, men han dog ju i aids 1984, samma år som de två sista volymerna kom ut. Band ett från 1976 skiljer sig för övrigt mycket från de sista två banden. Det är i första bandet han redogör för hur homosexualiteten som begrepp uppfanns, och mitt intryck är att de flesta gaydebattörer bara läst första bandet. De borde läsa de andra två också.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731579
Ev fler recensioner på Knuff
Fler bloggar om Foucault, sexualitet och homosexualitet.
Författare: Foucault Michel
Michel Foucault: Sexualitetens historia 2: Njutningarnas bruk
tisdag 20 oktober 2009 | 12.51 | 2 kommentarer
Band två av Sexualitetens historia är mer historia än analys. Riktigt välskriven historia, om än lika redundant levererad som i första bandet Viljan att veta; det mesta upprepas ett otal gånger, men jag gillar det för det gör att man kan läsa snabbt och ändå få det viktiga inhamrat i hjärnbarken. Det är lite som att lyssna på en föreläsning.
Det handlar om antikens greker, närmare bestämt de som levde på 300-talet före vår tideräkning. Foucault visar pedagogiskt hur de förhöll sig till Njutningen. Han gör det genom tre stora avdelningar: Dietiken (om livsföringen i allmänhet, förhållandet till mat, sömn, sex osv), Ekonomiken (hur man hushåller med sig själv, typ) och Erotiken (pojken som föremål för njutning).
Syftet med denna historieskrivning är att härleda den kristna syn på njutning som präglar dagens samhälle. Kristendomens regelsystem delade upp njutningarna i goda och onda. Det fanns (finns) handlingar som var förbjudna och handlingar som var tillåtna – punkt. Grekerna hade inte denna syn på njutning. De såg njutningen som en i grunden god kraft, men som måste kontrolleras. Det resulterade i en moral – en “praxis” (techne) i stället för en lag – där i princip alla handlingar var tillåtna, så länge de utövades med måtta.
En stor del av boken (och grekernas samhällssystem) handlar just om denna måttlighet (sofrosyne). Den ska utövas på alla livets områden, och sex nämns bara i förbifarten som varken mer eller mindre viktigt än de andra. De samtalande i Platons Staten talar till exempel om vikten att behärska vinets, kärlekens och bordets nöjen (potoi, afrodisia, edodai) (s 48). I en annan text nämner Sokrates att … (s 52)
“hungern, törsten, kärleksbegäret (afrodision epithymia) och vakan är de enda orsakerna till det nöje man har av att äta, dricka, älska, vila och sova när man har väntat och uthärdat dessa behov, så att tillfredsställelsen av dem blir så angenäm som möjligt (hos eni hedista)”
Jag tilltalas av synsättet att sex inte ses som väsensskilt från andra njutningar. Det är så långt ifrån dagens synsätt i väst, där sex regleras av en strikt moral (delvis speglad i lagarna) medan till exempel ätande och sovande inte gör det.
Det är ett slags perfektion man eftersträvar genom denna måttfullhet. På samma sätt som Platon skissade den perfekta staten i Staten går sofrosyne ut på att leva det perfekta livet. Jag både tilltalas av det och är skeptisk. Tilltalas av uppenbara skäl: Harmonisk lycka är tilltalande. Det är skönt när magen, sömnen och sexlivet fungerar som de ska. Men skeptisk av litegrann samma skäl. För när alla människor lever i perfekt måttfullhet har vi slutat vara människor. Det är mänskligt att fela, mänskligt att äta sig däst och att göra sexuella felsteg då och då. Den perfekta människan finns inte, för hon har blivit en robot. Ideal är till för att dyrka och sträva efter, men inte uppnå. Det är mina tankar i ämnet. Och som en vän sa när vi åt pizza i går: Om alla var måttfulla skulle vi inte ha några nobelpristagare i medicin som ägnade varje vaken timme åt att forska. Vad är de annat än intellektuella bodybuilders? (Grekerna ogillade kroppsbyggare eftersom de inte var måttfulla.)
Boken innehåller också kapitel om förhållandet till kvinnan och pojken (eller gossen som han kallas i översättningen). Framförallt de sexuella relationerna med pojkar omgärdades av ett extensivt regelsystem. Förhållandena mellan män och pojkar var problematiska; samtidigt som mannen skulle ta den dominanta rollen såg man pojken som mänsklighetens krona som inte på något sätt fick skändas. Det säger sig självt att man inte visste riktigt hur man skulle få ihop den ekvationen på det rent praktiska planet. Ett sätt var att pojken alltid var tvungen att stå upp när han blev påsatt för att på så sätt behålla sin värdighet, liksom att samlaget var “intercrural”, dvs att mannen förde in sin penis mellan pojkens lår i stället för i hans stjärt. Men överlag nämner inte de klassiska texterna så mycket om de konkreta sexuella handlingarna. De benämns ofta bara med “det”, vilket säger en del om hur komplicerad frågan måste ha varit. Man förhåller sig också extremt nervöst kring frågan om pojkens njutning. Helst skulle han inte njuta, eftersom njutning ansågs vara en kvinnlig last; den fick folk att släppa på garden och det gjorde inte en man. Man får inte glömma att det främsta syftet med man-pojke-sexet var att uppfostra pojken till att bli en bra man. Han var som en skör vas som ska härdas, och det måste ske på rätt sätt.
Ett tema i de böcker jag läst på sistone är att de tydligt avfärdar myten att sexet mellan män och pojkar (i Antikens Grekland, i diverse stammar, osv) skulle ha något att göra med homosexualitet. I den mån man delar upp mänskligheten enligt en sexualitetsskala (vilket grekerna inte gjorde) var det heterosexuella män som hade sex med pojkar, och de hade det vid sidan av sexet med sina fruar. Bögar, dvs det vi i dag menar med bög, fanns även då, men de var lika bespottade i Antikens Grekland som i de flesta andra samhällen i historien. Detta är något som gayrörelsen borde bli medveten om, eftersom den traditionellt har vurmat för Antikens Grekland och framhållit det samhället som ett som var tolerant mot homosexualitet. Så var det inte. Att kalla sexet mellan man och pojke för homosexualitet är att använda våra nutida, protestantiskt kristna glasögon på fenomenet. Ungefär som om någon skulle kalla mig knivman för att jag skär upp brödet med en kniv. Man svarar att “jo, visst, rent tekniskt håller jag förvisso i en kniv, men …” Ja, ni fattar.
Slutligen sög jag i mig avsnittet om grekernas syn på sperma, hur den är “näringsprocessens bottensats (perittoma): slutprodukt, koncentrerad i helt små kvantiteter och lika ändamålsenlig som de tillväxtprinciper organismen drar ur födan” (s 120). Sperma är liv, och därför innebär det en smula död att lämna ifrån sig de värdefulla dropparna. Så förklaras den olust som kan komma direkt efter utlösningen och “den avsmak unga män känner för den första kvinna de råkar ha haft könsumgänge med” (s 121). På ett symboliskt plan är försakandet av sperma en påminnelse om att man lämnat ifrån sig något som det går att bygga en helt ny individ av. Man har alltså “lämnat över”, säkrat släktet (och arten), och blir därmed påmind om att man står ett steg närmare döden. Ja, sperma är liv och sperma är död.
När jag nu skriver denna sammanfattning inser jag att jag måste höja betyget från en fyra till en femma. Jag tog verkligen intryck av den här boken, och jag slukade den som en thriller.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731562
Ev fler recensioner på Knuff
Författare: Foucault Michel
Alan Downs: The Velvet Rage
måndag 21 september 2009 | 19.11 | 1 kommentar
Den här boken sorterar väl till genren hjälp till självhjälp, men jag läser den främst som en analys av puggliv. Äntligen får vi en förklaring till att alla bögar är så jävla uppfuckade! Nej, jag är inte ironisk. Jag menar varje ord. Alla människor har naturligtvis problem och issues, men precis som det finns en kvinnoproblematik och en straight man-problematik så finns det också en puggproblematik - bögars issues har en gemensam nämnare, och den stavas skam.
Det mesta med The Velvet Rage är så självklart att det är konstigt att ingen formulerat det lika bra tidigare. Jag själv inför mig själv till exempel. Nu staplas i stället aha-upplevelserna på varandra och i marginalen har jag skrivit alla mina bögvänners namn: Det är han som har en massa destruktivt sex, det är han som inrett ett perfekt hem och liv, det är han som gör karriär, och det är jag. Och så vidare. Allt för att kompensera för skammen vi drog på oss när vi upptäckte att vi var annorlunda. Det hela avslutas förstås pedagogiskt med hur man tar sig ur skamträsket.
Nuff said. Den här boken kommer jag att stoppa i handen på alla mina puggvänner.
Alan Downs, Ph.D: The Velvet Rage. Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man’s World.
Da Capo/Perseus Books 2005.
ISBN: 9780738210612
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Downs Alan
Linda Leopold: Faghag
fredag 17 april 2009 | 0.15 | 1 kommentar
Jag tog en paus från Kosofsky Sedgwick och läste ”Faghag – en bok om kvinnor som älskar bögar” av Linda Leopold, en snabbläst reportagebok.
Linda Leopold skriver bra. Texterna i boken är också bra var för sig. Däremot tycker jag att flera av dem inte direkt handlar om fenomenet faghag, utom möjligtvis på ytan. Ett exempel är ”faghagklubben”, där medlemmarna verkar ha anammat ordet ”faghag” utan att känna en enda bög. För dem är faghaggeriet snarare att likna vid ett slags verklighetsflykt in i en rosa fluffvärld med japansk yaoi. (Det förvånar mig inte ett dugg att medlemmarna i faghagklubben alla är arbetslösa/sjukskrivna.) Dessa kapitel hade passat bättre i Marita Lindqvists underbara ”Kawaii”. (Vissa andra kapitel skulle passa bättre i Calle Norléns ”Bög – så funkar det”.)
Jag saknar också en analys som kan hålla samman de olika kapitlen. Om jag skulle göra en sammanfattning av vad som kommer fram i boken skulle jag säga att kvinnor som älskar bögar …
- slipper vara de objekt som de straighta männen ständigt gör dem till
- delar bögarnas intressen (shopping och killar, typ)
- lider av samma strukturella förtryck som bögarna (under den straighte mannen)
- är miserabla och söker tillflykt i en fantasivärld
- är kära i sin bögkompis (klyschan, men som också har några exempel i boken)
Nej, det här är för osäkert och fumlande – boken säger inte mycket om faghags och det beror på urvalet av aparta intervjupersoner. Ironiskt nog är det också detta som gör boken riktigt läsvärd. Om man släpper kravet på att få veta mer om fenomenet faghag blir boken i stället en samling reportage, ibland rörande, ibland irriterande, om människor som lever annorlunda.
Till exempel Anna och Martin, en straight kvinna och en bög som valt att göra allt tillsammans – bo, skaffa barn – utom att ha sex. Jag önskar dock att författaren konfronterat Martin med det närmast fabulöst förutsägbara självförakt som nu bara kommer fram mellan raderna:
– Jag är så fruktansvärt trött på bögvärlden, säger han. Allt ska vara så överdrivet. Glitter och glamour och ett jävla kindpussande! Det var roligt ett tag, men det är så ytligt.
Martin umgås inte längre med särskilt många bögar. Han har aldrig varit politiskt engagerad i frågor som rör homosexuella och är inte helt övertygad om att homoadoptioner är en bra idé. Han tycker till och med att det ser konstigt ut när två killar kysser varandra på stan eller hånglar på en gayklubb.
– Det är ingen som förstår mig, men två karlar – det hör liksom inte ihop.
– Om du var den ena då? frågar jag.
– Ja, då går det.
Ja, där finns ett ifrågasättande, men det räcker inte. Det jag efterlyser är inte främst en konfrontation med intervjupersonen där och då, utan små smarta, analytiska passusar som kan neutralisera det som nu blir nästan parodiskt förutsägbara rader:
Om några timmar kommer ett gäng vänner hem till Anna och Martin för att titta på finalen i Eurovision Song Contest.
Martin gillar stora, vältränade män. ”Ju större desto bättre.”
I dag har Martin på sig en svart bandana …
Han har svårt för överdrivet fjolliga bögar, killar som ”går runt och vickar på stjärten i stringkalsonger” och lägger sig till med pipig röst.
Missförstå mig rätt. Jag tycker det här är så kul att jag skrattar högt när jag läser det. Mitt exemplar av ”Faghag” är fullt av understrykningar och smileys. Men av fel anledning – kapitlet om Martin och Anna hade varit lysande satir, men är ju tyvärr inte tänkt att vara det.
Det tydligaste i boken är något som varken författaren eller läsarna är särskilt medvetna om: Den otroligt strikta uppdelningen i homo–hetero. Du är det ena eller det andra – men bestäm dig för guds skull. Flera intervjupersoner lägger ett sjukt stort fokus på att ”komma ut”, på att visa ”vem de är” och så vidare.
En organisation för heterosexuella makar som är gifta med en homosexuell beräknar att det finns ”två miljoner kvinnor och män som var, eller hade varit, gifta med homosexuella – enbart i USA”. Ja herrejesus. Det beror ju liksom på vad man menar med ”homosexuell”, men den säkerhet med vilken man delar upp människorna går som en röd tråd genom hela boken. Det är naturligt eftersom denna tydliga uppdelning i fasta sexualiteter är en förutsättning för faghaggeriet; som bög utgör den manliga vännen inget hot för kvinnan, men så fort man börjar rucka på den aspekten utgör han samma hot som resten av den manliga befolkningen.
Det mest ofrivilligt komiska reportaget i det här avseendet handlar om Robert och Kate som hade hunnit vara gifta i trettio år innan Robert ”insett att han var homosexuell”. Vi serveras hela komma ut-retoriken: Robert hade ”inte en tanke på att han kunde vara homosexuell”, men han ”kom till insikt om vem han själv var”. Roberts och Kates historia sticker visserligen ut i det avseendet att de erkänner de värden som var viktiga för dem i relationen. De hade fått två barn och hade skapat sig ett framgångsrikt liv. Robert säger: ”Jag älskade livet med Kate. Vi hade satsat så mycket på vår relation, emotionellt, materiellt och fysiskt.” Vilket var en av anledningarna till att de valde att fortsätta vara tillsammans efter att Robert kommit ut. Ändå tillmäts sexualiteten ett större värde än de andra faktorerna i förhållandet, enligt en process som Kosofsky Sedgwick kallar ”minoritizing”.
Jag ser också tydliga drag av frälsning i Roberts utkommande. Han säger: ”Under hela livet hade det känts som om något saknades, men jag begrep inte vad. När jag upptäckte att jag var homosexuell försvann den känslan.” Byt ut ”homosexuell” mot valfri annan diagnos, eller Jesus, och bitarna faller på plats. Vi letar alla efter något som kan förklara vårt lidande.
Allra mest sensationellt är kanske att de ”ligger fortfarande med varandra” och att Robert lovat sin fru att hålla sig till regeln ”ingen penetration” (vad nu det betyder, analt antar jag) i sina sexuella äventyr med män.
Jag tänker att Robert och Kate är ett exempel på extrem västerländsk fundamentalism där allt måste upp till ytan och bedömas, och där Kate på samma reformerade vis måste tvinga sig att se sin man framför sig i sänghalmen med andra män: ”Jag har svårt för det sexuella, de grafiska detaljerna, och vill helst inte prata om det”, säger hon. ”Men jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa Robert helt.”
Jag tänker att i ett annat samhälle, och även bland mindre ”komma ut-fundamentalistiska” amerikaner, hade mannen gett sin sexualitet utlopp vid sidan om utan att göra något väsen av det, och de hade kunnat fortsätta leva ett normalt liv utan att dra upp hans sexualitet till ytan och döpa den till homosexualitet vilket i dag är en accepterad ”diagnos”. Men en sådan livsstil kallar vi i den protestantiska världen för hyckleri, vilket det förstås också är med vårt lutheranska synsätt på världen. Det är f ö intressant att sexkontakter med fysiska människor utanför förhållandet – i form av älskare/älskarinnor eller prostituerade – värderas som så mycket allvarligare än onani och porrkonsumtion.
Jag tror för övrigt att de flesta kvinnor skulle bli chockade om de visste hur mycket porr deras pojkvänner konsumerar. De skulle säga som Kate, ”jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa honom helt”, om de fick veta och dessutom jämställde porrkonsumtion med riktigt sex. I båda fallen handlar det faktiskt om att söka sexuell tillfredsställelse på annat sätt än genom sin partner. Kanske är det en försvarsmekanism som gör att vi i Sverige bestämt oss för att ”porr är bra” (i meningen onani) medan t ex horor inte är det – kriget mot porrkonsumtionen skulle nämligen vara omöjligt att vinna och det vet alla. Men man bör vara medveten om att vi svenskar i det här avseendet är precis lika ”hycklande” som vi anklagar män i andra kulturer (utan bredband) för att vara när de går till horor en gång i veckan (större delen av Europa) eller har sex med en annan man då och då (arabländer) för att få utlopp för den sexuella överskottsenergi som deras flickvänner inte är förmögna att absorbera. (Jag drar mig för att skriva om det här, för jag tror att ett samhälle mår bäst när dessa ämnen inte diskuteras öppet och ”blir kända”. Men jag gör ett undantag eftersom jag enligt statistiken bara har en läsare per dag och jag misstänker dessutom att denna läsare är jag själv.)
Men låt oss återgå till boken och fråga oss: Är Linda Leopold verkligen fag hag? Nej, säger jag. Hon är bara, precis som sin man, stockholmsängsligt trendkänslig, och då ingår bögkramandet som en del i kramandet av allt som kan göra en lite mindre medelklassigt tråkhetero. Jag hör nästan orgasmen komma när hon beskriver hur de bestämmer träff ”vid stället som säljer grillade kycklingar på västra sidan av Görlitzer Park”. För det är där man ska hänga just nu när man har koll. Inte bara Berlin. Inte bara Kreuzberg. Utan just där, mellan Schlesisches Tor och Görlitzer Bahnhof.
Jag tycker alltså att författarens faghaggeri verkar ha ytliga grunder och handla snarare om fascination än identifikation. Men trots denna kritik finner jag alltså boken både välskriven, lättläst och läsvärd.
Författare: Leopold Linda
Malise Ruthven: Islam - A Very Short Introduction
tisdag 24 mars 2009 | 21.24 | Inga kommentarer
Författaren säger sig vara en ”journalist turned academic”. Kanske är det något slags mindervärdeskomplex som gör att han krånglar till saker som han som journalist borde veta hur man uttrycker bättre. Visst, det ligger i sakens natur att många påståenden måste förses med brasklappar; ämnet är känsligt. Men det stör denna väldigt korta introduktion till islam att var och varannan mening inleds med ”vissa akademiker anser” och avslutas med ett påpekande om att andra är av en annan åsikt. Jag kom att tänka på RFSL:s broschyr Brudsex, där man inte kan skriva att det är ytterst ovanligt att kvinnor överfört hiv till varandra – man måste försäkra sig mot indignerade klagomejl genom att använda uttrycket ”biologiskt definierade kvinnor”.
Här är andra halvan av en mening som blir svårläst för att ett viktigt ord placerats sist i satsen:
… it is also clear that in societies where literacy is universal a consensus in favour of Islamic forms of government is conspiciously absent.
Man tror att ”consensus” råder ända tills man kommer fram till ordet ”absent”, varpå hjärnan tvingas parsa meningen igen för att förstå den. Så är det hela tiden, och det känns därför som en större bedrift än det borde vara att ha avslutat denna 148-sidiga introduktion till islam.
Men språket åsido var boken en bra grundkurs om koranen, Mohammed, jihad, muslimers syn på gud, med mera.
Min största aha-upplevelse var att islam till skillnad från andra religioner inte har någon kyrka. Mest förvånad blev jag över islams toleranta förhållande till andra religioner, så länge de är monoteistiska. Mest intressant var kapitlet om kvinnans, slöjans och familjens roll i muslimska länder. Författaren slår fast att en feministisk tolkning av koranen förutsätter modernism, som det kallas när man säger att koranen speglar förhållanden från den tid då den nedtecknades; att dessa inte gäller längre och att verserna därför inte ska tolkas bokstavligt.
Mitt bestående intryck är att islam är en sympatisk religion, mer så än kristendomen.
Författare: Ruthven Malise
Elizabeth George: Skriv på!
lördag 11 oktober 2008 | 11.19 | Inga kommentarer
Jag vet inte vem George är, men jag tycker som sagt om att läsa om skrivande, i synnerhet om författaren har publicerat egna böcker – detta borde vara en självklarhet, men så är ju inte alltid fallet.
George går igenom romanens alla beståndsdelar grundligt, vilket får mig att se var mina egna brister i skrivandet ligger.
Det var till exempel en aha-upplevelse att läsa det hon skriver i början av boken om karaktärer. Hur de är nyckeln till romanen. Hur intrigen uppstår ur karaktärerna och deras möten. Detta hade jag helt förbisett i mitt eget skrivande. Mina karaktärer är platta och det har alltid varit handlingen som stått i fokus för mig, även om karaktärerna börjat styra den ibland – det är väl svårt att undvika om man har ett visst flyt i sitt skrivande. (Obs, jag läste Georges bok för ett par, tre år sedan. Insikterna om karaktärerna står sig, naturligtvis.)
På samma sätt kändes allt hon skriver om perspektiv, scener och framförallt dialoger som sådana självklarheter att jag frestades att skumma (men som du kanske vet skummar jag ytterst sällan böcker, det är lutheranen i mig som hindrar mig från det). Jag blev glad över att jag reagerade så – det betyder att jag själv bemästrar dessa delar av romankonsten.
Boken innehåller flera långa exempel ur olika romaner. Exemplen kan sträcka sig över flera sidor. Även om man fattar poängen med utdragen efter bara några rader tycker jag det är bra att George varit generös med citaten. Det handlar trots allt om hur man skriver en roman – vad vore en sådan bok utan dessa långa exempel från bra romaner?
Allt George skriver om att skriva romaner är alltså bra. Både vettigt och inspirerande. Självklart på det sättet att det ger antingen aha-upplevelser (som med karaktärerna) eller bekräftelse. Det enda som inte är bra är de citat som George har saxat ur sina egna romaner. Jag tycker helt enkelt att hon skriver dåligt! Stilen påminner allt för mycket om en skrivkurslärares övertydliga exempel. Det är inte fingertoppskänsla jag saknar, utan känsla över huvud taget. Jag kommer inte i stämning av hennes texter (vilket jag gör av flera av de andra romaner hon citerar, så det handlar inte om den osmickrande korta längden på utdragen) eftersom jag aldrig känner att jag lämnar en medelålders amerikansk medelklasskvinnas begränsade fantasier.
Författare: George Elizabeth
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
