Edmund White: City Boy
onsdag 10 mars 2010 | 12.42 | 1 kommentar
Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.
För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).
Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:
Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.
Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:
The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.
Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.
Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:
I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.
Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.
Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex - detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:
The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)
A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)
Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.
White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.
Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):
Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”
Nästa stycke börjar så här:
Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.
Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.
304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025
Författare: White Edmund
Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
söndag 28 februari 2010 | 0.05 | 1 kommentar
Kafkas “dagböcker” är en blandning av dagboksanteckningar, resedagbok och litterära utkast. Det här är första delen dagbok i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Och det är bitvis rätt trevlig läsning. Bäst är det när det är ren dagbok. Jag tycker man kommer Kafka in på livet bättre än genom breven. Men ändå: Det märks att han var medveten om att detta kanske skulle ges ut i framtiden.
Det är slående hur mycket tidsandan påminner om vår, trots att dessa anteckningar skrevs för nästan 100 år sedan. Förra sekelskiftet var ju Habsburgs storhetstid - det var då man byggde de monumentala stenhus som fortfarande är attraktivast att bo i. (Inte ens det man bygger i dag lyckas överträffa den tidens byggnader i en sådan kvalitetsaspekt som takhöjd.) Det var världsutställningar och de första tunnelbanorna byggdes. En enorm optimism verkar ha präglat livet i metropolerna, dessa de sista åren före världskrigen och depressionen. Det är kul att få rapporter från det, från golvet så att säga. Inte minst gillar jag när Kafka beskriver hur Paris metro fungerar, eller hur en hel gata engagerar sig när en privatbilist (ovanligt på den tiden) krockar med ett cykelbud. Det är förvånansvärt hur lika oss de ändå var på den tiden i vad de ägnade dagarna åt och vad de tänkte på. Precis som vi kände de sig moderna. Största skillnaden mellan nu och då, förutom den tekniska utvecklingen, är kanske att tjänstefolket försvunnit, samt synen på pojkar.
Något som slog mig var också hur “antisemitiskt” Kafka uttrycker sig. Nu var han ju själv jude, men det han skriver visar hur självklar frågan om olika raser var på den tiden. Kafka ger till exempel uttryck för den då rådande synen att judar blev sjuka oftare än andra människor. Han beskriver näsor och andra karaktäristika på ett sätt som skulle få en att rygga tillbaka om det skrevs av en ickejude. Det påminner nästan litegrann om dagens syn på homosexuella, där såväl homon som heteron skämtar friskt om fjollighet och annat som antyder att homosexuella är genuint annorlunda till sin själva konstitution - precis som man menade att judarna var på den tiden.
Kafka var 27-29 år när han skrev de här dagböckerna. Dvs 37-39 med dagens mått - som James Hawes påpekar i Excavating Kafka får man lägga på 10 år för att förstå hur en sekelskiftesmänniska tänkte. Man blev vuxen tidigare då; gifte sig, fick barn osv cirka 10 år tidigare än nu.
De litterära utkasten är inte mycket att hänga i julgranen, enligt mig. Värst är den reseroman han började skriva med Max Brod (som f ö framstår som en ordbajsare utan like - hela tiden nämns nya böcker och citeras högtravande kulturartiklar utan substans): Richard och Samuel. Intetsägande så det förslår, vilket kanske var anledningen till att de inte fortsatte på den. Endast som ett uttryck för deras vackra vänskap är den lite rörande.
Liksom de övriga banden i Bakhålls Kafkautgivning präglas detta av en så hög kvalitet rent pappersmässigt att det nästan känns som en helig handling att vända blad. Översättningen är utmärkt och översättarna guidar och förklarar i noter precis så detaljerat som vi Kafkafans vill ha det. Inte minst är det kul att ta del av de fejder som utspelat sig mellan olika uttolkare av Kafkas handstil.
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll, 2003
ISBN: 9789177422013
Författare: Kafka Franz
Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
måndag 22 februari 2010 | 12.26 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.
Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.
Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 - snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.
Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:
This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.
Skrev han alltså 1962 - i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet - den som riktar sig mot tonårspojkar - gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.
Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:
These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.
När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:
And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ - he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth - whose blue blouse and red scarf he wore.
But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave - in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years - what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I - never he.
Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse - to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.
We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously - I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.
Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:
We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know - this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.
Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.
Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:
It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.
Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan - med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.
Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.
Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare - oftast Reuter eller The Observer - vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:
From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha - without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.
Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:
My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.
Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.
Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos - på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.
Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst - jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.
Författare: Davidson Michael
Dorrit Fredriksson: Lennart dog ung
söndag 10 januari 2010 | 13.41 | 3 kommentarer
Ödet lade denna bok i min hand. Det är en mors berättelse om hur hennes son Lennart kämpade mot cancern under ett och ett halvt år, men till slut dog – bara 16 år gammal. Något svårare går inte att tänka sig. Min mamma hittade boken bland mina andra medhavda böcker under julhelgen och började läsa den, men hon var tvungen att sluta eftersom hon visste att hon inte skulle klara av att läsa ut den.
Lennarts föräldrar talade aldrig om för honom att han hade cancer. Detta var ett svårt beslut för modern att fatta, men de resonerade som så att det skulle vara för knäckande för pojken att veta hur sjuk han var, att prognosen hela tiden blev sämre och – vilket stod klart mot slutet – att han snart skulle dö. Man lider med Dorrit när hon 1) brottas med huruvida det var rätt att dölja sanningen för pojken och 2) tappert håller skenet uppe.
Min spontana tanke var att det hade varit bättre att låta Lennart veta, men under läsandet av boken ändrade jag mig. Dorrit gjorde rätt som gick emot sitt eget behov att få gråta ut och i stället satte pojken först.
Det verkar dessutom som att han någonstans visste allting ändå. De upprepade strålbehandlingarna och hans allt sämre hälsa talade sitt tydliga språk, och det fanns ingen anledning att sätta ord på detta.
Det genomgående temat i boken, och det som gjorde mig glad i all misär, är Lennarts livsglädje. Det är som att han försökte utnyttja sin sista tid till max. Han hade många nära vänner, han träffade en tjej, och han gjorde många semesterresor där han var lika aktiv som sina kamrater trots att han egentligen inte borde orka. Dorrit skriver:
Jag tror han trots sjukdomen upplevde den medvetet lyckligaste tiden i sitt liv. Han hade en till synes outtömlig kraftkälla att ösa ur.
Han spelade fotboll under heta dagar då många andra sökte sej i skuggan och flämtade.
Han var på Parkfest i Kungsparken två hela dagar med filt och matsäck med. Han kom hem brun och förälskad och glad.
Det finns bara ett ord för när en ung människa dör, och det är att det är fel.
Verbum 1973
ISBN: 9789152607244 (?)
Ev mer på Knuff (troligen inte).
Andra bloggar om cancer och sjukdom, liv och död. Och sorg.
Dorrit Fredriksson i P4 Lunchboxen.
Författare: Fredriksson Dorrit
Witold Gombrowicz: Testamente
måndag 13 juli 2009 | 16.56 | 1 kommentar
För en månad sedan fick jag ett sms från J. Han skrev bland annat:
Ville mest säga att jag just avslutat en av mina största läsupplevelser. Om du inte gjort det än, läs Trans-Atlantyk. Witolds bästa!
Jag har inte läst Trans-Atlantyk än, men kommer skicka ett liknande sms till J om Testamente. Jag kan inte förstå att jag missat den här boken, men samtidigt hade den inte varit lämplig att läsa innan man läst Gombrowicz andra böcker. Testamente är nämligen att se som ett slags handledning till hans författarskap, i form av ett långt samtal mellan Gombrowicz och Dominique de Roux. Varje bok eller pjäs har ett eget kapitel. Vilken njutning att få ta del av författarens egna tankar kring i tur och ordning Yvonne, Ferdydurke, Vigseln, Dagboken, Förförelsen och Kosmos! (Jag har läst samtliga.) Även Trans-Atlantyk ingår i Testamente, men den har jag inte läst. (Jag inväntar Modernistas översättning.)
Med Testamente befäster Witold Gombrowicz sin ställning som min absoluta favoritförfattare. Han är så beyond insiktsfull att det känns helt naturligt att han aldrig blev en del av - utan snarare föraktad av - den karriäristiska kulturgräddan. Dessutom är han så vältalig som man bara kan vara när man tänkt riktigt mycket och blivit väldigt säker på sin sak. Det är ett geni som talar! Föreställ er nu, som jag gör, de två herrarna blossande på varsin pipa, behagligt tillbakalutade i två länsstolar i biblioteket (i den mån han hade något som kunde påminna om ett sådant) i villan i Vence. Och lyssna på orden från mästaren, som är så nära en självbiografi man kan komma (s 34):
När jag stod på tröskeln till trettioårsåldern hade jag inte ett enda normalt kärleksäventyr bakom mig. Av skäl som förblir okända för mig ville jag aldrig kärleken, jag hatade den till och med, min erotik var tragisk, fysisk och sökte alltid i blindo efter något värdefullt som jag visste bara fanns på livets lägsta avsatser; den erotiska driften drog mig aldrig annat än nedåt. Det högsta jag nådde upp till var en liten ytlig och roande kamratlig förbindelse, och det lägsta… Nej, låt oss hoppa över det lysande och heliga i detta elände.
Formen och Omogenheten är två teman i boken. Mest Formen tyvärr, som Gombrowicz är så förknippad med men som kan bli lite tjatigt att läsa om. Omogenheten däremot. Det ofullkomliga, det lägre - jag slickar i mig varenda ord (s 111):
Människan strävar efter två mål, hon slits mellan två poler… Ja, den vuxne är naturligtvis läraren, den unges mästare. Men går inte denne vuxne i det fördolda i en annan skola där den unge härskar över honom? Vore livets vildsinta dynamik, denna kompression, denna källa till hennes energi - vore den möjlig därförutan?
Det handlar mycket om politik också, och här är samtalen väldigt färgade av att de genomfördes 1967 och 1968. Men trots det gäller mycket även i dag, till exempel:
Vad marxismen beträffar kan jag inte se vad det är för nytta med att bruka våld på sig själv som de gör, dessa borgare av födsel och uppfostran som anstränger sig att identifiera sig med proletariatet genom att åberopa doktrinen. Det är bara luft!
Och lyx… Dessa ändlösa analyser, dessa ärkesubtila själstillstånd, dessa alltför dramatiska skrupler, detta sätt att vara hårklyvare - det luktar lyx; och lyx luktar inte friskt!
I dag är denna grupp vänsterborgare inte längre några att räkna med. De har ingen makt längre och sätter inte agendan på det sätt som de gjorde i slutet av 60-talet. Men citatet går att kopiera rakt av och applicera på en i dag relevantare grupp, en grupp som har makt i dag: Queermaffian. Alla dessa välmående genusvetare med bostadsrätt i Midsommarkransen som ska föra de transsexuellas kamp och bli kränkta å Gisbertas vägnar…
Allra bäst är det Gombrowicz säger om skönheten (s 114):
Somliga kommer att i min mytologi om den Unga Människan se ett bevis för mina homosexuella böjelser; det är möjligt. Men ett påpekande: är det säkert att den manligaste mannen är fullständigt okänslig inför skönheten hos en ung pojke? [...] Är det inte som om mannen, för evigt förförd av pojken och underkastad honom, försökte ta sin tillflykt till en kvinnas famn därför att kvinnan när allt kommer omkring representerar en tillåten pojke för honom? Det där var mycket överdrivet, och en liten del sanning.
Jag saknar ord. Men avslutar med ett citat från samma sida om ungdomen och vad jag brukar kalla stil:
Som jag nyss sade är ungdomen för mig underlägsen i allt utom i en enda sak: detta att den är ung, att den är ungdomen “i sig”. Då är det inte så förvånande att dess agerande som politiskt, socialt och ideologiskt program är av så dålig kvalitet. Men dessa myterier är snarast en blind frigörelse, utanför ideologin, ett slags explosion. Ja, detta är ungdomen. För att förstå min inställning måste man se det med konstnärens ögon och inte med moralistens. En pojke som kastar sten, det är bra, det chockerar inte på det konstnärliga planet. En pojke som håller tal och föresätter sig att förändra världen, nej, det är naivt och pretentiöst. Det är inte bra.
Nej. Det är inte bra.
Testamente är Gombrowicz Grande Finale - boken kom ut 1968, han dog 1969 - och precis som Dagboken ett destillat av författaren som jag kommer att ta fram och njuta av lite då och då under resten av mitt liv.
Anamma 1994
Översättning: Jan Stolpe och Kirsten Tullberg
ISBN 9789187894183
Författare: Gombrowicz Witold
Matthias Frings: Der letzte Kommunist
fredag 29 maj 2009 | 1.33 | 2 kommentarer
Sjukt stolt! Jag måste bara inleda denna recension med att berätta att det är just vad jag är efter att ha läst min första tegelsten, 488 sidor tjock, på tyska. Tidigare har jag bara läst kortare novellromaner, som Der Tod i Venedig och Kleinstadtnovelle.
Men över till boken: Det är en biografi över Ronald M Schernikau (1960–1991), en tysk homosexuell författare som debuterade när han var 17 år och dog i aids när han var 31. Hans mamma tog honom till Västtyskland när han var sex år, och under hela sitt liv hyllade han Östtyskland. I september 1989, när muren just höll på att krackelera, gick äntligen hans dröm i uppfyllelse: Han blev östtysk medborgare och flyttade från Väst- till Östberlin.
Biografin är skriven som en roman; författaren återskapar situationer som Schernikau upplevde. Det funkar bra och är behagligt för läsningen. Jag misstänker att jag hade stört mig på detta formgrepp om jag läst på svenska, men på tyska är jag mindre kritisk och tar tacksamt emot allt som gör texten mer levande. Faktum är att boken ibland påminner om en chicklit till sin stil.
Förutom Schernikau får vi läsa mycket om hans mamma Ellen, som även hon älskade sitt DDR och bara ville tillbaka efter att hon flytt till väst. Anledningen till flytten var att hennes man, Ronalds pappa, hade flytt tidigare och ville att de skulle komma efter. Men när de äntligen lyckats göra det visade det sig att de inte var välkomna längre; han hade en ny fru sedan länge. Ellen har alltså givit upp vänner, ett bra jobb som sjuksköterska, ett bra liv helt enkelt, för – ingenting. Inte konstigt att hon blev besatt av sitt DDR, och att hennes ende son också blev det.
Boken handlar också mycket om författaren själv, som var en nära vän till Ronald. Jag gillar skildringarna av gayscenen på 80-talet, Kreuzberg på 80-talet, och inte minst aids på 80-talet, som är det som till slut ger boken lite spänning, om uttrycket tillåts. Kapitel 66 (s 380) börjar så här:
Philipp war der erste, der starb.
Han blev 24 år. Sedan blev det begravningar en gång i veckan för författaren, som förlorade halva sin bekantskapskrets. Jag ser det förresten inte som någon slump att författaren lever i dag medan Ronald inte gör det; det var de roligaste bögarna, i bemärkelsen de sexuellt utlevande, de som visste hur man njöt av livet genom att bli knullad, som försvann under aidsåren. Medelmåttorna som levde i tvåsamhet eller inte hade lika stor aptit på livet (sexlust alltså) blev kvar. Och när jag läser kapitlen om författaren skakar jag ibland på huvudet åt hur pk-tråkig han verkar vara. Det är inte utan att jag känner lite avundsjuka inför den harmoni som inte minst fått honom att gå i land med den här fantastiska biografin.
Men åter till Schernikau. Redan innan jag läste boken gjorde jag en analys av honom som jag inte hittar i boken, mer än som något slags åthutning åt de tidningar som var inne och nosade på temat. Det är när tidningarna skriver om Schernikau när han utvandrar till DDR i september 1989 (s 410):
Die Artikeln ähneln sich, mal mehr, mal weniger wird er als Naivling oder Exzentriker abgetan. Als Erklärungsmuster reicht das angenommene Außenseitertum – “Homosexueller und Kommunist” –, bei diesen beiden Handicaps muss man ja matschig in der Birne werden. Nicht Schernikau interessiert, nicht seine Beweggründe und erst recht nicht seine Politik.
Här hånar biografen dem som ser andra anledningar till Schernikaus flytt än politiska. Men är det inte en biografs uppgift att gå bortom de anledningar som hans objekt angav, till och med inför sig själv? Det är vad jag ska försöka göra nu. För Schernikaus politiska övertygelse är helt enkelt inte övertygande. Den är del av hans identitet. En accessoar som han slänger sig med lika självklart som han slänger sitt långa hår över axeln. Och här kommer homosexualiteten in i bilden. För mig är mönstret tydligt: Det finns så många bögar som blir besatta av det ena eller andra landet. Ofta litet och obskyrt. Alla runt omkring honom frågar: Varför just det där lilla landet? Varför det språket? Vad ska du ha för nytta av det? Det finns inga svar – inte ens bögen själv vet varför. Min psykologiska tolkning är att det är ett sätt att manifestera sin identitet och visa att man är annorlunda. Jag tror att detta spelade in i Schernikaus besatthet av Östtyskland och kommunism, även om besvikelsen när han och mamman kom till väst när han var sex år var det som angav riktningen.
Det är först mot slutet av boken som jag verkligen blir berörd av Schernikaus liv, men då blir jag det desto mer. Han ville bli begravd på den kyrkogård där Brecht ligger. Det gick inte. Men var blev han begravd? Det är dags att lägga en till ros på en grav (den första var på Gombrowicz i Vence), för Schernikau ingår numera i min egen lilla pantheon av bortgångna förebilder, tvillingsjälar och andra döda som jag känner något slags gemenskap med.
Och just ja, när ni nu ser omslaget på boken så ser ni också att det inte är jag utan Ronald som figurerar i denna bloggs sidhuvud och i min gravatar. Varför? Jo, redan när jag hörde talas om boken första gången kände jag en märklig gemenskap med honom. Jag tog med ett gäng vänner på bokpremiären, då författaren och två skådespelare läste ur boken. Sedan kom mamman upp på scenen och blev intervjuad. Efteråt gick jag ut i foajén och såg att det gick att köpa boken. Den var tjock … men jag slog till. På väg in i salongen igen för att få den signerad blev jag stoppad av en äldre kvinna som grep tag i min arm. Det var inte mamman, men hon var i samma ålder. “Wenn es spielen, dann spielen Sie ihn!” sa hon. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag anade. ”Förlåt?” sa jag, men kvinnan bara viftade bort det och fortsatte gå. Men jag måste få veta vad hon sa! Jag frågade henne igen vad hon hade sagt: “Jo jag sa att om det blir en film så ska ni spela Ronald.” Åh vad smickrande! Men vem var hon då? Bara en gammal tant i publiken vilken som helst? Jag vet att jag kan ha en viss svärmorsdrömseffekt på vissa gamla tanter. Jag frågade vem hon var och hon svarade: “Jag tog hand om Ronald under åtta år, från det att han var 12 tills han blev 20. Jag var som en mamma för honom. I boken är jag ‘Sabine i labbet’. Jag har iakttagit er under hela kvällen, och om det blir en film så ska ni spela honom, så är det bara.”
Ja, vad säger man? Det var en magisk kväll.
Aufbau-Verlag 2009
ISBN 9783351026691
Författare: Frings Matthias, Schernikau Ronald M
Muhammed Shukri: Det nakna brödet
lördag 18 april 2009 | 17.07 | Inga kommentarer
Jag tycker som sagt om att hitta alternativ till de vanliga guideböckerna när jag reser. Det var riktigt kul att upptäcka att ”Det nakna brödet” (al-Khubz al-Hafi; på engelska antingen ”For Bread Alone” eller ”Plain Bread”) fanns på svenska, utgiven i Alhambras Attackserie ”för bortglömd litteratur från när och fjärran” och översatt av förläggaren själv, Hesham Bahari, och Carl G Liungman.
Muhammed Shukri (1935–2003) var en fattig småtjuv som i ”Det nakna brödet” beskriver sin uppväxt. Jag tror aldrig jag läst en så hjärtskärande skildring av fattigdom. En scen som bitit sig fast är när unge Muhammed kommer hem med en död höna till familjen. Han är stolt över sitt fynd, men när de skär i den kommer det inget blod eftersom det är ett kadaver. Så lär sig Muhammed att vi människor inte äter as. Men det är nära flera gånger. Enormt starka är också skildringarna av Muhammeds våldsamma far – boken inleds med att han slår ihjäl sin son, Muhammeds bror. Det vänder sig i magen på en och man vill bara gråta …
Men mest fascinerande är allt som Shukri skriver om sex, vilket också är vad som gjort boken ökänd. Dels skriver han om onani, som är tabu (haram) i islam. Dels beskriver han hur han som tonåring våldtog ”en vacker och finlemmad pojke”. Joseph A Massad skriver i ”Desiring Arabs” från 2007 att ”Shukri’s desires were clearly polymorphous, accommodating a number of sexual objects: women, men, boys, girls, and animals.” (s 316) Det mest komprometterande med våldtäkten var dock inte handlingen som sådan, utan det faktum att Muhammed intresserat sig för pojkens penis, i stället för att bara använda sig av hans hål och på så sätt behålla sin manlighet. Massad skriver:
[A] declared desire for, or at least some sexual interest in, the boy’s penis, and not only in the boy’s orifices, is a rare admission in fictional or autobiographical writings of this sort, not to mention the admission of violent rape.
Sedan en vän berättat att tjuvar ”brukar våldta när dom inte hittar nåt att stjäla” går Muhammed omkring med en ständig rädsla att bli våldtagen:
– Hej, vackre gasell! Välkommen till oss. Kom och drick lite vin. Kom hit! Vi ska inte äta upp dig!
Mitt hjärta bultade. Jag borde ha haft en kniv eller åtminstone ett rakblad på mig. Jag sprang tillbaka nerför trapporna. Jag hittade ett hörn i stallet och kröp ihop där. Medan jag rökte en cigarett tänkte jag på ifall Gud hade skapat den här oregerliga världen medvetet. Djurens lukt gjorde mig en aning illamående. Jag somnade hopkrupen som ett foster, men i sittande ställning för att inte bli våldtagen.
Ja, det är inte helt ovanligt att män kallar honom vacker. Att kalla vackra pojkar för ”gaseller” har för övrigt sina rötter i den poesi som Abu Nuwas med flera skrev under abbasideran – jag tycker det är så fint.
När Muhammed är 16 år blir han avsugen av en äldre spanjor för pengar (det var ca 1950 och européerna i Marocko var per definition överklass). Handlingen beskrivs i detalj, och efteråt funderar Muhammed:
Jag andades in den avgasfyllda luften och tänkte: fem minuter, femtio pesetas! Brukar gamlingar göra så i Tanger? Hade jag ett nytt yrke nu, förutom att vara tjuv och tiggare? Jag tog fram femtiopesetassedeln och granskade den. Så mitt kön kunde hjälpa mig att överleva, det också! Det jobbade och njöt. Jag tänkte på gamlingen igen. Kände han samma njutning av att suga av unga killar som den jag kände när jag kysste kvinnors bröst? Hade jag blivit en prostituerad nu?
Mellan de två sista meningarna har dock de svenska översättarna hoppat över en mening, märker jag när jag läser samma stycke återgivet i ”Desiring Arabs” (s 317, inklusive ”sic:et”). Där lyder slutet på ovanstånde stycke som följer (den oöversatta meningen fetad):
My thing can also bring in money to help me live. It can also experience pleasure in the meantime. Does this old man find as much pleasure in sucking people’s [sic] dicks as I do when I suck on women’s breasts? It is still warm and sticky, dripping between my thighs. Is this how people become whores?
En not om den engelska översättningen av Paul Bowles: Shukri översatte den klassiska arabiskan muntligt till marockansk talad arabiska och till spanska, varpå Bowles skrev ner den engelska versionen, om jag förstått saken rätt så som den beskrivs i ”Desiring Arabs”. Boken är skriven 1972, men kom ut på arabiska först 1982 på grund av sitt kontroversiella innehåll, som fortfarande är känsligt. Massad igen (s 318):
Shukri’s Plain Bread still provokes scandals. It was suspended in 1999 from being taught in introductory courses of Arabic literature at the American University in Cairo (AUC) after parents complained that their children were reading pornographic material in a university course.
Slutligen, jag gillar förolämpningarna de slänger sig med i boken:
– Det är din mor som är ett storkäftat as, sade jag till honom.
Han spottade över mitt huvud. Jag spottade honom i ansiktet. Han tog upp en stol och slängde den mot mitt huvud. Jag duckade och skrek:
– Jag ska spotta på din mors fitta!
Han såg ut som om han skulle till att hoppa över barrikaden. Jag tog upp stolen. Då vrålade han rasande:
– Du ska få när jag får tag i dig! Jag ska visa dig vem du har att göra med. Jag ska spotta dig i rövhålet när jag har dig fast.
Jag svarade honom genom att ta ett grepp om mina genitalier:
– Här har du vad du ska få i röven!
Och jag gillar små enkla sentenser som att ”det är en dålig vana att äta ensam” eller den här, uttalad av en man vid namn Hamid:
Hon kan tala tre språk men hon har sin själ i sin fitta, som de flesta kvinnor.
Det jag gillar är självklarheten med vilken dessa män befäster sin människosyn – en hel världsåskådning i en bisats. Det är – precis som hela den här boken – fab.
Författare: Shukri Muhammed
Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva
tisdag 7 oktober 2008 | 18.36 | Inga kommentarer
Det tog ett tag för mig att acceptera, men jag gillar att läsa böcker om skrivande. Anledningen till att jag är skeptisk mot handböcker i skrivandets konst är att jag själv skriver på en roman och redan vet vad det enda råd som jag inte lärt mig är. En vän som är författare berättade en anekdot i vilken rådet uttrycktes ungefär så här: Attach bosom to seat. Japp, så enkelt är det. Eller så svårt. Det viktigaste är inte karaktärsteckningen eller dramaturgin. Det viktigaste är att sitta där och knattra på sitt tangentbord dag ut och dag in tills romanen är färdig. Och det är samtidigt det allra svåraste.
Detta sagt så gillar jag att läsa skrivhandböcker för inspirationens skull. Nu skriver Olof Lagercrantz visserligen i förordet till sin korta och trevligt välskrivna bok:
Jag mötte en vän i tunnelbanan, då jag skulle in till förlaget med manuskriptet. När hon hörde titeln utbrast hon: –Du har alltså skrivit en handbok! Gud förbjude en sådan tolkning.
Det är sant. Boken behandlar snarare läsandets och skrivandets väsen, samtidigt som det är ett slags självbiografi över författarens egen utveckling på området. Fokus ligger på lyrik och svenska författare – vi som inte kan vår Tegnér och Stagnelius får skämmas. Boken avslutas med en kortversion av det som författaren skrivit om Strindberg, vars infernokris jag tycker har vissa likheter med Kafkas liv.
Det är alltid inspirerande att höra författare berätta om sitt skrivande, och framför allt om sina problem med detsamma. Lagercrantz skriver:
Det hände att jag körde fast. Det hände ofta. Jag satt förlamad framför skrivmaskinen, skrev några rader, rev sönder, började på nytt. Det kändes som en förtrollning. Som i sagan när hästen vägrar passera ett visst stycke av vägen och man upptäcker att en mördare begravts där.
Jag blev övertygad om att jag aldrig, aldrig mer skulle kunna skriva. Jag betraktade andras texter, så fast hopfogade, självklara, och jag sa mig själv att det måste vara övernaturliga krafter i verksamhet för sådant. Själv skulle jag aldrig komma vidare.
Hade jag vetat hur vanlig sådan förlamning är skulle jag varit tröstad.
Jag känner igen mig och jag blir tröstad.
Däremot har jag svårt för dissekeringen av språket och fascinationen över hur bokstäver bildar ord. Ja, det är lika fascinerande som livet självt. Men att bara sitta och förundras över detta, med stora ögon, blir lite för mycket av intellektuell onani för min smak.
Författare: Lagercrantz Olof
Franz Kafka: Inte ens natten är tillräckligt mycket natt
tisdag 7 oktober 2008 | 14.36 | 2 kommentarer
Jag följer Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Böckerna är minst sagt strama i sin formgivning, precis som Kafkas prosa, och dessutom inbundna på riktigt, dvs bundna med tråd, något som tyvärr blir allt ovanligare. En billigare utformning vore naturligtvis ett hån mot det gigantiska översättnings- och redigeringsjobb som Hans Blomqvist och Erik Ågren utför.
Volymen som fått namnet ”Inte ens natten är tillräckligt mycket natt” innehåller Kafkas brev från november 1912 till januari 1913. Det handlar nästan uteslutande om hans brev till flickvännen och sedermera fästmön Felice Bauer.
Och de är ett sömnpiller utan like. Trots Kafkas ändlösa bedyranden om hur mycket hon betyder för honom är breven märkligt svala och oengagerade. Jag förstår inte varför. Det är något som inte går ihop här.
Varje historia mår bra av en konflikt, och det var inte förrän jag hittade den som läsandet av kärleksbreven blev uthärdligt.
James Hawes beskriver i ”Excavating Kafka” hur Kafka aldrig var riktigt intresserad av Felice Bauer och inte heller sexuellt attraherad av henne. Det verkar som att han snarare hade en trettioårskris och ville ha en fästmö främst av sociala skäl. Plötsligt faller bitarna på plats och konflikten är ett faktum: Hur länge ska Kafka lyckas äta kakan och ha den kvar? Hur länge ska han lyckas med bedriften att ha en fästmö utan att behöva träffa henne? (Felice bodde i Berlin och Kafka i Prag, en resa på minst 8 timmar på den tiden.) Felice verkar bli allt mer förtjust i Franz, och hans bortförklaringar till varför de inte kan träffas börjar utvecklas till en thriller. Han kan till exempel avsluta ett brev så här:
Jag slutar nu, det är redan sent, jag skulle ändå aldrig bli klar, och varför låter jag egentligen händerna syssla med brevskrivande, när de är som gjorda för, och inget högre önskar än, att hålla om Dig?
Men som varje romanförfattare vet är det inte ord som snidar karaktären, utan handlingar. Och hur längtansfull Kafka än säger sig vara så kvarstår faktum: Han tar sig aldrig för den där Berlinresan. Det blir rentav pinsamt ibland när han gör andra resor av nästan samma längd. Då kan han inte skylla på att han är en ”skuggfigur” som bara häckar i lägenheten i Prag.
Den stora behållningen för mig var allt Kafka skriver om sitt eget skrivande. Vilken aspirerande romanförfattare känner inte ett lugn av att se en av litteraturhistoriens största skriva följande rader om sin pågående roman (5–6 januari 1913):
Det är fasligt vad den kan ändra utseende; när jag väl fått upp lasten på vagnen är jag i mitt esse (med vilken schvung jag skriver! Bläcket stänker omkring mig!), jag njuter av att smälla med piskan och vara en riktig herreman, men så snart lasten faller av (och det kan aldrig förutses, aldrig förhindras, aldrig förtigas) som den gjorde igår och idag, tycks den mig orimligt tung för mina ynkligt smala axlar, och då vill jag helst ge upp alltsammans och lägga mig ner och dö.
Eller lite mer vardagligt (17–18 november 1912):
Min käraste, klockan är halv två på natten, berättelsen jag nämnde är inte på långa vägar färdig, romanen har jag inte skrivit en rad på idag, så det är inte med någon större entusiasm jag går till sängs.
Kafka är expert på att nedvärdera sig själv. Många är de långa tirader om hur lycklig han är som har träffat någon som Felice, hur han inte är värd henne och hur hon borde göra bäst i att fly medan tid är. Han utmålar sig som den socialt handikappade konstnären som är oförmögen till ett fungerande liv.
Det är dock en chimär. I själva verket är han domptören som styr deras förhållande genom sina brev. Han må nedvärdera sig själv i tiraderna – men i grund och botten gör han bara samma sak som män gjort i alla tider: Pratar om sig själv.
Förmodligen var Kafka högst medveten om att breven en dag skulle publiceras – mycket tyder på att hans önskemål om att de skulle brännas inte skulle tas på allvar. Och för att vi bara ska få läsa Kafkas egen version av förhållandet med Felice Bauer såg han till att bränna breven från henne, som – av Kafkas svar att döma – verkar innehålla en del frågetecken kring varför Kafka aldrig vill träffa henne.
Den här brevsamlingen har legat på mitt nattduksbord i något halvår. Jag tycker mycket om Kafkas behärskade prosa, som översättningen är mycket följsam. Jag har tyckt om att läsa några brev då och då – parallellt med annat läsande – men kan inte säga att jag ser fram emot fler brev till Felice. Förhoppningsvis är de två första dagboksvolymerna mer inspirerande.
Författare: Kafka Franz
Karlsson & Wegerup: Zlatan är Zlatan
torsdag 2 oktober 2008 | 16.53 | Inga kommentarer
Jag gillar män. Stora män. Världsförändrande män. Män som är larger than life och ser ut att agera på någon kraft där uppifrån. Jag gillar att läsa om hur sådana män upptäcker sin speciella gåva och ofta under stor möda utvecklar den och slutligen inlemmar sin identitet med den (inte tvärtom).
Det finns gott om dem i krigshistorien: Alexander den Store var en av dem, åtminstone som han skildras i Mary Renaults trilogi om honom. Och eftersom sport är den trivsamma lightversionen av krig finns de där också. Men de är inte många.
Zlatan är en av dem. Ja, en av de främsta. Kanske den främste. Eftersom jag är helt ointresserad av sport jämför jag honom inte med andra fotbollsspelare, utan med världsstjärnor inom andra områden: Michael Jackson. Steve Jobs. Rimbaud. Människor som liksom inte kan hjälpa att allt de rör vid förvandlas till guld – de är ofrivilligt briljanta helt enkelt.
Författarna återkommer ofta till det där magiska som inte kan låta bli att sippra ut ur Zlatans spel. Det är en kraft som han verkar plågas av lika mycket som han uppskattar och förvaltar den. Upplägget är som taget direkt ur Terry Brooks ”The Scions of Shannara” eller Hermann Hesses ”Demian”, vars unga huvudpersoner också kämpar med de krafter de har inom sig.
Allt detta borgar naturligtvis för stort läsnöje. Historien om hur Zlatan såldes till Ajax för rekordpris är hisnande beskriven, en läsupplevelse i klass med Dan Brown. Och de många exemplen på hur lite koll Zlatan har på politik och annat som ligger utanför fotbollssfären bara bekräftar bilden av ett geni; den som är stjärna på ett område ska vara så okunnig som möjligt på alla andra.
Författarna skriver på enkel tidningsprosa och boken är snabbläst. Däremot hade den kunnat redigeras hårdare: Ibland infinner sig (den befogade?) känslan av en rad reportage från olika källor staplade på varandra, inte minst eftersom en del fakta och händelser upprepas på olika ställen (och varje gång som om det vore första gången de förekom). Och några partier om spelare och klubbar är lite för detaljerade för oss som är mindre intresserade av sport.
Detta hindrar dock inte att ”Zlatan är Zlatan” är en liten guldklimp med sin givna plats där på min biografihylla, strax intill John Lahrs bok om Joe Orton.
Författare: Karlsson Petter, Wegerup Jennifer
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
