Raymond Chandler: The Big Sleep
måndag 5 april 2010 | 10.49 | 3 kommentarer
Cigaretter. Whisky. Pistoler. Hattar. Kvinnor. Bilar. Det var här allt började, inser jag. Chandler är upphovsman till hela den noir-estetik som sedan 1930-talet kopierats av otaliga deckarförfattare och som i filmen Sin City dras till sin spets. Och som, bör väl påpekas, helt lyser med sin frånvaro hos Mari Jungstedts, Johan Theorins och de andra svenska deckarförfattarnas puttenuttiga småbarnsfamiljer, som snarare verkar ha hämtat inspirationen från den Sverigebild som presenteras i tyska tevefilmer (ja, jag har sett ett antal).
Däremot har Theorin med flera lånat ett klassiskt grepp från Chandler, det så kallade “något var fel”-greppet. Det går ut på att man låter huvudpersonen konstatera i början av kapitlet att det är något som inte stämmer. Därmed kan man tillåta sig långa beskrivningar utan att vara rädd för att tappa läsaren - eftersom denne vill veta vad som inte stämmer. Theorin använde greppet i Skumtimmen, som jag inte har till hands och därför inte kan citera ur. (Det är när Julia går upp på vinden i ett övergivet hus där det typ spökar.) Hos Chandler låter det så här i inledningen av kapitel 24:
The apartment house lobby was empty this time. No gunman waiting under the potted palm to give me orders. I took the automatic elevator up to my floor and walked along the hallway to the tune of a muted radio behind a door. I needed a drink and was in a hurry to get one. I didn’t switch the light on inside the door. I made straight for the kitchenette and brought up short in three or four feet. Something was wrong.
Enkelt och - numera - klassiskt. Lägg också märke till hur pepprad texten är av alla de där noir-markörerna som skulle komma att bli så populära - man vet liksom att lobbyn blänker av krom, att hissen är funktionalistiskt designad, att väggarna är av masonit och så vidare, för man har sett den här världen så många gånger på film. Det är nästan som att Chandler parodierar sig själv, så det är viktigt att komma ihåg att han var först.
Boken är maskulin. Männen är hårda. Kvinnorna är dekoration och farliga frestelser. Bögarna är bögar:
I still held his automatic more or less pointed at him, but he swung on me just the same. It caught me flush on the chin. I backstepped fast enough to keep from falling, but I took plenty of the punch. It was meant to be a hard one, but a pansy has no iron in his bones, whatever he looks like. (s 100)
Bäst är hur Chandler snidar sin huvudperson, privatdetektiven Philip Marlowe - han gör saker hela tiden, till synes ogenomtänkt, vilket får handlingen att snällt rulla upp sig framför honom. Jag gillar också det sätt på vilket Chandler använder sig av bipersoner. De flesta har till uppgift att presentera nya fakta, och man märker tydligt när ett sådant möte är slut. Det påminner lite om de figurer som kunde dyka upp i Nintendoklassikern Zelda och säga saker som: “Lämna lampan till druiden.” På samma tydliga sätt presenteras Marlowes uppdrag i bokens inledning.
Tja, en bra bok helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga än så.
ISBN: 9780394758282
Författare: Chandler Raymond
Edmund White: City Boy
onsdag 10 mars 2010 | 12.42 | 1 kommentar
Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.
För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).
Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:
Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.
Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:
The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.
Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.
Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:
I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.
Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.
Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex - detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:
The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)
A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)
Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.
White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.
Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):
Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”
Nästa stycke börjar så här:
Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.
Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.
304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025
Författare: White Edmund
Alan Downs: The Velvet Rage
måndag 21 september 2009 | 19.11 | 1 kommentar
Den här boken sorterar väl till genren hjälp till självhjälp, men jag läser den främst som en analys av puggliv. Äntligen får vi en förklaring till att alla bögar är så jävla uppfuckade! Nej, jag är inte ironisk. Jag menar varje ord. Alla människor har naturligtvis problem och issues, men precis som det finns en kvinnoproblematik och en straight man-problematik så finns det också en puggproblematik - bögars issues har en gemensam nämnare, och den stavas skam.
Det mesta med The Velvet Rage är så självklart att det är konstigt att ingen formulerat det lika bra tidigare. Jag själv inför mig själv till exempel. Nu staplas i stället aha-upplevelserna på varandra och i marginalen har jag skrivit alla mina bögvänners namn: Det är han som har en massa destruktivt sex, det är han som inrett ett perfekt hem och liv, det är han som gör karriär, och det är jag. Och så vidare. Allt för att kompensera för skammen vi drog på oss när vi upptäckte att vi var annorlunda. Det hela avslutas förstås pedagogiskt med hur man tar sig ur skamträsket.
Nuff said. Den här boken kommer jag att stoppa i handen på alla mina puggvänner.
Alan Downs, Ph.D: The Velvet Rage. Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man’s World.
Da Capo/Perseus Books 2005.
ISBN: 9780738210612
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Downs Alan
Poppy Z Brite: Utsökta lik
torsdag 14 maj 2009 | 14.47 | Inga kommentarer
Jag fann Utsökta lik mycket obehaglig, men så har jag alltid varit blödig, och har svårt att läsa en text utan att ta in den till fullo. Således vände det sig i mig av sådana här beskrivningar (s 179):
Kniven plöjde genom hud och muskler och for över bröstbenet. När den nådde fördjupningen under revbenen sjönk den djupt ner i kroppen. Det fanns inget motstånd, inga tecken på plågor; Birdy låg orörlig och fastbunden och lät mig öppna honom som man öppnar en julklapp. När min hand sköt hans erigerade kuk åt sidan kände jag hur knivbladet skrapade mot hans blygdben. Hans bål förblev intakt en lång stund, delad i två delar från hals till skrev av en tunn röd linje. Sedan slog såret ut i blom, och hans innanmäte vällde ut i ett överflöd av sällsynta vätskor och stinkande scharlakansröda skatter …
Boken handlar om hur den legendariske seriemördaren Andrew lyckas fly från fängelset genom att spela död (underbar utbrytarkonst!) och senare träffar en annan seriemördare vid namn Jay. De blir djupt förälskade och ägnar dagarna åt att döda pojkar tillsammans och prata om sitt gemensamma intresse. Jay har gått steget längre: Han äter sina offer. Genom att fylla sin egen kropp med sina offers kött och blod blir han dem, och lindrar på så sätt den ensamhet som vi förstår ligger till grund för hans seriemördartillvaro. Det är inte alls ologiskt utan tvärtom fyndigt.
Men mer än logik finns här passion. Ett slags otäck passion som jag inte kan förstå. Det måste väl vara ett väldigt gott betyg att jag förutsätter att författaren är nekrofil, för hur kan man annars beskriva mord med en sådan njutning? Jag har faktiskt aldrig läst något liknande, låt vara att detta inte är min genre. Här går Jay loss på ett av sina lik som han sparat sedan länge (s 138):
Sedan föll han på knä och begravde ansiktet i magen på den hängande mannen. Han slet tänderna i köttet som antagit konsistensen av fast pudding. Han rev och slet i sårkanterna, drog av hudremsor och kött, svalde dem hela och smetade ner sitt ansikte med sin egen saliv och med den lilla mängden kroppsvätska som återstod i likets kalla vävnad. Han drog fingrarna uppåt längs ryggraden, mellan skinkorna, stack in ett finger i rövhålet och såg det röra sig djupt inne i den urgröpta kroppen. Vid någon tidpunkt fick han utlösning, och sperman rann nästan omärkbart nerför hans lår: en liten offergåva till denna storslagna helgedom.
Passion var ordet. Jag har själv varit inne på lemlästade kroppar i mitt eget skrivande, men efter läsandet av Utsökta lik måste jag konstatera två saker: För det första att jag ligger i lä och lika gärna kan ge upp. För det andra att lemlästandet har olika grund. Hos mina romanfigurer har dödandet varit ett tafatt försök att förstå skönhet, att så att säga kunna greppa den, rent fysiskt. Hos Poppy Z Brite är det i stället döden som fenomen som står i centrum. Där mina romanfigurers besatthet är apollonisk är Brites dionysisk. Passionen är kall, skoningslös och … jag skulle nästan vilja säga kvinnlig. Jag kände faktiskt en nekrofil en gång och det dyrkande av döden som boken fullkomligt osar av påminner mycket om hur hon tänkte.
Det blir politiskt också. Författaren låter sina huvudpersoner kritisera de vanliga människor som kallar dem brutala seriemördare samtidigt som de själva söker sig till olyckor (s 153):
Skräck är mänsklighetens kännemärke, som bärs stolt, självrättfärdigt och ofta falskt. Hur många av er har dröjt er kvar vid en skildring av mina eskapader, eller andra som liknar dem, och kärleksfullt frossat i detaljerna bakom en tunn slöja av moralisk avsky? Hur många av er har kastat en blick på en stackars själ som håller på att förblöda vid vägkanten? Hur många har saktat ner för att kunna se bättre?
Det är en twistad men bra analys, och jag gillar verkligen hur draget till sin spets allting är i boken och i seriemördarnas liv. Vad är de annat än extrema representationer av en idé?
Samtliga personer är trovärdiga och har ett djup som saknas i de svenska deckare jag läst på sistone. Jag föll mest för hivsmittade “risfjollan” Luke, och gillar hans tankar om säkert sex:
Säkert sex var enligt honom som att vara levande död. Hur kunde man åtrå en man utan att vilja smaka på hans vätskor? Hur kunde man älska någon utan att vilja söka upp hans innersta hinnor och finna njutning där?
Jag gillar också beskrivningen av hans besatthet av asiater:
Han hade smakat på dem alla, en dim-sum-fest av söta kukar, släta rumpor, taniga kroppar och vackra, finmejslade ansikten. Vid någon tidpunkt hade han börjat färglägga en världskarta i huvudet som speglade hans sexuella historia: Kina, Japan, Korea, Indien, Thailand, Laos, Bali …
Han förvånades över denna specialisering i smak och kunde inte förklara den ens för sig själv. Han åtrådde dem helt enkelt, deras perfekta, mandelformade ögonlock, det sträva, blanka håret, deras sandelträdoftande hud, deras slanka elfenbenslemmar.
Spoilervarning
Allra mest politiskt är slutet. (Här följer alltså något av en spoiler.) För när man sträckläst sig fram till bokens klimax och allt är upplagt för en räddning enligt superhjältemodell väljer författaren att ta död på fel person! Neeeej!!! vill jag skrika. Pojken måste överleva! Men hjälten hinner inte fram i tid och pojken dör. Trots att jag hatar Poppy för detta kan jag inte blunda för att det är ett briljant brott mot traditionell dramaturgi och det som fick boken att stanna kvar i mitt huvud.
Och då är ändå den uppfuckade dramaturgin bara en effektfull bonus. Författarens verkliga syfte har varit att skriva en kärlekshistoria, och i hennes värld utspelar sig denna mellan mördare och offer. När de till slut ligger och ruttnar tillsammans konstaterar hon: De fick varann.
Utsökta lik är skriven 1996, med allt vad det innebär av 90-talsreferenser: Rejvpartyn, smart drinks, lsd, Details, hiv före bromsmedicinerna (dvs aids och kaposis sarkom).
Slutligen vill jag nämna att boken har en väldigt klassisk struktur: Först byggs karaktärerna upp var för sig, och när vi väl lärt känna dem genom deras handlingar börjar de interagera. Boken skulle passa utmärkt på en skrivkurs.
Bokförlaget H:ström 2009.
Översättning: Felice Maurer.
233 sidor.
Originaltitel: Exquisite Corpse.
ISBN: 9789173270588
Författare: Brite Poppy Z
Horatio Alger, Jr: Ragged Dick
torsdag 16 april 2009 | 1.04 | Inga kommentarer
Or: Street Life in New York with the Boot Blacks.
Bland amerikaner är Horatio Alger, Jr känd som den hurtfriske pojkboksförfattaren vars romaner kom att bli en symbol för den amerikanska drömmen. ”Ragged Dick” handlar således om den 14-årige skoputsaren Dick, som genom hårt slit och lite tur tar sig upp från misären och blir en ”respectable citizen”.
Alla Algers böcker hade samma tema, men succén med ”Ragged Dick” lyckades han aldrig upprepa. (Mer om detta om jag orkar recensera biografin om honom.) Böckerna hade ett tydligt uppfostrande syfte, och man blir nästan irriterad på hur rättfärdig den lille skoputsaren är. Här besöker han en man vars skor han putsat och som han var skyldig 15 cent, vilka mannen inte trodde att han skulle få tillbaka:
”You’re an honest boy,” said Mr. Greyson. ”Who taught you to be honest?”
”Nobody,” said Dick. ”But it’s mean to cheat and steal. I’ve always known that.”
Någon mer än jag som ser Bamse framför sig med ett duktigt pekfinger i luften? Detta är som sagt en pojkbok, från 1868 dessutom, så jag ska inte döma den för hårt. Efter ett tag kändes det rentav lite trevligt att veta att inga allvarliga konflikter av något slag skulle få förstöra huvudpersonens resa från den luggslitne Ragged Dick till den respektable Richard Hunter. Det påminde lite om tryggheten i B Wahlströms gröna ungdomsböcker.
Boken är också en bra skildring av livet för New Yorks gatupojkar, som Alger umgicks med och ibland tog hand om. Det är ofta väldigt tydligt att de tonåringar som hjälper Dick i boken – en lär honom läsa, en är rik och stöttar honom ekonomiskt – i själva verket är Alger. Inte minst märks det på deras vuxet ansvarsfulla attityd.
Bakgrunden till att ”Ragged Dick”, denna amerikanska klassiker, över huvud taget kom till är inte helt ointressant. Två år tidigare hade Alger tvingats lämna den församling på landet där han arbetade som präst. Anledningen: En skandal som jag återkommer till i recensionen av biografin om honom.
Författare: Alger Jr Horatio
Elizabeth George: Skriv på!
lördag 11 oktober 2008 | 11.19 | Inga kommentarer
Jag vet inte vem George är, men jag tycker som sagt om att läsa om skrivande, i synnerhet om författaren har publicerat egna böcker – detta borde vara en självklarhet, men så är ju inte alltid fallet.
George går igenom romanens alla beståndsdelar grundligt, vilket får mig att se var mina egna brister i skrivandet ligger.
Det var till exempel en aha-upplevelse att läsa det hon skriver i början av boken om karaktärer. Hur de är nyckeln till romanen. Hur intrigen uppstår ur karaktärerna och deras möten. Detta hade jag helt förbisett i mitt eget skrivande. Mina karaktärer är platta och det har alltid varit handlingen som stått i fokus för mig, även om karaktärerna börjat styra den ibland – det är väl svårt att undvika om man har ett visst flyt i sitt skrivande. (Obs, jag läste Georges bok för ett par, tre år sedan. Insikterna om karaktärerna står sig, naturligtvis.)
På samma sätt kändes allt hon skriver om perspektiv, scener och framförallt dialoger som sådana självklarheter att jag frestades att skumma (men som du kanske vet skummar jag ytterst sällan böcker, det är lutheranen i mig som hindrar mig från det). Jag blev glad över att jag reagerade så – det betyder att jag själv bemästrar dessa delar av romankonsten.
Boken innehåller flera långa exempel ur olika romaner. Exemplen kan sträcka sig över flera sidor. Även om man fattar poängen med utdragen efter bara några rader tycker jag det är bra att George varit generös med citaten. Det handlar trots allt om hur man skriver en roman – vad vore en sådan bok utan dessa långa exempel från bra romaner?
Allt George skriver om att skriva romaner är alltså bra. Både vettigt och inspirerande. Självklart på det sättet att det ger antingen aha-upplevelser (som med karaktärerna) eller bekräftelse. Det enda som inte är bra är de citat som George har saxat ur sina egna romaner. Jag tycker helt enkelt att hon skriver dåligt! Stilen påminner allt för mycket om en skrivkurslärares övertydliga exempel. Det är inte fingertoppskänsla jag saknar, utan känsla över huvud taget. Jag kommer inte i stämning av hennes texter (vilket jag gör av flera av de andra romaner hon citerar, så det handlar inte om den osmickrande korta längden på utdragen) eftersom jag aldrig känner att jag lämnar en medelålders amerikansk medelklasskvinnas begränsade fantasier.
Författare: George Elizabeth
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
