Daniel Kehlmann: Världens mått
lördag 6 februari 2010 | 13.11 | 1 kommentar
Världens mått följer två vetenskapsmäns uppväxt och liv i slutet av 1700-talet och fram till 1828, då de två berättelserna sammanfogas till en när de två männen till slut träffas. Det är Alexander von Humboldt (universitetsgrundaren Wilhelm von Humboldts yngre brorsa) och matematikern Carl Friedrich Gauss. Den förre är upptäcktsresande som aldrig kan resa långt nog i sin strävan att “mäta världen”. Den senare är matematiker som kanske gör en ännu större resa genom att låsa in sig och forska om magnetism.
Anslaget är fantastiskt. Storslaget och imponerande! Inte bara måste Kehlmann ha läst in sig ordentligt på sina båda huvudpersoner. Han har också full koll på världen kring sekelskiftet 1700-1800. Bara en sådan detalj som att fotografiet inte var uppfunnet (även om Daguerre, som också figurerar i boken, var på god väg), vilket gjorde att ingen visste hur den tidens kändisar (kungligheter, vetenskapsmän med mera) såg ut, vilket i sin tur gjorde det möjligt för bedragare att utge sig för att vara dem. En problematik som är så avlägsen att jag aldrig tänkt på den.
Enbart dessa ambitioner hade dock inte varit tillräckligt för mig - så intresserad av vetenskapshistoria är jag ärligt talat inte. Men Kehlmann är expert på att ge sina karaktärer liv. Han gör det genom att följa alla berättelsers grundregel att visa genom handling, inte ord. Som till exempel när Gauss under sin tid som lantmätare kommer sent till ett gods, där han ber att få övernatta:
Tjänaren sade att han inte trodde att det fanns plats i huset.
Gauss tog av sig sammetskappan, torkade svetten i pannan och fingrade på sin krage. Han kände sig genomsvettig och mådde inte bra. Han hade ont i magen. Han sade att det tydligen var fråga om ett missförstånd. Han kom ingalunda som supplikant. Han var chef för den statliga mätningskommissionen, och om han inte blev insläppt skulle han återkomma med eskort. Hade han gjort sig förstådd?
Tjänaren tog ett steg tillbaka.
Hade han gjort sig förstådd?
Ja, sade tjänaren.
Ja, herr professor!
Herr professor, upprepade tjänaren.
Och nu ville han tala med greven.
Tjänaren drog ihop ögonbrynen så kraftigt att hela pannan veckade sig. Han hade tydligen inte uttryckt sig tillräckligt klart. Nådig herrn hade redan dragit sig tillbaka. Han sov!
Bara ett ögonblick, sade Gauss.
Tjänaren skakade på huvudet.
Att någon sov var inte ödesbestämt, tillade Gauss. Den som sov kunde väckas. Ju längre man blev tvungen att stå här, desto senare skulle greven få återvända till sin bädd, och själv skulle han näppeligen bli på bättre humör. Han var dödstrött.
Med hes röst uppmanade tjänaren Gauss att följa honom.
Visst får man direkt en väldigt tydlig bild av professor Gauss? Citatet visar också på ett annorlunda sätt att skriva dialog - Kehlmann blandar direkt och indirekt anföring och använder varken citattecken eller talstreck. Det funkar väldigt bra.
Den som läst annat av Kehlmann märker också att karaktären Gauss är väldigt Kehlmannsk: Författaren drar alltid sina karaktärer till sin spets och gör dem larger than life, vilket är bra, ja förmodligen själva förutsättningen för att man ska gilla dem och därmed boken. Men den Kehlmannska karaktären har också ett problem, och det är att han alltid är likadan. Humboldt och Gauss är precis lika självupptagna och arroganta i sin stil, och de båda brås i sin tur på huvudpersonen i Jag och Kaminski (2003). Jag säger inte att det är dåligt, tvärtom kändes det som ett kärt återseende att återigen få träffa två smått galna Kehlmannkaraktärer. Men det kanske inte är så övertygande när man vet att alla personer blir så där efter att ha passerat Kehlmannfiltret. Obs, detta är ingen direkt invändning. Som sagt är det ju på grund av denna karaktärstyp som det är en njutning att läsa böckerna.
Humorn bidrar också till läsglädjen. Den finns där hela tiden, utan att förta det djup som huvudpersonerna brottas med från och till. Det krävs självförtroende för att våga blanda så friskt.
Det här låter ju som en ren hyllning, och faktum är att jag nästan alltid längtade tillbaka till boken. Men ju närmare slutet jag kom, desto mer tyckte jag att det inte fanns någon avgörande konflikt i boken som kunde öka spänningen. Det kändes mer och mer som att det bara var två linjära berättelser som berättades, och det var bara att de berättades så skickligt som gjorde att jag ville fortsätta läsa. I början frågade jag mig vad som skulle hända men mot slutet frågade jag mig aldrig hur det skulle gå.
Jag läste denna bok på en “negativ rekommendation”. En vän förklarade att han lagt den ifrån sig för att den var så långtråkig. Eftersom jag älskade Jag och Kaminski tänkte jag att jag trots allt kanske skulle gilla Världens mått. Vilket jag alltså gjorde, men jag tror att en delförklaring till det är att jag hela tiden var beredd på att den skulle vara det sömnpiller som min vän tyckte den var. Jag gick så att säga ut hårt och det måste man kanske göra med en bok som har ett sådant fantastiskt anspråk.
Betyget får bli 3 för att skilja den från Jag och Kaminski, som fick en fyra. Trean är dock stark - jag rekommenderar läsning! Plus för att målningen på det vackra omslaget faktiskt föreställer Humboldt och hans reskamrat Bonpland, eller skulle ha gjort det i alla fall om det inte vore för att de är bortretuscherade för formens skull.
Originaltitel: Die Vermessung der Welt (2005)
Översättning: Lars W Freij
Albert Bonniers Förlag 2007
ISBN: 9789100110734
Uppdatering: Har läst några andra bokbloggare om Världens mått nu:
- Boktoka är inte imponerad.
- Inte Anton Jansson på Dagens bok heller.
- Mårten på Pocketpocketpocket gillar men med invändningar.
- Johanna L på Bokhora avslutade i förtid (men exhoran Caroline älskade).
Författare: Kehlmann Daniel
Radioteatern: Döden i Venedig
söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer
Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.
Och hur är då samtiden?
- Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
- Dessutom: Han är ju bara ett barn!
- Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
- Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
- Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
- Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.
Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.
Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas
Daniel Kehlmann: Jag och Kaminski
torsdag 23 juli 2009 | 13.50 | 1 kommentar
Jag ville köpa den här boken när den släpptes enbart på grund av dess fantastiska omslag - Lotta Kühlhorn är ett geni! Men jag gjorde det inte eftersom jag tyckte att det var dumt och ytligt att köpa en bok bara på grund av omslaget. Men det är det ju inte! När jag nu äntligen läst boken (den stod i bokhyllan i den lägenhet där jag bor över sommaren) inser jag att boken verkligen var precis så spektakulär som omslaget lät påskina. Ja, Lotta Kühlhorn är ett geni.
Det jag gillade mest med Jag och Kaminski var de hårt utmejslade karaktärerna - framförallt huvudpersonen - och satiren på konstvärlden. Samtidigt är det en utvecklingsroman och när jag i morse läste ut den lämnades jag med en känsla av befrielse. Inte från boken utan från livet - allting kändes lite större än innan jag läste den här boken. Det är så en bra roman ska fungera. Dessutom är historien föredömligt koncentrerad, bara 190 sidor.
Varning för flärptexten dock. Det måste vara den sämsta jag någonsin läst - synopsis snarare än teaser eftersom en stor del av bokens ramhandling avslöjas.
Albert Bonniers Förlag, Panache, 2004
Originalets titel: Ich und Kaminski, 2003
Översättning: Marja Müllner
ISBN: 9789100103187
Författare: Kehlmann Daniel
Bernhard Schlink: Das Wochenende
torsdag 18 juni 2009 | 15.36 | 1 kommentar
Mästerligt! Jag tog med mig Das Wochenende till Sverige eftersom jag tyckte att den kunde passa som läsning under midsommarhelgen då vi är ett antal personer som kommer att träffas i ett hus på landet, precis som i Das Wochenende. Men jag har redan läst ut den!
Boken handlar om en fängslad raf-terrorist som efter 24 år blir benådad och släpps ur fängelset. Hans syster möter honom och kör honom till ett gammalt hus på den brandenburgska landsbygden, där hans gamla vänner väntar. Det som är tänkt att bli en bra start på den gamle terroristens nya liv utvecklar sig, naturligtvis, till ett antal dramer, inte minst i takt med att nya aktörer plötsligt kommer in på scenen.
Ja, det här känns mer som ett kammarspel än en roman, och jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se Das Wochenende som pjäs snart, förslagsvis på Deutsches Theater. Stämningen är så tät, karaktärerna så trovärdiga, konflikterna så djupa - det här var tre dagars ren njutning (till skillnad från de månader jag tillbringade med den första längre bok jag läste på tyska).
Till min eufori bidrar att detta är den första bok på tyska som jag läser av ren lust. Som sådan kommer jag alltid att minnas den, precis som jag alltid kommer att minnas Terry Brooks The Scions of Shannara som den första bok på engelska som jag slukade av egen vilja. Det var den boken som fick mig att läsa mer på engelska, och som sådan var den extremt viktig. Nu har Schlink på samma sätt öppnat dörrarna för mig till ännu ett språks samlade litteraturskatt.
Det var Schlink som skrev Högläsaren, boken som nyligen blev film. Även Högläsaren var mästerlig, jag slukade den (på svenska) för några år sedan.
Författare: Schlink Bernhard
Matthias Frings: Der letzte Kommunist
fredag 29 maj 2009 | 1.33 | 2 kommentarer
Sjukt stolt! Jag måste bara inleda denna recension med att berätta att det är just vad jag är efter att ha läst min första tegelsten, 488 sidor tjock, på tyska. Tidigare har jag bara läst kortare novellromaner, som Der Tod i Venedig och Kleinstadtnovelle.
Men över till boken: Det är en biografi över Ronald M Schernikau (1960–1991), en tysk homosexuell författare som debuterade när han var 17 år och dog i aids när han var 31. Hans mamma tog honom till Västtyskland när han var sex år, och under hela sitt liv hyllade han Östtyskland. I september 1989, när muren just höll på att krackelera, gick äntligen hans dröm i uppfyllelse: Han blev östtysk medborgare och flyttade från Väst- till Östberlin.
Biografin är skriven som en roman; författaren återskapar situationer som Schernikau upplevde. Det funkar bra och är behagligt för läsningen. Jag misstänker att jag hade stört mig på detta formgrepp om jag läst på svenska, men på tyska är jag mindre kritisk och tar tacksamt emot allt som gör texten mer levande. Faktum är att boken ibland påminner om en chicklit till sin stil.
Förutom Schernikau får vi läsa mycket om hans mamma Ellen, som även hon älskade sitt DDR och bara ville tillbaka efter att hon flytt till väst. Anledningen till flytten var att hennes man, Ronalds pappa, hade flytt tidigare och ville att de skulle komma efter. Men när de äntligen lyckats göra det visade det sig att de inte var välkomna längre; han hade en ny fru sedan länge. Ellen har alltså givit upp vänner, ett bra jobb som sjuksköterska, ett bra liv helt enkelt, för – ingenting. Inte konstigt att hon blev besatt av sitt DDR, och att hennes ende son också blev det.
Boken handlar också mycket om författaren själv, som var en nära vän till Ronald. Jag gillar skildringarna av gayscenen på 80-talet, Kreuzberg på 80-talet, och inte minst aids på 80-talet, som är det som till slut ger boken lite spänning, om uttrycket tillåts. Kapitel 66 (s 380) börjar så här:
Philipp war der erste, der starb.
Han blev 24 år. Sedan blev det begravningar en gång i veckan för författaren, som förlorade halva sin bekantskapskrets. Jag ser det förresten inte som någon slump att författaren lever i dag medan Ronald inte gör det; det var de roligaste bögarna, i bemärkelsen de sexuellt utlevande, de som visste hur man njöt av livet genom att bli knullad, som försvann under aidsåren. Medelmåttorna som levde i tvåsamhet eller inte hade lika stor aptit på livet (sexlust alltså) blev kvar. Och när jag läser kapitlen om författaren skakar jag ibland på huvudet åt hur pk-tråkig han verkar vara. Det är inte utan att jag känner lite avundsjuka inför den harmoni som inte minst fått honom att gå i land med den här fantastiska biografin.
Men åter till Schernikau. Redan innan jag läste boken gjorde jag en analys av honom som jag inte hittar i boken, mer än som något slags åthutning åt de tidningar som var inne och nosade på temat. Det är när tidningarna skriver om Schernikau när han utvandrar till DDR i september 1989 (s 410):
Die Artikeln ähneln sich, mal mehr, mal weniger wird er als Naivling oder Exzentriker abgetan. Als Erklärungsmuster reicht das angenommene Außenseitertum – “Homosexueller und Kommunist” –, bei diesen beiden Handicaps muss man ja matschig in der Birne werden. Nicht Schernikau interessiert, nicht seine Beweggründe und erst recht nicht seine Politik.
Här hånar biografen dem som ser andra anledningar till Schernikaus flytt än politiska. Men är det inte en biografs uppgift att gå bortom de anledningar som hans objekt angav, till och med inför sig själv? Det är vad jag ska försöka göra nu. För Schernikaus politiska övertygelse är helt enkelt inte övertygande. Den är del av hans identitet. En accessoar som han slänger sig med lika självklart som han slänger sitt långa hår över axeln. Och här kommer homosexualiteten in i bilden. För mig är mönstret tydligt: Det finns så många bögar som blir besatta av det ena eller andra landet. Ofta litet och obskyrt. Alla runt omkring honom frågar: Varför just det där lilla landet? Varför det språket? Vad ska du ha för nytta av det? Det finns inga svar – inte ens bögen själv vet varför. Min psykologiska tolkning är att det är ett sätt att manifestera sin identitet och visa att man är annorlunda. Jag tror att detta spelade in i Schernikaus besatthet av Östtyskland och kommunism, även om besvikelsen när han och mamman kom till väst när han var sex år var det som angav riktningen.
Det är först mot slutet av boken som jag verkligen blir berörd av Schernikaus liv, men då blir jag det desto mer. Han ville bli begravd på den kyrkogård där Brecht ligger. Det gick inte. Men var blev han begravd? Det är dags att lägga en till ros på en grav (den första var på Gombrowicz i Vence), för Schernikau ingår numera i min egen lilla pantheon av bortgångna förebilder, tvillingsjälar och andra döda som jag känner något slags gemenskap med.
Och just ja, när ni nu ser omslaget på boken så ser ni också att det inte är jag utan Ronald som figurerar i denna bloggs sidhuvud och i min gravatar. Varför? Jo, redan när jag hörde talas om boken första gången kände jag en märklig gemenskap med honom. Jag tog med ett gäng vänner på bokpremiären, då författaren och två skådespelare läste ur boken. Sedan kom mamman upp på scenen och blev intervjuad. Efteråt gick jag ut i foajén och såg att det gick att köpa boken. Den var tjock … men jag slog till. På väg in i salongen igen för att få den signerad blev jag stoppad av en äldre kvinna som grep tag i min arm. Det var inte mamman, men hon var i samma ålder. “Wenn es spielen, dann spielen Sie ihn!” sa hon. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag anade. ”Förlåt?” sa jag, men kvinnan bara viftade bort det och fortsatte gå. Men jag måste få veta vad hon sa! Jag frågade henne igen vad hon hade sagt: “Jo jag sa att om det blir en film så ska ni spela Ronald.” Åh vad smickrande! Men vem var hon då? Bara en gammal tant i publiken vilken som helst? Jag vet att jag kan ha en viss svärmorsdrömseffekt på vissa gamla tanter. Jag frågade vem hon var och hon svarade: “Jag tog hand om Ronald under åtta år, från det att han var 12 tills han blev 20. Jag var som en mamma för honom. I boken är jag ‘Sabine i labbet’. Jag har iakttagit er under hela kvällen, och om det blir en film så ska ni spela honom, så är det bara.”
Ja, vad säger man? Det var en magisk kväll.
Aufbau-Verlag 2009
ISBN 9783351026691
Författare: Frings Matthias, Schernikau Ronald M
Ronald M Schernikau: Kleinstadtnovelle
onsdag 15 april 2009 | 19.03 | 1 kommentar
Jag blev mycket överraskad av denna lilla diamant. Vad jag trodde att skulle vara en samling kommunistiska slagord visade sig vara en söt liten generationsroman skriven ur en 17-årig fjollas perspektiv. Det är för mig svårt att inte direkt falla för en bok som inleds så här:
ich habe angst. bin weiblich, bin männlich, doppelt.
Huvudpersonen kallas ”b”. Vad som börjar som en vardagsskildring från hans skola utmynnar – efter en incident på en klassresa – i ett slags drömlik tribunal där alla de som är närvarande i b:s liv antingen anklagar eller försvarar honom och hans sexualitet. Jag tycker det är briljant alldeles oavsett om det hände på riktigt (i romanen) eller bara var tänkt som symbolik. (Det mesta tenderar för mig att bli lite symboliskt och abstrakt när jag läser på tyska.) Det här är sånt som alla unga bögar tänker på.
Schernikau var 20 år när boken publicerades och han blev direkt något av ett litterärt underbarn som fick åka på uppläsningsturnéer och vara med i radio och teve. Det är svårt att inte komma att tänka på Benjamin Lebert, som skrev ”Crazy” som 15-åring. Jämförelsen är dock orättvis. ”Crazy” är en väldigt platt bok och Leberts framgångar beror till stor del på att hans pappa är en framgångsrik mediemänniska som pushat sin son att skriva. Vilket ironiskt nog också är varför ”Crazy” är en sådan långtråkig bok: Det duktiga medelklassbarnet har helt enkelt inte varit med om så mycket.
Att jag beställde Schernikaus bok beror på att jag håller på att läsa den betydligt tjockare biografin om honom, som jag hoppas få återkomma till. (Dvs, jag hoppas att jag lyckas läsa ut den – det går lite långsammare att läsa på tyska.)
Författare: Schernikau Ronald M
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
