Arne Dahl: Efterskalv
torsdag 11 mars 2010 | 6.30 | Inga kommentarer
Det är bra! Så mycket mer har jag inte att säga om denna deckare. Jag läser så få böcker i den här genren och när det väl sker slukar jag dem ofta, denna på tre dagar trots att jag var sjuk och svag.
Det är svårt att inte jämföra med Stieg Larsson. Jag tänker främst på Stockholmsskildringen. (En rolig bonus för mig var att boken också utspelar sig i Berlin.) Men jag tänker också på hur rätt allt är. Alltid en kvinnlig chef och en homosexuell karaktär. Som dessutom alltid är den trevligaste och fläckfriaste av dem. Åh, Sverige på 00-talet - vad vackert det var i sin naiva politiska korrekthet.
Jag har läst en av Arne Dahls böcker förut, Misterioso, och precis som i den duggar ordvitsarna tätt. Stryk! tänker man, till exempel här (s 373 i pocketen):
En äldre man som Hultin visste var professor i matematik kom fram till honom och såg ut som en professor i matematik. Stegen var spänstiga som hos en man som hade kommit fram till en lösning på ett knivigt problem. Mannen – eller snarare hans team i kontorslandskapet – hade nämligen kommit fram till en lösning på ett knivigt problem.
Men man har överseende. För här är det inte språket eller stilen som står i fokus, utan spänningen.
395 sidor
Albert Bonniers Förlag, 2006
ISBN: 9789100104184
Fler bloggar om deckare.
Författare: Dahl Arne
Johan Theorin: Nattfåk
söndag 21 februari 2010 | 12.02 | 3 kommentarer
Det största problemet med Nattfåk är att det inte finns någon story. Jag vill minnas att det i Theorins debutroman Skumtimmen (tydligen inte recenserad här, men den var bra, jag gav den en fyra) fanns något slags ouppklarad mordhistoria, ett mysterium som väntade på att lösas och som fick mig att fortsätta läsa. Något liknande hittar jag inte i Nattfåk. I stället finns där diverse övernaturliga inslag som varken är övertygande eller skrämmande.
Bidragande till mitt ointresse under första halvan av boken är den outhärdligt söta familj det handlar om: Pappa Joakim, mamma Katrina, och så lilla Livia och Gabriel. De har just sålt sin villa i Bromma och flyttat till en förfallen gård på Öland, Åludden, som de ska rusta upp. Jag tror att följande mening sammanfattar allt jag har emot denna familj:
När barnen somnat hade de gått igenom de södra rummen på nedervåningen och funderat över hur deras olika personligheter bäst skulle komma fram i färgvalen.
Jag skrev ett stort “SPY” i kanten och funderade på om inte Johan Theorin är den socialt accepterade varianten av Camilla Läckberg; båda skriver om småbarnsföräldrar för småbarnsföräldrar. I alla fall antar jag att det bara är sådana som kan uppskatta allt detta daltande med barnen som vi plågas med under de första kapitlen. Det är överlag väldigt långtråkigt i början. Långa transportsträckor som är helt onödiga. Mycket fluff, inget flyt. Och hela tiden verkar författaren göra allt för att jag ska ogilla hans protagonist. Ett exempel när Joakim är ute och kör bil:
I en korsning stod han inklämd mellan en buss och en sopbil och såg en kvinna knuffa en barnvagn över gatan. Barnet i vagnen frågade något, men mamman stirrade bara rakt fram med sur blick.
Jag ogillar honom för att han är så präktigt god när han lägger märke till den vardagstristess som genomsyrar samhället, eller vad de där orden nu ska få oss att tänka. Joakim är god, och inget kunde vara tråkigare. Jag antar att han är god för att han är den av karaktärerna som författaren tänker på som sig själv, så som brukar vara fallet när de heter något liknande. Joakim Westin/Johan Theorin är dessutom duktigt könsrollsmedveten och låter Livia sparka boll med en killkompis:
Sedan vände hon snabbt runt och fångade in bollen med fötterna i ett hörn av rummet och sparkade tillbaka den med ett hårt skott.
Snälla, bespara mig dessa söta detaljer. Det jag hatar är alltså den borgerliga familjeidyllen, den är som den pastisch på lyckad svensk medelklass som brukar förekomma i tyska tevefilmer som skildrar livet i ett icke namngivet nordligt paradis. Nå, det visar sig att allt inte är så perfekt med familjen Westin. Faktum är att den är mer komplicerad än de flesta, men det första intrycket som hamrats in under första halvan av boken sitter djupt.
Det finns karaktärer jag gillar också. Katrinas mamma Mirja t ex, en alkoholiserad konstnär vars värme och goda intentioner man verkligen känner - that’s my man! Och så Gerlof förstås. Han är med väldigt lite i den här romanen, men är lyhört skildrad. Det här är Theorin när han är som bäst - synd att den gamle mannen inte fick vara med mer.
Den känsla som Theorin besitter när han skildrar Mirja och Gerlof saknas helt i kapitlen om några småskurkar som gör inbrott i sommarstugor, liksom i några korta comic relief-passager med tanter som pratar med varandra på ett ålderdomshem. Här ska man skratta igenkännande åt den kärleksfullt karikatyriserande skildringen av ett par pensionärer antar jag, men jag säger: Stryk!
Det övernaturliga kommer in lite här och var. Minst trovärdigt är det att småskurkarna leker anden i glaset och låter Aleister Crowley bestämma var de ska göra inbrott. Men det är inte särskilt mycket mer trovärdigt, och inte mer skrämmande, på andra ställen. Mest är det Joakim som får höra diverse röster från döda människor. Han går upp i det så till den grad att han helt försummar sina barn - medan de sover smyger han ut i en lada för nattliga seanser med de döda. Det händer inte bara en gång. Ibland stannar han inne och smyger in till sin dotter på natten för att utnyttja henne som medium när hon pratar i sömnen. Ge dig, Joakim! Jag tycker inte att det är något fel i sig på en huvudperson som tror på spöken, men jag tycker inte att författaren gör det trovärdigt att Joakim verkligen gör det. Han framstår bara som en vilsen toffel, och det enda som gör att jag kan känna sympati för honom är att han utsätts för diverse obehagligheter.
Ingen story som sagt. Ändå börjar man vända blad snabbare under andra halvan av boken. Han får till det ibland, Theorin, med oväntade kapitelslut (cliffhangers är att ta i). Och upplösningar är han uppenbarligen bra på. Det är snyggt, smart och rafflande - men det räcker inte.
Författare: Theorin Johan
Hans Olsson: Spelar roll
torsdag 21 januari 2010 | 14.23 | Inga kommentarer
En svensk komma ut-klassiker, som jag inte läst förrän nu. 15-årige Johan Alexander brottas med nya känslor som gör att han inte blir kär i Ann-Sofie och Maria utan i Thomas och Anders. Han hatar det, men utvecklas under romanens gång …
Jag tycker det är lite väl mycket funderingar hit och dit, boken hade kunnat vara kortare. Men man slukar ändå de sista två tredjedelarna, som är en enda lång suspense fram till det som man vill ska hända. Man känner verkligen med huvudpersonen efter ett tag och bryr sig om honom och hans öde – precis som man ska göra i en bra bok. Och Hans Olsson klipper på exakt rätt ställe.
Jag tyckte språket var dåligt i början, men efter ett tag lossnade det, eller om det var jag som vande mig. De formuleringar som jag irriterat mig på i början för att de inte var trovärdiga passade plötsligt i huvudpersonens mun.
Spelar roll är en klassisk komma ut-bok, och som sådan en spegling av vår tid, där homosexualitet är ett begrepp av väsentlig betydelse. Jag är kritisk till det synsättet, men det hör inte hit.
Jag har läst tre klassiker i den här traditionen nu:
- 1999 läste jag Inger Edelfeldt: Duktig pojke (1977) - betyg 4
- 2004 läste jag Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve (2003) - betyg 5
- 2010 läste jag Hans Olsson: Spelar roll (1993) - betyg 3
Nu får det räcka med komma ut-böcker för min del. De är trots allt alla skrivna enligt samma formula – man blir knappast överraskad. Däremot berörd, och jag skulle vilja påstå att den här typen av böcker ingår i något slags skolning.
En bok för alla
ISBN: 9789172214637
Ev fler recensioner på Knuff.
Författare: Olsson Hans
Dorrit Fredriksson: Lennart dog ung
söndag 10 januari 2010 | 13.41 | 3 kommentarer
Ödet lade denna bok i min hand. Det är en mors berättelse om hur hennes son Lennart kämpade mot cancern under ett och ett halvt år, men till slut dog – bara 16 år gammal. Något svårare går inte att tänka sig. Min mamma hittade boken bland mina andra medhavda böcker under julhelgen och började läsa den, men hon var tvungen att sluta eftersom hon visste att hon inte skulle klara av att läsa ut den.
Lennarts föräldrar talade aldrig om för honom att han hade cancer. Detta var ett svårt beslut för modern att fatta, men de resonerade som så att det skulle vara för knäckande för pojken att veta hur sjuk han var, att prognosen hela tiden blev sämre och – vilket stod klart mot slutet – att han snart skulle dö. Man lider med Dorrit när hon 1) brottas med huruvida det var rätt att dölja sanningen för pojken och 2) tappert håller skenet uppe.
Min spontana tanke var att det hade varit bättre att låta Lennart veta, men under läsandet av boken ändrade jag mig. Dorrit gjorde rätt som gick emot sitt eget behov att få gråta ut och i stället satte pojken först.
Det verkar dessutom som att han någonstans visste allting ändå. De upprepade strålbehandlingarna och hans allt sämre hälsa talade sitt tydliga språk, och det fanns ingen anledning att sätta ord på detta.
Det genomgående temat i boken, och det som gjorde mig glad i all misär, är Lennarts livsglädje. Det är som att han försökte utnyttja sin sista tid till max. Han hade många nära vänner, han träffade en tjej, och han gjorde många semesterresor där han var lika aktiv som sina kamrater trots att han egentligen inte borde orka. Dorrit skriver:
Jag tror han trots sjukdomen upplevde den medvetet lyckligaste tiden i sitt liv. Han hade en till synes outtömlig kraftkälla att ösa ur.
Han spelade fotboll under heta dagar då många andra sökte sej i skuggan och flämtade.
Han var på Parkfest i Kungsparken två hela dagar med filt och matsäck med. Han kom hem brun och förälskad och glad.
Det finns bara ett ord för när en ung människa dör, och det är att det är fel.
Verbum 1973
ISBN: 9789152607244 (?)
Ev mer på Knuff (troligen inte).
Andra bloggar om cancer och sjukdom, liv och död. Och sorg.
Dorrit Fredriksson i P4 Lunchboxen.
Författare: Fredriksson Dorrit
Stephan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil
måndag 28 december 2009 | 15.29 | Inga kommentarer
Undertitel: Ett reportage om manlighet. Låt oss börja med kärnan i den här boken, författarens slutsats så som den uttrycks i bokens slut:
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom.
Om en enskild person lidit av de tankar den är konstruerad av – att ständigt bevisa sin styrka, aldrig bli nöjd, trycka ner sina känslor och projicera alla sina mardrömmar på det andra könet – hade han blivit inspärrad. Nu utgör de tankarna ett ideal för halva världens befolkning.
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.
Den förstör livet för samtliga sina deltagare.
Att frasen att manligheten är “en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom” upprepas kan jag inte tolka på annat sätt än att författaren vill understryka att den är viktig. Den kan nog ses som en sammanfattning av reportaget, där författaren dyker ner i de senaste årens litteratur om manlighet – allt från Susan Faludis Ställd till Mankells Wallanderdeckare och Katarina Wennstams böcker om våldtäktsmän – och dessutom gör ett par fältstudier för att ringa in manligheten.
Just inringandet av manligheten är bra, men jag önskar att författaren varit tydlig med sin slutsats, så som den formuleras ovan, redan från början. Nu ligger den i stället och trycker mellan raderna mest hela tiden, och det stör faktiskt den beskrivning av manlighet som borde vara fri från pekpinnar och förutsatta upprörda suckar och huvudskakningar.
Att det stör mig beror naturligtvis på att jag inte håller med författaren. Beskrivningen av manlighet är som sagt bra, men den förstörs enligt mig av bristande analys. Jag tycker den är för enkel. Följande stycke, ur det sista kapitlet med slutsatsen, kan jag inte tolka som annat än att världsfred hägrar om vi bara lyckas tweaka manligheten:
Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser.
Värre ändå förresten.
Nazismen har förintelsen och andra världskriget på sitt samvete. Den dominerande manligheten har haft ett finger, nej, två hela händer, med i varje vansinnesdåd från våldtäkter till terrorbomber till folkmord. Den dominerande manligheten är en våldsam ideologi som utgör huvudingrediensen i alla andra våldsideologier och är även förklaringen till varför ideologier, som i grunden motsätter sig våld så lätt spårar ur. Nazismens grymheter, kommunismens grymheter, kapitalismens grymheter, religionens grymheter är alla den dominerande manlighetens grymheter.
Valerie Solanas, eat your heart out, säger jag bara. Missförstå mig rätt: Jag håller med författaren om att utan män/dominerande manlighet, ingen förintelse. Men jag skulle vilja lägga till: Utan män/dominerande manlighet, inga städer/broar/skyskrapor. Eller som författaren uttrycker det: “På samma sätt som alla män ses som potentiella genier, ses de som potentiella dårar.” Just det: Manlighetens båda extremer – den goda och den onda – är två sidor av samma mynt, och att inte vilja se det, eller ta in innebörden av det, tycker jag är naivt.
Författaren blundar också för den glädje med vilken både kvinnor och män anammar och odlar sina respektive könsroller. Nja, han blundar kanske inte för den, men han respekterar den inte, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att inte ens de själva gör det. De människor som trivs med könsrollerna har lärt sig att skämmas över det:
“Jaja”, säger Agneta. “Jag är ju medveten om allt, men ändå längst inne i mig, som kvinna vill man ju ha en man som är praktisk, som kan fixa när nåt är sönder, göra upp eld. Det är väl reptilhjärnan.”
“Han måste ju kunna bära tunga grejer”, säger en yngre kvinna bredvid henne och skrattar.
Det är dagispersonalen som säger detta. Efter ett tag kommer de igång ordentligt. Författaren ger dem en myndig uppläxning i skrift efter deras citat (min kursivering men inte mina korrfel – boken är dåligt korrläst):
“Det är rakare med killar liksom. Tjejer ältar mer. Så här är det ju, säger hon och ritar ett rakt streck på tidningen framför sig. Killar tänker rakt efter en linje. Tjejer har mer olika grenar som går åt alla håll.”
Jag säger inget men tänker för mig själv att av alla biologistiska myter om kvinnor och män tycks det där vara en av de mest seglivade. Jag vet inte hur många gånger jag fått skillnaden mellan mäns och kvinnors kommunikation förklarad för mig på exakt det sättet.
Baaaad girl!!! Så får man inte säga! Men att ändå folk insisterar på att förklara mäns och kvinnors roller på det sättet måste bero på något, och att som författare till ett sådant här reportage inte vara nyfiken på vad är tjänstefel. Mer än så: Det är att inte visa respekt för en stor del av människorna.
Så ser jag på saken – numera. Det fanns en tid då jag började koka av John Gray – mannen bakom Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Sedan var jag tvungen att inse hur fästa 99 procent av mänskligheten är vid sina älskade könsroller. Denna besatthet att definiera sig som något, och definiera sig mot något annat, verkar djupt mänsklig. Den genomsyrar allt, och ironiskt nog även de delar av Mendel-Enks reportage som är tänkta att vara exempel på motsatsen. De exempel som föreläsaren Ingemar Gens drar skulle lika gärna kunna vara stå upp-skämt på temat “vi killar, ni tjejer” (återigen inte mina korrfel):
Ingemar Gens drar en anekdot om hur det går till när han och familjen – fru, en tonårsdotter, en tonårsson – åker bil och det kommer en låt på radion som sonen gillar.
“Vad säger min son då”, frågar han publiken.
“Höj”, svarar en av killarna i kockmössa.
“Exakt”, varför säger han inte ’skruva upp’?
Jag börjar fundera, men kommer inte så långt innan någon av killarna knäckt det också.
“För många ord.”
“Just det”, säger Ingemar Gens. “Det är alldeles för många ord. Till småpojkar pratar man i kommandon. Och de kan själva inte prata på något annat sätt. De ger order.”
Vi killar! Ni tjejer! Hihi. Nej men allvarligt talat: Det här är hyckleri. Här sitter ett gäng män och som ska bli goda män och ta itu med sin manlighet med hjälp av en “könsrollskonsult” som “har raka Levis jeans och old school Nike dojor på sig” (inte mina särskrivningar). Men i hemlighet njuter de av igenkänningshumorn i exemplet, som ju faktiskt lika gärna hade kunnat inleda ett Seinfeldavsnitt. De njuter och de skäms. De njuter och förstår inte varför. Återigen: Författaren borde ta reda på varför. Den manlighet han beskriver finns där för att vi alla – alla! – är så fästa vid den och dess motsats kvinnligheten. Att raljera över denna besatthet är att raljera över människan.
Det är synd att boken är så propagandistiskt skriven, för Mendel-Enk har naturligtvis många poänger också. Till exempel den om skillnaden mellan ideal och verklighet, levererad av Andres Lokko:
“När svenska män ska uttala sig om vilken offentlig svensk de beundrar mest blir det inte machomännen”, säger Andres Lokko. “Det blir såna som kungen eller Robert Gustafsson. Det beror till stor del på hur de ser ut. Vanliga svenska män tittar på Robert Gustafsson på samma sätt som de tidigare tittade på Gösta Ekman och säger: det där är våran kille. Men Jan Guillou, Mikael Persbrandt – dom har ingenting där att göra. De är något man kan titta på i hemlighet. Precis som folk tittar på amerikanska bilar, men ändå väljer en sex år gammal Volvo. Sen läser de Expressen och tänker: fan vad den där Persbrandt får knulla.”
Trumvirvel. Där ligger en nyckel till att förstå hur människor tänker kring könsroller: De är ideal och vi bör förhålla oss till dem som ideal, något som de allra flesta av oss verkar väldigt bra på. Mendel-Enk visar rentav hur den ende som inte kan dra denna gräns är “lätt förståndshandikappad”: En råtta dyker upp i kön till nattbussen. Killarna börjar jaga den under förtjusta utrop från tjejerna. De slutar efter ett tag men den handikappade fortsätter tills han fått fatt på råttan och dödat den. Varpå tjejerna uttrycker chock och ogillande – tanken var ju aldrig att någon av killarna skulle döda råttan på riktigt. Till skillnad från de andra kunde den handikappade inte skilja på ideal och verklighet, just för att han var handikappad. Det funkar i andra riktningen också: Den som inte kan skilja på ideal och verklighet blir handikappad. Och då handikappad inte innebär något annat än oförmågan att fungera som de flesta andra människor visar det hur djupt mänsklig förmågan att skilja mellan ideal och verklighet är. Mendel-Enk nosar på denna problematik, men inte mer.
Ännu ett citat av Ingemar Gens får avsluta min recension:
“Beröring är livsviktigt”, säger han. “Om man inte tar på ett spädbarn så dör det. Det är kanske därför killar jagar tjejer sen. För att få tillgång till något att pilla på. Killar får ingen beröring på något annat sätt. Det närmaste jag kom när jag gick i plugget var att vi killar slog varandra på överarmarna tills de domnade.”
Även om det är lätt att le åt föreläsarens försök att förklara varför killar springer efter tjejer så finns här en poäng: Pojkar i dag saknar beröring. Hur ska de få det?
Bokförlaget Atlas 2004
ISBN: 9789173891745
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Mendel-Enk Stephan
Radioteatern: Döden i Venedig
söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer
Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.
Och hur är då samtiden?
- Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
- Dessutom: Han är ju bara ett barn!
- Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
- Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
- Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
- Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.
Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.
Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas
Katia Wagner: Alexandramannen
söndag 16 augusti 2009 | 16.49 | Inga kommentarer
Alexandramannen är en reportagebok om Atheer Al Suhairy och de sexbrott mot ett femtiotal unga tjejer som han dömdes för i april 2007. Han hade raggat upp tjejerna på nätet genom att kalla sig Alexandra och låtsas vara en framgångsrik modell och eskorttjej/lyxhora som letade nya tjejer som ville ha sex med “FK” - dvs Atheer - mot pengar. Tjejerna är i femtonårsåldern, ofta yngre än femton. Katia Wagner har träffat sex av dem, och sedan har hon träffat Atheer för att få hans version av historien. Resultatet är ett ovanligt välskrivet reportage, i bemärkelsen att journalisten faktiskt lyssnar på båda sidors berättelser. Och berättelserna är så halsbrytande att man inte kan sluta läsa.
Det är delvis riktigt obehagligt att läsa intervjuerna med tjejerna, som så uppenbart blivit övertalade att gå med på saker som de kanske egentligen inte hade någon lust till alls. Det är ingen tvekan om att flera av dem fått allvarliga men av händelserna: En kan till exempel inte ha sex om hon inte får ha en kudde över huvudet, som hon hade för att slippa se Atheer när han satte på henne. Jag känner ett starkt medlidande med tjejerna i boken.
Men sedan blir det mer komplicerat, för även om någon mår dåligt av en händelse är det inte säkert att den är ett brott. I flera av fallen är det svårt att säga exakt vad som hänt. Inget av fallen klassas heller som våldtäkt: Tjejerna hade träffat Atheer mer eller mindre frivilligt, en del av dem flera gånger dessutom.
I takt med att jag läser tjejernas berättelser framträder bilden av Atheer som en sjukt manipulerande typ. Även författaren nämner hur envetet tjatig han kunde vara under deras intervjuer (s 133):
Atheer Al Suhairys syfte med att ställa upp på intervjuerna är att visa att han är oskyldigt dömd. Han gör det med all sin kraft och ett intensivt och hetsigt ordflöde, som knappt går att hejda.
Det blir så småningom detta som får mig att förstå varför de många och så unga tjejerna inte har kunnat stå emot, utan gått med på att träffa honom och till slut också ha sex med honom mot betalning.
Man kan inte säga att Atheer lyckas i sitt syfte, även om man faktiskt börjar undra lite över den där Alexandra efter ett tag, när han så envetet hävdar att Alexandra existerar och att polisen och åklagaren undanhållit bevis som styrker detta. Men kanske är det också det som är en viktig pusselbit i att förstå det här fallet: När till och med jag börjar bli övertygad av Atheers retorik trots allt som talar emot honom, hur övertygad ska då inte en tonåring bli? En av tjejerna i boken säger sig rentav fortfarande tveka kring om Alexandra existerar eller inte.
Det som främst slår mig om Atheer är att han verkar väldigt omogen. Det är därför han bara träffar tonårstjejer i stället för kvinnor i hans egen ålder. Bara en såpass omogen man kan stå ut med att hänga på msn med en massa tonårstjejer dagarna i ända. Och plötsligt säger han det även själv (s 159):
Glöm inte, jag är en ung man. Jag har inte fått leva ut allting. Jag började se på porrbilder när jag kom till Sverige. Mina erfarenheter är motsvarande en pojke i Sverige som är tolv år.
Den där sista meningen är nyckeln till att förstå Atheer, enligt mig. Faktum är ju att hans beteende är ganska normalt för tonårskillar: De tjatar och tjatar och till slut har de kanske lite fumligt sex med en tjej, och tjejen kanske går med på lite mer än vad hon tänkt. Så har det fungerat i alla tider. Synen på sådana händelser har varierat: Var det våldtäkt, sexuellt utnyttjande eller inget av detta? Självklart spelar samhällets värderingar in här: Samma händelse kan få en tjej att känna sig våldtagen, medan en annan bara kan ha lite allmän bakisångest. Hade Atheer blivit dömd om han var en tonårspojke?
Mina tankar går också till patriarkala kulturer där kvinnan anses svag och måste skyddas. Först är det brödernas ansvar att se till att hon inte råkar illa ut, sedan hennes mans. I väst fördömer vi detta system som vi menar förbjuder kvinnan att ha en egen, fri sexualitet. Men under läsandet av tjejernas berättelser får jag intrycket av att vi i Sverige faktiskt har samma syn på (unga) kvinnor som i de länder vi fördömer, fast vi inte vill erkänna det. Mellan raderna läser jag att ja, hon var visserligen femton och ja, hon träffade visserligen Atheer flera gånger på eget initiativ, men nej, egentligen ville hon naturligtvis inte. För tjejer kan inte vilja. Inte sex och i synnerhet inte analsex. Den kraft med vilken tjejerna ska fås att förstå att de varit med om något hemskt, att de är offer, att de är kränkta, ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån det sätt på vilket omgivningen reagerar när en kvinna i de patriarkala kulturerna fått sin “heder” skändad. Kvinnan anses svag och helig även i Sverige.
Det är verkligen inte mitt syfte att raljera över tjejerna i boken - de flesta av dem är dessutom under femton och därmed är brottet solklart. Jag menar snarare att man på ett mer politiskt plan inte kan äta kakan och ha den kvar: Säger man att tjejer har en fri sexualitet och fördömer andra kulturers beskyddande attityd måste man också så att säga betala priset för denna åsikt och sluta “dalta” med tjejerna. Alternativt bli lite mindre fördömande mot de andra kulturerna och inse att där finns en “poäng”, om ni missförstår mig rätt. Det är trots allt ingen slump att detta fall handlar om femtio tonårstjejer och inte tonårskillar. Flera undersökningar i Sverige visar att tonårskillar säljer sex i större utsträckning än tonårstjejer. Men eftersom de inte får höra att de är offer så blir de heller inga offer. Återigen: Gränsen mellan våldtäkt, sexuellt utnyttjande och inget av detta är flytande, men en kille verkar ha lättare att skaka av sig en otrevlig händelse och gå vidare. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte; kanske borde pojkarna “inse” att de blivit utnyttjade och anmäla förövaren lika ofta som tjejerna gör det. Eller så är det tjejerna som borde bli mer som pojkarna för att slippa internera ett livslångt trauma. Eller så måste vi fundera på om tjejer och killar generellt sett är väldigt olika och utforma samhället efter det, men det är en obekväm åsikt som går stick i stäv med de jämställdhetssträvanden som bygger på att män och kvinnor är likadana, och därför kommer ingen att uttala en sådan möjlighet. Med resultat att fler unga människor mår dåligt.
Slutligen några ord om bokens formgivning: Jag gillar den inte. Jag förstår hur formgivaren tänkt: Varje kapitel inleds med en helt svart sida med negativtext. Även domarna i slutet av boken återges på helt svarta sidor. Ondska, ska man tänka. Eller i alla fall dödligt allvar. Jag tycker det är lite väl enkelt. Däremot funkar tjejig rosa som komplementfärg både grafiskt och symboliskt. Men den upp-och-ner-vända kvinnosymbolen, nja, lite väl enkel symbolik där. Och att en muspekare närmare sig den “fallande” kvinnosymbolen … Vad säger man. Jag hade kanske inte stört mig så mycket på det om det inte vore för att muspekaren är felvänd (eller är det ännu en kaka på den redan övermättade symbolkakan?) och att Alexandramannen är särskrivet, vilket får mig att tänka: “Alexandra. Mannen. Myten.” Vilket inte blir särskilt lustigt i sammanhanget.
ISBN 9789163318498
Alexandramannen på Knuff
Författare: Wagner Katia
Augustin Erba: Ensamhetens broar
tisdag 7 juli 2009 | 22.01 | 1 kommentar
Det börjar så skakigt att det nästan är sött. Åttonde meningen i boken lyder så här:
Jag stod i samma delikatessdisk som jag gjort sedan pappas kiosk gick i konkurs.
Det är inte vackert. Den otympliga stilen fortsätter på nästa sida:
Jag tog tre av de vita tabletterna trots det som stod skrivet om dos på förpackningen.
Tredje kapitlet inleds:
Min första dag som soldat hade jag och Fredrik gått genom grindarna till regementet där vi skulle tillbringa mer än ett år.
Det är möjligtvis inte ogrammatiskt, men inte heller vackert.
Att jag är elak nog att ta upp de här blemmorna beror på att jag faktiskt slutar lägga märke till dem efter några kapitel. Det kan bero på att historien griper tag, men det kan också bero på att språket faktiskt blir bättre. Varför är det då så styltigt i den så viktiga början? Om jag ska våga mig på en gissning så tror jag att början av boken är omskriven för många gånger. En redaktör har sagt: “Början vettu, det är det viktigaste i hela boken, den måste vi lägga kraft på.”
Och så blev det så krystat, inte bara språkligt. Följande mening (av mig kursiverad) tror jag att lades till efter samtal med redaktören:
Bussen på väg till regementet: till bristningsgränsen packad med unga män. Det stank av sura strumpor.
Jag hör redaktören: “Var är sinnesintrycken, dofterna? Läsaren måste kunna känna att han är där med dig på bussen!” Men varför skulle det lukta sura strumpor när de är på väg till regementet? Efter en vecka i fält skulle jag kunna föreställa mig att strumporna luktar surt, men nu?
Pillandet i inledningskapitlen har också orsakat ett pinsamt slarvfel:
Vi lät inte dödsfallet förändra oss. Därför fortsätter den inträffa gång på gång; i min egen själ och i världen utanför.
(I originalet stod troligtvis “döden” i stället för “dödsfallet”.)
Den språkliga cliffhangern “Det var då jag …” uppträder för första gången på sidan åtta (boken börjar på sidan sju), som avslutning på ett avsnitt i prologen:
Det var då jag slant med kniven.
Det är inte dåligt, inte alls. Men jävligt uttjatat och uttänkt – stod redaktören för den här formuleringen också? En klassiker i creative writing-sammanhang antar jag – känslig som jag är reagerade jag redan när Mark Haddon använde den i inledningen till The Curious … Nå, det funkar som sagt, för det är klart man vill veta vad som hände när han slant med kniven. Men redan på sidan 14 kommer nästa formulering av det här slaget, mitt i ett stycke den här gången:
Vi pratade inte; vi gick med klafsande steg genom blöt sand. Det var då jag snubblade.
Okej, ni fattar, jag gillar inte språket. Vad gillar jag då med Ensamhetens broar? Historien – att få veta hur den där “olyckan” som boken inleds med inträffade! Och lumpenskildringen. För det var exakt så det var och jag tror att alla som har gjort lumpen kommer att gilla Erbas bok. Jag gillade den (en aning motvilligt pga språket, men ändock). Och blev nästan lite förälskad i den person som författaren lyckats blåsa mest liv i: Samir.
Så om jag ska sammanfatta tycker jag att Erba har skrivit en bok för att han har en historia att berätta. Det är ett skäl som jag har respekt för. Sedan tycker jag att inramningen är lite patetisk: Det är väldigt fint att huvudpersonen mår dåligt under hela livet för att han begått ett moraliskt fel under lumpen – men det är inte särskilt övertygande.
Jag måste understryka att trots mina invändningar så slukade jag boken under två kvällar, vilket givetvis är ett ganska gott betyg. Betyget blir förresten en trea = bra.
Jag minns olyckan som Ensamhetens broar inleds med. Den inträffade när jag låg inne. Det var en ung kille som dog men Erba har gjort om honom till en gravid kvinna för större effekt. Inget fel med det, jag tror egentligen att det varken gör till eller från.
Albert Bonniers förlag 2009
ISBN 9789100116807
Författare: Erba Augustin
Mari Jungstedt: I denna ljuva sommartid
söndag 3 maj 2009 | 14.07 | 2 kommentarer
En lättläst deckare, den första jag läser av Mari Jungstedt. Själva mordhistorien griper aldrig tag, tycker jag, och jag längtade inte tillbaka till boken de gånger jag lade den ifrån mig. Trots det var den lättslukad och inte alls dålig.
Jag har väntat med att läsa den här boken på grund av dess titel. Det är något speciellt med skolavslutningsstämning, och den lämpar sig inte att njuta av mitt i vintern eller – ännu värre – under hösten. Det är just nu, när syrenerna just håller på att slå ut, som en sådan här bok ska läsas.
Jag förstår hur författaren tänkt med titeln. En så oskyldig sång, som plötsligt klingar av och förvrids när den kontrasteras mot de grymma händelserna som utspelar sig i boken. Nja, så bra tycker jag inte det fungerar, men spela roll, det är en snabbläst dussindeckare och de ska heta nåt sånt här.
Jag måste dock fråga mig vad syftet med att läsa sådana här böcker är, för mig personligen alltså. Jag har alltid sett det som att det är ”nyttigare” att läsa en bok än att se en teveserie, men att klämma den här boken skulle jag närmast vilja jämföra med att slötitta på några avsnitt av ”24” eller någon annan favoritteveserie. Detta är alltså inte kritik – boken fyller sitt syfte som sådant tidsfördriv, och jag älskar för övrigt ”24”.
Författare: Jungstedt Mari
Linda Leopold: Faghag
fredag 17 april 2009 | 0.15 | 1 kommentar
Jag tog en paus från Kosofsky Sedgwick och läste ”Faghag – en bok om kvinnor som älskar bögar” av Linda Leopold, en snabbläst reportagebok.
Linda Leopold skriver bra. Texterna i boken är också bra var för sig. Däremot tycker jag att flera av dem inte direkt handlar om fenomenet faghag, utom möjligtvis på ytan. Ett exempel är ”faghagklubben”, där medlemmarna verkar ha anammat ordet ”faghag” utan att känna en enda bög. För dem är faghaggeriet snarare att likna vid ett slags verklighetsflykt in i en rosa fluffvärld med japansk yaoi. (Det förvånar mig inte ett dugg att medlemmarna i faghagklubben alla är arbetslösa/sjukskrivna.) Dessa kapitel hade passat bättre i Marita Lindqvists underbara ”Kawaii”. (Vissa andra kapitel skulle passa bättre i Calle Norléns ”Bög – så funkar det”.)
Jag saknar också en analys som kan hålla samman de olika kapitlen. Om jag skulle göra en sammanfattning av vad som kommer fram i boken skulle jag säga att kvinnor som älskar bögar …
- slipper vara de objekt som de straighta männen ständigt gör dem till
- delar bögarnas intressen (shopping och killar, typ)
- lider av samma strukturella förtryck som bögarna (under den straighte mannen)
- är miserabla och söker tillflykt i en fantasivärld
- är kära i sin bögkompis (klyschan, men som också har några exempel i boken)
Nej, det här är för osäkert och fumlande – boken säger inte mycket om faghags och det beror på urvalet av aparta intervjupersoner. Ironiskt nog är det också detta som gör boken riktigt läsvärd. Om man släpper kravet på att få veta mer om fenomenet faghag blir boken i stället en samling reportage, ibland rörande, ibland irriterande, om människor som lever annorlunda.
Till exempel Anna och Martin, en straight kvinna och en bög som valt att göra allt tillsammans – bo, skaffa barn – utom att ha sex. Jag önskar dock att författaren konfronterat Martin med det närmast fabulöst förutsägbara självförakt som nu bara kommer fram mellan raderna:
– Jag är så fruktansvärt trött på bögvärlden, säger han. Allt ska vara så överdrivet. Glitter och glamour och ett jävla kindpussande! Det var roligt ett tag, men det är så ytligt.
Martin umgås inte längre med särskilt många bögar. Han har aldrig varit politiskt engagerad i frågor som rör homosexuella och är inte helt övertygad om att homoadoptioner är en bra idé. Han tycker till och med att det ser konstigt ut när två killar kysser varandra på stan eller hånglar på en gayklubb.
– Det är ingen som förstår mig, men två karlar – det hör liksom inte ihop.
– Om du var den ena då? frågar jag.
– Ja, då går det.
Ja, där finns ett ifrågasättande, men det räcker inte. Det jag efterlyser är inte främst en konfrontation med intervjupersonen där och då, utan små smarta, analytiska passusar som kan neutralisera det som nu blir nästan parodiskt förutsägbara rader:
Om några timmar kommer ett gäng vänner hem till Anna och Martin för att titta på finalen i Eurovision Song Contest.
Martin gillar stora, vältränade män. ”Ju större desto bättre.”
I dag har Martin på sig en svart bandana …
Han har svårt för överdrivet fjolliga bögar, killar som ”går runt och vickar på stjärten i stringkalsonger” och lägger sig till med pipig röst.
Missförstå mig rätt. Jag tycker det här är så kul att jag skrattar högt när jag läser det. Mitt exemplar av ”Faghag” är fullt av understrykningar och smileys. Men av fel anledning – kapitlet om Martin och Anna hade varit lysande satir, men är ju tyvärr inte tänkt att vara det.
Det tydligaste i boken är något som varken författaren eller läsarna är särskilt medvetna om: Den otroligt strikta uppdelningen i homo–hetero. Du är det ena eller det andra – men bestäm dig för guds skull. Flera intervjupersoner lägger ett sjukt stort fokus på att ”komma ut”, på att visa ”vem de är” och så vidare.
En organisation för heterosexuella makar som är gifta med en homosexuell beräknar att det finns ”två miljoner kvinnor och män som var, eller hade varit, gifta med homosexuella – enbart i USA”. Ja herrejesus. Det beror ju liksom på vad man menar med ”homosexuell”, men den säkerhet med vilken man delar upp människorna går som en röd tråd genom hela boken. Det är naturligt eftersom denna tydliga uppdelning i fasta sexualiteter är en förutsättning för faghaggeriet; som bög utgör den manliga vännen inget hot för kvinnan, men så fort man börjar rucka på den aspekten utgör han samma hot som resten av den manliga befolkningen.
Det mest ofrivilligt komiska reportaget i det här avseendet handlar om Robert och Kate som hade hunnit vara gifta i trettio år innan Robert ”insett att han var homosexuell”. Vi serveras hela komma ut-retoriken: Robert hade ”inte en tanke på att han kunde vara homosexuell”, men han ”kom till insikt om vem han själv var”. Roberts och Kates historia sticker visserligen ut i det avseendet att de erkänner de värden som var viktiga för dem i relationen. De hade fått två barn och hade skapat sig ett framgångsrikt liv. Robert säger: ”Jag älskade livet med Kate. Vi hade satsat så mycket på vår relation, emotionellt, materiellt och fysiskt.” Vilket var en av anledningarna till att de valde att fortsätta vara tillsammans efter att Robert kommit ut. Ändå tillmäts sexualiteten ett större värde än de andra faktorerna i förhållandet, enligt en process som Kosofsky Sedgwick kallar ”minoritizing”.
Jag ser också tydliga drag av frälsning i Roberts utkommande. Han säger: ”Under hela livet hade det känts som om något saknades, men jag begrep inte vad. När jag upptäckte att jag var homosexuell försvann den känslan.” Byt ut ”homosexuell” mot valfri annan diagnos, eller Jesus, och bitarna faller på plats. Vi letar alla efter något som kan förklara vårt lidande.
Allra mest sensationellt är kanske att de ”ligger fortfarande med varandra” och att Robert lovat sin fru att hålla sig till regeln ”ingen penetration” (vad nu det betyder, analt antar jag) i sina sexuella äventyr med män.
Jag tänker att Robert och Kate är ett exempel på extrem västerländsk fundamentalism där allt måste upp till ytan och bedömas, och där Kate på samma reformerade vis måste tvinga sig att se sin man framför sig i sänghalmen med andra män: ”Jag har svårt för det sexuella, de grafiska detaljerna, och vill helst inte prata om det”, säger hon. ”Men jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa Robert helt.”
Jag tänker att i ett annat samhälle, och även bland mindre ”komma ut-fundamentalistiska” amerikaner, hade mannen gett sin sexualitet utlopp vid sidan om utan att göra något väsen av det, och de hade kunnat fortsätta leva ett normalt liv utan att dra upp hans sexualitet till ytan och döpa den till homosexualitet vilket i dag är en accepterad ”diagnos”. Men en sådan livsstil kallar vi i den protestantiska världen för hyckleri, vilket det förstås också är med vårt lutheranska synsätt på världen. Det är f ö intressant att sexkontakter med fysiska människor utanför förhållandet – i form av älskare/älskarinnor eller prostituerade – värderas som så mycket allvarligare än onani och porrkonsumtion.
Jag tror för övrigt att de flesta kvinnor skulle bli chockade om de visste hur mycket porr deras pojkvänner konsumerar. De skulle säga som Kate, ”jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa honom helt”, om de fick veta och dessutom jämställde porrkonsumtion med riktigt sex. I båda fallen handlar det faktiskt om att söka sexuell tillfredsställelse på annat sätt än genom sin partner. Kanske är det en försvarsmekanism som gör att vi i Sverige bestämt oss för att ”porr är bra” (i meningen onani) medan t ex horor inte är det – kriget mot porrkonsumtionen skulle nämligen vara omöjligt att vinna och det vet alla. Men man bör vara medveten om att vi svenskar i det här avseendet är precis lika ”hycklande” som vi anklagar män i andra kulturer (utan bredband) för att vara när de går till horor en gång i veckan (större delen av Europa) eller har sex med en annan man då och då (arabländer) för att få utlopp för den sexuella överskottsenergi som deras flickvänner inte är förmögna att absorbera. (Jag drar mig för att skriva om det här, för jag tror att ett samhälle mår bäst när dessa ämnen inte diskuteras öppet och ”blir kända”. Men jag gör ett undantag eftersom jag enligt statistiken bara har en läsare per dag och jag misstänker dessutom att denna läsare är jag själv.)
Men låt oss återgå till boken och fråga oss: Är Linda Leopold verkligen fag hag? Nej, säger jag. Hon är bara, precis som sin man, stockholmsängsligt trendkänslig, och då ingår bögkramandet som en del i kramandet av allt som kan göra en lite mindre medelklassigt tråkhetero. Jag hör nästan orgasmen komma när hon beskriver hur de bestämmer träff ”vid stället som säljer grillade kycklingar på västra sidan av Görlitzer Park”. För det är där man ska hänga just nu när man har koll. Inte bara Berlin. Inte bara Kreuzberg. Utan just där, mellan Schlesisches Tor och Görlitzer Bahnhof.
Jag tycker alltså att författarens faghaggeri verkar ha ytliga grunder och handla snarare om fascination än identifikation. Men trots denna kritik finner jag alltså boken både välskriven, lättläst och läsvärd.
Författare: Leopold Linda
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
