Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
måndag 22 februari 2010 | 12.26 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.
Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.
Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 - snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.
Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:
This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.
Skrev han alltså 1962 - i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet - den som riktar sig mot tonårspojkar - gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.
Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:
These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.
När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:
And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ - he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth - whose blue blouse and red scarf he wore.
But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave - in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years - what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I - never he.
Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse - to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.
We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously - I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.
Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:
We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know - this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.
Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.
Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:
It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.
Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan - med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.
Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.
Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare - oftast Reuter eller The Observer - vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:
From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha - without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.
Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:
My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.
Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.
Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos - på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.
Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst - jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.
Författare: Davidson Michael
William Shakespeare: As You Like It
lördag 9 januari 2010 | 23.04 | Inga kommentarer
Jag blev inte överdrivet betagen av den första Shakespearepjäs jag läser i original. Det kanske beror på språket, som är gammaldags och ibland lite svårt att förstå. Som till exempel här:
I prithee, who doth he trot withal?
Dvs: I pray you, who does he trot with?
Jag var inte särskilt imponerad av handlingen. Utan att orka göra någon research (kravet att googla varenda liten grej förtar faktiskt glädjen med spontana bloggposter) tolkar jag titeln As You Like It som att Shakespeare gav järnet för att ge publiken vad den ville ha. Resultatet är ett ytligt hopkok av hjärta och smärta, inte helt olikt ett avsnitt av Desperate Housewives. Större växlar än så behöver man väl inte dra på denna pjäs.
Shakespeare lär ju ha varit en stor humorist, och här och var log jag lite:
ROSALIND O my dear Orlando, how it grieves me to see thee wear thy heart in a scarf.
ORLANDO It is my arm.
Ev återkommer jag när jag läst vad Crompton och Paglia skrivit om pjäsen, jag minns att båda hade långa avsnitt om den i sina respektive böcker.
Författare: Shakespeare William
Doris Lessing: Rufus
torsdag 24 december 2009 | 1.05 | Inga kommentarer
En underbar liten historia om Rufus, en strykarkatt som plötsligt kommer in i författarens liv. Lessing skriver enormt gripande - man slukar denna föredömligt korta berättelse, utgiven i serien “entimmesboken”. Hennes analyser av katternas agerande är både insiktsfulla och övertygande.
Rufus är ett måste för dig som har eller haft katt, men bra läsning för alla. Jag läste delvis katternas konflikter och samspel som en parabel över mänskligheten.
Natur & Kultur
Översättning: Solveig Nellinge
ISBN: 9789127554528
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Lessing Doris
William Beckford: Vathek
lördag 16 maj 2009 | 18.53 | 4 kommentarer
Vathek från 1786 lämnade mig ganska oberörd. Det är en exotisk historia om en kalif som frossar i livets goda och trotsar Muhammed och till slut får sitt straff för detta. Beckford var ung när han skrev romanen och det märks. Den påminner ibland om vad jag själv presterade på högstadiet. (Edit: Skrev jag verkligen det där? Snälla, missförstå mig rätt!)
Roligare att läsa var efterordet av Gabriella Håkansson. William Beckfords liv var nämligen så mycket mer spännande än hans verk. Han levde i en drömvärld, som bland annat tog sig uttryck i att han redan som barn hittade på ett anrikt släktträd åt sin familj, och som vuxen lät konstnärer måla hela den påhittade släktens porträtt.
Beckford ärvde enorma summor pengar och är känd som den gotiske galningen som byggde en gigantisk skräckborg – Fonthill Abbey – vars torn rasade tre gånger. Mindre känt är att han var förhållandevis öppen med sin faiblesse för tonårspojkar, och höll sig med ett stort hov där de flesta var bögar och fick smeknamn som Bijou, Mr Prudent Well-Sealed-up, Countess Pox och Mme Bion. Själv kallade han sig Barzaba när han var på det humöret.
Eftersom jag ganska snart märkte att Vathek inte skulle höra till mina favoritböcker experimenterade jag lite med läsningen av den. När jag var på sidan 60 bestämde jag mig för att varje sida skulle ta en minut att läsa, och höll sedan det tempot tills boken slutade på sidan 134. På så sätt visste jag att läsningen bara skulle ta 74 minuter plus ett par pauser. Att läsa så snabbt var behagligt! Jag tror inte att jag missade mycket, utan gillade tvärtom hur handlingen blev mer koncentrerad. Som gammal korrläsare har jag lätt för att fastna på detaljer, och det gör man förstås inte när man läser enligt minutregeln.
H:ström 2009.
Översättning: Arthur Isfelt
ISBN: 9789173270830
Eventuellt fler inlägg om Vathek.
Författare: Beckford William
Malise Ruthven: Islam - A Very Short Introduction
tisdag 24 mars 2009 | 21.24 | Inga kommentarer
Författaren säger sig vara en ”journalist turned academic”. Kanske är det något slags mindervärdeskomplex som gör att han krånglar till saker som han som journalist borde veta hur man uttrycker bättre. Visst, det ligger i sakens natur att många påståenden måste förses med brasklappar; ämnet är känsligt. Men det stör denna väldigt korta introduktion till islam att var och varannan mening inleds med ”vissa akademiker anser” och avslutas med ett påpekande om att andra är av en annan åsikt. Jag kom att tänka på RFSL:s broschyr Brudsex, där man inte kan skriva att det är ytterst ovanligt att kvinnor överfört hiv till varandra – man måste försäkra sig mot indignerade klagomejl genom att använda uttrycket ”biologiskt definierade kvinnor”.
Här är andra halvan av en mening som blir svårläst för att ett viktigt ord placerats sist i satsen:
… it is also clear that in societies where literacy is universal a consensus in favour of Islamic forms of government is conspiciously absent.
Man tror att ”consensus” råder ända tills man kommer fram till ordet ”absent”, varpå hjärnan tvingas parsa meningen igen för att förstå den. Så är det hela tiden, och det känns därför som en större bedrift än det borde vara att ha avslutat denna 148-sidiga introduktion till islam.
Men språket åsido var boken en bra grundkurs om koranen, Mohammed, jihad, muslimers syn på gud, med mera.
Min största aha-upplevelse var att islam till skillnad från andra religioner inte har någon kyrka. Mest förvånad blev jag över islams toleranta förhållande till andra religioner, så länge de är monoteistiska. Mest intressant var kapitlet om kvinnans, slöjans och familjens roll i muslimska länder. Författaren slår fast att en feministisk tolkning av koranen förutsätter modernism, som det kallas när man säger att koranen speglar förhållanden från den tid då den nedtecknades; att dessa inte gäller längre och att verserna därför inte ska tolkas bokstavligt.
Mitt bestående intryck är att islam är en sympatisk religion, mer så än kristendomen.
Författare: Ruthven Malise
Evelyn Waugh: Brideshead Revisited
söndag 28 december 2008 | 14.38 | Inga kommentarer
Att läsa ”Brideshead Revisited” är som att äta en mastig stek med ett murrigt rödvin. Författaren ursäktar sig rentav i förordet för sitt ”ornamental language”, som han förklarar med att boken skrevs under andra världskriget. Frånvaron av excesser i verkligheten gjorde att han tog i desto mer när han beskrev dem i boken. Det frossas i mat och fester, men också, vilket jag uppskattar, i stil och förmågan att excellera i diverse roller – bohemens, butlerns, godsherrens, den hårda moderns, och så vidare. Alla driver de sin karaktär till sin spets.
Boken är mycket välskriven och ofta en njutning att läsa. Ändå saknas något för att den stora läsupplevelsen ska infinna sig för min del. Det är för jämnt. Första och sista kapitlet är lika bra som de andra. Jag hade kunnat sluta läsa när som helst, och hade jag inte fått syn på den här artikeln i senaste Axess hade jag kanske gjort det också. ”Brideshead Revisited” hade för mig varit omöjlig att plöja under någon annan årstid än hösten och vintern, då livet saktar ner lite.
Jag uppskattade bokens första del mycket, där berättarjaget Charles Ryder träffar Sebastian Flyte. Waugh använder begreppet ”Arkadien” för att beskriva deras problemfria ideala tillvaro. En modern läsare ser förstås ett homosexuellt förhållande, och när Ryder kysser sin första tjej reagerar man med att antingen kalla honom smygis eller tänka att ”jaha, han var alltså straight i alla fall”. Fullt så enkelt är det dock inte. Fram tills för ca 60 år sedan, dvs andra världskriget, tillbringade många unga män en tid i ”Arkadien” innan de började intressera sig för tjejer och så småningom stadgade sig. Det sade inget om deras så kallade sexualitet. En nyckel till boken i det här avseendet är förstås Waughs eget liv. Under sin tid som student i Oxford hade han minst tre manliga älskare. Sedan gifte han sig och fick sex barn.
Förutom att läsa boken från 1945 har jag under hösten även sett teveserien från 1981 (den hette ”En förlorad värld” på svenska) och filmen från i år, 2008. Båda var mycket bra och teveserien följer bokens repliker så exakt att det nästan kändes onödigt att läsa boken efteråt – där fanns inget som inte fanns i teveserien.
Filmen är ett koncentrat av alltsammans, fast med några obligatoriska filmkyssar och sexscener tillagda som inte finns i boken/teveserien samt ett filmspråk anno 2008 - mina tankar gick till när Rea-gänget på Börsen ”Max Martin-fierade” Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Ändå blev jag tårögd redan under den första helikoptersvepningen över Brideshead, men så har jag ju också alltid gillat Max Martin. Filmen är alltså inte alls dålig, tvärtom, och den koncentrerade formen hårdrog vissa aspekter av historien och karaktärerna så att de framgick tydligare.
Tidigare har jag läst ”Black Mischief” av Evelyn Waugh, som inte heller den riktigt ryckte tag i mig.
Författare: Waugh Evelyn
Mark Haddon: The Curious Incident of the Dog in the Night-time
fredag 24 oktober 2008 | 20.29 | 2 kommentarer
I barnboksförfattaren och -illustratören Mark Haddons första vuxenroman berättas historien av den 15-årige autisten Christopher. Vi ser världen helt genom hans alltför logiska hjärna, som gör honom handikappad och får honom att gå i en specialskola där de har ämnen som heter Using Money och Public Transport.
Jag tyckte boken var något seg till en början. Jag blev dessutom en smula avogt inställd av att få veta att författaren undervisar i creative writing, ett ämne jag förhåller mig skeptisk till. Jag ogillade också vissa stilistiska figurer som jag antar att Haddon använder i sin undervisning. Ett kapitel i början slutar till exempel med ett stycke som bara innehåller följande mening:
And this is when I hit him.
Jag rodnar. Det är så mycket skolboksexempel över den meningen att jag nästan kan höra Haddon lägga ut texten på sin kurs i creative writing: ”You gotta surprise the reader!” Dessutom är det tydligt att meningen har till uppgift att 1) föra handlingen framåt och 2) snida karaktären enligt receptet ”show, don’t tell”. Inget fel med det – förutom att man som läsare inte ska se i vilken mening detta sker. Det ska vara ett trolleritrick – plötsligt är vi inne i boken, plötsligt känner vi huvudpersonen. Magi!
Men bortse från denna lilla utvikning, för boken växer och växer och när jag väl läste ut den hade den växt till en femma. Det här är en av mina större läsupplevelser i år, Stieg Larsson inräknad.
Anledningen är att det är så svårt att inte känna med den autistiske huvudpersonen. Vardagssysslor som att gå till affären eller köpa en tågbiljett är för honom förknippat med enorma svårigheter. Han måste därför leva i en skyddad verkstad, och när han tvingas ta sig utanför den är det en gigantisk utmaning. Ja, det här är en klassisk hjältesaga.
Greppet att berätta historien ur en autists perspektiv är briljant. I dialogerna förstår vi vad som hänt, men inte Christopher själv. Ett vardagligt exempel:
And she said, ”No,” and then she said, ”You be careful, young man.”
I said that I would be careful and then I said …
Ett sådant enkelt och roligt meningsutbyte visar hur avancerad människans konversationskonst är, hur vi alla vet att ”you be careful, young man” inte är något annat än en varning att inte lägga näsan i blöt. Något som autister inte förstår.
Det blir komiskt på andra ställen också:
He said that it was very difficult to become an astronaut. I said that I knew. You had to become an officer in the air force and you had to take lots of orders and be prepared to kill other human beings, and I couldn’t take orders.
Jag berördes mycket av Christopher, och det är jag nog inte ensam om. Man känner igen sig i Christophers vedermödor. På flera ställen tänkte jag att hans sätt att tänka är allas vårt sätt att tänka – bara extremt draget till sin spets. Ett exempel:
There were lots of people on the train, and I didn’t like that, because I don’t like lots of people I don’t know and I hate it even more if I am stuck in a room and you can’t get out of it when it’s moving.
Autisten som den extrema, renodlade representationen av människans tänkande. Det är vackert. Och vem skulle inte behöva en kurs i Using Money? Det bor en autist i oss alla.
Boken vann Whitbread-priset 2003 (ett stort brittiskt bokpris som numera går under namnet Costa pga sponsorbyte).
Författaren har arbetat med autistiska barn, vilket ger trovärdighet och tyngd åt berättelsen.
Författare: Haddon Mark
James Hawes: Excavating Kafka
onsdag 1 oktober 2008 | 17.19 | 4 kommentarer
Det ska mycket till innan man skriver en bok om Kafka. Vad mer finns att säga, liksom? Alltså måste varje författare som ändå ger sig i kast med uppgiften ha en tydlig agenda. Hawes är att ta ner Kafka på jorden. Han vill krossa ”K-myten” om det socialt handikappade missfostret som blev känt först efter sin död och helt enkelt göra honom lite mer dödlig och därmed tillgänglig.
Nu känner jag redan den dödlige Kafka. Har man läst några böcker om honom vet man att han var något av en karriäristisk kulturtant som dessutom visste att uppskatta folkliga nöjen som kabareter och bordeller. För den som inte är Kafkanybörjare blir boken därför lätt tröttsam i sitt upprepande om att Kafka minsann inte alls var så miserabel som du tror. Inte hjälper det att författaren konsekvent kallar Kafka för ”our hero” under bokens första del. Är det en barnbok?
Stilen är lättläst även i övrigt. Bidragande därtill är de ständiga upprepningarna – varje poäng uttrycks flera gånger med små variationer. Jag får intrycket att författaren egentligen har väldigt lite att säga, men känner sig tvingad att göra det på väldigt många sidor för att rättfärdiga en bok i stället för att skriva en kort uppsats.
Jag ursäktar dock Hawes. Skriver man om Kafka måste man hårdvinkla för att synas i floden. En av Hawes vinklar var Kafkas porr. Det var på den han fick press över hela världen, och det var tack vare den som jag beställde boken.
Det handlar dock inte om porr. Jag förutsätter att författaren valt ut sitt bästa ”bevismaterial” till boken, och det är så pass oskyldiga bilder att jag som läsare inte kan se vinkeln som något annat än en marknadsföringskupp. Författaren försöker argumentera att på den tiden var detta i högsta grad porr, men de flesta av oss har väl någon gång sett antika så kallade ”franska kort” som kunde vara nog så explicita. Det är inte de bilder som Hawes publicerar. De är inte ens fotografier, utan suggestivt erotiska illustrationer, samtliga tagna ur tidskriften Amethyst.
Författaren verkar vara medveten om att bevismaterialet är tunt, för han begår misstaget att beskriva de publicerade bilderna för oss, eller för de barn som nu allt mer känns som bokens tilltänkta målgrupp:
I mean, sex is sex, but some of the pictures are a little bit bizarre (see page 66).
And some of them, such as the one above, are quite frankly, well, rather dark …
Or even scary (see page 68).
Folk som använder ordet bisarr för att beskriva kulturyttringar vinner ingen respekt hos mig, och resten av hans omdömen gör mig bara än mer avogt inställd. Sorry, Hawes, ditt case är tunt, mycket tunt.
Desto bättre då att boken faktiskt innehåller två bra kapitel om Kafkas förhållanden med Felice Bauer (”nothing to do with sex”) och Milena Jesenská (”all about sex”). Jag håller på att läsa Kafkas brev till Felice, och det har slagit mig hur svala de är, trots Kafkas narcissistiskt romantiska bedyranden om hur stark hans kärlek är. I Hawes bok får jag förklaringen, och den är bra.
En alternativ vinkel till ”Kafka’s Porn” hade alltså varit ”Kafka’s Women”, men den boken har väl redan skrivits ett antal gånger.
Bra är också Hawes teckningar av det Habsburgska riket och den färska staten Tjeckoslovakien.
Slutligen måste det sägas att James Hawes trots allt är en stilist och att det ofta är ett nöje att läsa honom. Det påminner lite om att dricka en kopp te med socker och mjölk (eller ett glas lådvin för den delen) tillsammans med en äldre, beläst herre som får babbla på. Det relativt substanslösa innehållet (det finns liksom inget nytt här) gör det dock lite löjligt när författaren uttrycker sig som om tredje världskriget brutit ut. Här till exempel angående Kafkas leende på en bild:
Ah, yes. Of course. Those deep, veiled eyes. That wary, quizzical smile. The self-conscious irony of the pose. Yes, yes, it is our Kafka after all: all is well.
Except it isn’t all well. It’s not well at all.
Det är stilism på autopilot.
Läs hellre ”Låt Proust förändra ditt liv” av Alain de Botton.
Författare: Hawes James, Kafka Franz
P.G. Wodehouse: Psmith in the City
tisdag 23 september 2008 | 19.37 | Inga kommentarer
Jag blev påmind om den här boken i dag, när jag genom Bokhora hittade New York Times-bloggen Paper Cuts postning om tidernas roligaste böcker.
Jag gör skillnad på de författare som får mig att tycka att det jag läser är väldigt roligt och de som får mig att skratta högt. Till de förra hör Gombrowicz, Sue Townsend och Robert Anton Wilson. Till de senare hör Joe Keenan, Stephen Fry och P.G. Wodehouse.
Här ett exempel på vad som får bokoffret att skratta högt. Ur Wodehouse ”Psmith in the City” från 1910:
His mouth was full when Comrade Prebble asked him a question. Comrade Prebble, as has been pointed out in an earlier part of the narrative, was a good chap, but had no roof to his mouth.
‘I beg your pardon?’ said Mike.
Comrade Prebble repeated his observation. Mike looked helplessly at Psmith, but Psmith’s eyes were on his plate.
Mike felt he must venture on some answer.
‘No,’ he said decidedly.
Comrade Prebble seemed slightly taken aback. There was an awkward pause. Then Mr Waller, for whom his fellow Socialist’s methods of conversation held no mysteries, interpreted.
‘The mustard, Prebble? Yes, yes. Would you mind passing Prebble the mustard, Mr Jackson?’
‘Oh, sorry,’ gasped Mike, and, reaching out, upset the water-jug into the open jam-tart.
Hela boken kan läsas på Project Gutenberg.
Jag hittade ”Psmith in the City” i en boklåda på Hötorget 2005. Det var min första Wodehouse, som jag blivit nyfiken på eftersom min favoritförfattare Joe Keenan jämfördes med honom i praktiskt taget varenda recension (även den jag själv skrev i en mindre nogräknad blaska ett halvår senare).
Boken är kort och underhållande - witty som engelsmännen säger. Den handlar om unge Psmiths och hans vän Mikes äventyr på en bank, vilket var den tidens motsvarighet till millennieskiftets flashiga it-konsulter.
Storyn är enkel och inte lika genomarbetad som i Keenans böcker, vilket inte är särskilt konstigt; Keenan jobbade 10 år på sin senaste bok och har bara skrivit tre romaner. Wodehouse skrev ett hundratal.
(Och för att underlätta läsningen av det här inlägget: Hans efternamn uttalas woodhouse.)
Författare: Wodehouse P.G.
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
