Witold Gombrowicz: Testamente
måndag 13 juli 2009 | 16.56 | 1 kommentar
För en månad sedan fick jag ett sms från J. Han skrev bland annat:
Ville mest säga att jag just avslutat en av mina största läsupplevelser. Om du inte gjort det än, läs Trans-Atlantyk. Witolds bästa!
Jag har inte läst Trans-Atlantyk än, men kommer skicka ett liknande sms till J om Testamente. Jag kan inte förstå att jag missat den här boken, men samtidigt hade den inte varit lämplig att läsa innan man läst Gombrowicz andra böcker. Testamente är nämligen att se som ett slags handledning till hans författarskap, i form av ett långt samtal mellan Gombrowicz och Dominique de Roux. Varje bok eller pjäs har ett eget kapitel. Vilken njutning att få ta del av författarens egna tankar kring i tur och ordning Yvonne, Ferdydurke, Vigseln, Dagboken, Förförelsen och Kosmos! (Jag har läst samtliga.) Även Trans-Atlantyk ingår i Testamente, men den har jag inte läst. (Jag inväntar Modernistas översättning.)
Med Testamente befäster Witold Gombrowicz sin ställning som min absoluta favoritförfattare. Han är så beyond insiktsfull att det känns helt naturligt att han aldrig blev en del av - utan snarare föraktad av - den karriäristiska kulturgräddan. Dessutom är han så vältalig som man bara kan vara när man tänkt riktigt mycket och blivit väldigt säker på sin sak. Det är ett geni som talar! Föreställ er nu, som jag gör, de två herrarna blossande på varsin pipa, behagligt tillbakalutade i två länsstolar i biblioteket (i den mån han hade något som kunde påminna om ett sådant) i villan i Vence. Och lyssna på orden från mästaren, som är så nära en självbiografi man kan komma (s 34):
När jag stod på tröskeln till trettioårsåldern hade jag inte ett enda normalt kärleksäventyr bakom mig. Av skäl som förblir okända för mig ville jag aldrig kärleken, jag hatade den till och med, min erotik var tragisk, fysisk och sökte alltid i blindo efter något värdefullt som jag visste bara fanns på livets lägsta avsatser; den erotiska driften drog mig aldrig annat än nedåt. Det högsta jag nådde upp till var en liten ytlig och roande kamratlig förbindelse, och det lägsta… Nej, låt oss hoppa över det lysande och heliga i detta elände.
Formen och Omogenheten är två teman i boken. Mest Formen tyvärr, som Gombrowicz är så förknippad med men som kan bli lite tjatigt att läsa om. Omogenheten däremot. Det ofullkomliga, det lägre - jag slickar i mig varenda ord (s 111):
Människan strävar efter två mål, hon slits mellan två poler… Ja, den vuxne är naturligtvis läraren, den unges mästare. Men går inte denne vuxne i det fördolda i en annan skola där den unge härskar över honom? Vore livets vildsinta dynamik, denna kompression, denna källa till hennes energi - vore den möjlig därförutan?
Det handlar mycket om politik också, och här är samtalen väldigt färgade av att de genomfördes 1967 och 1968. Men trots det gäller mycket även i dag, till exempel:
Vad marxismen beträffar kan jag inte se vad det är för nytta med att bruka våld på sig själv som de gör, dessa borgare av födsel och uppfostran som anstränger sig att identifiera sig med proletariatet genom att åberopa doktrinen. Det är bara luft!
Och lyx… Dessa ändlösa analyser, dessa ärkesubtila själstillstånd, dessa alltför dramatiska skrupler, detta sätt att vara hårklyvare - det luktar lyx; och lyx luktar inte friskt!
I dag är denna grupp vänsterborgare inte längre några att räkna med. De har ingen makt längre och sätter inte agendan på det sätt som de gjorde i slutet av 60-talet. Men citatet går att kopiera rakt av och applicera på en i dag relevantare grupp, en grupp som har makt i dag: Queermaffian. Alla dessa välmående genusvetare med bostadsrätt i Midsommarkransen som ska föra de transsexuellas kamp och bli kränkta å Gisbertas vägnar…
Allra bäst är det Gombrowicz säger om skönheten (s 114):
Somliga kommer att i min mytologi om den Unga Människan se ett bevis för mina homosexuella böjelser; det är möjligt. Men ett påpekande: är det säkert att den manligaste mannen är fullständigt okänslig inför skönheten hos en ung pojke? [...] Är det inte som om mannen, för evigt förförd av pojken och underkastad honom, försökte ta sin tillflykt till en kvinnas famn därför att kvinnan när allt kommer omkring representerar en tillåten pojke för honom? Det där var mycket överdrivet, och en liten del sanning.
Jag saknar ord. Men avslutar med ett citat från samma sida om ungdomen och vad jag brukar kalla stil:
Som jag nyss sade är ungdomen för mig underlägsen i allt utom i en enda sak: detta att den är ung, att den är ungdomen “i sig”. Då är det inte så förvånande att dess agerande som politiskt, socialt och ideologiskt program är av så dålig kvalitet. Men dessa myterier är snarast en blind frigörelse, utanför ideologin, ett slags explosion. Ja, detta är ungdomen. För att förstå min inställning måste man se det med konstnärens ögon och inte med moralistens. En pojke som kastar sten, det är bra, det chockerar inte på det konstnärliga planet. En pojke som håller tal och föresätter sig att förändra världen, nej, det är naivt och pretentiöst. Det är inte bra.
Nej. Det är inte bra.
Testamente är Gombrowicz Grande Finale - boken kom ut 1968, han dog 1969 - och precis som Dagboken ett destillat av författaren som jag kommer att ta fram och njuta av lite då och då under resten av mitt liv.
Anamma 1994
Översättning: Jan Stolpe och Kirsten Tullberg
ISBN 9789187894183
Författare: Gombrowicz Witold
Witold Gombrowicz: Yvonne, Vigseln, Operett
onsdag 31 december 2008 | 0.13 | Inga kommentarer
Den här samlingen med tre Gombrowiczpjäser är en vacker gammal Panacheutgåva från 1968, vars sidor jag fick sprätta själv. Något jag gjorde med nöje eftersom Gombrowicz är min absoluta favoritförfattare, vilket tagit sig en del rörande uttryck.
Alla tre pjäserna hör till kategorin urflippade, om än i olika hög grad. De påminner så att säga mer om ”Ferdydurke” än om de åtminstone på ytan mer lättillgängliga romanerna ”Kosmos”, ”Pornografi” och ”De besatta”. Men liksom alla Gombrowicz böcker, oavsett deras stil, innehåller pjäserna det underliga fokus på betydelsebärande detaljer som Gombrowicz är så besatt av, och som jag själv är så förtjust i.
Jag tyckte mest om ”Yvonne” (1935), eftersom det är den av pjäserna som bäst lämpar sig för läsning i sängen, vilket de andra två verkligen inte gör.
Gombrowicz skriver i inledningen till ”Vigseln” (1947) att de olika aktörerna ska samverka som en orkester, och mycket riktigt: Att läsa pjäsen är som att läsa ett partitur – man bara anar skönheten, men förstår att stycket inte kommer till sin rätt när man bara läser det rakt upp och ner.
När det kommer till ”Operett” (1966), som översättarna rentav ”erkänner” är skissartat översatt enligt resonemanget hellre en halvbra översättning än ingen alls, känns det nästan som hädelse att läsa i stället för att sitta i en teatersalong och se den parodiskt storvulna operetten, som jag föreställer mig lite som sångnumren i filmen ”Moulin Rouge”.
Något som slog mig under läsandet var att Gombrowicz skriver samma roman eller pjäs om och om igen. Det är samma fascination över vad man brukar kalla Formen som kommer till uttryck i alla hans verk. Karaktärerna har som enda uppgift att förmedla denna fascination på diverse olika sätt. Formen är alltså att se som den starka motor som brummar under hela Gombrowicz författarskap.
Författare: Gombrowicz Witold
Michał Witkowski: Lubiewo
fredag 7 november 2008 | 16.05 | 1 kommentar
De flesta av oss lägger band på oss. Vi håller oss till vår partner även när vi blir tända på någon annan, på samma sätt som vi inte äter en påse godis före maten trots att vi är sugna. Måttlighet kallas det visst. Man brukar hävda att människor med förmågan att motstå omedelbar tillfredsställelse är förutsättningen för civilisationen – utan dem skulle vi bara ligga och knulla dagarna i ända.
Med den bakgrunden skulle jag vilja hävda att de flesta bögar i dag, i likhet med de flesta straighta, är civiliserade.
Ett annat sätt att se på saken är att de är stympade. Och det är med det synsättet man ska läsa ”Lubiewo”. Då framstår de dekadenta fjollorna plötsligt inte som tragiska och självdestruktiva, utan som högst medvetna livsnjutare som vet att suga nektaren ur livet – så bokstavligt det bara går. De släpper på alla hämningar och drar efter bästa förmåga koncepten till sin spets.
Kort sagt: Witkowskis pissoarhoror har stil. Om något som kallas gaykultur ens ska existera i dag bör den skaffa sig lite mer av den varan.
Jag tycker att ”Lubiewo” påminner om Roberto Savianos ”Gomorra” i sättet den tillkommit på. I båda fallen har en ung man skrivit om en kultur han är både insatt och insyltad i. I båda fallen är det han berättar okänt för omvärlden och så spektakulärt att det får läsaren att dra efter andan. (Vem hade förresten lyft på ögonbrynen om ”Lubiewo” getts ut under titeln ”Gomorra”?) Båda böckerna är exempel på historier som krävde att få berättas och båda böckerna har därför blivit internationella succéer.
Som jag skrev i min recension av Savianos bok tycker jag att det är vackert när människor excellerar i den kultur de är medlemmar i, och på precis samma sätt känner jag när jag läser ”Lubiewo”. Det finns en skönhet i det tydligt utmejslade och kallt kompromisslösa.
Modernista. Översättning: Stefan Ingvarsson.
Författare: Witkowski Michał
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
