Haruki Murakami: Kafka på stranden
tisdag 2 mars 2010 | 1.53 | 2 kommentarer
Efter Nattfåk trodde jag att jag inte gillade romaner med övernaturliga inslag. Jag hade fel. Kafka på stranden fångade mig från första sidan och höll mig sedan i ett fast grepp under två dygn - mer än så behövdes inte trots 518 sidor med liten stil. Magiskt.
Det är en fantastisk historia som berättas, i ordets rätta bemärkelse. Det är flummigt så det förslår på sina ställen, och det blir hela tiden flummigare. Men det är bra! Några olika historier berättas parallellt och fogas samman genom tema och handling. Man förstår boken, men inte på ett medvetet plan, skulle jag nästan vilja säga. Och man blir lycklig av den.
Lägg till detta många visa dialoger, referenser till de viktigaste grekiska dramerna, utläggningar om Beethovens och Haydns skapande, heta sexscener kombinerade med ett övergripande Oidipus-tema, samt en rik symbolik och ett slags metaanvändande av metaforer - detta är min bok!
Har inte så mycket mer att säga än läs! Det här är både Stieg Larsson-tjocklek och Stieg Larsson-spänning - fast på ett väldigt twistat sätt.
Avslutningsvis konstaterar jag att jag först läste Kafka på stranden och sedan Kafka på stranden, även det på stranden, hihi!
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
ISBN: 9789172638495
Författare: Murakami Haruki
Yukio Mishima: Sjömannen som föll i onåd hos havet
måndag 11 januari 2010 | 13.59 | 1 kommentar
En underbar liten bok. Anspråket är fantastiskt, utförandet habilt. Eller rentav, som något förlag skrev, “stilistiskt fulländat”. Ja, just så är det. Som inledning till denna recension skulle jag vilja klippa in hela baksidestexten från den engelska utgåva som jag läste:
The Sailor Who Fell from Grace with the Sea tells of a band of savage thirteen-year-old boys who reject the adult world as illusory, hypocritical, and sentimental, and train themselves in a brutal callousness they call “objectivity”. When the mother of one of them begins an affair with a ship’s officer, he and his friends idealise the man at first; but it is not long before they conclude that he is in fact soft and romantic. They regard their disappointment in him as an act of betrayal on his part, and react violently.
Jag hade således väntat mig något mer extremt, men större delen av boken är en konventionellt och mycket vackert berättad kärlekshistoria mellan sjömannen Ryuji och pojken Noborus mamma Fusako. Det extrema smyger sig i stället på mellan raderna. Mer och mer så, och först när det logiska och oundvikliga slutet kommer inser man hur extrem hela boken är i sin lågmäldhet. Där växte den från en fyra till en femma för mig.
Att boken berörde mycket beror på att den handlar om en problematik som jag är väldigt fascinerad av: Förhållandet mellan ideal och verklighet. Idealet är vackert. Verkligheten är inte vacker. Den är rentav medioker till sitt själva väsen. Det krävs en viss mogenhet för att kunna se det mediokra som något positivt, och det är därför ingen slump att Mishima låter idealet försvaras av ett gäng trettonåringar.
Boken är för övrigt som roligast när de brådmogna pojkarna går loss i sitt hat mot världen. “Chefen” i gänget talar:
Fathers! Just think about it for a minute – they’re enough to make you puke. Fathers are evil itself, laden with everything ugly in Man.
Därefter följer en lång anklagelse mot fadern som idé.
Boken hade kunnat vara en rolig idé påkommen av vilken smart författare som helst som vet hur bra det kan bli när man drar koncepten till sin spets. Men Sjömannen som föll i onåd hos havet är på blodigt allvar, vilket “bevisas” av författarens eget liv och inte minst hans död. Yukio Mishima växte upp i en samuraifamilj där begrepp som ära och ideal var viktiga. När han var 45 år tog han sitt liv genom seppuku (rituellt självmord) efter ett försök till statskupp.
Originaltitel: 午後の曳航 (Gogo no Eikō), 1963
Översättning: John Nathan
ISBN: 9780099492696
Svensk utgåva:
Sjömannen som föll i onåd hos havet
Lind & Co, 2004
Översättning: Birgit Edlund, Mårten Edlund
ISBN: 9789189538276
Fler bloggar om ideal, fler recensioner.
Författare: Mishima Yukio
Banana Yoshimoto: Kitchen
lördag 1 november 2008 | 15.05 | Inga kommentarer
Alla läser Haruki Murakami. I alla fall har jag inte lyckats undgå hans namn. Jo, ”Kafka på stranden” har jag väl hört talas om. I övrigt är han för mig bara en creddigare version av J.K. Rowling – någon som alla läser för att alla andra gör det. (Snart även jag, förhoppningsvis. Jag är alltid sist med det senaste.)
Jag har bara läst en japansk romanförfattare, men desto mer av henne: Banana Yoshimoto. Även hon var väldigt populär i Väst under 90-talet, hyllad som ”the young, urban voice of Japan”, typ.
För min del började det med ”Kitchen”, en ganska tunn bok som består av två berättelser. Jag minns inte exakt vad de handlade om, men jag minns känslan i relationerna, jag minns matlagningen, och mest av allt minns jag Köket. Sedan jag läste ”Kitchen” (som löjligt nog gavs ut med engelsk titel på svenska) ser jag på kök på ett annat sätt. Varje gång jag torkar golvet i mitt kök gör jag det så pass noggrant att man ska kunna sitta på det, ja rentav lägga sig ner på det och låta sig vaggas till sömns av det trivsamma ljudet från kylen.
”Lizard” är en novellsamling med 6 noveller. Precis som i ”Kitchen” har flera av dem mattema på något sätt, och om jag minns rätt förekommer också något svagt övernaturligt tema, eller om vi bara rör oss i huvudpersonens drömmar där på tunnelbaneresan.
”Asleep” minns jag ingenting från.
Men det de alla har gemensamt är den mysiga stämningen från Tokyo after dark. Inte från spelhallarna och karaokebarerna utan snarare från långa resor på lysrörsupplysta pendeltåg. Det här är så långt man kan komma från William Gibsons Tokyoskildringar (som jag också gillar). Banana Yoshimoto är för mig detsamma som harmoni och kanske är det dags för nästa bok av henne snart.
Författare: Yoshimoto Banana
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
