Umberto Eco: Foucaults pendel
fredag 18 december 2009 | 18.06 | Inga kommentarer
Avslutade just Foucaults pendel. Äntligen! De 650 tätskrivna pocketsidorna har utgjort min enda skönlitterära läsning under de senaste cirka två månaderna, och jag kan inte säga att det varit särskilt angenämt.
Umberto Eco skriver bra i bemärkelsen att han har ett vackert och lättflytande språk. Dessutom lyser klokheten och livserfarenheten igenom och det gillar jag. Och han måste ha läst över hundra böcker om hemliga ordenssällskap med mera inför skrivandet av den här romanen. Det är imponerande. Ja, ansatsen är fanimej fantastisk. Men jag tycker inte att det är bra. Eco lyckas helt enkelt inte fånga mig.
Det kan bero på att boken är väldigt manlig, både till tema och stil; Eco bryr sig liksom inte om att underhålla, han sitter mest där och babblar om sina ordenssällskap och förutsätter att jag som läsare ska sitta och tindra och bara vilja höra mer. Men för att jag ska göra det krävs något mer. Spänning till exempel.
Jo, det glimmar till här och var och det blir möjligtvis lite spännande på slutet (men inte mycket). Dessutom gillar jag idén och slutsatsen. Men på det stora hela var Foucaults pendel ett sömnpiller. Jag borde följt min intuition redan i det osannolikt händelsefattiga inledningskapitlet och slutat läsa. Jag fortsatte i hopp om att bli belönad längre in i boken, men så skedde tyvärr inte.
Brombergs förlag
Översättning: Eva Alexandersson
ISBN: 9789176088777
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Eco Umberto
Roberto Saviano: Gomorra
måndag 22 september 2008 | 2.04 | 1 kommentar
Jag hade helt missat den här boken. Det var min ex-flatmate F som sa att jag absolut måste läsa den, och jag läser mycket på rekommendationer.
Det handlar alltså om den neapolitanska camorran, maffian som håller hela regionen i schack. Savianos bok har blivit en internationell bestseller som nu har filmatiserats.
Jag har nog inte läst ett så spännande reportage sedan Günter Wallraff. Första halvan av boken slukade jag, under stön och huvudskakningar. Detta kan inte vara Italien. Beskrivningen av mord på öppen gata och det där godtycket kring om du är vän eller fiende påminde snarare om kriget i Bosnien. Men så är det också ett krig Saviano beskriver. Ett klankrig som gjort att det inte begås fler mord på någon annan plats i Europa.
Det är Wallraff-avsnitten som är bäst. När Saviano tar jobb i en av de textilfabriker som med modehusens goda minne tillverkar piratmärkeskläder. Han är där på marken och lyckas samtidigt förklara hela organisationens ekonomi. Man hisnar.
Tyvärr är det inte så bra hela tiden. I del två kommer jag på mig själv med att rycka på axlarna. Historierna är förvisso intressanta, men de når inte upp till spänningen hos dem i den första delen. Undantaget är det sista kapitlet om maffians olagliga hantering av giftigt avfall – där hisnar jag igen.
Det jag mest gillar med Gomorra – och camorran – är den perfektion som omisskännligt smyger sig in i hårt kontrollerade samhällen där alla har sin roll och spelar den med bravur. Maffiabossar, pojksoldater och strategiska flickor. Knarkleveranser och gigantiska penningtransaktioner. Den död som ofta blir resultatet är tragisk men ofta också vacker.
Tomas Lappalainens förord ramar in berättelserna på ett snyggt och pedagogiskt sätt.
Författare: Saviano Roberto
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
