Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
lördag 27 februari 2010 | 11.05 | Inga kommentarer
Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder.
Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning - jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig omslagskappan (som avslöjar hela handlingen). “He is certainly a ‘dandy’, and a sexual aesthete as well.”
Ja, estet är han verkligen, och som sådan rätt bortglömd. Det här är ändå mannen som orsakade skandaler (med pojkar) som fick honom att fly Paris för det lugna livet på Capri där han byggde sig en villa, “dedicated to the youth of love”, som inskriptionen ovanför ingången löd. Där bodde han under många år tillsammans med sin “sekreterare”, gatpojken Nino. Sedan grundade han tidskriften Akademos:
The first number was published on January 15, 1909. A poetic “Inaugural” introduced it to “those whose enthusiasm comes from Athens”. Jacques only came from Capri, but that was much of a muchness since he wrote: “We come from a land which is clear, luminous and tranquil, and where we have heard the call of Beauty.” The word which he had assigned to himself as a rule of life was thus placed at the very opening of his review, with a capital B.
Romanen är lång och detaljerad. Efter detta inspirerande stycke om en tidskrift som hyllar skönheten följer långa beskrivningar av innehållet i första numret, som jag är tvungen att skumma för att orka med. Samma sak med alla de baroner, baronessor och ett tjog andra titlar som passerar revy - det är kunnigt och genomarbetat men ack så mäktigt.
Som så ofta med biografiska romaner som bara berättar om en persons liv helt kronologiskt blir det ganska långtråkigt emellanåt. I synnerhet som omslagsflärpen redan sammanfattat hela handlingen med skandalen, landsflykten och självmordet. En söt grej är att flärpen även nämner att Peyrefittes “studie i dekadens” är roande läsning - “without ever giving offence”. Ett viktigt klargörande 1961 antar jag, då översättningen gavs ut i England. Således får vi själva tänka ut vad som hände här, när Jacques och Nino återser varandra efter att Nino varit ute på en kryssning som han “flydde” till utan att säga hejdå till Jacques:
Mad with joy, Jacques rushed to meet him. They kissed; and side by side they wept for a long time. Then the same idea crossed both their minds: they stripped, and dived into the clear, blue water, to wash away both “defilement” and tears.
Många av Jacques likar passerar förbi. Esteternas estet Oscar Wilde gör ett kort gästspel - Jacques är bara 17 år när han ser honom och hans älskare bli nekade bord på en restaurang, och man förstår att detta gör starkt intryck på honom. En hel del “uranier” från Berlin förekommer i boken. Roligast av dem är nog baron Manteuffel, som specialiserat sig på studiet av manliga könsorgan, vars utseenden han menade var lika unika för oss människor som våra ansikten. Ett opublicerat manuskript lär ha funnits på Hirschfelds sexinstitut som förstördes av nazisterna på 1930-talet.
Det finns många beröringspunkter mellan denna roman och Michael Davidsons självbiografi, så till den grad att Davidson träffade några av dem som förekommer i romanen, till exempel författaren Norman Douglas. Davidson beskriver också Werners kropp som en “Gemito fisherboy”, och i romanen träffar Jacques denne bildhuggare. Kanske hade Davidson läst The Exile of Capri när han skrev sin självbiografi, som blev färdig året efter att Peyrefittes roman kommit ut på engelska.
På det hela taget en rätt långtråkig bok men viktig i vissa avseenden. Jacques d’Adelswärd-Fersen var en extraordinär person som jag inte ens hade hört talas om tidigare. Det är också detta som höjer betyget från 2 till 3 - boken har väckt nyfikenhet och inspirerat.
Originalets titel: L’Exile de Capri (1959)
Översättning från franska till engelska: Edward Hyams
Secker & Warburg, 1961
ISBN: 9780436369025
Författare: Peyrefitte Roger
Michel Foucault: Sexualitetens historia 3: Omsorgen om sig
onsdag 2 december 2009 | 16.42 | Inga kommentarer
Uppföljaren till band 2 – Njutningarnas bruk – upprepar mycket av det tema som genomsyrade tvåan, nämligen grekernas syn på njutning och måttlighet. I volym tre är dock fokus på äktenskapet och den ömsesidighet man och kvinna emellan som kom att prägla den grekisk-romerska världen under vår tideräknings första århundraden. Det var detta fokus på ömsesidig respekt, jämlikhet och äktenskapets enhet som gjorde att äktenskapet som institution växte sig starkare på bekostnad av gossekärleken.
Det är en bra men akademiskt extensiv genomgång – man förstår att allt måste vara med trots att poängen redan gått fram x antal gånger. Detta sagt är utvecklingen från gossekärlek (ett väl valt ord av översättarna, då det sticker mindre i ögonen än pojkkärlek eller pederasti) till “kvinnokärlek” spännande att läsa om. Ja, jag slukade faktiskt även detta band, delvis på grund av Foucaults både torra och pratiga språk, som klingar vackert även på svenska.
Jag hade väntat mig en tydligare koppling till kristendomen, hur den moralen såg ut och på vilket sätt den byggde vidare på grekernas moral. I stället upprepas nu slutsatsen från band 2: Den kristna moralen byggde inte vidare på grekernas, även om man försökt framställa det så genom historien, till exempel under renässansen. På ytan har de två moralerna flera liknande drag, men det är en tillfällighet och skillnaden är alltjämt denna: Där grekerna såg njutningen som en i grunden god kraft sätter kristendomen upp tydliga kategorier av gott och ont, rätt och fel. De sena grekiska filosofernas moral kunde förvisso vara hård, men den var grundad på måttlighet (sofrosyne) och föreskrev lika hård kontroll över mat och sömn som över sex.
Var detta tänkt att vara en trilogi, eller såg Michel Foucault framför sig en längre sexualitetens historia? Orkar inte kolla detta, men han dog ju i aids 1984, samma år som de två sista volymerna kom ut. Band ett från 1976 skiljer sig för övrigt mycket från de sista två banden. Det är i första bandet han redogör för hur homosexualiteten som begrepp uppfanns, och mitt intryck är att de flesta gaydebattörer bara läst första bandet. De borde läsa de andra två också.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731579
Ev fler recensioner på Knuff
Fler bloggar om Foucault, sexualitet och homosexualitet.
Författare: Foucault Michel
Michel Foucault: Sexualitetens historia 2: Njutningarnas bruk
tisdag 20 oktober 2009 | 12.51 | 2 kommentarer
Band två av Sexualitetens historia är mer historia än analys. Riktigt välskriven historia, om än lika redundant levererad som i första bandet Viljan att veta; det mesta upprepas ett otal gånger, men jag gillar det för det gör att man kan läsa snabbt och ändå få det viktiga inhamrat i hjärnbarken. Det är lite som att lyssna på en föreläsning.
Det handlar om antikens greker, närmare bestämt de som levde på 300-talet före vår tideräkning. Foucault visar pedagogiskt hur de förhöll sig till Njutningen. Han gör det genom tre stora avdelningar: Dietiken (om livsföringen i allmänhet, förhållandet till mat, sömn, sex osv), Ekonomiken (hur man hushåller med sig själv, typ) och Erotiken (pojken som föremål för njutning).
Syftet med denna historieskrivning är att härleda den kristna syn på njutning som präglar dagens samhälle. Kristendomens regelsystem delade upp njutningarna i goda och onda. Det fanns (finns) handlingar som var förbjudna och handlingar som var tillåtna – punkt. Grekerna hade inte denna syn på njutning. De såg njutningen som en i grunden god kraft, men som måste kontrolleras. Det resulterade i en moral – en “praxis” (techne) i stället för en lag – där i princip alla handlingar var tillåtna, så länge de utövades med måtta.
En stor del av boken (och grekernas samhällssystem) handlar just om denna måttlighet (sofrosyne). Den ska utövas på alla livets områden, och sex nämns bara i förbifarten som varken mer eller mindre viktigt än de andra. De samtalande i Platons Staten talar till exempel om vikten att behärska vinets, kärlekens och bordets nöjen (potoi, afrodisia, edodai) (s 48). I en annan text nämner Sokrates att … (s 52)
“hungern, törsten, kärleksbegäret (afrodision epithymia) och vakan är de enda orsakerna till det nöje man har av att äta, dricka, älska, vila och sova när man har väntat och uthärdat dessa behov, så att tillfredsställelsen av dem blir så angenäm som möjligt (hos eni hedista)”
Jag tilltalas av synsättet att sex inte ses som väsensskilt från andra njutningar. Det är så långt ifrån dagens synsätt i väst, där sex regleras av en strikt moral (delvis speglad i lagarna) medan till exempel ätande och sovande inte gör det.
Det är ett slags perfektion man eftersträvar genom denna måttfullhet. På samma sätt som Platon skissade den perfekta staten i Staten går sofrosyne ut på att leva det perfekta livet. Jag både tilltalas av det och är skeptisk. Tilltalas av uppenbara skäl: Harmonisk lycka är tilltalande. Det är skönt när magen, sömnen och sexlivet fungerar som de ska. Men skeptisk av litegrann samma skäl. För när alla människor lever i perfekt måttfullhet har vi slutat vara människor. Det är mänskligt att fela, mänskligt att äta sig däst och att göra sexuella felsteg då och då. Den perfekta människan finns inte, för hon har blivit en robot. Ideal är till för att dyrka och sträva efter, men inte uppnå. Det är mina tankar i ämnet. Och som en vän sa när vi åt pizza i går: Om alla var måttfulla skulle vi inte ha några nobelpristagare i medicin som ägnade varje vaken timme åt att forska. Vad är de annat än intellektuella bodybuilders? (Grekerna ogillade kroppsbyggare eftersom de inte var måttfulla.)
Boken innehåller också kapitel om förhållandet till kvinnan och pojken (eller gossen som han kallas i översättningen). Framförallt de sexuella relationerna med pojkar omgärdades av ett extensivt regelsystem. Förhållandena mellan män och pojkar var problematiska; samtidigt som mannen skulle ta den dominanta rollen såg man pojken som mänsklighetens krona som inte på något sätt fick skändas. Det säger sig självt att man inte visste riktigt hur man skulle få ihop den ekvationen på det rent praktiska planet. Ett sätt var att pojken alltid var tvungen att stå upp när han blev påsatt för att på så sätt behålla sin värdighet, liksom att samlaget var “intercrural”, dvs att mannen förde in sin penis mellan pojkens lår i stället för i hans stjärt. Men överlag nämner inte de klassiska texterna så mycket om de konkreta sexuella handlingarna. De benämns ofta bara med “det”, vilket säger en del om hur komplicerad frågan måste ha varit. Man förhåller sig också extremt nervöst kring frågan om pojkens njutning. Helst skulle han inte njuta, eftersom njutning ansågs vara en kvinnlig last; den fick folk att släppa på garden och det gjorde inte en man. Man får inte glömma att det främsta syftet med man-pojke-sexet var att uppfostra pojken till att bli en bra man. Han var som en skör vas som ska härdas, och det måste ske på rätt sätt.
Ett tema i de böcker jag läst på sistone är att de tydligt avfärdar myten att sexet mellan män och pojkar (i Antikens Grekland, i diverse stammar, osv) skulle ha något att göra med homosexualitet. I den mån man delar upp mänskligheten enligt en sexualitetsskala (vilket grekerna inte gjorde) var det heterosexuella män som hade sex med pojkar, och de hade det vid sidan av sexet med sina fruar. Bögar, dvs det vi i dag menar med bög, fanns även då, men de var lika bespottade i Antikens Grekland som i de flesta andra samhällen i historien. Detta är något som gayrörelsen borde bli medveten om, eftersom den traditionellt har vurmat för Antikens Grekland och framhållit det samhället som ett som var tolerant mot homosexualitet. Så var det inte. Att kalla sexet mellan man och pojke för homosexualitet är att använda våra nutida, protestantiskt kristna glasögon på fenomenet. Ungefär som om någon skulle kalla mig knivman för att jag skär upp brödet med en kniv. Man svarar att “jo, visst, rent tekniskt håller jag förvisso i en kniv, men …” Ja, ni fattar.
Slutligen sög jag i mig avsnittet om grekernas syn på sperma, hur den är “näringsprocessens bottensats (perittoma): slutprodukt, koncentrerad i helt små kvantiteter och lika ändamålsenlig som de tillväxtprinciper organismen drar ur födan” (s 120). Sperma är liv, och därför innebär det en smula död att lämna ifrån sig de värdefulla dropparna. Så förklaras den olust som kan komma direkt efter utlösningen och “den avsmak unga män känner för den första kvinna de råkar ha haft könsumgänge med” (s 121). På ett symboliskt plan är försakandet av sperma en påminnelse om att man lämnat ifrån sig något som det går att bygga en helt ny individ av. Man har alltså “lämnat över”, säkrat släktet (och arten), och blir därmed påmind om att man står ett steg närmare döden. Ja, sperma är liv och sperma är död.
När jag nu skriver denna sammanfattning inser jag att jag måste höja betyget från en fyra till en femma. Jag tog verkligen intryck av den här boken, och jag slukade den som en thriller.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731562
Ev fler recensioner på Knuff
Författare: Foucault Michel
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
