Haruki Murakami: Kafka på stranden
tisdag 2 mars 2010 | 1.53 | 2 kommentarer
Efter Nattfåk trodde jag att jag inte gillade romaner med övernaturliga inslag. Jag hade fel. Kafka på stranden fångade mig från första sidan och höll mig sedan i ett fast grepp under två dygn - mer än så behövdes inte trots 518 sidor med liten stil. Magiskt.
Det är en fantastisk historia som berättas, i ordets rätta bemärkelse. Det är flummigt så det förslår på sina ställen, och det blir hela tiden flummigare. Men det är bra! Några olika historier berättas parallellt och fogas samman genom tema och handling. Man förstår boken, men inte på ett medvetet plan, skulle jag nästan vilja säga. Och man blir lycklig av den.
Lägg till detta många visa dialoger, referenser till de viktigaste grekiska dramerna, utläggningar om Beethovens och Haydns skapande, heta sexscener kombinerade med ett övergripande Oidipus-tema, samt en rik symbolik och ett slags metaanvändande av metaforer - detta är min bok!
Har inte så mycket mer att säga än läs! Det här är både Stieg Larsson-tjocklek och Stieg Larsson-spänning - fast på ett väldigt twistat sätt.
Avslutningsvis konstaterar jag att jag först läste Kafka på stranden och sedan Kafka på stranden, även det på stranden, hihi!
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
ISBN: 9789172638495
Författare: Murakami Haruki
Yukio Mishima: Sjömannen som föll i onåd hos havet
måndag 11 januari 2010 | 13.59 | 1 kommentar
En underbar liten bok. Anspråket är fantastiskt, utförandet habilt. Eller rentav, som något förlag skrev, “stilistiskt fulländat”. Ja, just så är det. Som inledning till denna recension skulle jag vilja klippa in hela baksidestexten från den engelska utgåva som jag läste:
The Sailor Who Fell from Grace with the Sea tells of a band of savage thirteen-year-old boys who reject the adult world as illusory, hypocritical, and sentimental, and train themselves in a brutal callousness they call “objectivity”. When the mother of one of them begins an affair with a ship’s officer, he and his friends idealise the man at first; but it is not long before they conclude that he is in fact soft and romantic. They regard their disappointment in him as an act of betrayal on his part, and react violently.
Jag hade således väntat mig något mer extremt, men större delen av boken är en konventionellt och mycket vackert berättad kärlekshistoria mellan sjömannen Ryuji och pojken Noborus mamma Fusako. Det extrema smyger sig i stället på mellan raderna. Mer och mer så, och först när det logiska och oundvikliga slutet kommer inser man hur extrem hela boken är i sin lågmäldhet. Där växte den från en fyra till en femma för mig.
Att boken berörde mycket beror på att den handlar om en problematik som jag är väldigt fascinerad av: Förhållandet mellan ideal och verklighet. Idealet är vackert. Verkligheten är inte vacker. Den är rentav medioker till sitt själva väsen. Det krävs en viss mogenhet för att kunna se det mediokra som något positivt, och det är därför ingen slump att Mishima låter idealet försvaras av ett gäng trettonåringar.
Boken är för övrigt som roligast när de brådmogna pojkarna går loss i sitt hat mot världen. “Chefen” i gänget talar:
Fathers! Just think about it for a minute – they’re enough to make you puke. Fathers are evil itself, laden with everything ugly in Man.
Därefter följer en lång anklagelse mot fadern som idé.
Boken hade kunnat vara en rolig idé påkommen av vilken smart författare som helst som vet hur bra det kan bli när man drar koncepten till sin spets. Men Sjömannen som föll i onåd hos havet är på blodigt allvar, vilket “bevisas” av författarens eget liv och inte minst hans död. Yukio Mishima växte upp i en samuraifamilj där begrepp som ära och ideal var viktiga. När han var 45 år tog han sitt liv genom seppuku (rituellt självmord) efter ett försök till statskupp.
Originaltitel: 午後の曳航 (Gogo no Eikō), 1963
Översättning: John Nathan
ISBN: 9780099492696
Svensk utgåva:
Sjömannen som föll i onåd hos havet
Lind & Co, 2004
Översättning: Birgit Edlund, Mårten Edlund
ISBN: 9789189538276
Fler bloggar om ideal, fler recensioner.
Författare: Mishima Yukio
Doris Lessing: Rufus
torsdag 24 december 2009 | 1.05 | Inga kommentarer
En underbar liten historia om Rufus, en strykarkatt som plötsligt kommer in i författarens liv. Lessing skriver enormt gripande - man slukar denna föredömligt korta berättelse, utgiven i serien “entimmesboken”. Hennes analyser av katternas agerande är både insiktsfulla och övertygande.
Rufus är ett måste för dig som har eller haft katt, men bra läsning för alla. Jag läste delvis katternas konflikter och samspel som en parabel över mänskligheten.
Natur & Kultur
Översättning: Solveig Nellinge
ISBN: 9789127554528
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Lessing Doris
Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve
lördag 19 december 2009 | 1.05 | 1 kommentar
Det är få böcker som får mig att gråta, men Mannen som elsket Yngve tillhör den kategorin. Visst, Renberg skriver rätt redundant och det är mycket uppradande av popkulturella 90-talsreferenser som jag inte bryr mig så mycket om, även om jag ser att de är akkurata. Det tar alltså ett tag att komma in i boken, men när man väl är inne – man vill aldrig lämna Jarle och Yngve!
Jag läste denna bok på norska eftersom jag tycker att vi svenskar kan anstränga oss lite på den punkten. Mitt största problem var att jag genom hela boken trodde att dongeribukser betydde joggingbyxor. Att jag inte reagerade på att alla gick runt i joggingbyxor hela tiden säger kanske något om min uppfattning om norrmännens känsla för stil. Dongeribukser betyder jeans.
Mannen som elsket Yngve blev film 2008. Även filmen är riktigt bra.
Oktober förlag 2003.
Svensk utgåva på bl a Månpocket.
Översättning: Peter Törnqvist
ISBN: 9789170013164
Fler recensioner av svenska utgåvan på Knuff.
Författare: Renberg Tore
Michel Foucault: Sexualitetens historia 2: Njutningarnas bruk
tisdag 20 oktober 2009 | 12.51 | 2 kommentarer
Band två av Sexualitetens historia är mer historia än analys. Riktigt välskriven historia, om än lika redundant levererad som i första bandet Viljan att veta; det mesta upprepas ett otal gånger, men jag gillar det för det gör att man kan läsa snabbt och ändå få det viktiga inhamrat i hjärnbarken. Det är lite som att lyssna på en föreläsning.
Det handlar om antikens greker, närmare bestämt de som levde på 300-talet före vår tideräkning. Foucault visar pedagogiskt hur de förhöll sig till Njutningen. Han gör det genom tre stora avdelningar: Dietiken (om livsföringen i allmänhet, förhållandet till mat, sömn, sex osv), Ekonomiken (hur man hushåller med sig själv, typ) och Erotiken (pojken som föremål för njutning).
Syftet med denna historieskrivning är att härleda den kristna syn på njutning som präglar dagens samhälle. Kristendomens regelsystem delade upp njutningarna i goda och onda. Det fanns (finns) handlingar som var förbjudna och handlingar som var tillåtna – punkt. Grekerna hade inte denna syn på njutning. De såg njutningen som en i grunden god kraft, men som måste kontrolleras. Det resulterade i en moral – en “praxis” (techne) i stället för en lag – där i princip alla handlingar var tillåtna, så länge de utövades med måtta.
En stor del av boken (och grekernas samhällssystem) handlar just om denna måttlighet (sofrosyne). Den ska utövas på alla livets områden, och sex nämns bara i förbifarten som varken mer eller mindre viktigt än de andra. De samtalande i Platons Staten talar till exempel om vikten att behärska vinets, kärlekens och bordets nöjen (potoi, afrodisia, edodai) (s 48). I en annan text nämner Sokrates att … (s 52)
“hungern, törsten, kärleksbegäret (afrodision epithymia) och vakan är de enda orsakerna till det nöje man har av att äta, dricka, älska, vila och sova när man har väntat och uthärdat dessa behov, så att tillfredsställelsen av dem blir så angenäm som möjligt (hos eni hedista)”
Jag tilltalas av synsättet att sex inte ses som väsensskilt från andra njutningar. Det är så långt ifrån dagens synsätt i väst, där sex regleras av en strikt moral (delvis speglad i lagarna) medan till exempel ätande och sovande inte gör det.
Det är ett slags perfektion man eftersträvar genom denna måttfullhet. På samma sätt som Platon skissade den perfekta staten i Staten går sofrosyne ut på att leva det perfekta livet. Jag både tilltalas av det och är skeptisk. Tilltalas av uppenbara skäl: Harmonisk lycka är tilltalande. Det är skönt när magen, sömnen och sexlivet fungerar som de ska. Men skeptisk av litegrann samma skäl. För när alla människor lever i perfekt måttfullhet har vi slutat vara människor. Det är mänskligt att fela, mänskligt att äta sig däst och att göra sexuella felsteg då och då. Den perfekta människan finns inte, för hon har blivit en robot. Ideal är till för att dyrka och sträva efter, men inte uppnå. Det är mina tankar i ämnet. Och som en vän sa när vi åt pizza i går: Om alla var måttfulla skulle vi inte ha några nobelpristagare i medicin som ägnade varje vaken timme åt att forska. Vad är de annat än intellektuella bodybuilders? (Grekerna ogillade kroppsbyggare eftersom de inte var måttfulla.)
Boken innehåller också kapitel om förhållandet till kvinnan och pojken (eller gossen som han kallas i översättningen). Framförallt de sexuella relationerna med pojkar omgärdades av ett extensivt regelsystem. Förhållandena mellan män och pojkar var problematiska; samtidigt som mannen skulle ta den dominanta rollen såg man pojken som mänsklighetens krona som inte på något sätt fick skändas. Det säger sig självt att man inte visste riktigt hur man skulle få ihop den ekvationen på det rent praktiska planet. Ett sätt var att pojken alltid var tvungen att stå upp när han blev påsatt för att på så sätt behålla sin värdighet, liksom att samlaget var “intercrural”, dvs att mannen förde in sin penis mellan pojkens lår i stället för i hans stjärt. Men överlag nämner inte de klassiska texterna så mycket om de konkreta sexuella handlingarna. De benämns ofta bara med “det”, vilket säger en del om hur komplicerad frågan måste ha varit. Man förhåller sig också extremt nervöst kring frågan om pojkens njutning. Helst skulle han inte njuta, eftersom njutning ansågs vara en kvinnlig last; den fick folk att släppa på garden och det gjorde inte en man. Man får inte glömma att det främsta syftet med man-pojke-sexet var att uppfostra pojken till att bli en bra man. Han var som en skör vas som ska härdas, och det måste ske på rätt sätt.
Ett tema i de böcker jag läst på sistone är att de tydligt avfärdar myten att sexet mellan män och pojkar (i Antikens Grekland, i diverse stammar, osv) skulle ha något att göra med homosexualitet. I den mån man delar upp mänskligheten enligt en sexualitetsskala (vilket grekerna inte gjorde) var det heterosexuella män som hade sex med pojkar, och de hade det vid sidan av sexet med sina fruar. Bögar, dvs det vi i dag menar med bög, fanns även då, men de var lika bespottade i Antikens Grekland som i de flesta andra samhällen i historien. Detta är något som gayrörelsen borde bli medveten om, eftersom den traditionellt har vurmat för Antikens Grekland och framhållit det samhället som ett som var tolerant mot homosexualitet. Så var det inte. Att kalla sexet mellan man och pojke för homosexualitet är att använda våra nutida, protestantiskt kristna glasögon på fenomenet. Ungefär som om någon skulle kalla mig knivman för att jag skär upp brödet med en kniv. Man svarar att “jo, visst, rent tekniskt håller jag förvisso i en kniv, men …” Ja, ni fattar.
Slutligen sög jag i mig avsnittet om grekernas syn på sperma, hur den är “näringsprocessens bottensats (perittoma): slutprodukt, koncentrerad i helt små kvantiteter och lika ändamålsenlig som de tillväxtprinciper organismen drar ur födan” (s 120). Sperma är liv, och därför innebär det en smula död att lämna ifrån sig de värdefulla dropparna. Så förklaras den olust som kan komma direkt efter utlösningen och “den avsmak unga män känner för den första kvinna de råkar ha haft könsumgänge med” (s 121). På ett symboliskt plan är försakandet av sperma en påminnelse om att man lämnat ifrån sig något som det går att bygga en helt ny individ av. Man har alltså “lämnat över”, säkrat släktet (och arten), och blir därmed påmind om att man står ett steg närmare döden. Ja, sperma är liv och sperma är död.
När jag nu skriver denna sammanfattning inser jag att jag måste höja betyget från en fyra till en femma. Jag tog verkligen intryck av den här boken, och jag slukade den som en thriller.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731562
Ev fler recensioner på Knuff
Författare: Foucault Michel
Sándor Márai: Glöd
fredag 4 september 2009 | 11.51 | 2 kommentarer
Generalen och Konrád blev bästa vänner när de var 10 år. När de var 34 hände något, och Konrád försvann. 41 år och 43 dagar senare kommer han tillbaka. Det är nu år 1940 (dvs nutid, eftersom boken gavs ut 1942). Den här boken handlar om deras möte och om vad som egentligen hände 1899, när Konrád försvann. Eftersom det nästan bara är generalen som talar liknar boken i mångt och mycket en lång monolog, en 75-årig mans långsamma och detaljrika berättelse om gamla minnen. Och det är så bra!
Det som mest griper tag i mig är Konráds utanförskap. Det beskrivs på flera olika sätt; författaren använder symboler för att få oss att förstå. När det upprepas att Konrád, till skillnad från generalen, aldrig kommer att bli en riktig soldat tänker jag riktig man/människa. Att han i stället är besatt av musik ser jag som en symbol för att han har ett kvinnligt känsloliv. Och när han flyr till tropikerna ser jag det som en symbol för att sluta kämpa för att bli en riktig man/soldat och i stället odla sitt utanförskap. Konrád har gett upp i den här världen. Han flyr till träsken, faller nedåt … till en plats där han passar bättre; “Tropikerna är en sjukdom.” (s 61)
Jag ska ta bladet från munnen: Konrád är en homosexuell man som tagit sin tillflykt till gayghettot - det är min tolkning. Hans beskrivning av västerlänningarna som bor i tropikerna går nästan ordagrant att applicera på män som anammat en homosexuell identitet (s 62):
“(…) Det hjälper inte att de har prenumererat på europeiska tidskrifter, att de mitt ute bland träsken har läst om varenda idé som har skrivits ner och tänkts under de senaste åren eller århundradena. Det hjälper inte att de har bevarat det där egendomliga, ansträngt varsamma beteende som den vite mannen i tropikerna aktar lika noga på när han umgås med sina gelikar som som en alkoholist ger akt på sig själv i sällskapslivet: hans sätt är alltför stelt för att man inte ska märka lidelsen hos honom, han är fullständigt belevad, korrekt och väluppfostrad … men inuti finns något annat.”
“Det skulle ändå vara intressant att veta”, sa generalen och lyfte sitt vitvinsglas mot ljuset. “Berätta vad som finns inuti.”
Och när den andre teg:
“Jag föreställer mig att du kom hit i kväll för att berätta det.”
Åh, jag darrar av upphetsning när jag skriver ner det här stycket, för det är så välskrivet! Och precis så är hela boken: Tight bunden tematik där slutet på varje replik fångas upp av nästa, och en fantastisk känsla för suspense.
Men tillbaka till temat: Det handlar naturligtvis om den eviga kampen mellan natur och kultur, mellan det vilda och det civiliserade. Konrád är symbolen för det vilda - han är den som bryter med samhällets regler för hur en man ska vara. För mig ligger tolkningen att han är homosexuell nära till hands, men det är oviktigt. Man kan lika gärna kalla honom en konstnärssjäl, eller valfritt uttryck som ligger närmare läsaren. Generalen i sitt angrepp på Konrád när de var ute och jagade (s 90):
Du jagade, men bara som någon som finner sig i en social ritual. Du jagade med ett föraktfullt uttryck i ansiktet. Och du bar geväret nonchalant, som en spatserkäpp. Du visste ingenting om denna sällsamma passion, denna manslivets hemligaste passion, som bakom alla roller, kläder, all bildning döljer sig i varje mans kropp, lika djupt som den eviga elden i jordens innandöme. Denna passion är lusten att döda. Vi är människor, livets befallning är att döda. Så måste det vara … Man dödar för att försvara något, man dödar för att skaffa sig något, man dödar för att hämnas något. Ler du? … Ler du föraktfullt? Du var konstnär, hade dessa lågtstående, brutala instinkter förfinats i din själ?
Återigen måste jag sucka djupt och slita mig från tangentbordet för att inte citera resten av citatet. Jag älskar när författare ser det stora i det lilla och kan härleda varje liten obetydlig handling till en djup instinkt.
Det andra stora temat är vänskap, den form av djupa vänskap som bara kan existera mellan två män (s 102):
För mellan en kvinna och en man har allting sina villkor, som när man köpslår på marknaden. Men den djupare innebörden i en vänskap mellan män är just att den är osjälvisk, att vi varken kräver uppoffringar eller ömhet av den andre, att vi inte vill ha någonting, bara behålla det tysta samförståndet i ett förbund.
Överlag gör författaren stor skillnad på kvinnor och män och deras respektive roller. Jag tycker det är vackert. Bokens fabbaste mening i det här avseendet är denna:
Konrád var, som varje riktig man, allvarlig och tillbakadragen redan som tioåring.
Det finns en kvinna med i boken också, och en kärlekshistoria som fungerar som ramhandling och något att längta efter under all suspense, men för mig var det all klokhet som kom fram på vägen till upplösningen som var den stora behållningen med boken.
Lägg till detta ett språk som är lika ”ornamentalt” som Waughs i Brideshead Revisited:
Det var anblicken av pusztan som gjorde henne yr, anblicken av de öde vidderna, bedövade under tyngden av höstens svävande kvalmiga luft, där man redan hade skördat, där vagnen i timmar rullade fram på vägar som inte var vägar, där bara tranorna drog över himlen och där majsfälten låg lika skövlade längs vägen som efter ett krig, när det sargade landskapet dör allteftersom hären drar bort.
Här excelleras också i titlar och kläder från en annan tid; Gardesofficerer, kalfaktorer och en major domo passerar förbi i persongalleriet. Läkarna bär bonjour och generalen knyter sin pikékravatt. Inte minst är boken en bra beskrivning av det gamla Habsburgska riket:
Det var en stor familj detta, Wien, Riket, ungrarna, tyskarna, märerna, tjeckerna, serberna, kroaterna och italienarna, och i hemlighet kände alla i denna stora familj att mitt ibland dessa äventyrliga begär, böjelser och känslostormar var det bara kejsaren som kunde hålla ordning …
För att sammanfatta: Glöd är en vis bok. Jag har strukit under och antecknat i marginalen på nästan varje sida - det här är en bok att återkomma till. Jag avslutar med följande fantastiska citat. Återigen är det generalen som talar till Konrád (s 99):
Men i djupet av din själ fanns en krampaktig känsla - längtan efter att vara annorlunda än du var. Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än den man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen.
Författare: Márai Sándor
Witold Gombrowicz: Testamente
måndag 13 juli 2009 | 16.56 | 1 kommentar
För en månad sedan fick jag ett sms från J. Han skrev bland annat:
Ville mest säga att jag just avslutat en av mina största läsupplevelser. Om du inte gjort det än, läs Trans-Atlantyk. Witolds bästa!
Jag har inte läst Trans-Atlantyk än, men kommer skicka ett liknande sms till J om Testamente. Jag kan inte förstå att jag missat den här boken, men samtidigt hade den inte varit lämplig att läsa innan man läst Gombrowicz andra böcker. Testamente är nämligen att se som ett slags handledning till hans författarskap, i form av ett långt samtal mellan Gombrowicz och Dominique de Roux. Varje bok eller pjäs har ett eget kapitel. Vilken njutning att få ta del av författarens egna tankar kring i tur och ordning Yvonne, Ferdydurke, Vigseln, Dagboken, Förförelsen och Kosmos! (Jag har läst samtliga.) Även Trans-Atlantyk ingår i Testamente, men den har jag inte läst. (Jag inväntar Modernistas översättning.)
Med Testamente befäster Witold Gombrowicz sin ställning som min absoluta favoritförfattare. Han är så beyond insiktsfull att det känns helt naturligt att han aldrig blev en del av - utan snarare föraktad av - den karriäristiska kulturgräddan. Dessutom är han så vältalig som man bara kan vara när man tänkt riktigt mycket och blivit väldigt säker på sin sak. Det är ett geni som talar! Föreställ er nu, som jag gör, de två herrarna blossande på varsin pipa, behagligt tillbakalutade i två länsstolar i biblioteket (i den mån han hade något som kunde påminna om ett sådant) i villan i Vence. Och lyssna på orden från mästaren, som är så nära en självbiografi man kan komma (s 34):
När jag stod på tröskeln till trettioårsåldern hade jag inte ett enda normalt kärleksäventyr bakom mig. Av skäl som förblir okända för mig ville jag aldrig kärleken, jag hatade den till och med, min erotik var tragisk, fysisk och sökte alltid i blindo efter något värdefullt som jag visste bara fanns på livets lägsta avsatser; den erotiska driften drog mig aldrig annat än nedåt. Det högsta jag nådde upp till var en liten ytlig och roande kamratlig förbindelse, och det lägsta… Nej, låt oss hoppa över det lysande och heliga i detta elände.
Formen och Omogenheten är två teman i boken. Mest Formen tyvärr, som Gombrowicz är så förknippad med men som kan bli lite tjatigt att läsa om. Omogenheten däremot. Det ofullkomliga, det lägre - jag slickar i mig varenda ord (s 111):
Människan strävar efter två mål, hon slits mellan två poler… Ja, den vuxne är naturligtvis läraren, den unges mästare. Men går inte denne vuxne i det fördolda i en annan skola där den unge härskar över honom? Vore livets vildsinta dynamik, denna kompression, denna källa till hennes energi - vore den möjlig därförutan?
Det handlar mycket om politik också, och här är samtalen väldigt färgade av att de genomfördes 1967 och 1968. Men trots det gäller mycket även i dag, till exempel:
Vad marxismen beträffar kan jag inte se vad det är för nytta med att bruka våld på sig själv som de gör, dessa borgare av födsel och uppfostran som anstränger sig att identifiera sig med proletariatet genom att åberopa doktrinen. Det är bara luft!
Och lyx… Dessa ändlösa analyser, dessa ärkesubtila själstillstånd, dessa alltför dramatiska skrupler, detta sätt att vara hårklyvare - det luktar lyx; och lyx luktar inte friskt!
I dag är denna grupp vänsterborgare inte längre några att räkna med. De har ingen makt längre och sätter inte agendan på det sätt som de gjorde i slutet av 60-talet. Men citatet går att kopiera rakt av och applicera på en i dag relevantare grupp, en grupp som har makt i dag: Queermaffian. Alla dessa välmående genusvetare med bostadsrätt i Midsommarkransen som ska föra de transsexuellas kamp och bli kränkta å Gisbertas vägnar…
Allra bäst är det Gombrowicz säger om skönheten (s 114):
Somliga kommer att i min mytologi om den Unga Människan se ett bevis för mina homosexuella böjelser; det är möjligt. Men ett påpekande: är det säkert att den manligaste mannen är fullständigt okänslig inför skönheten hos en ung pojke? [...] Är det inte som om mannen, för evigt förförd av pojken och underkastad honom, försökte ta sin tillflykt till en kvinnas famn därför att kvinnan när allt kommer omkring representerar en tillåten pojke för honom? Det där var mycket överdrivet, och en liten del sanning.
Jag saknar ord. Men avslutar med ett citat från samma sida om ungdomen och vad jag brukar kalla stil:
Som jag nyss sade är ungdomen för mig underlägsen i allt utom i en enda sak: detta att den är ung, att den är ungdomen “i sig”. Då är det inte så förvånande att dess agerande som politiskt, socialt och ideologiskt program är av så dålig kvalitet. Men dessa myterier är snarast en blind frigörelse, utanför ideologin, ett slags explosion. Ja, detta är ungdomen. För att förstå min inställning måste man se det med konstnärens ögon och inte med moralistens. En pojke som kastar sten, det är bra, det chockerar inte på det konstnärliga planet. En pojke som håller tal och föresätter sig att förändra världen, nej, det är naivt och pretentiöst. Det är inte bra.
Nej. Det är inte bra.
Testamente är Gombrowicz Grande Finale - boken kom ut 1968, han dog 1969 - och precis som Dagboken ett destillat av författaren som jag kommer att ta fram och njuta av lite då och då under resten av mitt liv.
Anamma 1994
Översättning: Jan Stolpe och Kirsten Tullberg
ISBN 9789187894183
Författare: Gombrowicz Witold
Bernhard Schlink: Das Wochenende
torsdag 18 juni 2009 | 15.36 | 1 kommentar
Mästerligt! Jag tog med mig Das Wochenende till Sverige eftersom jag tyckte att den kunde passa som läsning under midsommarhelgen då vi är ett antal personer som kommer att träffas i ett hus på landet, precis som i Das Wochenende. Men jag har redan läst ut den!
Boken handlar om en fängslad raf-terrorist som efter 24 år blir benådad och släpps ur fängelset. Hans syster möter honom och kör honom till ett gammalt hus på den brandenburgska landsbygden, där hans gamla vänner väntar. Det som är tänkt att bli en bra start på den gamle terroristens nya liv utvecklar sig, naturligtvis, till ett antal dramer, inte minst i takt med att nya aktörer plötsligt kommer in på scenen.
Ja, det här känns mer som ett kammarspel än en roman, och jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se Das Wochenende som pjäs snart, förslagsvis på Deutsches Theater. Stämningen är så tät, karaktärerna så trovärdiga, konflikterna så djupa - det här var tre dagars ren njutning (till skillnad från de månader jag tillbringade med den första längre bok jag läste på tyska).
Till min eufori bidrar att detta är den första bok på tyska som jag läser av ren lust. Som sådan kommer jag alltid att minnas den, precis som jag alltid kommer att minnas Terry Brooks The Scions of Shannara som den första bok på engelska som jag slukade av egen vilja. Det var den boken som fick mig att läsa mer på engelska, och som sådan var den extremt viktig. Nu har Schlink på samma sätt öppnat dörrarna för mig till ännu ett språks samlade litteraturskatt.
Det var Schlink som skrev Högläsaren, boken som nyligen blev film. Även Högläsaren var mästerlig, jag slukade den (på svenska) för några år sedan.
Författare: Schlink Bernhard
Michał Witkowski: Lubiewo
fredag 7 november 2008 | 16.05 | 1 kommentar
De flesta av oss lägger band på oss. Vi håller oss till vår partner även när vi blir tända på någon annan, på samma sätt som vi inte äter en påse godis före maten trots att vi är sugna. Måttlighet kallas det visst. Man brukar hävda att människor med förmågan att motstå omedelbar tillfredsställelse är förutsättningen för civilisationen – utan dem skulle vi bara ligga och knulla dagarna i ända.
Med den bakgrunden skulle jag vilja hävda att de flesta bögar i dag, i likhet med de flesta straighta, är civiliserade.
Ett annat sätt att se på saken är att de är stympade. Och det är med det synsättet man ska läsa ”Lubiewo”. Då framstår de dekadenta fjollorna plötsligt inte som tragiska och självdestruktiva, utan som högst medvetna livsnjutare som vet att suga nektaren ur livet – så bokstavligt det bara går. De släpper på alla hämningar och drar efter bästa förmåga koncepten till sin spets.
Kort sagt: Witkowskis pissoarhoror har stil. Om något som kallas gaykultur ens ska existera i dag bör den skaffa sig lite mer av den varan.
Jag tycker att ”Lubiewo” påminner om Roberto Savianos ”Gomorra” i sättet den tillkommit på. I båda fallen har en ung man skrivit om en kultur han är både insatt och insyltad i. I båda fallen är det han berättar okänt för omvärlden och så spektakulärt att det får läsaren att dra efter andan. (Vem hade förresten lyft på ögonbrynen om ”Lubiewo” getts ut under titeln ”Gomorra”?) Båda böckerna är exempel på historier som krävde att få berättas och båda böckerna har därför blivit internationella succéer.
Som jag skrev i min recension av Savianos bok tycker jag att det är vackert när människor excellerar i den kultur de är medlemmar i, och på precis samma sätt känner jag när jag läser ”Lubiewo”. Det finns en skönhet i det tydligt utmejslade och kallt kompromisslösa.
Modernista. Översättning: Stefan Ingvarsson.
Författare: Witkowski Michał
Stieg Larsson: Millenniumtrilogin
torsdag 6 november 2008 | 21.54 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot tjocka böcker, och när jag nu slukat de över 700 pocketsidorna i Stieg Larssons ”Luftslottet som sprängdes” kan jag bara beteckna processen som magi. Jag har legat i timmar och bara läst, läst och läst. Och läsningen har varit förknippad med de mest intensiva lyckokänslor. Hur gör han?
Precis som Mankell är Stieg Larsson skicklig på att lägga ut ett virrvarr av trådar som han knyter ihop i slutet. Lägg på detta de starka teman av rättvisa, hämnd och upprättelse som genomsyrar böckerna, samt ett sympatiskt persongalleri, som visserligen gränsar till det överdrivet politiskt korrekta ibland. Dessutom gillar jag språket, som är just så torrt som det bör vara i den här typen av romaner.
Om handlingen behövs inte sägas något – läs på andra bloggar om du är intresserad.
Alla tre böckerna – ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” – får en femma i betyg. Jag tyckte dock att den första var något svagare, eftersom jag inte tänder på försvinnanden som skett 40 år tidigare och som ska utredas. Men trots detta tema var jag alltså fast efter ytterst få sidor.
Författare: Larsson Stieg
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
