Raymond Chandler: The Big Sleep
måndag 5 april 2010 | 10.49 | 3 kommentarer
Cigaretter. Whisky. Pistoler. Hattar. Kvinnor. Bilar. Det var här allt började, inser jag. Chandler är upphovsman till hela den noir-estetik som sedan 1930-talet kopierats av otaliga deckarförfattare och som i filmen Sin City dras till sin spets. Och som, bör väl påpekas, helt lyser med sin frånvaro hos Mari Jungstedts, Johan Theorins och de andra svenska deckarförfattarnas puttenuttiga småbarnsfamiljer, som snarare verkar ha hämtat inspirationen från den Sverigebild som presenteras i tyska tevefilmer (ja, jag har sett ett antal).
Däremot har Theorin med flera lånat ett klassiskt grepp från Chandler, det så kallade “något var fel”-greppet. Det går ut på att man låter huvudpersonen konstatera i början av kapitlet att det är något som inte stämmer. Därmed kan man tillåta sig långa beskrivningar utan att vara rädd för att tappa läsaren - eftersom denne vill veta vad som inte stämmer. Theorin använde greppet i Skumtimmen, som jag inte har till hands och därför inte kan citera ur. (Det är när Julia går upp på vinden i ett övergivet hus där det typ spökar.) Hos Chandler låter det så här i inledningen av kapitel 24:
The apartment house lobby was empty this time. No gunman waiting under the potted palm to give me orders. I took the automatic elevator up to my floor and walked along the hallway to the tune of a muted radio behind a door. I needed a drink and was in a hurry to get one. I didn’t switch the light on inside the door. I made straight for the kitchenette and brought up short in three or four feet. Something was wrong.
Enkelt och - numera - klassiskt. Lägg också märke till hur pepprad texten är av alla de där noir-markörerna som skulle komma att bli så populära - man vet liksom att lobbyn blänker av krom, att hissen är funktionalistiskt designad, att väggarna är av masonit och så vidare, för man har sett den här världen så många gånger på film. Det är nästan som att Chandler parodierar sig själv, så det är viktigt att komma ihåg att han var först.
Boken är maskulin. Männen är hårda. Kvinnorna är dekoration och farliga frestelser. Bögarna är bögar:
I still held his automatic more or less pointed at him, but he swung on me just the same. It caught me flush on the chin. I backstepped fast enough to keep from falling, but I took plenty of the punch. It was meant to be a hard one, but a pansy has no iron in his bones, whatever he looks like. (s 100)
Bäst är hur Chandler snidar sin huvudperson, privatdetektiven Philip Marlowe - han gör saker hela tiden, till synes ogenomtänkt, vilket får handlingen att snällt rulla upp sig framför honom. Jag gillar också det sätt på vilket Chandler använder sig av bipersoner. De flesta har till uppgift att presentera nya fakta, och man märker tydligt när ett sådant möte är slut. Det påminner lite om de figurer som kunde dyka upp i Nintendoklassikern Zelda och säga saker som: “Lämna lampan till druiden.” På samma tydliga sätt presenteras Marlowes uppdrag i bokens inledning.
Tja, en bra bok helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga än så.
ISBN: 9780394758282
Författare: Chandler Raymond
Arne Dahl: Efterskalv
torsdag 11 mars 2010 | 6.30 | Inga kommentarer
Det är bra! Så mycket mer har jag inte att säga om denna deckare. Jag läser så få böcker i den här genren och när det väl sker slukar jag dem ofta, denna på tre dagar trots att jag var sjuk och svag.
Det är svårt att inte jämföra med Stieg Larsson. Jag tänker främst på Stockholmsskildringen. (En rolig bonus för mig var att boken också utspelar sig i Berlin.) Men jag tänker också på hur rätt allt är. Alltid en kvinnlig chef och en homosexuell karaktär. Som dessutom alltid är den trevligaste och fläckfriaste av dem. Åh, Sverige på 00-talet - vad vackert det var i sin naiva politiska korrekthet.
Jag har läst en av Arne Dahls böcker förut, Misterioso, och precis som i den duggar ordvitsarna tätt. Stryk! tänker man, till exempel här (s 373 i pocketen):
En äldre man som Hultin visste var professor i matematik kom fram till honom och såg ut som en professor i matematik. Stegen var spänstiga som hos en man som hade kommit fram till en lösning på ett knivigt problem. Mannen – eller snarare hans team i kontorslandskapet – hade nämligen kommit fram till en lösning på ett knivigt problem.
Men man har överseende. För här är det inte språket eller stilen som står i fokus, utan spänningen.
395 sidor
Albert Bonniers Förlag, 2006
ISBN: 9789100104184
Fler bloggar om deckare.
Författare: Dahl Arne
Dorrit Fredriksson: Lennart dog ung
söndag 10 januari 2010 | 13.41 | 3 kommentarer
Ödet lade denna bok i min hand. Det är en mors berättelse om hur hennes son Lennart kämpade mot cancern under ett och ett halvt år, men till slut dog – bara 16 år gammal. Något svårare går inte att tänka sig. Min mamma hittade boken bland mina andra medhavda böcker under julhelgen och började läsa den, men hon var tvungen att sluta eftersom hon visste att hon inte skulle klara av att läsa ut den.
Lennarts föräldrar talade aldrig om för honom att han hade cancer. Detta var ett svårt beslut för modern att fatta, men de resonerade som så att det skulle vara för knäckande för pojken att veta hur sjuk han var, att prognosen hela tiden blev sämre och – vilket stod klart mot slutet – att han snart skulle dö. Man lider med Dorrit när hon 1) brottas med huruvida det var rätt att dölja sanningen för pojken och 2) tappert håller skenet uppe.
Min spontana tanke var att det hade varit bättre att låta Lennart veta, men under läsandet av boken ändrade jag mig. Dorrit gjorde rätt som gick emot sitt eget behov att få gråta ut och i stället satte pojken först.
Det verkar dessutom som att han någonstans visste allting ändå. De upprepade strålbehandlingarna och hans allt sämre hälsa talade sitt tydliga språk, och det fanns ingen anledning att sätta ord på detta.
Det genomgående temat i boken, och det som gjorde mig glad i all misär, är Lennarts livsglädje. Det är som att han försökte utnyttja sin sista tid till max. Han hade många nära vänner, han träffade en tjej, och han gjorde många semesterresor där han var lika aktiv som sina kamrater trots att han egentligen inte borde orka. Dorrit skriver:
Jag tror han trots sjukdomen upplevde den medvetet lyckligaste tiden i sitt liv. Han hade en till synes outtömlig kraftkälla att ösa ur.
Han spelade fotboll under heta dagar då många andra sökte sej i skuggan och flämtade.
Han var på Parkfest i Kungsparken två hela dagar med filt och matsäck med. Han kom hem brun och förälskad och glad.
Det finns bara ett ord för när en ung människa dör, och det är att det är fel.
Verbum 1973
ISBN: 9789152607244 (?)
Ev mer på Knuff (troligen inte).
Andra bloggar om cancer och sjukdom, liv och död. Och sorg.
Dorrit Fredriksson i P4 Lunchboxen.
Författare: Fredriksson Dorrit
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
torsdag 31 december 2009 | 13.54 | 3 kommentarer
Den här 600-sidiga tegelstenen har jag läst vid sidan om andra böcker under hela 2009 – i dag, på nyårsafton, avslutade jag den äntligen. Vad kan man säga annat än wow. Den bok som tog ett år för mig att läsa tog författaren 19 år att skriva. Och någonstans under mitt läsande, i juli 2009 – jag var väl någonstans i kejsardömet Kina eller möjligtvis i Florence under renässansen – dog han, 84 år gammal.
Det här blir ingen recension, men sammanfattningsvis kan man säga att Cromptons bok är en mer extensiv, detaljerad och akademisk historieskrivning än den i Robert Aldrich Gay – en världshistoria, som jag läste på svenska förra året. Cromptons bok är också mer sammanhållen, eftersom Aldrich är en antologi. Dessutom känns Homosexuality and Civilization som mer riktad till de homosexuella själva, medan Gay – en världshistoria är en mer lättläst coffeetablebok som är tillräckligt pedagogisk för att även okunniga heterosexuella ska förstå. Ironiskt nog gör det att det är den boken jag skulle rekommendera bögar att läsa för att få lite grepp om sin historia. Cromptons tegelsten måste tyvärr betraktas som överkurs för den som vill fördjupa sig.
Två slutsatser låter sig dras ur båda böckerna:
- Ingen religion har haft mer katastrofala konsekvenser för homosexuella (och andra grupper) än kristendomen.
- Det är knappast de homosexuellas historia som böckerna berättar, utan snarare “homosexets” – utfört mellan två män eller (oftare) en man och en pojke, som inte skulle betraktas som homosexuella med dagens definition av begreppet. De jämlika kärleksrelationer som vi i dag menar är homosexualitet, och som därför missvisande pryder båda böckernas omslag, upptar bara cirka 10, max 20 procent av den historia som berättas.
Det finns mycket mer att skriva om dessa böcker – framförallt Cromptons är fullklottrad i marginalerna på nästan varje sida – men jag sparar det till andra fora. Var sak på sin plats. På det hela taget två fantastiska böcker som gett mig viktiga insikter och fått mig att beställa massor av böcker, den senaste Ihara Saikakus The Great Mirror of Male Love från 1687. Vishet är en underbar känsla!
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
The Belknap Press of Harvard University Press, 2003
ISBN: 9780674022331
Robert Aldrich, red: Gay – en världshistoria
Originaltitel: Gay Life and Culture – a World History
Översättning: Emeli André
ISBN: 978-0789315113
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Aldrich Robert, Crompton Louis
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles
onsdag 23 december 2009 | 18.02 | Inga kommentarer
Abu Nuwas (Abu-Nuwas al-Hasan ben Hani al-Hakami) är förmodligen den störste arabiske poeten genom tiderna (eller persiske, men han skrev på arabiska). Han levde i Bagdad under Abbasidkalifatet på 700-talet, och blev legendarisk inte minst för att han förekommer som en karaktär i Tusen och en natt.
Abu Nuwas var den främste utövaren av ghazal, ett slags kärlekspoesi som kunde rikta sig mot kvinnor eller pojkar, som man liknade vid vackra gaseller. Det är ett antal sådana dikter som Jaafar Abu Tarab tolkat i den här tunna volymen, som också innehåller en intressant introduktion och noter med prosaöversättningar.
Översättaren gör liknelser mellan Abu Nuwas poesi och de kärleksdikter som förekommer i den grekiska antologin. Båda traditionerna hyllar vin, njutning och pojkar, men det verkar inte som att Abu Nuwas lånat från grekerna - de två traditionerna har uppstått oberoende av varandra, enligt författaren.
Han understryker också att Abu Nuwas skiljer sig från grekerna i ett viktigt hänseende: Sin förkärlek för det rent sexuella. Där grekerna (de som levde ca tusen år före Abu Nuwas) hyllade måttlighet och asketism är Abu Nuwas nästan provocerande direkt. Han skriver öppet om sex med pojkar, vilket var kontroversiellt då och varit det sedan dess. Många är de som försökt bortförklara Abu Nuwas dikter eller rentav försökt tillskriva hela hans författarskap en annan kultur, till exempel den persiska eftersom hans mor var persisk. Om detta skriver Joseph A Massad detaljerat i Desiring Arabs, som jag ännu inte förmått mig att recensera eftersom uppgiften känns så stor.
Ett exempel på Abu Nuwas diktning, slutet av Pagan Days:
The lad appeared, and twitched his ass,
His bedroom eyes already making a pass;
A high, slender waist; fine teeth in his mouth:
A true moon of glory shining rays from the South!We all went to him, each in his turn,
For he had a power to make us burn!
So we spent that night, in complete lechery
Ingloriously pulling the tails of debauchery!
Jag är ett stort fan av Abu Nuwas - det här är den andra volymen engelska översättningar jag läser av honom. Däremot är jag inte helt förtjust i alla översättarens tolkningar. Ofta tyckte jag att prosaöversättningarna var bättre - det blir lätt krystat eller bara fel när man absolut måste få dikterna att rimma på målspråket. Detta sänker betyget från 5 till 4.
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles. Homoerotic Songs of Old Baghdad.
Översättning/tolkning: Jaafar Abu Tarab
Henderson Associates/iUniverse 2005
ISBN: 9780595376919
Författare: Nuwas Abu, Tarab Jaafar Abu
Michel Foucault: Sexualitetens historia 3: Omsorgen om sig
onsdag 2 december 2009 | 16.42 | Inga kommentarer
Uppföljaren till band 2 – Njutningarnas bruk – upprepar mycket av det tema som genomsyrade tvåan, nämligen grekernas syn på njutning och måttlighet. I volym tre är dock fokus på äktenskapet och den ömsesidighet man och kvinna emellan som kom att prägla den grekisk-romerska världen under vår tideräknings första århundraden. Det var detta fokus på ömsesidig respekt, jämlikhet och äktenskapets enhet som gjorde att äktenskapet som institution växte sig starkare på bekostnad av gossekärleken.
Det är en bra men akademiskt extensiv genomgång – man förstår att allt måste vara med trots att poängen redan gått fram x antal gånger. Detta sagt är utvecklingen från gossekärlek (ett väl valt ord av översättarna, då det sticker mindre i ögonen än pojkkärlek eller pederasti) till “kvinnokärlek” spännande att läsa om. Ja, jag slukade faktiskt även detta band, delvis på grund av Foucaults både torra och pratiga språk, som klingar vackert även på svenska.
Jag hade väntat mig en tydligare koppling till kristendomen, hur den moralen såg ut och på vilket sätt den byggde vidare på grekernas moral. I stället upprepas nu slutsatsen från band 2: Den kristna moralen byggde inte vidare på grekernas, även om man försökt framställa det så genom historien, till exempel under renässansen. På ytan har de två moralerna flera liknande drag, men det är en tillfällighet och skillnaden är alltjämt denna: Där grekerna såg njutningen som en i grunden god kraft sätter kristendomen upp tydliga kategorier av gott och ont, rätt och fel. De sena grekiska filosofernas moral kunde förvisso vara hård, men den var grundad på måttlighet (sofrosyne) och föreskrev lika hård kontroll över mat och sömn som över sex.
Var detta tänkt att vara en trilogi, eller såg Michel Foucault framför sig en längre sexualitetens historia? Orkar inte kolla detta, men han dog ju i aids 1984, samma år som de två sista volymerna kom ut. Band ett från 1976 skiljer sig för övrigt mycket från de sista två banden. Det är i första bandet han redogör för hur homosexualiteten som begrepp uppfanns, och mitt intryck är att de flesta gaydebattörer bara läst första bandet. De borde läsa de andra två också.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731579
Ev fler recensioner på Knuff
Fler bloggar om Foucault, sexualitet och homosexualitet.
Författare: Foucault Michel
Radioteatern: Döden i Venedig
söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer
Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.
Och hur är då samtiden?
- Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
- Dessutom: Han är ju bara ett barn!
- Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
- Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
- Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
- Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.
Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.
Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas
Alan Downs: The Velvet Rage
måndag 21 september 2009 | 19.11 | 1 kommentar
Den här boken sorterar väl till genren hjälp till självhjälp, men jag läser den främst som en analys av puggliv. Äntligen får vi en förklaring till att alla bögar är så jävla uppfuckade! Nej, jag är inte ironisk. Jag menar varje ord. Alla människor har naturligtvis problem och issues, men precis som det finns en kvinnoproblematik och en straight man-problematik så finns det också en puggproblematik - bögars issues har en gemensam nämnare, och den stavas skam.
Det mesta med The Velvet Rage är så självklart att det är konstigt att ingen formulerat det lika bra tidigare. Jag själv inför mig själv till exempel. Nu staplas i stället aha-upplevelserna på varandra och i marginalen har jag skrivit alla mina bögvänners namn: Det är han som har en massa destruktivt sex, det är han som inrett ett perfekt hem och liv, det är han som gör karriär, och det är jag. Och så vidare. Allt för att kompensera för skammen vi drog på oss när vi upptäckte att vi var annorlunda. Det hela avslutas förstås pedagogiskt med hur man tar sig ur skamträsket.
Nuff said. Den här boken kommer jag att stoppa i handen på alla mina puggvänner.
Alan Downs, Ph.D: The Velvet Rage. Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man’s World.
Da Capo/Perseus Books 2005.
ISBN: 9780738210612
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Downs Alan
Daniel Kehlmann: Jag och Kaminski
torsdag 23 juli 2009 | 13.50 | 1 kommentar
Jag ville köpa den här boken när den släpptes enbart på grund av dess fantastiska omslag - Lotta Kühlhorn är ett geni! Men jag gjorde det inte eftersom jag tyckte att det var dumt och ytligt att köpa en bok bara på grund av omslaget. Men det är det ju inte! När jag nu äntligen läst boken (den stod i bokhyllan i den lägenhet där jag bor över sommaren) inser jag att boken verkligen var precis så spektakulär som omslaget lät påskina. Ja, Lotta Kühlhorn är ett geni.
Det jag gillade mest med Jag och Kaminski var de hårt utmejslade karaktärerna - framförallt huvudpersonen - och satiren på konstvärlden. Samtidigt är det en utvecklingsroman och när jag i morse läste ut den lämnades jag med en känsla av befrielse. Inte från boken utan från livet - allting kändes lite större än innan jag läste den här boken. Det är så en bra roman ska fungera. Dessutom är historien föredömligt koncentrerad, bara 190 sidor.
Varning för flärptexten dock. Det måste vara den sämsta jag någonsin läst - synopsis snarare än teaser eftersom en stor del av bokens ramhandling avslöjas.
Albert Bonniers Förlag, Panache, 2004
Originalets titel: Ich und Kaminski, 2003
Översättning: Marja Müllner
ISBN: 9789100103187
Författare: Kehlmann Daniel
Daryl Hine: Puerilities
lördag 27 juni 2009 | 15.49 | 1 kommentar
På kvällarna den här veckan har jag bekantat mig med Den grekiska antologin, närmare bestämt bok XII som sattes samman på 100-talet vår tideräkning av poeten Straton och nyligen utgivits av Princeton University i översättning/tolkning av Daryl Hine. Det handlar om skönhet, kärlek och sex, och objektet för allt detta var som bekant pojken:
Pale skins I like, but honey-coloured more,
And blond and brunette boys I both adore.
I never blackball brown eyes, but above
All, eyes of scintillating black I love.(Straton, V)
Så fortsätter det. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det är förvånansvärt explicit på sina ställen, och ofta är objektet för dikten en prostituerad pojke, som här:
You ask for five, I’ll give you ten, or twenty.
Is gold enough? For Danae it was plenty.(Straton, CCXXXIX)
Flera av poeterna skriver om slavar och förtryckare. Efter ett tag förstod jag att det är poeterna som menar sig vara slavar under pojkens skönhet. I alla fall tror jag det är så man ska tolka till exempel det här:
I thought I had escaped my worst oppressor,
Theodore, when I threw off your weight.
Aristocrates proved a worse successor,
And now my third slavemaster I await.(Dioscorides, CLXIX)
Det nästan mest genomgripande temat är annars hår, som i skägg och kroppsbehåring. Håret tillskrivs närmast mytologiska proportioner; det är en förbannelse som oundvikligen kommer att drabba alla pojkar och förstöra deras skönhet:
Your legs, Nicander, are becoming hairy;
Take care this doesn’t happen to your ass,
Or you will find your lovers getting very
Scarce. Irrevocably, your youth will pass.(Alcaeus, XXX)
På det hela taget är Puerilities en fantastisk inblick i en värld på många sätt väldigt annorlunda, på andra sätt väldigt lik vår. Jag fann många av dikterna väldigt vackra.
Daryl Hine (transl.): Puerilities – Erotic Epigrams of The Greek Anthology (Princeton Paperbacks 2001)
ISBN 0-691-08820-9
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
