Edmund White: City Boy
onsdag 10 mars 2010 | 12.42 | 1 kommentar
Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.
För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).
Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:
Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.
Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:
The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.
Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.
Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:
I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.
Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.
Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex - detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:
The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)
A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)
Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.
White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.
Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):
Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”
Nästa stycke börjar så här:
Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.
Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.
304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025
Författare: White Edmund
Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
söndag 28 februari 2010 | 0.05 | 1 kommentar
Kafkas “dagböcker” är en blandning av dagboksanteckningar, resedagbok och litterära utkast. Det här är första delen dagbok i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Och det är bitvis rätt trevlig läsning. Bäst är det när det är ren dagbok. Jag tycker man kommer Kafka in på livet bättre än genom breven. Men ändå: Det märks att han var medveten om att detta kanske skulle ges ut i framtiden.
Det är slående hur mycket tidsandan påminner om vår, trots att dessa anteckningar skrevs för nästan 100 år sedan. Förra sekelskiftet var ju Habsburgs storhetstid - det var då man byggde de monumentala stenhus som fortfarande är attraktivast att bo i. (Inte ens det man bygger i dag lyckas överträffa den tidens byggnader i en sådan kvalitetsaspekt som takhöjd.) Det var världsutställningar och de första tunnelbanorna byggdes. En enorm optimism verkar ha präglat livet i metropolerna, dessa de sista åren före världskrigen och depressionen. Det är kul att få rapporter från det, från golvet så att säga. Inte minst gillar jag när Kafka beskriver hur Paris metro fungerar, eller hur en hel gata engagerar sig när en privatbilist (ovanligt på den tiden) krockar med ett cykelbud. Det är förvånansvärt hur lika oss de ändå var på den tiden i vad de ägnade dagarna åt och vad de tänkte på. Precis som vi kände de sig moderna. Största skillnaden mellan nu och då, förutom den tekniska utvecklingen, är kanske att tjänstefolket försvunnit, samt synen på pojkar.
Något som slog mig var också hur “antisemitiskt” Kafka uttrycker sig. Nu var han ju själv jude, men det han skriver visar hur självklar frågan om olika raser var på den tiden. Kafka ger till exempel uttryck för den då rådande synen att judar blev sjuka oftare än andra människor. Han beskriver näsor och andra karaktäristika på ett sätt som skulle få en att rygga tillbaka om det skrevs av en ickejude. Det påminner nästan litegrann om dagens syn på homosexuella, där såväl homon som heteron skämtar friskt om fjollighet och annat som antyder att homosexuella är genuint annorlunda till sin själva konstitution - precis som man menade att judarna var på den tiden.
Kafka var 27-29 år när han skrev de här dagböckerna. Dvs 37-39 med dagens mått - som James Hawes påpekar i Excavating Kafka får man lägga på 10 år för att förstå hur en sekelskiftesmänniska tänkte. Man blev vuxen tidigare då; gifte sig, fick barn osv cirka 10 år tidigare än nu.
De litterära utkasten är inte mycket att hänga i julgranen, enligt mig. Värst är den reseroman han började skriva med Max Brod (som f ö framstår som en ordbajsare utan like - hela tiden nämns nya böcker och citeras högtravande kulturartiklar utan substans): Richard och Samuel. Intetsägande så det förslår, vilket kanske var anledningen till att de inte fortsatte på den. Endast som ett uttryck för deras vackra vänskap är den lite rörande.
Liksom de övriga banden i Bakhålls Kafkautgivning präglas detta av en så hög kvalitet rent pappersmässigt att det nästan känns som en helig handling att vända blad. Översättningen är utmärkt och översättarna guidar och förklarar i noter precis så detaljerat som vi Kafkafans vill ha det. Inte minst är det kul att ta del av de fejder som utspelat sig mellan olika uttolkare av Kafkas handstil.
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll, 2003
ISBN: 9789177422013
Författare: Kafka Franz
Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
lördag 27 februari 2010 | 11.05 | Inga kommentarer
Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder.
Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning - jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig omslagskappan (som avslöjar hela handlingen). “He is certainly a ‘dandy’, and a sexual aesthete as well.”
Ja, estet är han verkligen, och som sådan rätt bortglömd. Det här är ändå mannen som orsakade skandaler (med pojkar) som fick honom att fly Paris för det lugna livet på Capri där han byggde sig en villa, “dedicated to the youth of love”, som inskriptionen ovanför ingången löd. Där bodde han under många år tillsammans med sin “sekreterare”, gatpojken Nino. Sedan grundade han tidskriften Akademos:
The first number was published on January 15, 1909. A poetic “Inaugural” introduced it to “those whose enthusiasm comes from Athens”. Jacques only came from Capri, but that was much of a muchness since he wrote: “We come from a land which is clear, luminous and tranquil, and where we have heard the call of Beauty.” The word which he had assigned to himself as a rule of life was thus placed at the very opening of his review, with a capital B.
Romanen är lång och detaljerad. Efter detta inspirerande stycke om en tidskrift som hyllar skönheten följer långa beskrivningar av innehållet i första numret, som jag är tvungen att skumma för att orka med. Samma sak med alla de baroner, baronessor och ett tjog andra titlar som passerar revy - det är kunnigt och genomarbetat men ack så mäktigt.
Som så ofta med biografiska romaner som bara berättar om en persons liv helt kronologiskt blir det ganska långtråkigt emellanåt. I synnerhet som omslagsflärpen redan sammanfattat hela handlingen med skandalen, landsflykten och självmordet. En söt grej är att flärpen även nämner att Peyrefittes “studie i dekadens” är roande läsning - “without ever giving offence”. Ett viktigt klargörande 1961 antar jag, då översättningen gavs ut i England. Således får vi själva tänka ut vad som hände här, när Jacques och Nino återser varandra efter att Nino varit ute på en kryssning som han “flydde” till utan att säga hejdå till Jacques:
Mad with joy, Jacques rushed to meet him. They kissed; and side by side they wept for a long time. Then the same idea crossed both their minds: they stripped, and dived into the clear, blue water, to wash away both “defilement” and tears.
Många av Jacques likar passerar förbi. Esteternas estet Oscar Wilde gör ett kort gästspel - Jacques är bara 17 år när han ser honom och hans älskare bli nekade bord på en restaurang, och man förstår att detta gör starkt intryck på honom. En hel del “uranier” från Berlin förekommer i boken. Roligast av dem är nog baron Manteuffel, som specialiserat sig på studiet av manliga könsorgan, vars utseenden han menade var lika unika för oss människor som våra ansikten. Ett opublicerat manuskript lär ha funnits på Hirschfelds sexinstitut som förstördes av nazisterna på 1930-talet.
Det finns många beröringspunkter mellan denna roman och Michael Davidsons självbiografi, så till den grad att Davidson träffade några av dem som förekommer i romanen, till exempel författaren Norman Douglas. Davidson beskriver också Werners kropp som en “Gemito fisherboy”, och i romanen träffar Jacques denne bildhuggare. Kanske hade Davidson läst The Exile of Capri när han skrev sin självbiografi, som blev färdig året efter att Peyrefittes roman kommit ut på engelska.
På det hela taget en rätt långtråkig bok men viktig i vissa avseenden. Jacques d’Adelswärd-Fersen var en extraordinär person som jag inte ens hade hört talas om tidigare. Det är också detta som höjer betyget från 2 till 3 - boken har väckt nyfikenhet och inspirerat.
Originalets titel: L’Exile de Capri (1959)
Översättning från franska till engelska: Edward Hyams
Secker & Warburg, 1961
ISBN: 9780436369025
Författare: Peyrefitte Roger
Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
måndag 22 februari 2010 | 12.26 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.
Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.
Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 - snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.
Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:
This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.
Skrev han alltså 1962 - i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet - den som riktar sig mot tonårspojkar - gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.
Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:
These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.
När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:
And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ - he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth - whose blue blouse and red scarf he wore.
But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave - in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years - what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I - never he.
Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse - to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.
We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously - I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.
Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:
We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know - this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.
Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.
Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:
It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.
Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan - med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.
Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.
Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare - oftast Reuter eller The Observer - vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:
From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha - without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.
Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:
My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.
Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.
Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos - på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.
Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst - jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.
Författare: Davidson Michael
Daniel Kehlmann: Världens mått
lördag 6 februari 2010 | 13.11 | 1 kommentar
Världens mått följer två vetenskapsmäns uppväxt och liv i slutet av 1700-talet och fram till 1828, då de två berättelserna sammanfogas till en när de två männen till slut träffas. Det är Alexander von Humboldt (universitetsgrundaren Wilhelm von Humboldts yngre brorsa) och matematikern Carl Friedrich Gauss. Den förre är upptäcktsresande som aldrig kan resa långt nog i sin strävan att “mäta världen”. Den senare är matematiker som kanske gör en ännu större resa genom att låsa in sig och forska om magnetism.
Anslaget är fantastiskt. Storslaget och imponerande! Inte bara måste Kehlmann ha läst in sig ordentligt på sina båda huvudpersoner. Han har också full koll på världen kring sekelskiftet 1700-1800. Bara en sådan detalj som att fotografiet inte var uppfunnet (även om Daguerre, som också figurerar i boken, var på god väg), vilket gjorde att ingen visste hur den tidens kändisar (kungligheter, vetenskapsmän med mera) såg ut, vilket i sin tur gjorde det möjligt för bedragare att utge sig för att vara dem. En problematik som är så avlägsen att jag aldrig tänkt på den.
Enbart dessa ambitioner hade dock inte varit tillräckligt för mig - så intresserad av vetenskapshistoria är jag ärligt talat inte. Men Kehlmann är expert på att ge sina karaktärer liv. Han gör det genom att följa alla berättelsers grundregel att visa genom handling, inte ord. Som till exempel när Gauss under sin tid som lantmätare kommer sent till ett gods, där han ber att få övernatta:
Tjänaren sade att han inte trodde att det fanns plats i huset.
Gauss tog av sig sammetskappan, torkade svetten i pannan och fingrade på sin krage. Han kände sig genomsvettig och mådde inte bra. Han hade ont i magen. Han sade att det tydligen var fråga om ett missförstånd. Han kom ingalunda som supplikant. Han var chef för den statliga mätningskommissionen, och om han inte blev insläppt skulle han återkomma med eskort. Hade han gjort sig förstådd?
Tjänaren tog ett steg tillbaka.
Hade han gjort sig förstådd?
Ja, sade tjänaren.
Ja, herr professor!
Herr professor, upprepade tjänaren.
Och nu ville han tala med greven.
Tjänaren drog ihop ögonbrynen så kraftigt att hela pannan veckade sig. Han hade tydligen inte uttryckt sig tillräckligt klart. Nådig herrn hade redan dragit sig tillbaka. Han sov!
Bara ett ögonblick, sade Gauss.
Tjänaren skakade på huvudet.
Att någon sov var inte ödesbestämt, tillade Gauss. Den som sov kunde väckas. Ju längre man blev tvungen att stå här, desto senare skulle greven få återvända till sin bädd, och själv skulle han näppeligen bli på bättre humör. Han var dödstrött.
Med hes röst uppmanade tjänaren Gauss att följa honom.
Visst får man direkt en väldigt tydlig bild av professor Gauss? Citatet visar också på ett annorlunda sätt att skriva dialog - Kehlmann blandar direkt och indirekt anföring och använder varken citattecken eller talstreck. Det funkar väldigt bra.
Den som läst annat av Kehlmann märker också att karaktären Gauss är väldigt Kehlmannsk: Författaren drar alltid sina karaktärer till sin spets och gör dem larger than life, vilket är bra, ja förmodligen själva förutsättningen för att man ska gilla dem och därmed boken. Men den Kehlmannska karaktären har också ett problem, och det är att han alltid är likadan. Humboldt och Gauss är precis lika självupptagna och arroganta i sin stil, och de båda brås i sin tur på huvudpersonen i Jag och Kaminski (2003). Jag säger inte att det är dåligt, tvärtom kändes det som ett kärt återseende att återigen få träffa två smått galna Kehlmannkaraktärer. Men det kanske inte är så övertygande när man vet att alla personer blir så där efter att ha passerat Kehlmannfiltret. Obs, detta är ingen direkt invändning. Som sagt är det ju på grund av denna karaktärstyp som det är en njutning att läsa böckerna.
Humorn bidrar också till läsglädjen. Den finns där hela tiden, utan att förta det djup som huvudpersonerna brottas med från och till. Det krävs självförtroende för att våga blanda så friskt.
Det här låter ju som en ren hyllning, och faktum är att jag nästan alltid längtade tillbaka till boken. Men ju närmare slutet jag kom, desto mer tyckte jag att det inte fanns någon avgörande konflikt i boken som kunde öka spänningen. Det kändes mer och mer som att det bara var två linjära berättelser som berättades, och det var bara att de berättades så skickligt som gjorde att jag ville fortsätta läsa. I början frågade jag mig vad som skulle hända men mot slutet frågade jag mig aldrig hur det skulle gå.
Jag läste denna bok på en “negativ rekommendation”. En vän förklarade att han lagt den ifrån sig för att den var så långtråkig. Eftersom jag älskade Jag och Kaminski tänkte jag att jag trots allt kanske skulle gilla Världens mått. Vilket jag alltså gjorde, men jag tror att en delförklaring till det är att jag hela tiden var beredd på att den skulle vara det sömnpiller som min vän tyckte den var. Jag gick så att säga ut hårt och det måste man kanske göra med en bok som har ett sådant fantastiskt anspråk.
Betyget får bli 3 för att skilja den från Jag och Kaminski, som fick en fyra. Trean är dock stark - jag rekommenderar läsning! Plus för att målningen på det vackra omslaget faktiskt föreställer Humboldt och hans reskamrat Bonpland, eller skulle ha gjort det i alla fall om det inte vore för att de är bortretuscherade för formens skull.
Originaltitel: Die Vermessung der Welt (2005)
Översättning: Lars W Freij
Albert Bonniers Förlag 2007
ISBN: 9789100110734
Uppdatering: Har läst några andra bokbloggare om Världens mått nu:
- Boktoka är inte imponerad.
- Inte Anton Jansson på Dagens bok heller.
- Mårten på Pocketpocketpocket gillar men med invändningar.
- Johanna L på Bokhora avslutade i förtid (men exhoran Caroline älskade).
Författare: Kehlmann Daniel
Hans Olsson: Spelar roll
torsdag 21 januari 2010 | 14.23 | Inga kommentarer
En svensk komma ut-klassiker, som jag inte läst förrän nu. 15-årige Johan Alexander brottas med nya känslor som gör att han inte blir kär i Ann-Sofie och Maria utan i Thomas och Anders. Han hatar det, men utvecklas under romanens gång …
Jag tycker det är lite väl mycket funderingar hit och dit, boken hade kunnat vara kortare. Men man slukar ändå de sista två tredjedelarna, som är en enda lång suspense fram till det som man vill ska hända. Man känner verkligen med huvudpersonen efter ett tag och bryr sig om honom och hans öde – precis som man ska göra i en bra bok. Och Hans Olsson klipper på exakt rätt ställe.
Jag tyckte språket var dåligt i början, men efter ett tag lossnade det, eller om det var jag som vande mig. De formuleringar som jag irriterat mig på i början för att de inte var trovärdiga passade plötsligt i huvudpersonens mun.
Spelar roll är en klassisk komma ut-bok, och som sådan en spegling av vår tid, där homosexualitet är ett begrepp av väsentlig betydelse. Jag är kritisk till det synsättet, men det hör inte hit.
Jag har läst tre klassiker i den här traditionen nu:
- 1999 läste jag Inger Edelfeldt: Duktig pojke (1977) - betyg 4
- 2004 läste jag Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve (2003) - betyg 5
- 2010 läste jag Hans Olsson: Spelar roll (1993) - betyg 3
Nu får det räcka med komma ut-böcker för min del. De är trots allt alla skrivna enligt samma formula – man blir knappast överraskad. Däremot berörd, och jag skulle vilja påstå att den här typen av böcker ingår i något slags skolning.
En bok för alla
ISBN: 9789172214637
Ev fler recensioner på Knuff.
Författare: Olsson Hans
Katia Wagner: Alexandramannen
söndag 16 augusti 2009 | 16.49 | Inga kommentarer
Alexandramannen är en reportagebok om Atheer Al Suhairy och de sexbrott mot ett femtiotal unga tjejer som han dömdes för i april 2007. Han hade raggat upp tjejerna på nätet genom att kalla sig Alexandra och låtsas vara en framgångsrik modell och eskorttjej/lyxhora som letade nya tjejer som ville ha sex med “FK” - dvs Atheer - mot pengar. Tjejerna är i femtonårsåldern, ofta yngre än femton. Katia Wagner har träffat sex av dem, och sedan har hon träffat Atheer för att få hans version av historien. Resultatet är ett ovanligt välskrivet reportage, i bemärkelsen att journalisten faktiskt lyssnar på båda sidors berättelser. Och berättelserna är så halsbrytande att man inte kan sluta läsa.
Det är delvis riktigt obehagligt att läsa intervjuerna med tjejerna, som så uppenbart blivit övertalade att gå med på saker som de kanske egentligen inte hade någon lust till alls. Det är ingen tvekan om att flera av dem fått allvarliga men av händelserna: En kan till exempel inte ha sex om hon inte får ha en kudde över huvudet, som hon hade för att slippa se Atheer när han satte på henne. Jag känner ett starkt medlidande med tjejerna i boken.
Men sedan blir det mer komplicerat, för även om någon mår dåligt av en händelse är det inte säkert att den är ett brott. I flera av fallen är det svårt att säga exakt vad som hänt. Inget av fallen klassas heller som våldtäkt: Tjejerna hade träffat Atheer mer eller mindre frivilligt, en del av dem flera gånger dessutom.
I takt med att jag läser tjejernas berättelser framträder bilden av Atheer som en sjukt manipulerande typ. Även författaren nämner hur envetet tjatig han kunde vara under deras intervjuer (s 133):
Atheer Al Suhairys syfte med att ställa upp på intervjuerna är att visa att han är oskyldigt dömd. Han gör det med all sin kraft och ett intensivt och hetsigt ordflöde, som knappt går att hejda.
Det blir så småningom detta som får mig att förstå varför de många och så unga tjejerna inte har kunnat stå emot, utan gått med på att träffa honom och till slut också ha sex med honom mot betalning.
Man kan inte säga att Atheer lyckas i sitt syfte, även om man faktiskt börjar undra lite över den där Alexandra efter ett tag, när han så envetet hävdar att Alexandra existerar och att polisen och åklagaren undanhållit bevis som styrker detta. Men kanske är det också det som är en viktig pusselbit i att förstå det här fallet: När till och med jag börjar bli övertygad av Atheers retorik trots allt som talar emot honom, hur övertygad ska då inte en tonåring bli? En av tjejerna i boken säger sig rentav fortfarande tveka kring om Alexandra existerar eller inte.
Det som främst slår mig om Atheer är att han verkar väldigt omogen. Det är därför han bara träffar tonårstjejer i stället för kvinnor i hans egen ålder. Bara en såpass omogen man kan stå ut med att hänga på msn med en massa tonårstjejer dagarna i ända. Och plötsligt säger han det även själv (s 159):
Glöm inte, jag är en ung man. Jag har inte fått leva ut allting. Jag började se på porrbilder när jag kom till Sverige. Mina erfarenheter är motsvarande en pojke i Sverige som är tolv år.
Den där sista meningen är nyckeln till att förstå Atheer, enligt mig. Faktum är ju att hans beteende är ganska normalt för tonårskillar: De tjatar och tjatar och till slut har de kanske lite fumligt sex med en tjej, och tjejen kanske går med på lite mer än vad hon tänkt. Så har det fungerat i alla tider. Synen på sådana händelser har varierat: Var det våldtäkt, sexuellt utnyttjande eller inget av detta? Självklart spelar samhällets värderingar in här: Samma händelse kan få en tjej att känna sig våldtagen, medan en annan bara kan ha lite allmän bakisångest. Hade Atheer blivit dömd om han var en tonårspojke?
Mina tankar går också till patriarkala kulturer där kvinnan anses svag och måste skyddas. Först är det brödernas ansvar att se till att hon inte råkar illa ut, sedan hennes mans. I väst fördömer vi detta system som vi menar förbjuder kvinnan att ha en egen, fri sexualitet. Men under läsandet av tjejernas berättelser får jag intrycket av att vi i Sverige faktiskt har samma syn på (unga) kvinnor som i de länder vi fördömer, fast vi inte vill erkänna det. Mellan raderna läser jag att ja, hon var visserligen femton och ja, hon träffade visserligen Atheer flera gånger på eget initiativ, men nej, egentligen ville hon naturligtvis inte. För tjejer kan inte vilja. Inte sex och i synnerhet inte analsex. Den kraft med vilken tjejerna ska fås att förstå att de varit med om något hemskt, att de är offer, att de är kränkta, ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån det sätt på vilket omgivningen reagerar när en kvinna i de patriarkala kulturerna fått sin “heder” skändad. Kvinnan anses svag och helig även i Sverige.
Det är verkligen inte mitt syfte att raljera över tjejerna i boken - de flesta av dem är dessutom under femton och därmed är brottet solklart. Jag menar snarare att man på ett mer politiskt plan inte kan äta kakan och ha den kvar: Säger man att tjejer har en fri sexualitet och fördömer andra kulturers beskyddande attityd måste man också så att säga betala priset för denna åsikt och sluta “dalta” med tjejerna. Alternativt bli lite mindre fördömande mot de andra kulturerna och inse att där finns en “poäng”, om ni missförstår mig rätt. Det är trots allt ingen slump att detta fall handlar om femtio tonårstjejer och inte tonårskillar. Flera undersökningar i Sverige visar att tonårskillar säljer sex i större utsträckning än tonårstjejer. Men eftersom de inte får höra att de är offer så blir de heller inga offer. Återigen: Gränsen mellan våldtäkt, sexuellt utnyttjande och inget av detta är flytande, men en kille verkar ha lättare att skaka av sig en otrevlig händelse och gå vidare. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte; kanske borde pojkarna “inse” att de blivit utnyttjade och anmäla förövaren lika ofta som tjejerna gör det. Eller så är det tjejerna som borde bli mer som pojkarna för att slippa internera ett livslångt trauma. Eller så måste vi fundera på om tjejer och killar generellt sett är väldigt olika och utforma samhället efter det, men det är en obekväm åsikt som går stick i stäv med de jämställdhetssträvanden som bygger på att män och kvinnor är likadana, och därför kommer ingen att uttala en sådan möjlighet. Med resultat att fler unga människor mår dåligt.
Slutligen några ord om bokens formgivning: Jag gillar den inte. Jag förstår hur formgivaren tänkt: Varje kapitel inleds med en helt svart sida med negativtext. Även domarna i slutet av boken återges på helt svarta sidor. Ondska, ska man tänka. Eller i alla fall dödligt allvar. Jag tycker det är lite väl enkelt. Däremot funkar tjejig rosa som komplementfärg både grafiskt och symboliskt. Men den upp-och-ner-vända kvinnosymbolen, nja, lite väl enkel symbolik där. Och att en muspekare närmare sig den “fallande” kvinnosymbolen … Vad säger man. Jag hade kanske inte stört mig så mycket på det om det inte vore för att muspekaren är felvänd (eller är det ännu en kaka på den redan övermättade symbolkakan?) och att Alexandramannen är särskrivet, vilket får mig att tänka: “Alexandra. Mannen. Myten.” Vilket inte blir särskilt lustigt i sammanhanget.
ISBN 9789163318498
Alexandramannen på Knuff
Författare: Wagner Katia
Augustin Erba: Ensamhetens broar
tisdag 7 juli 2009 | 22.01 | 1 kommentar
Det börjar så skakigt att det nästan är sött. Åttonde meningen i boken lyder så här:
Jag stod i samma delikatessdisk som jag gjort sedan pappas kiosk gick i konkurs.
Det är inte vackert. Den otympliga stilen fortsätter på nästa sida:
Jag tog tre av de vita tabletterna trots det som stod skrivet om dos på förpackningen.
Tredje kapitlet inleds:
Min första dag som soldat hade jag och Fredrik gått genom grindarna till regementet där vi skulle tillbringa mer än ett år.
Det är möjligtvis inte ogrammatiskt, men inte heller vackert.
Att jag är elak nog att ta upp de här blemmorna beror på att jag faktiskt slutar lägga märke till dem efter några kapitel. Det kan bero på att historien griper tag, men det kan också bero på att språket faktiskt blir bättre. Varför är det då så styltigt i den så viktiga början? Om jag ska våga mig på en gissning så tror jag att början av boken är omskriven för många gånger. En redaktör har sagt: “Början vettu, det är det viktigaste i hela boken, den måste vi lägga kraft på.”
Och så blev det så krystat, inte bara språkligt. Följande mening (av mig kursiverad) tror jag att lades till efter samtal med redaktören:
Bussen på väg till regementet: till bristningsgränsen packad med unga män. Det stank av sura strumpor.
Jag hör redaktören: “Var är sinnesintrycken, dofterna? Läsaren måste kunna känna att han är där med dig på bussen!” Men varför skulle det lukta sura strumpor när de är på väg till regementet? Efter en vecka i fält skulle jag kunna föreställa mig att strumporna luktar surt, men nu?
Pillandet i inledningskapitlen har också orsakat ett pinsamt slarvfel:
Vi lät inte dödsfallet förändra oss. Därför fortsätter den inträffa gång på gång; i min egen själ och i världen utanför.
(I originalet stod troligtvis “döden” i stället för “dödsfallet”.)
Den språkliga cliffhangern “Det var då jag …” uppträder för första gången på sidan åtta (boken börjar på sidan sju), som avslutning på ett avsnitt i prologen:
Det var då jag slant med kniven.
Det är inte dåligt, inte alls. Men jävligt uttjatat och uttänkt – stod redaktören för den här formuleringen också? En klassiker i creative writing-sammanhang antar jag – känslig som jag är reagerade jag redan när Mark Haddon använde den i inledningen till The Curious … Nå, det funkar som sagt, för det är klart man vill veta vad som hände när han slant med kniven. Men redan på sidan 14 kommer nästa formulering av det här slaget, mitt i ett stycke den här gången:
Vi pratade inte; vi gick med klafsande steg genom blöt sand. Det var då jag snubblade.
Okej, ni fattar, jag gillar inte språket. Vad gillar jag då med Ensamhetens broar? Historien – att få veta hur den där “olyckan” som boken inleds med inträffade! Och lumpenskildringen. För det var exakt så det var och jag tror att alla som har gjort lumpen kommer att gilla Erbas bok. Jag gillade den (en aning motvilligt pga språket, men ändock). Och blev nästan lite förälskad i den person som författaren lyckats blåsa mest liv i: Samir.
Så om jag ska sammanfatta tycker jag att Erba har skrivit en bok för att han har en historia att berätta. Det är ett skäl som jag har respekt för. Sedan tycker jag att inramningen är lite patetisk: Det är väldigt fint att huvudpersonen mår dåligt under hela livet för att han begått ett moraliskt fel under lumpen – men det är inte särskilt övertygande.
Jag måste understryka att trots mina invändningar så slukade jag boken under två kvällar, vilket givetvis är ett ganska gott betyg. Betyget blir förresten en trea = bra.
Jag minns olyckan som Ensamhetens broar inleds med. Den inträffade när jag låg inne. Det var en ung kille som dog men Erba har gjort om honom till en gravid kvinna för större effekt. Inget fel med det, jag tror egentligen att det varken gör till eller från.
Albert Bonniers förlag 2009
ISBN 9789100116807
Författare: Erba Augustin
Matthias Frings: Der letzte Kommunist
fredag 29 maj 2009 | 1.33 | 2 kommentarer
Sjukt stolt! Jag måste bara inleda denna recension med att berätta att det är just vad jag är efter att ha läst min första tegelsten, 488 sidor tjock, på tyska. Tidigare har jag bara läst kortare novellromaner, som Der Tod i Venedig och Kleinstadtnovelle.
Men över till boken: Det är en biografi över Ronald M Schernikau (1960–1991), en tysk homosexuell författare som debuterade när han var 17 år och dog i aids när han var 31. Hans mamma tog honom till Västtyskland när han var sex år, och under hela sitt liv hyllade han Östtyskland. I september 1989, när muren just höll på att krackelera, gick äntligen hans dröm i uppfyllelse: Han blev östtysk medborgare och flyttade från Väst- till Östberlin.
Biografin är skriven som en roman; författaren återskapar situationer som Schernikau upplevde. Det funkar bra och är behagligt för läsningen. Jag misstänker att jag hade stört mig på detta formgrepp om jag läst på svenska, men på tyska är jag mindre kritisk och tar tacksamt emot allt som gör texten mer levande. Faktum är att boken ibland påminner om en chicklit till sin stil.
Förutom Schernikau får vi läsa mycket om hans mamma Ellen, som även hon älskade sitt DDR och bara ville tillbaka efter att hon flytt till väst. Anledningen till flytten var att hennes man, Ronalds pappa, hade flytt tidigare och ville att de skulle komma efter. Men när de äntligen lyckats göra det visade det sig att de inte var välkomna längre; han hade en ny fru sedan länge. Ellen har alltså givit upp vänner, ett bra jobb som sjuksköterska, ett bra liv helt enkelt, för – ingenting. Inte konstigt att hon blev besatt av sitt DDR, och att hennes ende son också blev det.
Boken handlar också mycket om författaren själv, som var en nära vän till Ronald. Jag gillar skildringarna av gayscenen på 80-talet, Kreuzberg på 80-talet, och inte minst aids på 80-talet, som är det som till slut ger boken lite spänning, om uttrycket tillåts. Kapitel 66 (s 380) börjar så här:
Philipp war der erste, der starb.
Han blev 24 år. Sedan blev det begravningar en gång i veckan för författaren, som förlorade halva sin bekantskapskrets. Jag ser det förresten inte som någon slump att författaren lever i dag medan Ronald inte gör det; det var de roligaste bögarna, i bemärkelsen de sexuellt utlevande, de som visste hur man njöt av livet genom att bli knullad, som försvann under aidsåren. Medelmåttorna som levde i tvåsamhet eller inte hade lika stor aptit på livet (sexlust alltså) blev kvar. Och när jag läser kapitlen om författaren skakar jag ibland på huvudet åt hur pk-tråkig han verkar vara. Det är inte utan att jag känner lite avundsjuka inför den harmoni som inte minst fått honom att gå i land med den här fantastiska biografin.
Men åter till Schernikau. Redan innan jag läste boken gjorde jag en analys av honom som jag inte hittar i boken, mer än som något slags åthutning åt de tidningar som var inne och nosade på temat. Det är när tidningarna skriver om Schernikau när han utvandrar till DDR i september 1989 (s 410):
Die Artikeln ähneln sich, mal mehr, mal weniger wird er als Naivling oder Exzentriker abgetan. Als Erklärungsmuster reicht das angenommene Außenseitertum – “Homosexueller und Kommunist” –, bei diesen beiden Handicaps muss man ja matschig in der Birne werden. Nicht Schernikau interessiert, nicht seine Beweggründe und erst recht nicht seine Politik.
Här hånar biografen dem som ser andra anledningar till Schernikaus flytt än politiska. Men är det inte en biografs uppgift att gå bortom de anledningar som hans objekt angav, till och med inför sig själv? Det är vad jag ska försöka göra nu. För Schernikaus politiska övertygelse är helt enkelt inte övertygande. Den är del av hans identitet. En accessoar som han slänger sig med lika självklart som han slänger sitt långa hår över axeln. Och här kommer homosexualiteten in i bilden. För mig är mönstret tydligt: Det finns så många bögar som blir besatta av det ena eller andra landet. Ofta litet och obskyrt. Alla runt omkring honom frågar: Varför just det där lilla landet? Varför det språket? Vad ska du ha för nytta av det? Det finns inga svar – inte ens bögen själv vet varför. Min psykologiska tolkning är att det är ett sätt att manifestera sin identitet och visa att man är annorlunda. Jag tror att detta spelade in i Schernikaus besatthet av Östtyskland och kommunism, även om besvikelsen när han och mamman kom till väst när han var sex år var det som angav riktningen.
Det är först mot slutet av boken som jag verkligen blir berörd av Schernikaus liv, men då blir jag det desto mer. Han ville bli begravd på den kyrkogård där Brecht ligger. Det gick inte. Men var blev han begravd? Det är dags att lägga en till ros på en grav (den första var på Gombrowicz i Vence), för Schernikau ingår numera i min egen lilla pantheon av bortgångna förebilder, tvillingsjälar och andra döda som jag känner något slags gemenskap med.
Och just ja, när ni nu ser omslaget på boken så ser ni också att det inte är jag utan Ronald som figurerar i denna bloggs sidhuvud och i min gravatar. Varför? Jo, redan när jag hörde talas om boken första gången kände jag en märklig gemenskap med honom. Jag tog med ett gäng vänner på bokpremiären, då författaren och två skådespelare läste ur boken. Sedan kom mamman upp på scenen och blev intervjuad. Efteråt gick jag ut i foajén och såg att det gick att köpa boken. Den var tjock … men jag slog till. På väg in i salongen igen för att få den signerad blev jag stoppad av en äldre kvinna som grep tag i min arm. Det var inte mamman, men hon var i samma ålder. “Wenn es spielen, dann spielen Sie ihn!” sa hon. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag anade. ”Förlåt?” sa jag, men kvinnan bara viftade bort det och fortsatte gå. Men jag måste få veta vad hon sa! Jag frågade henne igen vad hon hade sagt: “Jo jag sa att om det blir en film så ska ni spela Ronald.” Åh vad smickrande! Men vem var hon då? Bara en gammal tant i publiken vilken som helst? Jag vet att jag kan ha en viss svärmorsdrömseffekt på vissa gamla tanter. Jag frågade vem hon var och hon svarade: “Jag tog hand om Ronald under åtta år, från det att han var 12 tills han blev 20. Jag var som en mamma för honom. I boken är jag ‘Sabine i labbet’. Jag har iakttagit er under hela kvällen, och om det blir en film så ska ni spela honom, så är det bara.”
Ja, vad säger man? Det var en magisk kväll.
Aufbau-Verlag 2009
ISBN 9783351026691
Författare: Frings Matthias, Schernikau Ronald M
Mari Jungstedt: I denna ljuva sommartid
söndag 3 maj 2009 | 14.07 | 2 kommentarer
En lättläst deckare, den första jag läser av Mari Jungstedt. Själva mordhistorien griper aldrig tag, tycker jag, och jag längtade inte tillbaka till boken de gånger jag lade den ifrån mig. Trots det var den lättslukad och inte alls dålig.
Jag har väntat med att läsa den här boken på grund av dess titel. Det är något speciellt med skolavslutningsstämning, och den lämpar sig inte att njuta av mitt i vintern eller – ännu värre – under hösten. Det är just nu, när syrenerna just håller på att slå ut, som en sådan här bok ska läsas.
Jag förstår hur författaren tänkt med titeln. En så oskyldig sång, som plötsligt klingar av och förvrids när den kontrasteras mot de grymma händelserna som utspelar sig i boken. Nja, så bra tycker jag inte det fungerar, men spela roll, det är en snabbläst dussindeckare och de ska heta nåt sånt här.
Jag måste dock fråga mig vad syftet med att läsa sådana här böcker är, för mig personligen alltså. Jag har alltid sett det som att det är ”nyttigare” att läsa en bok än att se en teveserie, men att klämma den här boken skulle jag närmast vilja jämföra med att slötitta på några avsnitt av ”24” eller någon annan favoritteveserie. Detta är alltså inte kritik – boken fyller sitt syfte som sådant tidsfördriv, och jag älskar för övrigt ”24”.
Författare: Jungstedt Mari
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
