Johan Theorin: Nattfåk
söndag 21 februari 2010 | 12.02 | 3 kommentarer
Det största problemet med Nattfåk är att det inte finns någon story. Jag vill minnas att det i Theorins debutroman Skumtimmen (tydligen inte recenserad här, men den var bra, jag gav den en fyra) fanns något slags ouppklarad mordhistoria, ett mysterium som väntade på att lösas och som fick mig att fortsätta läsa. Något liknande hittar jag inte i Nattfåk. I stället finns där diverse övernaturliga inslag som varken är övertygande eller skrämmande.
Bidragande till mitt ointresse under första halvan av boken är den outhärdligt söta familj det handlar om: Pappa Joakim, mamma Katrina, och så lilla Livia och Gabriel. De har just sålt sin villa i Bromma och flyttat till en förfallen gård på Öland, Åludden, som de ska rusta upp. Jag tror att följande mening sammanfattar allt jag har emot denna familj:
När barnen somnat hade de gått igenom de södra rummen på nedervåningen och funderat över hur deras olika personligheter bäst skulle komma fram i färgvalen.
Jag skrev ett stort “SPY” i kanten och funderade på om inte Johan Theorin är den socialt accepterade varianten av Camilla Läckberg; båda skriver om småbarnsföräldrar för småbarnsföräldrar. I alla fall antar jag att det bara är sådana som kan uppskatta allt detta daltande med barnen som vi plågas med under de första kapitlen. Det är överlag väldigt långtråkigt i början. Långa transportsträckor som är helt onödiga. Mycket fluff, inget flyt. Och hela tiden verkar författaren göra allt för att jag ska ogilla hans protagonist. Ett exempel när Joakim är ute och kör bil:
I en korsning stod han inklämd mellan en buss och en sopbil och såg en kvinna knuffa en barnvagn över gatan. Barnet i vagnen frågade något, men mamman stirrade bara rakt fram med sur blick.
Jag ogillar honom för att han är så präktigt god när han lägger märke till den vardagstristess som genomsyrar samhället, eller vad de där orden nu ska få oss att tänka. Joakim är god, och inget kunde vara tråkigare. Jag antar att han är god för att han är den av karaktärerna som författaren tänker på som sig själv, så som brukar vara fallet när de heter något liknande. Joakim Westin/Johan Theorin är dessutom duktigt könsrollsmedveten och låter Livia sparka boll med en killkompis:
Sedan vände hon snabbt runt och fångade in bollen med fötterna i ett hörn av rummet och sparkade tillbaka den med ett hårt skott.
Snälla, bespara mig dessa söta detaljer. Det jag hatar är alltså den borgerliga familjeidyllen, den är som den pastisch på lyckad svensk medelklass som brukar förekomma i tyska tevefilmer som skildrar livet i ett icke namngivet nordligt paradis. Nå, det visar sig att allt inte är så perfekt med familjen Westin. Faktum är att den är mer komplicerad än de flesta, men det första intrycket som hamrats in under första halvan av boken sitter djupt.
Det finns karaktärer jag gillar också. Katrinas mamma Mirja t ex, en alkoholiserad konstnär vars värme och goda intentioner man verkligen känner - that’s my man! Och så Gerlof förstås. Han är med väldigt lite i den här romanen, men är lyhört skildrad. Det här är Theorin när han är som bäst - synd att den gamle mannen inte fick vara med mer.
Den känsla som Theorin besitter när han skildrar Mirja och Gerlof saknas helt i kapitlen om några småskurkar som gör inbrott i sommarstugor, liksom i några korta comic relief-passager med tanter som pratar med varandra på ett ålderdomshem. Här ska man skratta igenkännande åt den kärleksfullt karikatyriserande skildringen av ett par pensionärer antar jag, men jag säger: Stryk!
Det övernaturliga kommer in lite här och var. Minst trovärdigt är det att småskurkarna leker anden i glaset och låter Aleister Crowley bestämma var de ska göra inbrott. Men det är inte särskilt mycket mer trovärdigt, och inte mer skrämmande, på andra ställen. Mest är det Joakim som får höra diverse röster från döda människor. Han går upp i det så till den grad att han helt försummar sina barn - medan de sover smyger han ut i en lada för nattliga seanser med de döda. Det händer inte bara en gång. Ibland stannar han inne och smyger in till sin dotter på natten för att utnyttja henne som medium när hon pratar i sömnen. Ge dig, Joakim! Jag tycker inte att det är något fel i sig på en huvudperson som tror på spöken, men jag tycker inte att författaren gör det trovärdigt att Joakim verkligen gör det. Han framstår bara som en vilsen toffel, och det enda som gör att jag kan känna sympati för honom är att han utsätts för diverse obehagligheter.
Ingen story som sagt. Ändå börjar man vända blad snabbare under andra halvan av boken. Han får till det ibland, Theorin, med oväntade kapitelslut (cliffhangers är att ta i). Och upplösningar är han uppenbarligen bra på. Det är snyggt, smart och rafflande - men det räcker inte.
Författare: Theorin Johan
William Shakespeare: As You Like It
lördag 9 januari 2010 | 23.04 | Inga kommentarer
Jag blev inte överdrivet betagen av den första Shakespearepjäs jag läser i original. Det kanske beror på språket, som är gammaldags och ibland lite svårt att förstå. Som till exempel här:
I prithee, who doth he trot withal?
Dvs: I pray you, who does he trot with?
Jag var inte särskilt imponerad av handlingen. Utan att orka göra någon research (kravet att googla varenda liten grej förtar faktiskt glädjen med spontana bloggposter) tolkar jag titeln As You Like It som att Shakespeare gav järnet för att ge publiken vad den ville ha. Resultatet är ett ytligt hopkok av hjärta och smärta, inte helt olikt ett avsnitt av Desperate Housewives. Större växlar än så behöver man väl inte dra på denna pjäs.
Shakespeare lär ju ha varit en stor humorist, och här och var log jag lite:
ROSALIND O my dear Orlando, how it grieves me to see thee wear thy heart in a scarf.
ORLANDO It is my arm.
Ev återkommer jag när jag läst vad Crompton och Paglia skrivit om pjäsen, jag minns att båda hade långa avsnitt om den i sina respektive böcker.
Författare: Shakespeare William
Stephan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil
måndag 28 december 2009 | 15.29 | Inga kommentarer
Undertitel: Ett reportage om manlighet. Låt oss börja med kärnan i den här boken, författarens slutsats så som den uttrycks i bokens slut:
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom.
Om en enskild person lidit av de tankar den är konstruerad av – att ständigt bevisa sin styrka, aldrig bli nöjd, trycka ner sina känslor och projicera alla sina mardrömmar på det andra könet – hade han blivit inspärrad. Nu utgör de tankarna ett ideal för halva världens befolkning.
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.
Den förstör livet för samtliga sina deltagare.
Att frasen att manligheten är “en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom” upprepas kan jag inte tolka på annat sätt än att författaren vill understryka att den är viktig. Den kan nog ses som en sammanfattning av reportaget, där författaren dyker ner i de senaste årens litteratur om manlighet – allt från Susan Faludis Ställd till Mankells Wallanderdeckare och Katarina Wennstams böcker om våldtäktsmän – och dessutom gör ett par fältstudier för att ringa in manligheten.
Just inringandet av manligheten är bra, men jag önskar att författaren varit tydlig med sin slutsats, så som den formuleras ovan, redan från början. Nu ligger den i stället och trycker mellan raderna mest hela tiden, och det stör faktiskt den beskrivning av manlighet som borde vara fri från pekpinnar och förutsatta upprörda suckar och huvudskakningar.
Att det stör mig beror naturligtvis på att jag inte håller med författaren. Beskrivningen av manlighet är som sagt bra, men den förstörs enligt mig av bristande analys. Jag tycker den är för enkel. Följande stycke, ur det sista kapitlet med slutsatsen, kan jag inte tolka som annat än att världsfred hägrar om vi bara lyckas tweaka manligheten:
Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser.
Värre ändå förresten.
Nazismen har förintelsen och andra världskriget på sitt samvete. Den dominerande manligheten har haft ett finger, nej, två hela händer, med i varje vansinnesdåd från våldtäkter till terrorbomber till folkmord. Den dominerande manligheten är en våldsam ideologi som utgör huvudingrediensen i alla andra våldsideologier och är även förklaringen till varför ideologier, som i grunden motsätter sig våld så lätt spårar ur. Nazismens grymheter, kommunismens grymheter, kapitalismens grymheter, religionens grymheter är alla den dominerande manlighetens grymheter.
Valerie Solanas, eat your heart out, säger jag bara. Missförstå mig rätt: Jag håller med författaren om att utan män/dominerande manlighet, ingen förintelse. Men jag skulle vilja lägga till: Utan män/dominerande manlighet, inga städer/broar/skyskrapor. Eller som författaren uttrycker det: “På samma sätt som alla män ses som potentiella genier, ses de som potentiella dårar.” Just det: Manlighetens båda extremer – den goda och den onda – är två sidor av samma mynt, och att inte vilja se det, eller ta in innebörden av det, tycker jag är naivt.
Författaren blundar också för den glädje med vilken både kvinnor och män anammar och odlar sina respektive könsroller. Nja, han blundar kanske inte för den, men han respekterar den inte, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att inte ens de själva gör det. De människor som trivs med könsrollerna har lärt sig att skämmas över det:
“Jaja”, säger Agneta. “Jag är ju medveten om allt, men ändå längst inne i mig, som kvinna vill man ju ha en man som är praktisk, som kan fixa när nåt är sönder, göra upp eld. Det är väl reptilhjärnan.”
“Han måste ju kunna bära tunga grejer”, säger en yngre kvinna bredvid henne och skrattar.
Det är dagispersonalen som säger detta. Efter ett tag kommer de igång ordentligt. Författaren ger dem en myndig uppläxning i skrift efter deras citat (min kursivering men inte mina korrfel – boken är dåligt korrläst):
“Det är rakare med killar liksom. Tjejer ältar mer. Så här är det ju, säger hon och ritar ett rakt streck på tidningen framför sig. Killar tänker rakt efter en linje. Tjejer har mer olika grenar som går åt alla håll.”
Jag säger inget men tänker för mig själv att av alla biologistiska myter om kvinnor och män tycks det där vara en av de mest seglivade. Jag vet inte hur många gånger jag fått skillnaden mellan mäns och kvinnors kommunikation förklarad för mig på exakt det sättet.
Baaaad girl!!! Så får man inte säga! Men att ändå folk insisterar på att förklara mäns och kvinnors roller på det sättet måste bero på något, och att som författare till ett sådant här reportage inte vara nyfiken på vad är tjänstefel. Mer än så: Det är att inte visa respekt för en stor del av människorna.
Så ser jag på saken – numera. Det fanns en tid då jag började koka av John Gray – mannen bakom Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Sedan var jag tvungen att inse hur fästa 99 procent av mänskligheten är vid sina älskade könsroller. Denna besatthet att definiera sig som något, och definiera sig mot något annat, verkar djupt mänsklig. Den genomsyrar allt, och ironiskt nog även de delar av Mendel-Enks reportage som är tänkta att vara exempel på motsatsen. De exempel som föreläsaren Ingemar Gens drar skulle lika gärna kunna vara stå upp-skämt på temat “vi killar, ni tjejer” (återigen inte mina korrfel):
Ingemar Gens drar en anekdot om hur det går till när han och familjen – fru, en tonårsdotter, en tonårsson – åker bil och det kommer en låt på radion som sonen gillar.
“Vad säger min son då”, frågar han publiken.
“Höj”, svarar en av killarna i kockmössa.
“Exakt”, varför säger han inte ’skruva upp’?
Jag börjar fundera, men kommer inte så långt innan någon av killarna knäckt det också.
“För många ord.”
“Just det”, säger Ingemar Gens. “Det är alldeles för många ord. Till småpojkar pratar man i kommandon. Och de kan själva inte prata på något annat sätt. De ger order.”
Vi killar! Ni tjejer! Hihi. Nej men allvarligt talat: Det här är hyckleri. Här sitter ett gäng män och som ska bli goda män och ta itu med sin manlighet med hjälp av en “könsrollskonsult” som “har raka Levis jeans och old school Nike dojor på sig” (inte mina särskrivningar). Men i hemlighet njuter de av igenkänningshumorn i exemplet, som ju faktiskt lika gärna hade kunnat inleda ett Seinfeldavsnitt. De njuter och de skäms. De njuter och förstår inte varför. Återigen: Författaren borde ta reda på varför. Den manlighet han beskriver finns där för att vi alla – alla! – är så fästa vid den och dess motsats kvinnligheten. Att raljera över denna besatthet är att raljera över människan.
Det är synd att boken är så propagandistiskt skriven, för Mendel-Enk har naturligtvis många poänger också. Till exempel den om skillnaden mellan ideal och verklighet, levererad av Andres Lokko:
“När svenska män ska uttala sig om vilken offentlig svensk de beundrar mest blir det inte machomännen”, säger Andres Lokko. “Det blir såna som kungen eller Robert Gustafsson. Det beror till stor del på hur de ser ut. Vanliga svenska män tittar på Robert Gustafsson på samma sätt som de tidigare tittade på Gösta Ekman och säger: det där är våran kille. Men Jan Guillou, Mikael Persbrandt – dom har ingenting där att göra. De är något man kan titta på i hemlighet. Precis som folk tittar på amerikanska bilar, men ändå väljer en sex år gammal Volvo. Sen läser de Expressen och tänker: fan vad den där Persbrandt får knulla.”
Trumvirvel. Där ligger en nyckel till att förstå hur människor tänker kring könsroller: De är ideal och vi bör förhålla oss till dem som ideal, något som de allra flesta av oss verkar väldigt bra på. Mendel-Enk visar rentav hur den ende som inte kan dra denna gräns är “lätt förståndshandikappad”: En råtta dyker upp i kön till nattbussen. Killarna börjar jaga den under förtjusta utrop från tjejerna. De slutar efter ett tag men den handikappade fortsätter tills han fått fatt på råttan och dödat den. Varpå tjejerna uttrycker chock och ogillande – tanken var ju aldrig att någon av killarna skulle döda råttan på riktigt. Till skillnad från de andra kunde den handikappade inte skilja på ideal och verklighet, just för att han var handikappad. Det funkar i andra riktningen också: Den som inte kan skilja på ideal och verklighet blir handikappad. Och då handikappad inte innebär något annat än oförmågan att fungera som de flesta andra människor visar det hur djupt mänsklig förmågan att skilja mellan ideal och verklighet är. Mendel-Enk nosar på denna problematik, men inte mer.
Ännu ett citat av Ingemar Gens får avsluta min recension:
“Beröring är livsviktigt”, säger han. “Om man inte tar på ett spädbarn så dör det. Det är kanske därför killar jagar tjejer sen. För att få tillgång till något att pilla på. Killar får ingen beröring på något annat sätt. Det närmaste jag kom när jag gick i plugget var att vi killar slog varandra på överarmarna tills de domnade.”
Även om det är lätt att le åt föreläsarens försök att förklara varför killar springer efter tjejer så finns här en poäng: Pojkar i dag saknar beröring. Hur ska de få det?
Bokförlaget Atlas 2004
ISBN: 9789173891745
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Mendel-Enk Stephan
Herta Müller: Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt
tisdag 22 december 2009 | 19.08 | Inga kommentarer
Det är många ord jag inte förstår i Herta Müllers tyska, men jag tror tyvärr inte att det är hela anledningen till att Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt aldrig riktigt grep tag i mig. Jag kommer aldrig in i livet i den lilla tyskspråkiga byn i Rumänien. Det är svårt att få ett grepp om handlingen (obs: för mig, här spelar nog tyskan in); först när jag fram mot slutet läste baksidestexten började jag förstå vad det hela egentligen handlade om.
Müllers språk är väldigt speciellt. Korta meningar och upprepningar av temat ger en både poetisk och barnslig stil. Jag gillar det. Framförallt gillar jag att tänka mig Herta Müller uttala orden med sin fina Berlindialekt. Men det grå livet i den rumänska byn och relationerna mellan människorna som bor där lämnar mig tämligen oberörd.
Författare: Müller Herta
Umberto Eco: Foucaults pendel
fredag 18 december 2009 | 18.06 | Inga kommentarer
Avslutade just Foucaults pendel. Äntligen! De 650 tätskrivna pocketsidorna har utgjort min enda skönlitterära läsning under de senaste cirka två månaderna, och jag kan inte säga att det varit särskilt angenämt.
Umberto Eco skriver bra i bemärkelsen att han har ett vackert och lättflytande språk. Dessutom lyser klokheten och livserfarenheten igenom och det gillar jag. Och han måste ha läst över hundra böcker om hemliga ordenssällskap med mera inför skrivandet av den här romanen. Det är imponerande. Ja, ansatsen är fanimej fantastisk. Men jag tycker inte att det är bra. Eco lyckas helt enkelt inte fånga mig.
Det kan bero på att boken är väldigt manlig, både till tema och stil; Eco bryr sig liksom inte om att underhålla, han sitter mest där och babblar om sina ordenssällskap och förutsätter att jag som läsare ska sitta och tindra och bara vilja höra mer. Men för att jag ska göra det krävs något mer. Spänning till exempel.
Jo, det glimmar till här och var och det blir möjligtvis lite spännande på slutet (men inte mycket). Dessutom gillar jag idén och slutsatsen. Men på det stora hela var Foucaults pendel ett sömnpiller. Jag borde följt min intuition redan i det osannolikt händelsefattiga inledningskapitlet och slutat läsa. Jag fortsatte i hopp om att bli belönad längre in i boken, men så skedde tyvärr inte.
Brombergs förlag
Översättning: Eva Alexandersson
ISBN: 9789176088777
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Eco Umberto
William Beckford: Vathek
lördag 16 maj 2009 | 18.53 | 4 kommentarer
Vathek från 1786 lämnade mig ganska oberörd. Det är en exotisk historia om en kalif som frossar i livets goda och trotsar Muhammed och till slut får sitt straff för detta. Beckford var ung när han skrev romanen och det märks. Den påminner ibland om vad jag själv presterade på högstadiet. (Edit: Skrev jag verkligen det där? Snälla, missförstå mig rätt!)
Roligare att läsa var efterordet av Gabriella Håkansson. William Beckfords liv var nämligen så mycket mer spännande än hans verk. Han levde i en drömvärld, som bland annat tog sig uttryck i att han redan som barn hittade på ett anrikt släktträd åt sin familj, och som vuxen lät konstnärer måla hela den påhittade släktens porträtt.
Beckford ärvde enorma summor pengar och är känd som den gotiske galningen som byggde en gigantisk skräckborg – Fonthill Abbey – vars torn rasade tre gånger. Mindre känt är att han var förhållandevis öppen med sin faiblesse för tonårspojkar, och höll sig med ett stort hov där de flesta var bögar och fick smeknamn som Bijou, Mr Prudent Well-Sealed-up, Countess Pox och Mme Bion. Själv kallade han sig Barzaba när han var på det humöret.
Eftersom jag ganska snart märkte att Vathek inte skulle höra till mina favoritböcker experimenterade jag lite med läsningen av den. När jag var på sidan 60 bestämde jag mig för att varje sida skulle ta en minut att läsa, och höll sedan det tempot tills boken slutade på sidan 134. På så sätt visste jag att läsningen bara skulle ta 74 minuter plus ett par pauser. Att läsa så snabbt var behagligt! Jag tror inte att jag missade mycket, utan gillade tvärtom hur handlingen blev mer koncentrerad. Som gammal korrläsare har jag lätt för att fastna på detaljer, och det gör man förstås inte när man läser enligt minutregeln.
H:ström 2009.
Översättning: Arthur Isfelt
ISBN: 9789173270830
Eventuellt fler inlägg om Vathek.
Författare: Beckford William
Horatio Alger, Jr: Ragged Dick
torsdag 16 april 2009 | 1.04 | Inga kommentarer
Or: Street Life in New York with the Boot Blacks.
Bland amerikaner är Horatio Alger, Jr känd som den hurtfriske pojkboksförfattaren vars romaner kom att bli en symbol för den amerikanska drömmen. ”Ragged Dick” handlar således om den 14-årige skoputsaren Dick, som genom hårt slit och lite tur tar sig upp från misären och blir en ”respectable citizen”.
Alla Algers böcker hade samma tema, men succén med ”Ragged Dick” lyckades han aldrig upprepa. (Mer om detta om jag orkar recensera biografin om honom.) Böckerna hade ett tydligt uppfostrande syfte, och man blir nästan irriterad på hur rättfärdig den lille skoputsaren är. Här besöker han en man vars skor han putsat och som han var skyldig 15 cent, vilka mannen inte trodde att han skulle få tillbaka:
”You’re an honest boy,” said Mr. Greyson. ”Who taught you to be honest?”
”Nobody,” said Dick. ”But it’s mean to cheat and steal. I’ve always known that.”
Någon mer än jag som ser Bamse framför sig med ett duktigt pekfinger i luften? Detta är som sagt en pojkbok, från 1868 dessutom, så jag ska inte döma den för hårt. Efter ett tag kändes det rentav lite trevligt att veta att inga allvarliga konflikter av något slag skulle få förstöra huvudpersonens resa från den luggslitne Ragged Dick till den respektable Richard Hunter. Det påminde lite om tryggheten i B Wahlströms gröna ungdomsböcker.
Boken är också en bra skildring av livet för New Yorks gatupojkar, som Alger umgicks med och ibland tog hand om. Det är ofta väldigt tydligt att de tonåringar som hjälper Dick i boken – en lär honom läsa, en är rik och stöttar honom ekonomiskt – i själva verket är Alger. Inte minst märks det på deras vuxet ansvarsfulla attityd.
Bakgrunden till att ”Ragged Dick”, denna amerikanska klassiker, över huvud taget kom till är inte helt ointressant. Två år tidigare hade Alger tvingats lämna den församling på landet där han arbetade som präst. Anledningen: En skandal som jag återkommer till i recensionen av biografin om honom.
Författare: Alger Jr Horatio
Franz Kafka: Inte ens natten är tillräckligt mycket natt
tisdag 7 oktober 2008 | 14.36 | 2 kommentarer
Jag följer Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Böckerna är minst sagt strama i sin formgivning, precis som Kafkas prosa, och dessutom inbundna på riktigt, dvs bundna med tråd, något som tyvärr blir allt ovanligare. En billigare utformning vore naturligtvis ett hån mot det gigantiska översättnings- och redigeringsjobb som Hans Blomqvist och Erik Ågren utför.
Volymen som fått namnet ”Inte ens natten är tillräckligt mycket natt” innehåller Kafkas brev från november 1912 till januari 1913. Det handlar nästan uteslutande om hans brev till flickvännen och sedermera fästmön Felice Bauer.
Och de är ett sömnpiller utan like. Trots Kafkas ändlösa bedyranden om hur mycket hon betyder för honom är breven märkligt svala och oengagerade. Jag förstår inte varför. Det är något som inte går ihop här.
Varje historia mår bra av en konflikt, och det var inte förrän jag hittade den som läsandet av kärleksbreven blev uthärdligt.
James Hawes beskriver i ”Excavating Kafka” hur Kafka aldrig var riktigt intresserad av Felice Bauer och inte heller sexuellt attraherad av henne. Det verkar som att han snarare hade en trettioårskris och ville ha en fästmö främst av sociala skäl. Plötsligt faller bitarna på plats och konflikten är ett faktum: Hur länge ska Kafka lyckas äta kakan och ha den kvar? Hur länge ska han lyckas med bedriften att ha en fästmö utan att behöva träffa henne? (Felice bodde i Berlin och Kafka i Prag, en resa på minst 8 timmar på den tiden.) Felice verkar bli allt mer förtjust i Franz, och hans bortförklaringar till varför de inte kan träffas börjar utvecklas till en thriller. Han kan till exempel avsluta ett brev så här:
Jag slutar nu, det är redan sent, jag skulle ändå aldrig bli klar, och varför låter jag egentligen händerna syssla med brevskrivande, när de är som gjorda för, och inget högre önskar än, att hålla om Dig?
Men som varje romanförfattare vet är det inte ord som snidar karaktären, utan handlingar. Och hur längtansfull Kafka än säger sig vara så kvarstår faktum: Han tar sig aldrig för den där Berlinresan. Det blir rentav pinsamt ibland när han gör andra resor av nästan samma längd. Då kan han inte skylla på att han är en ”skuggfigur” som bara häckar i lägenheten i Prag.
Den stora behållningen för mig var allt Kafka skriver om sitt eget skrivande. Vilken aspirerande romanförfattare känner inte ett lugn av att se en av litteraturhistoriens största skriva följande rader om sin pågående roman (5–6 januari 1913):
Det är fasligt vad den kan ändra utseende; när jag väl fått upp lasten på vagnen är jag i mitt esse (med vilken schvung jag skriver! Bläcket stänker omkring mig!), jag njuter av att smälla med piskan och vara en riktig herreman, men så snart lasten faller av (och det kan aldrig förutses, aldrig förhindras, aldrig förtigas) som den gjorde igår och idag, tycks den mig orimligt tung för mina ynkligt smala axlar, och då vill jag helst ge upp alltsammans och lägga mig ner och dö.
Eller lite mer vardagligt (17–18 november 1912):
Min käraste, klockan är halv två på natten, berättelsen jag nämnde är inte på långa vägar färdig, romanen har jag inte skrivit en rad på idag, så det är inte med någon större entusiasm jag går till sängs.
Kafka är expert på att nedvärdera sig själv. Många är de långa tirader om hur lycklig han är som har träffat någon som Felice, hur han inte är värd henne och hur hon borde göra bäst i att fly medan tid är. Han utmålar sig som den socialt handikappade konstnären som är oförmögen till ett fungerande liv.
Det är dock en chimär. I själva verket är han domptören som styr deras förhållande genom sina brev. Han må nedvärdera sig själv i tiraderna – men i grund och botten gör han bara samma sak som män gjort i alla tider: Pratar om sig själv.
Förmodligen var Kafka högst medveten om att breven en dag skulle publiceras – mycket tyder på att hans önskemål om att de skulle brännas inte skulle tas på allvar. Och för att vi bara ska få läsa Kafkas egen version av förhållandet med Felice Bauer såg han till att bränna breven från henne, som – av Kafkas svar att döma – verkar innehålla en del frågetecken kring varför Kafka aldrig vill träffa henne.
Den här brevsamlingen har legat på mitt nattduksbord i något halvår. Jag tycker mycket om Kafkas behärskade prosa, som översättningen är mycket följsam. Jag har tyckt om att läsa några brev då och då – parallellt med annat läsande – men kan inte säga att jag ser fram emot fler brev till Felice. Förhoppningsvis är de två första dagboksvolymerna mer inspirerande.
Författare: Kafka Franz
Katarina Wennstam: Smuts
onsdag 1 oktober 2008 | 23.43 | Inga kommentarer
”She’s in the attic” är ett begrepp i teatervärlden. Det härstammar från en uppsättning av ”Anne Franks dagbok” med Pia Zadora i huvudrollen. Pjäsen lär ha varit så olidligt dålig att när Gestapo i slutet av den kom för att leta efter Anne Frank, som gömt sig på vinden, reste sig publiken upp och skrek: ”She’s in the attic!”
Min egen ”She’s in the attic” ägde rum strax innan jag och J lämnade biosalongen under visningen av en dokumentärfilm om Moskvas gaypridefirande, då polisen trakasserade paraddeltagarna. Filmen var fruktansvärt dålig, och när vi utan klipp under närmare fem minuter fått beskåda en bedagad druga som uppträdde inför ett tjugotal konferensdeltagare viskade jag till J: ”Kan inte polisen komma och avbryta eländet!”
Med dessa två anekdoter vill jag visa att ett viktigt ämne inte nödvändigtvis gör att böcker, filmer och pjäser om det ämnet blir bra. En bra bok är en bra bok oavsett om ämnet är angeläget eller inte. Verket måste alltid stå på egna ben, vilket Anne Frank-pjäsen och Moskva Pride-filmen inte gjorde. Att tycka att de är dåliga är inte detsamma som att vara antisemitisk eller homofob. Det kan tyckas en självklarhet, men är det inte.
Katarina Wennstams roman ”Smuts” handlar om ett viktigt ämne: Trafficking. Vissa recensenter har också hyllat boken främst med hänvisning till det viktiga ämnet. Det är en viktig bok, menar de.
Jag håller inte med. Jag tycker att ”Smuts” dras med flera problem.
Redan i bokens första två stycken etableras kampen mellan gott och ont, som i ”Smuts” stavas kvinnor och män:
Det är en anonym bil med bländande strålkastare och mörka rutor. Sakta kör den utmed gatan. Natten är fuktig, kall.
Kvinnorna, de få som orkar vara ute, huttrar.
Å ena sidan rovdjuret: Bakom tonade rutor i en varm bil sitter Mannen. Å andra sidan offret, det som huttrar och knappt orkar: Kvinnan.
Resten av boken är en variation på den inledningen. ”Smuts” är nämligen propagandistiskt skriven. Problemet är inte att de flesta av bokens svenska män är ungefär lika goda kålsupare som talibanerna (för här finns en poäng). Problemet är att vi förstår det efter det första exemplet på en tonårskille som inte vill att hans tjej ska vara alltför kåt, och att budskapet blir övertydligt i resten av boken. Vi får inte tänka själva. Samma sak när Wennstam låter sina karaktärer diskutera viktiga frågor, där det bara alltför tydligt framgår vad Wennstam själv tycker. Det blir nästan komiskt när motargumenten ligger på ”tänkte inte på det”-nivån.
Språket är ändamålsenligt, men varken vackert eller inspirerande, och med märkliga korrfel här och var som ger mig en känsla av att jag läser boken noggrannare än Wennstam skrev den, och då skumläste jag ändå vissa partier. Jag skummar inte ofta, men i ”Smuts” tillät jag mig att göra det eftersom jag ofta såg poängen med ett visst kapitel väldigt snabbt, till exempel: ”Rebeccas hus var visserligen perfekt, men var hon lycklig?”
Och det är vad boken främst handlar om. Traffickingrättegången bildar en allt oviktigare bakgrund till bokens verkliga historia: Relationen mellan Rebecca och Jonas. Jag tror inte ens det berättas hur rättegången slutar, men det gör inget, för man fortsätter vända blad ändå – boken är lättläst.
Bäst är Wennstam när hon skildrar sina bad guys utan pekpinnar. När hon får oss att förstå ärketorskens val och det beroende som han själv hatar. Det är en bedrift, för upp väller sympati för den man tror att man ska hata.
Sämst är överdrifterna. Trots att författaren verkar kunnig i ämnet och har poänger i rättsfallet är flera av situationerna i den undre världen nästan komiskt stereotypa och verkar mest motsvara den bild som många har i sin fantasi. På en av Stockholms porrklubbar dansar ”en kvinna som knappt är en kvinna”. Det är liksom inte illa nog att familjefadern tillbringar julafton där. Strippan måste dessutom vara ett barn.
Jag tror att Wennstam vill försöka få fram ett viktigt budskap genom att skriva en rafflande roman, men resultatet blir tyvärr att både budskapets allvar och läslusten går förlorade. Hos mig i alla fall. I stället blir ”Smuts” en bok för det goda samvetet, vilket understryks av att en krona per såld bok går till Ecpat.
Läs hellre ”Pimp” av Iceberg Slim. Och rys på riktigt.
Författare: Wennstam Katarina
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
