Arne Dahl: Efterskalv
torsdag 11 mars 2010 | 6.30 | Inga kommentarer
Det är bra! Så mycket mer har jag inte att säga om denna deckare. Jag läser så få böcker i den här genren och när det väl sker slukar jag dem ofta, denna på tre dagar trots att jag var sjuk och svag.
Det är svårt att inte jämföra med Stieg Larsson. Jag tänker främst på Stockholmsskildringen. (En rolig bonus för mig var att boken också utspelar sig i Berlin.) Men jag tänker också på hur rätt allt är. Alltid en kvinnlig chef och en homosexuell karaktär. Som dessutom alltid är den trevligaste och fläckfriaste av dem. Åh, Sverige på 00-talet - vad vackert det var i sin naiva politiska korrekthet.
Jag har läst en av Arne Dahls böcker förut, Misterioso, och precis som i den duggar ordvitsarna tätt. Stryk! tänker man, till exempel här (s 373 i pocketen):
En äldre man som Hultin visste var professor i matematik kom fram till honom och såg ut som en professor i matematik. Stegen var spänstiga som hos en man som hade kommit fram till en lösning på ett knivigt problem. Mannen – eller snarare hans team i kontorslandskapet – hade nämligen kommit fram till en lösning på ett knivigt problem.
Men man har överseende. För här är det inte språket eller stilen som står i fokus, utan spänningen.
395 sidor
Albert Bonniers Förlag, 2006
ISBN: 9789100104184
Fler bloggar om deckare.
Författare: Dahl Arne
Edmund White: City Boy
onsdag 10 mars 2010 | 12.42 | 1 kommentar
Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.
För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).
Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:
Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.
Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:
The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.
Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.
Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:
I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.
Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.
Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex - detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:
The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)
A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)
Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.
White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.
Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):
Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”
Nästa stycke börjar så här:
Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.
Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.
304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025
Författare: White Edmund
Haruki Murakami: Kafka på stranden
tisdag 2 mars 2010 | 1.53 | 2 kommentarer
Efter Nattfåk trodde jag att jag inte gillade romaner med övernaturliga inslag. Jag hade fel. Kafka på stranden fångade mig från första sidan och höll mig sedan i ett fast grepp under två dygn - mer än så behövdes inte trots 518 sidor med liten stil. Magiskt.
Det är en fantastisk historia som berättas, i ordets rätta bemärkelse. Det är flummigt så det förslår på sina ställen, och det blir hela tiden flummigare. Men det är bra! Några olika historier berättas parallellt och fogas samman genom tema och handling. Man förstår boken, men inte på ett medvetet plan, skulle jag nästan vilja säga. Och man blir lycklig av den.
Lägg till detta många visa dialoger, referenser till de viktigaste grekiska dramerna, utläggningar om Beethovens och Haydns skapande, heta sexscener kombinerade med ett övergripande Oidipus-tema, samt en rik symbolik och ett slags metaanvändande av metaforer - detta är min bok!
Har inte så mycket mer att säga än läs! Det här är både Stieg Larsson-tjocklek och Stieg Larsson-spänning - fast på ett väldigt twistat sätt.
Avslutningsvis konstaterar jag att jag först läste Kafka på stranden och sedan Kafka på stranden, även det på stranden, hihi!
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
ISBN: 9789172638495
Författare: Murakami Haruki
Johan Theorin: Nattfåk
söndag 21 februari 2010 | 12.02 | 3 kommentarer
Det största problemet med Nattfåk är att det inte finns någon story. Jag vill minnas att det i Theorins debutroman Skumtimmen (tydligen inte recenserad här, men den var bra, jag gav den en fyra) fanns något slags ouppklarad mordhistoria, ett mysterium som väntade på att lösas och som fick mig att fortsätta läsa. Något liknande hittar jag inte i Nattfåk. I stället finns där diverse övernaturliga inslag som varken är övertygande eller skrämmande.
Bidragande till mitt ointresse under första halvan av boken är den outhärdligt söta familj det handlar om: Pappa Joakim, mamma Katrina, och så lilla Livia och Gabriel. De har just sålt sin villa i Bromma och flyttat till en förfallen gård på Öland, Åludden, som de ska rusta upp. Jag tror att följande mening sammanfattar allt jag har emot denna familj:
När barnen somnat hade de gått igenom de södra rummen på nedervåningen och funderat över hur deras olika personligheter bäst skulle komma fram i färgvalen.
Jag skrev ett stort “SPY” i kanten och funderade på om inte Johan Theorin är den socialt accepterade varianten av Camilla Läckberg; båda skriver om småbarnsföräldrar för småbarnsföräldrar. I alla fall antar jag att det bara är sådana som kan uppskatta allt detta daltande med barnen som vi plågas med under de första kapitlen. Det är överlag väldigt långtråkigt i början. Långa transportsträckor som är helt onödiga. Mycket fluff, inget flyt. Och hela tiden verkar författaren göra allt för att jag ska ogilla hans protagonist. Ett exempel när Joakim är ute och kör bil:
I en korsning stod han inklämd mellan en buss och en sopbil och såg en kvinna knuffa en barnvagn över gatan. Barnet i vagnen frågade något, men mamman stirrade bara rakt fram med sur blick.
Jag ogillar honom för att han är så präktigt god när han lägger märke till den vardagstristess som genomsyrar samhället, eller vad de där orden nu ska få oss att tänka. Joakim är god, och inget kunde vara tråkigare. Jag antar att han är god för att han är den av karaktärerna som författaren tänker på som sig själv, så som brukar vara fallet när de heter något liknande. Joakim Westin/Johan Theorin är dessutom duktigt könsrollsmedveten och låter Livia sparka boll med en killkompis:
Sedan vände hon snabbt runt och fångade in bollen med fötterna i ett hörn av rummet och sparkade tillbaka den med ett hårt skott.
Snälla, bespara mig dessa söta detaljer. Det jag hatar är alltså den borgerliga familjeidyllen, den är som den pastisch på lyckad svensk medelklass som brukar förekomma i tyska tevefilmer som skildrar livet i ett icke namngivet nordligt paradis. Nå, det visar sig att allt inte är så perfekt med familjen Westin. Faktum är att den är mer komplicerad än de flesta, men det första intrycket som hamrats in under första halvan av boken sitter djupt.
Det finns karaktärer jag gillar också. Katrinas mamma Mirja t ex, en alkoholiserad konstnär vars värme och goda intentioner man verkligen känner - that’s my man! Och så Gerlof förstås. Han är med väldigt lite i den här romanen, men är lyhört skildrad. Det här är Theorin när han är som bäst - synd att den gamle mannen inte fick vara med mer.
Den känsla som Theorin besitter när han skildrar Mirja och Gerlof saknas helt i kapitlen om några småskurkar som gör inbrott i sommarstugor, liksom i några korta comic relief-passager med tanter som pratar med varandra på ett ålderdomshem. Här ska man skratta igenkännande åt den kärleksfullt karikatyriserande skildringen av ett par pensionärer antar jag, men jag säger: Stryk!
Det övernaturliga kommer in lite här och var. Minst trovärdigt är det att småskurkarna leker anden i glaset och låter Aleister Crowley bestämma var de ska göra inbrott. Men det är inte särskilt mycket mer trovärdigt, och inte mer skrämmande, på andra ställen. Mest är det Joakim som får höra diverse röster från döda människor. Han går upp i det så till den grad att han helt försummar sina barn - medan de sover smyger han ut i en lada för nattliga seanser med de döda. Det händer inte bara en gång. Ibland stannar han inne och smyger in till sin dotter på natten för att utnyttja henne som medium när hon pratar i sömnen. Ge dig, Joakim! Jag tycker inte att det är något fel i sig på en huvudperson som tror på spöken, men jag tycker inte att författaren gör det trovärdigt att Joakim verkligen gör det. Han framstår bara som en vilsen toffel, och det enda som gör att jag kan känna sympati för honom är att han utsätts för diverse obehagligheter.
Ingen story som sagt. Ändå börjar man vända blad snabbare under andra halvan av boken. Han får till det ibland, Theorin, med oväntade kapitelslut (cliffhangers är att ta i). Och upplösningar är han uppenbarligen bra på. Det är snyggt, smart och rafflande - men det räcker inte.
Författare: Theorin Johan
Daniel Kehlmann: Världens mått
lördag 6 februari 2010 | 13.11 | 1 kommentar
Världens mått följer två vetenskapsmäns uppväxt och liv i slutet av 1700-talet och fram till 1828, då de två berättelserna sammanfogas till en när de två männen till slut träffas. Det är Alexander von Humboldt (universitetsgrundaren Wilhelm von Humboldts yngre brorsa) och matematikern Carl Friedrich Gauss. Den förre är upptäcktsresande som aldrig kan resa långt nog i sin strävan att “mäta världen”. Den senare är matematiker som kanske gör en ännu större resa genom att låsa in sig och forska om magnetism.
Anslaget är fantastiskt. Storslaget och imponerande! Inte bara måste Kehlmann ha läst in sig ordentligt på sina båda huvudpersoner. Han har också full koll på världen kring sekelskiftet 1700-1800. Bara en sådan detalj som att fotografiet inte var uppfunnet (även om Daguerre, som också figurerar i boken, var på god väg), vilket gjorde att ingen visste hur den tidens kändisar (kungligheter, vetenskapsmän med mera) såg ut, vilket i sin tur gjorde det möjligt för bedragare att utge sig för att vara dem. En problematik som är så avlägsen att jag aldrig tänkt på den.
Enbart dessa ambitioner hade dock inte varit tillräckligt för mig - så intresserad av vetenskapshistoria är jag ärligt talat inte. Men Kehlmann är expert på att ge sina karaktärer liv. Han gör det genom att följa alla berättelsers grundregel att visa genom handling, inte ord. Som till exempel när Gauss under sin tid som lantmätare kommer sent till ett gods, där han ber att få övernatta:
Tjänaren sade att han inte trodde att det fanns plats i huset.
Gauss tog av sig sammetskappan, torkade svetten i pannan och fingrade på sin krage. Han kände sig genomsvettig och mådde inte bra. Han hade ont i magen. Han sade att det tydligen var fråga om ett missförstånd. Han kom ingalunda som supplikant. Han var chef för den statliga mätningskommissionen, och om han inte blev insläppt skulle han återkomma med eskort. Hade han gjort sig förstådd?
Tjänaren tog ett steg tillbaka.
Hade han gjort sig förstådd?
Ja, sade tjänaren.
Ja, herr professor!
Herr professor, upprepade tjänaren.
Och nu ville han tala med greven.
Tjänaren drog ihop ögonbrynen så kraftigt att hela pannan veckade sig. Han hade tydligen inte uttryckt sig tillräckligt klart. Nådig herrn hade redan dragit sig tillbaka. Han sov!
Bara ett ögonblick, sade Gauss.
Tjänaren skakade på huvudet.
Att någon sov var inte ödesbestämt, tillade Gauss. Den som sov kunde väckas. Ju längre man blev tvungen att stå här, desto senare skulle greven få återvända till sin bädd, och själv skulle han näppeligen bli på bättre humör. Han var dödstrött.
Med hes röst uppmanade tjänaren Gauss att följa honom.
Visst får man direkt en väldigt tydlig bild av professor Gauss? Citatet visar också på ett annorlunda sätt att skriva dialog - Kehlmann blandar direkt och indirekt anföring och använder varken citattecken eller talstreck. Det funkar väldigt bra.
Den som läst annat av Kehlmann märker också att karaktären Gauss är väldigt Kehlmannsk: Författaren drar alltid sina karaktärer till sin spets och gör dem larger than life, vilket är bra, ja förmodligen själva förutsättningen för att man ska gilla dem och därmed boken. Men den Kehlmannska karaktären har också ett problem, och det är att han alltid är likadan. Humboldt och Gauss är precis lika självupptagna och arroganta i sin stil, och de båda brås i sin tur på huvudpersonen i Jag och Kaminski (2003). Jag säger inte att det är dåligt, tvärtom kändes det som ett kärt återseende att återigen få träffa två smått galna Kehlmannkaraktärer. Men det kanske inte är så övertygande när man vet att alla personer blir så där efter att ha passerat Kehlmannfiltret. Obs, detta är ingen direkt invändning. Som sagt är det ju på grund av denna karaktärstyp som det är en njutning att läsa böckerna.
Humorn bidrar också till läsglädjen. Den finns där hela tiden, utan att förta det djup som huvudpersonerna brottas med från och till. Det krävs självförtroende för att våga blanda så friskt.
Det här låter ju som en ren hyllning, och faktum är att jag nästan alltid längtade tillbaka till boken. Men ju närmare slutet jag kom, desto mer tyckte jag att det inte fanns någon avgörande konflikt i boken som kunde öka spänningen. Det kändes mer och mer som att det bara var två linjära berättelser som berättades, och det var bara att de berättades så skickligt som gjorde att jag ville fortsätta läsa. I början frågade jag mig vad som skulle hända men mot slutet frågade jag mig aldrig hur det skulle gå.
Jag läste denna bok på en “negativ rekommendation”. En vän förklarade att han lagt den ifrån sig för att den var så långtråkig. Eftersom jag älskade Jag och Kaminski tänkte jag att jag trots allt kanske skulle gilla Världens mått. Vilket jag alltså gjorde, men jag tror att en delförklaring till det är att jag hela tiden var beredd på att den skulle vara det sömnpiller som min vän tyckte den var. Jag gick så att säga ut hårt och det måste man kanske göra med en bok som har ett sådant fantastiskt anspråk.
Betyget får bli 3 för att skilja den från Jag och Kaminski, som fick en fyra. Trean är dock stark - jag rekommenderar läsning! Plus för att målningen på det vackra omslaget faktiskt föreställer Humboldt och hans reskamrat Bonpland, eller skulle ha gjort det i alla fall om det inte vore för att de är bortretuscherade för formens skull.
Originaltitel: Die Vermessung der Welt (2005)
Översättning: Lars W Freij
Albert Bonniers Förlag 2007
ISBN: 9789100110734
Uppdatering: Har läst några andra bokbloggare om Världens mått nu:
- Boktoka är inte imponerad.
- Inte Anton Jansson på Dagens bok heller.
- Mårten på Pocketpocketpocket gillar men med invändningar.
- Johanna L på Bokhora avslutade i förtid (men exhoran Caroline älskade).
Författare: Kehlmann Daniel
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
torsdag 31 december 2009 | 13.54 | 3 kommentarer
Den här 600-sidiga tegelstenen har jag läst vid sidan om andra böcker under hela 2009 – i dag, på nyårsafton, avslutade jag den äntligen. Vad kan man säga annat än wow. Den bok som tog ett år för mig att läsa tog författaren 19 år att skriva. Och någonstans under mitt läsande, i juli 2009 – jag var väl någonstans i kejsardömet Kina eller möjligtvis i Florence under renässansen – dog han, 84 år gammal.
Det här blir ingen recension, men sammanfattningsvis kan man säga att Cromptons bok är en mer extensiv, detaljerad och akademisk historieskrivning än den i Robert Aldrich Gay – en världshistoria, som jag läste på svenska förra året. Cromptons bok är också mer sammanhållen, eftersom Aldrich är en antologi. Dessutom känns Homosexuality and Civilization som mer riktad till de homosexuella själva, medan Gay – en världshistoria är en mer lättläst coffeetablebok som är tillräckligt pedagogisk för att även okunniga heterosexuella ska förstå. Ironiskt nog gör det att det är den boken jag skulle rekommendera bögar att läsa för att få lite grepp om sin historia. Cromptons tegelsten måste tyvärr betraktas som överkurs för den som vill fördjupa sig.
Två slutsatser låter sig dras ur båda böckerna:
- Ingen religion har haft mer katastrofala konsekvenser för homosexuella (och andra grupper) än kristendomen.
- Det är knappast de homosexuellas historia som böckerna berättar, utan snarare “homosexets” – utfört mellan två män eller (oftare) en man och en pojke, som inte skulle betraktas som homosexuella med dagens definition av begreppet. De jämlika kärleksrelationer som vi i dag menar är homosexualitet, och som därför missvisande pryder båda böckernas omslag, upptar bara cirka 10, max 20 procent av den historia som berättas.
Det finns mycket mer att skriva om dessa böcker – framförallt Cromptons är fullklottrad i marginalerna på nästan varje sida – men jag sparar det till andra fora. Var sak på sin plats. På det hela taget två fantastiska böcker som gett mig viktiga insikter och fått mig att beställa massor av böcker, den senaste Ihara Saikakus The Great Mirror of Male Love från 1687. Vishet är en underbar känsla!
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
The Belknap Press of Harvard University Press, 2003
ISBN: 9780674022331
Robert Aldrich, red: Gay – en världshistoria
Originaltitel: Gay Life and Culture – a World History
Översättning: Emeli André
ISBN: 978-0789315113
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Aldrich Robert, Crompton Louis
Stephan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil
måndag 28 december 2009 | 15.29 | Inga kommentarer
Undertitel: Ett reportage om manlighet. Låt oss börja med kärnan i den här boken, författarens slutsats så som den uttrycks i bokens slut:
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom.
Om en enskild person lidit av de tankar den är konstruerad av – att ständigt bevisa sin styrka, aldrig bli nöjd, trycka ner sina känslor och projicera alla sina mardrömmar på det andra könet – hade han blivit inspärrad. Nu utgör de tankarna ett ideal för halva världens befolkning.
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.
Den förstör livet för samtliga sina deltagare.
Att frasen att manligheten är “en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom” upprepas kan jag inte tolka på annat sätt än att författaren vill understryka att den är viktig. Den kan nog ses som en sammanfattning av reportaget, där författaren dyker ner i de senaste årens litteratur om manlighet – allt från Susan Faludis Ställd till Mankells Wallanderdeckare och Katarina Wennstams böcker om våldtäktsmän – och dessutom gör ett par fältstudier för att ringa in manligheten.
Just inringandet av manligheten är bra, men jag önskar att författaren varit tydlig med sin slutsats, så som den formuleras ovan, redan från början. Nu ligger den i stället och trycker mellan raderna mest hela tiden, och det stör faktiskt den beskrivning av manlighet som borde vara fri från pekpinnar och förutsatta upprörda suckar och huvudskakningar.
Att det stör mig beror naturligtvis på att jag inte håller med författaren. Beskrivningen av manlighet är som sagt bra, men den förstörs enligt mig av bristande analys. Jag tycker den är för enkel. Följande stycke, ur det sista kapitlet med slutsatsen, kan jag inte tolka som annat än att världsfred hägrar om vi bara lyckas tweaka manligheten:
Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser.
Värre ändå förresten.
Nazismen har förintelsen och andra världskriget på sitt samvete. Den dominerande manligheten har haft ett finger, nej, två hela händer, med i varje vansinnesdåd från våldtäkter till terrorbomber till folkmord. Den dominerande manligheten är en våldsam ideologi som utgör huvudingrediensen i alla andra våldsideologier och är även förklaringen till varför ideologier, som i grunden motsätter sig våld så lätt spårar ur. Nazismens grymheter, kommunismens grymheter, kapitalismens grymheter, religionens grymheter är alla den dominerande manlighetens grymheter.
Valerie Solanas, eat your heart out, säger jag bara. Missförstå mig rätt: Jag håller med författaren om att utan män/dominerande manlighet, ingen förintelse. Men jag skulle vilja lägga till: Utan män/dominerande manlighet, inga städer/broar/skyskrapor. Eller som författaren uttrycker det: “På samma sätt som alla män ses som potentiella genier, ses de som potentiella dårar.” Just det: Manlighetens båda extremer – den goda och den onda – är två sidor av samma mynt, och att inte vilja se det, eller ta in innebörden av det, tycker jag är naivt.
Författaren blundar också för den glädje med vilken både kvinnor och män anammar och odlar sina respektive könsroller. Nja, han blundar kanske inte för den, men han respekterar den inte, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att inte ens de själva gör det. De människor som trivs med könsrollerna har lärt sig att skämmas över det:
“Jaja”, säger Agneta. “Jag är ju medveten om allt, men ändå längst inne i mig, som kvinna vill man ju ha en man som är praktisk, som kan fixa när nåt är sönder, göra upp eld. Det är väl reptilhjärnan.”
“Han måste ju kunna bära tunga grejer”, säger en yngre kvinna bredvid henne och skrattar.
Det är dagispersonalen som säger detta. Efter ett tag kommer de igång ordentligt. Författaren ger dem en myndig uppläxning i skrift efter deras citat (min kursivering men inte mina korrfel – boken är dåligt korrläst):
“Det är rakare med killar liksom. Tjejer ältar mer. Så här är det ju, säger hon och ritar ett rakt streck på tidningen framför sig. Killar tänker rakt efter en linje. Tjejer har mer olika grenar som går åt alla håll.”
Jag säger inget men tänker för mig själv att av alla biologistiska myter om kvinnor och män tycks det där vara en av de mest seglivade. Jag vet inte hur många gånger jag fått skillnaden mellan mäns och kvinnors kommunikation förklarad för mig på exakt det sättet.
Baaaad girl!!! Så får man inte säga! Men att ändå folk insisterar på att förklara mäns och kvinnors roller på det sättet måste bero på något, och att som författare till ett sådant här reportage inte vara nyfiken på vad är tjänstefel. Mer än så: Det är att inte visa respekt för en stor del av människorna.
Så ser jag på saken – numera. Det fanns en tid då jag började koka av John Gray – mannen bakom Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Sedan var jag tvungen att inse hur fästa 99 procent av mänskligheten är vid sina älskade könsroller. Denna besatthet att definiera sig som något, och definiera sig mot något annat, verkar djupt mänsklig. Den genomsyrar allt, och ironiskt nog även de delar av Mendel-Enks reportage som är tänkta att vara exempel på motsatsen. De exempel som föreläsaren Ingemar Gens drar skulle lika gärna kunna vara stå upp-skämt på temat “vi killar, ni tjejer” (återigen inte mina korrfel):
Ingemar Gens drar en anekdot om hur det går till när han och familjen – fru, en tonårsdotter, en tonårsson – åker bil och det kommer en låt på radion som sonen gillar.
“Vad säger min son då”, frågar han publiken.
“Höj”, svarar en av killarna i kockmössa.
“Exakt”, varför säger han inte ’skruva upp’?
Jag börjar fundera, men kommer inte så långt innan någon av killarna knäckt det också.
“För många ord.”
“Just det”, säger Ingemar Gens. “Det är alldeles för många ord. Till småpojkar pratar man i kommandon. Och de kan själva inte prata på något annat sätt. De ger order.”
Vi killar! Ni tjejer! Hihi. Nej men allvarligt talat: Det här är hyckleri. Här sitter ett gäng män och som ska bli goda män och ta itu med sin manlighet med hjälp av en “könsrollskonsult” som “har raka Levis jeans och old school Nike dojor på sig” (inte mina särskrivningar). Men i hemlighet njuter de av igenkänningshumorn i exemplet, som ju faktiskt lika gärna hade kunnat inleda ett Seinfeldavsnitt. De njuter och de skäms. De njuter och förstår inte varför. Återigen: Författaren borde ta reda på varför. Den manlighet han beskriver finns där för att vi alla – alla! – är så fästa vid den och dess motsats kvinnligheten. Att raljera över denna besatthet är att raljera över människan.
Det är synd att boken är så propagandistiskt skriven, för Mendel-Enk har naturligtvis många poänger också. Till exempel den om skillnaden mellan ideal och verklighet, levererad av Andres Lokko:
“När svenska män ska uttala sig om vilken offentlig svensk de beundrar mest blir det inte machomännen”, säger Andres Lokko. “Det blir såna som kungen eller Robert Gustafsson. Det beror till stor del på hur de ser ut. Vanliga svenska män tittar på Robert Gustafsson på samma sätt som de tidigare tittade på Gösta Ekman och säger: det där är våran kille. Men Jan Guillou, Mikael Persbrandt – dom har ingenting där att göra. De är något man kan titta på i hemlighet. Precis som folk tittar på amerikanska bilar, men ändå väljer en sex år gammal Volvo. Sen läser de Expressen och tänker: fan vad den där Persbrandt får knulla.”
Trumvirvel. Där ligger en nyckel till att förstå hur människor tänker kring könsroller: De är ideal och vi bör förhålla oss till dem som ideal, något som de allra flesta av oss verkar väldigt bra på. Mendel-Enk visar rentav hur den ende som inte kan dra denna gräns är “lätt förståndshandikappad”: En råtta dyker upp i kön till nattbussen. Killarna börjar jaga den under förtjusta utrop från tjejerna. De slutar efter ett tag men den handikappade fortsätter tills han fått fatt på råttan och dödat den. Varpå tjejerna uttrycker chock och ogillande – tanken var ju aldrig att någon av killarna skulle döda råttan på riktigt. Till skillnad från de andra kunde den handikappade inte skilja på ideal och verklighet, just för att han var handikappad. Det funkar i andra riktningen också: Den som inte kan skilja på ideal och verklighet blir handikappad. Och då handikappad inte innebär något annat än oförmågan att fungera som de flesta andra människor visar det hur djupt mänsklig förmågan att skilja mellan ideal och verklighet är. Mendel-Enk nosar på denna problematik, men inte mer.
Ännu ett citat av Ingemar Gens får avsluta min recension:
“Beröring är livsviktigt”, säger han. “Om man inte tar på ett spädbarn så dör det. Det är kanske därför killar jagar tjejer sen. För att få tillgång till något att pilla på. Killar får ingen beröring på något annat sätt. Det närmaste jag kom när jag gick i plugget var att vi killar slog varandra på överarmarna tills de domnade.”
Även om det är lätt att le åt föreläsarens försök att förklara varför killar springer efter tjejer så finns här en poäng: Pojkar i dag saknar beröring. Hur ska de få det?
Bokförlaget Atlas 2004
ISBN: 9789173891745
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Mendel-Enk Stephan
Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve
lördag 19 december 2009 | 1.05 | 1 kommentar
Det är få böcker som får mig att gråta, men Mannen som elsket Yngve tillhör den kategorin. Visst, Renberg skriver rätt redundant och det är mycket uppradande av popkulturella 90-talsreferenser som jag inte bryr mig så mycket om, även om jag ser att de är akkurata. Det tar alltså ett tag att komma in i boken, men när man väl är inne – man vill aldrig lämna Jarle och Yngve!
Jag läste denna bok på norska eftersom jag tycker att vi svenskar kan anstränga oss lite på den punkten. Mitt största problem var att jag genom hela boken trodde att dongeribukser betydde joggingbyxor. Att jag inte reagerade på att alla gick runt i joggingbyxor hela tiden säger kanske något om min uppfattning om norrmännens känsla för stil. Dongeribukser betyder jeans.
Mannen som elsket Yngve blev film 2008. Även filmen är riktigt bra.
Oktober förlag 2003.
Svensk utgåva på bl a Månpocket.
Översättning: Peter Törnqvist
ISBN: 9789170013164
Fler recensioner av svenska utgåvan på Knuff.
Författare: Renberg Tore
Radioteatern: Döden i Venedig
söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer
Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.
Och hur är då samtiden?
- Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
- Dessutom: Han är ju bara ett barn!
- Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
- Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
- Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
- Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.
Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.
Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas
Alan Downs: The Velvet Rage
måndag 21 september 2009 | 19.11 | 1 kommentar
Den här boken sorterar väl till genren hjälp till självhjälp, men jag läser den främst som en analys av puggliv. Äntligen får vi en förklaring till att alla bögar är så jävla uppfuckade! Nej, jag är inte ironisk. Jag menar varje ord. Alla människor har naturligtvis problem och issues, men precis som det finns en kvinnoproblematik och en straight man-problematik så finns det också en puggproblematik - bögars issues har en gemensam nämnare, och den stavas skam.
Det mesta med The Velvet Rage är så självklart att det är konstigt att ingen formulerat det lika bra tidigare. Jag själv inför mig själv till exempel. Nu staplas i stället aha-upplevelserna på varandra och i marginalen har jag skrivit alla mina bögvänners namn: Det är han som har en massa destruktivt sex, det är han som inrett ett perfekt hem och liv, det är han som gör karriär, och det är jag. Och så vidare. Allt för att kompensera för skammen vi drog på oss när vi upptäckte att vi var annorlunda. Det hela avslutas förstås pedagogiskt med hur man tar sig ur skamträsket.
Nuff said. Den här boken kommer jag att stoppa i handen på alla mina puggvänner.
Alan Downs, Ph.D: The Velvet Rage. Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man’s World.
Da Capo/Perseus Books 2005.
ISBN: 9780738210612
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Downs Alan
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
