Herta Müller: Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt
tisdag 22 december 2009 | 19.08 | Inga kommentarer
Det är många ord jag inte förstår i Herta Müllers tyska, men jag tror tyvärr inte att det är hela anledningen till att Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt aldrig riktigt grep tag i mig. Jag kommer aldrig in i livet i den lilla tyskspråkiga byn i Rumänien. Det är svårt att få ett grepp om handlingen (obs: för mig, här spelar nog tyskan in); först när jag fram mot slutet läste baksidestexten började jag förstå vad det hela egentligen handlade om.
Müllers språk är väldigt speciellt. Korta meningar och upprepningar av temat ger en både poetisk och barnslig stil. Jag gillar det. Framförallt gillar jag att tänka mig Herta Müller uttala orden med sin fina Berlindialekt. Men det grå livet i den rumänska byn och relationerna mellan människorna som bor där lämnar mig tämligen oberörd.
Författare: Müller Herta
Umberto Eco: Foucaults pendel
fredag 18 december 2009 | 18.06 | Inga kommentarer
Avslutade just Foucaults pendel. Äntligen! De 650 tätskrivna pocketsidorna har utgjort min enda skönlitterära läsning under de senaste cirka två månaderna, och jag kan inte säga att det varit särskilt angenämt.
Umberto Eco skriver bra i bemärkelsen att han har ett vackert och lättflytande språk. Dessutom lyser klokheten och livserfarenheten igenom och det gillar jag. Och han måste ha läst över hundra böcker om hemliga ordenssällskap med mera inför skrivandet av den här romanen. Det är imponerande. Ja, ansatsen är fanimej fantastisk. Men jag tycker inte att det är bra. Eco lyckas helt enkelt inte fånga mig.
Det kan bero på att boken är väldigt manlig, både till tema och stil; Eco bryr sig liksom inte om att underhålla, han sitter mest där och babblar om sina ordenssällskap och förutsätter att jag som läsare ska sitta och tindra och bara vilja höra mer. Men för att jag ska göra det krävs något mer. Spänning till exempel.
Jo, det glimmar till här och var och det blir möjligtvis lite spännande på slutet (men inte mycket). Dessutom gillar jag idén och slutsatsen. Men på det stora hela var Foucaults pendel ett sömnpiller. Jag borde följt min intuition redan i det osannolikt händelsefattiga inledningskapitlet och slutat läsa. Jag fortsatte i hopp om att bli belönad längre in i boken, men så skedde tyvärr inte.
Brombergs förlag
Översättning: Eva Alexandersson
ISBN: 9789176088777
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Eco Umberto
Michel Foucault: Sexualitetens historia 3: Omsorgen om sig
onsdag 2 december 2009 | 16.42 | Inga kommentarer
Uppföljaren till band 2 – Njutningarnas bruk – upprepar mycket av det tema som genomsyrade tvåan, nämligen grekernas syn på njutning och måttlighet. I volym tre är dock fokus på äktenskapet och den ömsesidighet man och kvinna emellan som kom att prägla den grekisk-romerska världen under vår tideräknings första århundraden. Det var detta fokus på ömsesidig respekt, jämlikhet och äktenskapets enhet som gjorde att äktenskapet som institution växte sig starkare på bekostnad av gossekärleken.
Det är en bra men akademiskt extensiv genomgång – man förstår att allt måste vara med trots att poängen redan gått fram x antal gånger. Detta sagt är utvecklingen från gossekärlek (ett väl valt ord av översättarna, då det sticker mindre i ögonen än pojkkärlek eller pederasti) till “kvinnokärlek” spännande att läsa om. Ja, jag slukade faktiskt även detta band, delvis på grund av Foucaults både torra och pratiga språk, som klingar vackert även på svenska.
Jag hade väntat mig en tydligare koppling till kristendomen, hur den moralen såg ut och på vilket sätt den byggde vidare på grekernas moral. I stället upprepas nu slutsatsen från band 2: Den kristna moralen byggde inte vidare på grekernas, även om man försökt framställa det så genom historien, till exempel under renässansen. På ytan har de två moralerna flera liknande drag, men det är en tillfällighet och skillnaden är alltjämt denna: Där grekerna såg njutningen som en i grunden god kraft sätter kristendomen upp tydliga kategorier av gott och ont, rätt och fel. De sena grekiska filosofernas moral kunde förvisso vara hård, men den var grundad på måttlighet (sofrosyne) och föreskrev lika hård kontroll över mat och sömn som över sex.
Var detta tänkt att vara en trilogi, eller såg Michel Foucault framför sig en längre sexualitetens historia? Orkar inte kolla detta, men han dog ju i aids 1984, samma år som de två sista volymerna kom ut. Band ett från 1976 skiljer sig för övrigt mycket från de sista två banden. Det är i första bandet han redogör för hur homosexualiteten som begrepp uppfanns, och mitt intryck är att de flesta gaydebattörer bara läst första bandet. De borde läsa de andra två också.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731579
Ev fler recensioner på Knuff
Fler bloggar om Foucault, sexualitet och homosexualitet.
Författare: Foucault Michel
Michel Foucault: Sexualitetens historia 2: Njutningarnas bruk
tisdag 20 oktober 2009 | 12.51 | 2 kommentarer
Band två av Sexualitetens historia är mer historia än analys. Riktigt välskriven historia, om än lika redundant levererad som i första bandet Viljan att veta; det mesta upprepas ett otal gånger, men jag gillar det för det gör att man kan läsa snabbt och ändå få det viktiga inhamrat i hjärnbarken. Det är lite som att lyssna på en föreläsning.
Det handlar om antikens greker, närmare bestämt de som levde på 300-talet före vår tideräkning. Foucault visar pedagogiskt hur de förhöll sig till Njutningen. Han gör det genom tre stora avdelningar: Dietiken (om livsföringen i allmänhet, förhållandet till mat, sömn, sex osv), Ekonomiken (hur man hushåller med sig själv, typ) och Erotiken (pojken som föremål för njutning).
Syftet med denna historieskrivning är att härleda den kristna syn på njutning som präglar dagens samhälle. Kristendomens regelsystem delade upp njutningarna i goda och onda. Det fanns (finns) handlingar som var förbjudna och handlingar som var tillåtna – punkt. Grekerna hade inte denna syn på njutning. De såg njutningen som en i grunden god kraft, men som måste kontrolleras. Det resulterade i en moral – en “praxis” (techne) i stället för en lag – där i princip alla handlingar var tillåtna, så länge de utövades med måtta.
En stor del av boken (och grekernas samhällssystem) handlar just om denna måttlighet (sofrosyne). Den ska utövas på alla livets områden, och sex nämns bara i förbifarten som varken mer eller mindre viktigt än de andra. De samtalande i Platons Staten talar till exempel om vikten att behärska vinets, kärlekens och bordets nöjen (potoi, afrodisia, edodai) (s 48). I en annan text nämner Sokrates att … (s 52)
“hungern, törsten, kärleksbegäret (afrodision epithymia) och vakan är de enda orsakerna till det nöje man har av att äta, dricka, älska, vila och sova när man har väntat och uthärdat dessa behov, så att tillfredsställelsen av dem blir så angenäm som möjligt (hos eni hedista)”
Jag tilltalas av synsättet att sex inte ses som väsensskilt från andra njutningar. Det är så långt ifrån dagens synsätt i väst, där sex regleras av en strikt moral (delvis speglad i lagarna) medan till exempel ätande och sovande inte gör det.
Det är ett slags perfektion man eftersträvar genom denna måttfullhet. På samma sätt som Platon skissade den perfekta staten i Staten går sofrosyne ut på att leva det perfekta livet. Jag både tilltalas av det och är skeptisk. Tilltalas av uppenbara skäl: Harmonisk lycka är tilltalande. Det är skönt när magen, sömnen och sexlivet fungerar som de ska. Men skeptisk av litegrann samma skäl. För när alla människor lever i perfekt måttfullhet har vi slutat vara människor. Det är mänskligt att fela, mänskligt att äta sig däst och att göra sexuella felsteg då och då. Den perfekta människan finns inte, för hon har blivit en robot. Ideal är till för att dyrka och sträva efter, men inte uppnå. Det är mina tankar i ämnet. Och som en vän sa när vi åt pizza i går: Om alla var måttfulla skulle vi inte ha några nobelpristagare i medicin som ägnade varje vaken timme åt att forska. Vad är de annat än intellektuella bodybuilders? (Grekerna ogillade kroppsbyggare eftersom de inte var måttfulla.)
Boken innehåller också kapitel om förhållandet till kvinnan och pojken (eller gossen som han kallas i översättningen). Framförallt de sexuella relationerna med pojkar omgärdades av ett extensivt regelsystem. Förhållandena mellan män och pojkar var problematiska; samtidigt som mannen skulle ta den dominanta rollen såg man pojken som mänsklighetens krona som inte på något sätt fick skändas. Det säger sig självt att man inte visste riktigt hur man skulle få ihop den ekvationen på det rent praktiska planet. Ett sätt var att pojken alltid var tvungen att stå upp när han blev påsatt för att på så sätt behålla sin värdighet, liksom att samlaget var “intercrural”, dvs att mannen förde in sin penis mellan pojkens lår i stället för i hans stjärt. Men överlag nämner inte de klassiska texterna så mycket om de konkreta sexuella handlingarna. De benämns ofta bara med “det”, vilket säger en del om hur komplicerad frågan måste ha varit. Man förhåller sig också extremt nervöst kring frågan om pojkens njutning. Helst skulle han inte njuta, eftersom njutning ansågs vara en kvinnlig last; den fick folk att släppa på garden och det gjorde inte en man. Man får inte glömma att det främsta syftet med man-pojke-sexet var att uppfostra pojken till att bli en bra man. Han var som en skör vas som ska härdas, och det måste ske på rätt sätt.
Ett tema i de böcker jag läst på sistone är att de tydligt avfärdar myten att sexet mellan män och pojkar (i Antikens Grekland, i diverse stammar, osv) skulle ha något att göra med homosexualitet. I den mån man delar upp mänskligheten enligt en sexualitetsskala (vilket grekerna inte gjorde) var det heterosexuella män som hade sex med pojkar, och de hade det vid sidan av sexet med sina fruar. Bögar, dvs det vi i dag menar med bög, fanns även då, men de var lika bespottade i Antikens Grekland som i de flesta andra samhällen i historien. Detta är något som gayrörelsen borde bli medveten om, eftersom den traditionellt har vurmat för Antikens Grekland och framhållit det samhället som ett som var tolerant mot homosexualitet. Så var det inte. Att kalla sexet mellan man och pojke för homosexualitet är att använda våra nutida, protestantiskt kristna glasögon på fenomenet. Ungefär som om någon skulle kalla mig knivman för att jag skär upp brödet med en kniv. Man svarar att “jo, visst, rent tekniskt håller jag förvisso i en kniv, men …” Ja, ni fattar.
Slutligen sög jag i mig avsnittet om grekernas syn på sperma, hur den är “näringsprocessens bottensats (perittoma): slutprodukt, koncentrerad i helt små kvantiteter och lika ändamålsenlig som de tillväxtprinciper organismen drar ur födan” (s 120). Sperma är liv, och därför innebär det en smula död att lämna ifrån sig de värdefulla dropparna. Så förklaras den olust som kan komma direkt efter utlösningen och “den avsmak unga män känner för den första kvinna de råkar ha haft könsumgänge med” (s 121). På ett symboliskt plan är försakandet av sperma en påminnelse om att man lämnat ifrån sig något som det går att bygga en helt ny individ av. Man har alltså “lämnat över”, säkrat släktet (och arten), och blir därmed påmind om att man står ett steg närmare döden. Ja, sperma är liv och sperma är död.
När jag nu skriver denna sammanfattning inser jag att jag måste höja betyget från en fyra till en femma. Jag tog verkligen intryck av den här boken, och jag slukade den som en thriller.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731562
Ev fler recensioner på Knuff
Författare: Foucault Michel
Ronald M Schernikau: Kleinstadtnovelle
onsdag 15 april 2009 | 19.03 | 1 kommentar
Jag blev mycket överraskad av denna lilla diamant. Vad jag trodde att skulle vara en samling kommunistiska slagord visade sig vara en söt liten generationsroman skriven ur en 17-årig fjollas perspektiv. Det är för mig svårt att inte direkt falla för en bok som inleds så här:
ich habe angst. bin weiblich, bin männlich, doppelt.
Huvudpersonen kallas ”b”. Vad som börjar som en vardagsskildring från hans skola utmynnar – efter en incident på en klassresa – i ett slags drömlik tribunal där alla de som är närvarande i b:s liv antingen anklagar eller försvarar honom och hans sexualitet. Jag tycker det är briljant alldeles oavsett om det hände på riktigt (i romanen) eller bara var tänkt som symbolik. (Det mesta tenderar för mig att bli lite symboliskt och abstrakt när jag läser på tyska.) Det här är sånt som alla unga bögar tänker på.
Schernikau var 20 år när boken publicerades och han blev direkt något av ett litterärt underbarn som fick åka på uppläsningsturnéer och vara med i radio och teve. Det är svårt att inte komma att tänka på Benjamin Lebert, som skrev ”Crazy” som 15-åring. Jämförelsen är dock orättvis. ”Crazy” är en väldigt platt bok och Leberts framgångar beror till stor del på att hans pappa är en framgångsrik mediemänniska som pushat sin son att skriva. Vilket ironiskt nog också är varför ”Crazy” är en sådan långtråkig bok: Det duktiga medelklassbarnet har helt enkelt inte varit med om så mycket.
Att jag beställde Schernikaus bok beror på att jag håller på att läsa den betydligt tjockare biografin om honom, som jag hoppas få återkomma till. (Dvs, jag hoppas att jag lyckas läsa ut den – det går lite långsammare att läsa på tyska.)
Författare: Schernikau Ronald M
Banana Yoshimoto: Kitchen
lördag 1 november 2008 | 15.05 | Inga kommentarer
Alla läser Haruki Murakami. I alla fall har jag inte lyckats undgå hans namn. Jo, ”Kafka på stranden” har jag väl hört talas om. I övrigt är han för mig bara en creddigare version av J.K. Rowling – någon som alla läser för att alla andra gör det. (Snart även jag, förhoppningsvis. Jag är alltid sist med det senaste.)
Jag har bara läst en japansk romanförfattare, men desto mer av henne: Banana Yoshimoto. Även hon var väldigt populär i Väst under 90-talet, hyllad som ”the young, urban voice of Japan”, typ.
För min del började det med ”Kitchen”, en ganska tunn bok som består av två berättelser. Jag minns inte exakt vad de handlade om, men jag minns känslan i relationerna, jag minns matlagningen, och mest av allt minns jag Köket. Sedan jag läste ”Kitchen” (som löjligt nog gavs ut med engelsk titel på svenska) ser jag på kök på ett annat sätt. Varje gång jag torkar golvet i mitt kök gör jag det så pass noggrant att man ska kunna sitta på det, ja rentav lägga sig ner på det och låta sig vaggas till sömns av det trivsamma ljudet från kylen.
”Lizard” är en novellsamling med 6 noveller. Precis som i ”Kitchen” har flera av dem mattema på något sätt, och om jag minns rätt förekommer också något svagt övernaturligt tema, eller om vi bara rör oss i huvudpersonens drömmar där på tunnelbaneresan.
”Asleep” minns jag ingenting från.
Men det de alla har gemensamt är den mysiga stämningen från Tokyo after dark. Inte från spelhallarna och karaokebarerna utan snarare från långa resor på lysrörsupplysta pendeltåg. Det här är så långt man kan komma från William Gibsons Tokyoskildringar (som jag också gillar). Banana Yoshimoto är för mig detsamma som harmoni och kanske är det dags för nästa bok av henne snart.
Författare: Yoshimoto Banana
Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva
tisdag 7 oktober 2008 | 18.36 | Inga kommentarer
Det tog ett tag för mig att acceptera, men jag gillar att läsa böcker om skrivande. Anledningen till att jag är skeptisk mot handböcker i skrivandets konst är att jag själv skriver på en roman och redan vet vad det enda råd som jag inte lärt mig är. En vän som är författare berättade en anekdot i vilken rådet uttrycktes ungefär så här: Attach bosom to seat. Japp, så enkelt är det. Eller så svårt. Det viktigaste är inte karaktärsteckningen eller dramaturgin. Det viktigaste är att sitta där och knattra på sitt tangentbord dag ut och dag in tills romanen är färdig. Och det är samtidigt det allra svåraste.
Detta sagt så gillar jag att läsa skrivhandböcker för inspirationens skull. Nu skriver Olof Lagercrantz visserligen i förordet till sin korta och trevligt välskrivna bok:
Jag mötte en vän i tunnelbanan, då jag skulle in till förlaget med manuskriptet. När hon hörde titeln utbrast hon: –Du har alltså skrivit en handbok! Gud förbjude en sådan tolkning.
Det är sant. Boken behandlar snarare läsandets och skrivandets väsen, samtidigt som det är ett slags självbiografi över författarens egen utveckling på området. Fokus ligger på lyrik och svenska författare – vi som inte kan vår Tegnér och Stagnelius får skämmas. Boken avslutas med en kortversion av det som författaren skrivit om Strindberg, vars infernokris jag tycker har vissa likheter med Kafkas liv.
Det är alltid inspirerande att höra författare berätta om sitt skrivande, och framför allt om sina problem med detsamma. Lagercrantz skriver:
Det hände att jag körde fast. Det hände ofta. Jag satt förlamad framför skrivmaskinen, skrev några rader, rev sönder, började på nytt. Det kändes som en förtrollning. Som i sagan när hästen vägrar passera ett visst stycke av vägen och man upptäcker att en mördare begravts där.
Jag blev övertygad om att jag aldrig, aldrig mer skulle kunna skriva. Jag betraktade andras texter, så fast hopfogade, självklara, och jag sa mig själv att det måste vara övernaturliga krafter i verksamhet för sådant. Själv skulle jag aldrig komma vidare.
Hade jag vetat hur vanlig sådan förlamning är skulle jag varit tröstad.
Jag känner igen mig och jag blir tröstad.
Däremot har jag svårt för dissekeringen av språket och fascinationen över hur bokstäver bildar ord. Ja, det är lika fascinerande som livet självt. Men att bara sitta och förundras över detta, med stora ögon, blir lite för mycket av intellektuell onani för min smak.
Författare: Lagercrantz Olof
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
