Dorrit Fredriksson: Lennart dog ung
söndag 10 januari 2010 | 13.41 | 3 kommentarer
Ödet lade denna bok i min hand. Det är en mors berättelse om hur hennes son Lennart kämpade mot cancern under ett och ett halvt år, men till slut dog – bara 16 år gammal. Något svårare går inte att tänka sig. Min mamma hittade boken bland mina andra medhavda böcker under julhelgen och började läsa den, men hon var tvungen att sluta eftersom hon visste att hon inte skulle klara av att läsa ut den.
Lennarts föräldrar talade aldrig om för honom att han hade cancer. Detta var ett svårt beslut för modern att fatta, men de resonerade som så att det skulle vara för knäckande för pojken att veta hur sjuk han var, att prognosen hela tiden blev sämre och – vilket stod klart mot slutet – att han snart skulle dö. Man lider med Dorrit när hon 1) brottas med huruvida det var rätt att dölja sanningen för pojken och 2) tappert håller skenet uppe.
Min spontana tanke var att det hade varit bättre att låta Lennart veta, men under läsandet av boken ändrade jag mig. Dorrit gjorde rätt som gick emot sitt eget behov att få gråta ut och i stället satte pojken först.
Det verkar dessutom som att han någonstans visste allting ändå. De upprepade strålbehandlingarna och hans allt sämre hälsa talade sitt tydliga språk, och det fanns ingen anledning att sätta ord på detta.
Det genomgående temat i boken, och det som gjorde mig glad i all misär, är Lennarts livsglädje. Det är som att han försökte utnyttja sin sista tid till max. Han hade många nära vänner, han träffade en tjej, och han gjorde många semesterresor där han var lika aktiv som sina kamrater trots att han egentligen inte borde orka. Dorrit skriver:
Jag tror han trots sjukdomen upplevde den medvetet lyckligaste tiden i sitt liv. Han hade en till synes outtömlig kraftkälla att ösa ur.
Han spelade fotboll under heta dagar då många andra sökte sej i skuggan och flämtade.
Han var på Parkfest i Kungsparken två hela dagar med filt och matsäck med. Han kom hem brun och förälskad och glad.
Det finns bara ett ord för när en ung människa dör, och det är att det är fel.
Verbum 1973
ISBN: 9789152607244 (?)
Ev mer på Knuff (troligen inte).
Andra bloggar om cancer och sjukdom, liv och död. Och sorg.
Dorrit Fredriksson i P4 Lunchboxen.
Författare: Fredriksson Dorrit
Muhammed Shukri: Det nakna brödet
lördag 18 april 2009 | 17.07 | Inga kommentarer
Jag tycker som sagt om att hitta alternativ till de vanliga guideböckerna när jag reser. Det var riktigt kul att upptäcka att ”Det nakna brödet” (al-Khubz al-Hafi; på engelska antingen ”For Bread Alone” eller ”Plain Bread”) fanns på svenska, utgiven i Alhambras Attackserie ”för bortglömd litteratur från när och fjärran” och översatt av förläggaren själv, Hesham Bahari, och Carl G Liungman.
Muhammed Shukri (1935–2003) var en fattig småtjuv som i ”Det nakna brödet” beskriver sin uppväxt. Jag tror aldrig jag läst en så hjärtskärande skildring av fattigdom. En scen som bitit sig fast är när unge Muhammed kommer hem med en död höna till familjen. Han är stolt över sitt fynd, men när de skär i den kommer det inget blod eftersom det är ett kadaver. Så lär sig Muhammed att vi människor inte äter as. Men det är nära flera gånger. Enormt starka är också skildringarna av Muhammeds våldsamma far – boken inleds med att han slår ihjäl sin son, Muhammeds bror. Det vänder sig i magen på en och man vill bara gråta …
Men mest fascinerande är allt som Shukri skriver om sex, vilket också är vad som gjort boken ökänd. Dels skriver han om onani, som är tabu (haram) i islam. Dels beskriver han hur han som tonåring våldtog ”en vacker och finlemmad pojke”. Joseph A Massad skriver i ”Desiring Arabs” från 2007 att ”Shukri’s desires were clearly polymorphous, accommodating a number of sexual objects: women, men, boys, girls, and animals.” (s 316) Det mest komprometterande med våldtäkten var dock inte handlingen som sådan, utan det faktum att Muhammed intresserat sig för pojkens penis, i stället för att bara använda sig av hans hål och på så sätt behålla sin manlighet. Massad skriver:
[A] declared desire for, or at least some sexual interest in, the boy’s penis, and not only in the boy’s orifices, is a rare admission in fictional or autobiographical writings of this sort, not to mention the admission of violent rape.
Sedan en vän berättat att tjuvar ”brukar våldta när dom inte hittar nåt att stjäla” går Muhammed omkring med en ständig rädsla att bli våldtagen:
– Hej, vackre gasell! Välkommen till oss. Kom och drick lite vin. Kom hit! Vi ska inte äta upp dig!
Mitt hjärta bultade. Jag borde ha haft en kniv eller åtminstone ett rakblad på mig. Jag sprang tillbaka nerför trapporna. Jag hittade ett hörn i stallet och kröp ihop där. Medan jag rökte en cigarett tänkte jag på ifall Gud hade skapat den här oregerliga världen medvetet. Djurens lukt gjorde mig en aning illamående. Jag somnade hopkrupen som ett foster, men i sittande ställning för att inte bli våldtagen.
Ja, det är inte helt ovanligt att män kallar honom vacker. Att kalla vackra pojkar för ”gaseller” har för övrigt sina rötter i den poesi som Abu Nuwas med flera skrev under abbasideran – jag tycker det är så fint.
När Muhammed är 16 år blir han avsugen av en äldre spanjor för pengar (det var ca 1950 och européerna i Marocko var per definition överklass). Handlingen beskrivs i detalj, och efteråt funderar Muhammed:
Jag andades in den avgasfyllda luften och tänkte: fem minuter, femtio pesetas! Brukar gamlingar göra så i Tanger? Hade jag ett nytt yrke nu, förutom att vara tjuv och tiggare? Jag tog fram femtiopesetassedeln och granskade den. Så mitt kön kunde hjälpa mig att överleva, det också! Det jobbade och njöt. Jag tänkte på gamlingen igen. Kände han samma njutning av att suga av unga killar som den jag kände när jag kysste kvinnors bröst? Hade jag blivit en prostituerad nu?
Mellan de två sista meningarna har dock de svenska översättarna hoppat över en mening, märker jag när jag läser samma stycke återgivet i ”Desiring Arabs” (s 317, inklusive ”sic:et”). Där lyder slutet på ovanstånde stycke som följer (den oöversatta meningen fetad):
My thing can also bring in money to help me live. It can also experience pleasure in the meantime. Does this old man find as much pleasure in sucking people’s [sic] dicks as I do when I suck on women’s breasts? It is still warm and sticky, dripping between my thighs. Is this how people become whores?
En not om den engelska översättningen av Paul Bowles: Shukri översatte den klassiska arabiskan muntligt till marockansk talad arabiska och till spanska, varpå Bowles skrev ner den engelska versionen, om jag förstått saken rätt så som den beskrivs i ”Desiring Arabs”. Boken är skriven 1972, men kom ut på arabiska först 1982 på grund av sitt kontroversiella innehåll, som fortfarande är känsligt. Massad igen (s 318):
Shukri’s Plain Bread still provokes scandals. It was suspended in 1999 from being taught in introductory courses of Arabic literature at the American University in Cairo (AUC) after parents complained that their children were reading pornographic material in a university course.
Slutligen, jag gillar förolämpningarna de slänger sig med i boken:
– Det är din mor som är ett storkäftat as, sade jag till honom.
Han spottade över mitt huvud. Jag spottade honom i ansiktet. Han tog upp en stol och slängde den mot mitt huvud. Jag duckade och skrek:
– Jag ska spotta på din mors fitta!
Han såg ut som om han skulle till att hoppa över barrikaden. Jag tog upp stolen. Då vrålade han rasande:
– Du ska få när jag får tag i dig! Jag ska visa dig vem du har att göra med. Jag ska spotta dig i rövhålet när jag har dig fast.
Jag svarade honom genom att ta ett grepp om mina genitalier:
– Här har du vad du ska få i röven!
Och jag gillar små enkla sentenser som att ”det är en dålig vana att äta ensam” eller den här, uttalad av en man vid namn Hamid:
Hon kan tala tre språk men hon har sin själ i sin fitta, som de flesta kvinnor.
Det jag gillar är självklarheten med vilken dessa män befäster sin människosyn – en hel världsåskådning i en bisats. Det är – precis som hela den här boken – fab.
Författare: Shukri Muhammed
Elvira Birgitta Holm: Karl-Ludvig
lördag 13 december 2008 | 22.52 | Inga kommentarer
I den här söta lilla ungdomsboken konfronteras sjuttonårige Karl-Ludvig med att Anna blivit gravid. Det är dock inte säkert att han är pappan. Det kan vara hans bäste vän Anders. Fast Anders är ju tillsammans med Björn, har han verkligen dunkat på Anna också? Varför kunde han inte lämna henne åt Karl-Ludvig? Eftersom boken är skriven 1976 finns det en bra lösning på alla sådana här frågor. Karl-Ludvig kommer på sig med att inte tänka ”mitt” barn, utan ”vårt”, som i Anders och hans. Då spelar det ju ingen roll vem som egentligen är pappan. De kan ta hand om ungen allihopa: Anna, Karl-Ludvig och Anders. Och så Björn förstås. Liksom Karl-Ludvigs mamma som jobbar natt som sjuksköterska.
Ja, det är lätt att raljera lite över vidsyntheten i den här boken. Det låg väl i tiden att bara nämna sådär självklart i en bisats att Anders var tillsammans med Björn. Om verkligheten ändå var lika modern, men det var den ju inte. Är det inte litegrann på samma sätt i dag? Jag läser nästan aldrig ungdomsböcker, men jag har fått för mig att de ofta är lagom pk, om inte annat så i uppfostrande syfte. Medan ungdomarna i själva verket förblir lika konservativa som de alltid varit.
Detta sagt gillar jag boken mycket. Även jag som läser långsamt klämde den på ett par timmar. Jag önskar att jag hade fått läsa något sådant här när jag gick i högstadiet.
Bäst i ”Karl-Ludvig” är samtalen med Kåre om hans pappa. Där finns ett djup och en smarthet som jag uppskattar.
”Karl-Ludvig” ingår i en serie, vars omslag är så vackra tillsammans att jag måste visa dem här (nummer 5, ”Tillsammans”, fick av estetiska skäl inte vara med, men går att se på författarens egen hemsida):
Författare: Holm Elvira Birgitta
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
