Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
måndag 22 februari 2010 | 12.26 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.
Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.
Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 - snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.
Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:
This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.
Skrev han alltså 1962 - i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet - den som riktar sig mot tonårspojkar - gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.
Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:
These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.
När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:
And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ - he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth - whose blue blouse and red scarf he wore.
But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave - in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years - what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I - never he.
Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse - to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.
We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously - I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.
Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:
We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know - this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.
Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.
Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:
It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.
Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan - med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.
Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.
Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare - oftast Reuter eller The Observer - vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:
From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha - without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.
Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:
My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.
Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.
Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos - på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.
Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst - jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.
Författare: Davidson Michael
Yukio Mishima: Sjömannen som föll i onåd hos havet
måndag 11 januari 2010 | 13.59 | 1 kommentar
En underbar liten bok. Anspråket är fantastiskt, utförandet habilt. Eller rentav, som något förlag skrev, “stilistiskt fulländat”. Ja, just så är det. Som inledning till denna recension skulle jag vilja klippa in hela baksidestexten från den engelska utgåva som jag läste:
The Sailor Who Fell from Grace with the Sea tells of a band of savage thirteen-year-old boys who reject the adult world as illusory, hypocritical, and sentimental, and train themselves in a brutal callousness they call “objectivity”. When the mother of one of them begins an affair with a ship’s officer, he and his friends idealise the man at first; but it is not long before they conclude that he is in fact soft and romantic. They regard their disappointment in him as an act of betrayal on his part, and react violently.
Jag hade således väntat mig något mer extremt, men större delen av boken är en konventionellt och mycket vackert berättad kärlekshistoria mellan sjömannen Ryuji och pojken Noborus mamma Fusako. Det extrema smyger sig i stället på mellan raderna. Mer och mer så, och först när det logiska och oundvikliga slutet kommer inser man hur extrem hela boken är i sin lågmäldhet. Där växte den från en fyra till en femma för mig.
Att boken berörde mycket beror på att den handlar om en problematik som jag är väldigt fascinerad av: Förhållandet mellan ideal och verklighet. Idealet är vackert. Verkligheten är inte vacker. Den är rentav medioker till sitt själva väsen. Det krävs en viss mogenhet för att kunna se det mediokra som något positivt, och det är därför ingen slump att Mishima låter idealet försvaras av ett gäng trettonåringar.
Boken är för övrigt som roligast när de brådmogna pojkarna går loss i sitt hat mot världen. “Chefen” i gänget talar:
Fathers! Just think about it for a minute – they’re enough to make you puke. Fathers are evil itself, laden with everything ugly in Man.
Därefter följer en lång anklagelse mot fadern som idé.
Boken hade kunnat vara en rolig idé påkommen av vilken smart författare som helst som vet hur bra det kan bli när man drar koncepten till sin spets. Men Sjömannen som föll i onåd hos havet är på blodigt allvar, vilket “bevisas” av författarens eget liv och inte minst hans död. Yukio Mishima växte upp i en samuraifamilj där begrepp som ära och ideal var viktiga. När han var 45 år tog han sitt liv genom seppuku (rituellt självmord) efter ett försök till statskupp.
Originaltitel: 午後の曳航 (Gogo no Eikō), 1963
Översättning: John Nathan
ISBN: 9780099492696
Svensk utgåva:
Sjömannen som föll i onåd hos havet
Lind & Co, 2004
Översättning: Birgit Edlund, Mårten Edlund
ISBN: 9789189538276
Fler bloggar om ideal, fler recensioner.
Författare: Mishima Yukio
Witold Gombrowicz: Testamente
måndag 13 juli 2009 | 16.56 | 1 kommentar
För en månad sedan fick jag ett sms från J. Han skrev bland annat:
Ville mest säga att jag just avslutat en av mina största läsupplevelser. Om du inte gjort det än, läs Trans-Atlantyk. Witolds bästa!
Jag har inte läst Trans-Atlantyk än, men kommer skicka ett liknande sms till J om Testamente. Jag kan inte förstå att jag missat den här boken, men samtidigt hade den inte varit lämplig att läsa innan man läst Gombrowicz andra böcker. Testamente är nämligen att se som ett slags handledning till hans författarskap, i form av ett långt samtal mellan Gombrowicz och Dominique de Roux. Varje bok eller pjäs har ett eget kapitel. Vilken njutning att få ta del av författarens egna tankar kring i tur och ordning Yvonne, Ferdydurke, Vigseln, Dagboken, Förförelsen och Kosmos! (Jag har läst samtliga.) Även Trans-Atlantyk ingår i Testamente, men den har jag inte läst. (Jag inväntar Modernistas översättning.)
Med Testamente befäster Witold Gombrowicz sin ställning som min absoluta favoritförfattare. Han är så beyond insiktsfull att det känns helt naturligt att han aldrig blev en del av - utan snarare föraktad av - den karriäristiska kulturgräddan. Dessutom är han så vältalig som man bara kan vara när man tänkt riktigt mycket och blivit väldigt säker på sin sak. Det är ett geni som talar! Föreställ er nu, som jag gör, de två herrarna blossande på varsin pipa, behagligt tillbakalutade i två länsstolar i biblioteket (i den mån han hade något som kunde påminna om ett sådant) i villan i Vence. Och lyssna på orden från mästaren, som är så nära en självbiografi man kan komma (s 34):
När jag stod på tröskeln till trettioårsåldern hade jag inte ett enda normalt kärleksäventyr bakom mig. Av skäl som förblir okända för mig ville jag aldrig kärleken, jag hatade den till och med, min erotik var tragisk, fysisk och sökte alltid i blindo efter något värdefullt som jag visste bara fanns på livets lägsta avsatser; den erotiska driften drog mig aldrig annat än nedåt. Det högsta jag nådde upp till var en liten ytlig och roande kamratlig förbindelse, och det lägsta… Nej, låt oss hoppa över det lysande och heliga i detta elände.
Formen och Omogenheten är två teman i boken. Mest Formen tyvärr, som Gombrowicz är så förknippad med men som kan bli lite tjatigt att läsa om. Omogenheten däremot. Det ofullkomliga, det lägre - jag slickar i mig varenda ord (s 111):
Människan strävar efter två mål, hon slits mellan två poler… Ja, den vuxne är naturligtvis läraren, den unges mästare. Men går inte denne vuxne i det fördolda i en annan skola där den unge härskar över honom? Vore livets vildsinta dynamik, denna kompression, denna källa till hennes energi - vore den möjlig därförutan?
Det handlar mycket om politik också, och här är samtalen väldigt färgade av att de genomfördes 1967 och 1968. Men trots det gäller mycket även i dag, till exempel:
Vad marxismen beträffar kan jag inte se vad det är för nytta med att bruka våld på sig själv som de gör, dessa borgare av födsel och uppfostran som anstränger sig att identifiera sig med proletariatet genom att åberopa doktrinen. Det är bara luft!
Och lyx… Dessa ändlösa analyser, dessa ärkesubtila själstillstånd, dessa alltför dramatiska skrupler, detta sätt att vara hårklyvare - det luktar lyx; och lyx luktar inte friskt!
I dag är denna grupp vänsterborgare inte längre några att räkna med. De har ingen makt längre och sätter inte agendan på det sätt som de gjorde i slutet av 60-talet. Men citatet går att kopiera rakt av och applicera på en i dag relevantare grupp, en grupp som har makt i dag: Queermaffian. Alla dessa välmående genusvetare med bostadsrätt i Midsommarkransen som ska föra de transsexuellas kamp och bli kränkta å Gisbertas vägnar…
Allra bäst är det Gombrowicz säger om skönheten (s 114):
Somliga kommer att i min mytologi om den Unga Människan se ett bevis för mina homosexuella böjelser; det är möjligt. Men ett påpekande: är det säkert att den manligaste mannen är fullständigt okänslig inför skönheten hos en ung pojke? [...] Är det inte som om mannen, för evigt förförd av pojken och underkastad honom, försökte ta sin tillflykt till en kvinnas famn därför att kvinnan när allt kommer omkring representerar en tillåten pojke för honom? Det där var mycket överdrivet, och en liten del sanning.
Jag saknar ord. Men avslutar med ett citat från samma sida om ungdomen och vad jag brukar kalla stil:
Som jag nyss sade är ungdomen för mig underlägsen i allt utom i en enda sak: detta att den är ung, att den är ungdomen “i sig”. Då är det inte så förvånande att dess agerande som politiskt, socialt och ideologiskt program är av så dålig kvalitet. Men dessa myterier är snarast en blind frigörelse, utanför ideologin, ett slags explosion. Ja, detta är ungdomen. För att förstå min inställning måste man se det med konstnärens ögon och inte med moralistens. En pojke som kastar sten, det är bra, det chockerar inte på det konstnärliga planet. En pojke som håller tal och föresätter sig att förändra världen, nej, det är naivt och pretentiöst. Det är inte bra.
Nej. Det är inte bra.
Testamente är Gombrowicz Grande Finale - boken kom ut 1968, han dog 1969 - och precis som Dagboken ett destillat av författaren som jag kommer att ta fram och njuta av lite då och då under resten av mitt liv.
Anamma 1994
Översättning: Jan Stolpe och Kirsten Tullberg
ISBN 9789187894183
Författare: Gombrowicz Witold
Witold Gombrowicz: Yvonne, Vigseln, Operett
onsdag 31 december 2008 | 0.13 | Inga kommentarer
Den här samlingen med tre Gombrowiczpjäser är en vacker gammal Panacheutgåva från 1968, vars sidor jag fick sprätta själv. Något jag gjorde med nöje eftersom Gombrowicz är min absoluta favoritförfattare, vilket tagit sig en del rörande uttryck.
Alla tre pjäserna hör till kategorin urflippade, om än i olika hög grad. De påminner så att säga mer om ”Ferdydurke” än om de åtminstone på ytan mer lättillgängliga romanerna ”Kosmos”, ”Pornografi” och ”De besatta”. Men liksom alla Gombrowicz böcker, oavsett deras stil, innehåller pjäserna det underliga fokus på betydelsebärande detaljer som Gombrowicz är så besatt av, och som jag själv är så förtjust i.
Jag tyckte mest om ”Yvonne” (1935), eftersom det är den av pjäserna som bäst lämpar sig för läsning i sängen, vilket de andra två verkligen inte gör.
Gombrowicz skriver i inledningen till ”Vigseln” (1947) att de olika aktörerna ska samverka som en orkester, och mycket riktigt: Att läsa pjäsen är som att läsa ett partitur – man bara anar skönheten, men förstår att stycket inte kommer till sin rätt när man bara läser det rakt upp och ner.
När det kommer till ”Operett” (1966), som översättarna rentav ”erkänner” är skissartat översatt enligt resonemanget hellre en halvbra översättning än ingen alls, känns det nästan som hädelse att läsa i stället för att sitta i en teatersalong och se den parodiskt storvulna operetten, som jag föreställer mig lite som sångnumren i filmen ”Moulin Rouge”.
Något som slog mig under läsandet var att Gombrowicz skriver samma roman eller pjäs om och om igen. Det är samma fascination över vad man brukar kalla Formen som kommer till uttryck i alla hans verk. Karaktärerna har som enda uppgift att förmedla denna fascination på diverse olika sätt. Formen är alltså att se som den starka motor som brummar under hela Gombrowicz författarskap.
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
