Raymond Chandler: The Big Sleep
måndag 5 april 2010 | 10.49 | 3 kommentarer
Cigaretter. Whisky. Pistoler. Hattar. Kvinnor. Bilar. Det var här allt började, inser jag. Chandler är upphovsman till hela den noir-estetik som sedan 1930-talet kopierats av otaliga deckarförfattare och som i filmen Sin City dras till sin spets. Och som, bör väl påpekas, helt lyser med sin frånvaro hos Mari Jungstedts, Johan Theorins och de andra svenska deckarförfattarnas puttenuttiga småbarnsfamiljer, som snarare verkar ha hämtat inspirationen från den Sverigebild som presenteras i tyska tevefilmer (ja, jag har sett ett antal).
Däremot har Theorin med flera lånat ett klassiskt grepp från Chandler, det så kallade “något var fel”-greppet. Det går ut på att man låter huvudpersonen konstatera i början av kapitlet att det är något som inte stämmer. Därmed kan man tillåta sig långa beskrivningar utan att vara rädd för att tappa läsaren - eftersom denne vill veta vad som inte stämmer. Theorin använde greppet i Skumtimmen, som jag inte har till hands och därför inte kan citera ur. (Det är när Julia går upp på vinden i ett övergivet hus där det typ spökar.) Hos Chandler låter det så här i inledningen av kapitel 24:
The apartment house lobby was empty this time. No gunman waiting under the potted palm to give me orders. I took the automatic elevator up to my floor and walked along the hallway to the tune of a muted radio behind a door. I needed a drink and was in a hurry to get one. I didn’t switch the light on inside the door. I made straight for the kitchenette and brought up short in three or four feet. Something was wrong.
Enkelt och - numera - klassiskt. Lägg också märke till hur pepprad texten är av alla de där noir-markörerna som skulle komma att bli så populära - man vet liksom att lobbyn blänker av krom, att hissen är funktionalistiskt designad, att väggarna är av masonit och så vidare, för man har sett den här världen så många gånger på film. Det är nästan som att Chandler parodierar sig själv, så det är viktigt att komma ihåg att han var först.
Boken är maskulin. Männen är hårda. Kvinnorna är dekoration och farliga frestelser. Bögarna är bögar:
I still held his automatic more or less pointed at him, but he swung on me just the same. It caught me flush on the chin. I backstepped fast enough to keep from falling, but I took plenty of the punch. It was meant to be a hard one, but a pansy has no iron in his bones, whatever he looks like. (s 100)
Bäst är hur Chandler snidar sin huvudperson, privatdetektiven Philip Marlowe - han gör saker hela tiden, till synes ogenomtänkt, vilket får handlingen att snällt rulla upp sig framför honom. Jag gillar också det sätt på vilket Chandler använder sig av bipersoner. De flesta har till uppgift att presentera nya fakta, och man märker tydligt när ett sådant möte är slut. Det påminner lite om de figurer som kunde dyka upp i Nintendoklassikern Zelda och säga saker som: “Lämna lampan till druiden.” På samma tydliga sätt presenteras Marlowes uppdrag i bokens inledning.
Tja, en bra bok helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga än så.
ISBN: 9780394758282
Författare: Chandler Raymond
Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
söndag 28 februari 2010 | 0.05 | 1 kommentar
Kafkas “dagböcker” är en blandning av dagboksanteckningar, resedagbok och litterära utkast. Det här är första delen dagbok i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Och det är bitvis rätt trevlig läsning. Bäst är det när det är ren dagbok. Jag tycker man kommer Kafka in på livet bättre än genom breven. Men ändå: Det märks att han var medveten om att detta kanske skulle ges ut i framtiden.
Det är slående hur mycket tidsandan påminner om vår, trots att dessa anteckningar skrevs för nästan 100 år sedan. Förra sekelskiftet var ju Habsburgs storhetstid - det var då man byggde de monumentala stenhus som fortfarande är attraktivast att bo i. (Inte ens det man bygger i dag lyckas överträffa den tidens byggnader i en sådan kvalitetsaspekt som takhöjd.) Det var världsutställningar och de första tunnelbanorna byggdes. En enorm optimism verkar ha präglat livet i metropolerna, dessa de sista åren före världskrigen och depressionen. Det är kul att få rapporter från det, från golvet så att säga. Inte minst gillar jag när Kafka beskriver hur Paris metro fungerar, eller hur en hel gata engagerar sig när en privatbilist (ovanligt på den tiden) krockar med ett cykelbud. Det är förvånansvärt hur lika oss de ändå var på den tiden i vad de ägnade dagarna åt och vad de tänkte på. Precis som vi kände de sig moderna. Största skillnaden mellan nu och då, förutom den tekniska utvecklingen, är kanske att tjänstefolket försvunnit, samt synen på pojkar.
Något som slog mig var också hur “antisemitiskt” Kafka uttrycker sig. Nu var han ju själv jude, men det han skriver visar hur självklar frågan om olika raser var på den tiden. Kafka ger till exempel uttryck för den då rådande synen att judar blev sjuka oftare än andra människor. Han beskriver näsor och andra karaktäristika på ett sätt som skulle få en att rygga tillbaka om det skrevs av en ickejude. Det påminner nästan litegrann om dagens syn på homosexuella, där såväl homon som heteron skämtar friskt om fjollighet och annat som antyder att homosexuella är genuint annorlunda till sin själva konstitution - precis som man menade att judarna var på den tiden.
Kafka var 27-29 år när han skrev de här dagböckerna. Dvs 37-39 med dagens mått - som James Hawes påpekar i Excavating Kafka får man lägga på 10 år för att förstå hur en sekelskiftesmänniska tänkte. Man blev vuxen tidigare då; gifte sig, fick barn osv cirka 10 år tidigare än nu.
De litterära utkasten är inte mycket att hänga i julgranen, enligt mig. Värst är den reseroman han började skriva med Max Brod (som f ö framstår som en ordbajsare utan like - hela tiden nämns nya böcker och citeras högtravande kulturartiklar utan substans): Richard och Samuel. Intetsägande så det förslår, vilket kanske var anledningen till att de inte fortsatte på den. Endast som ett uttryck för deras vackra vänskap är den lite rörande.
Liksom de övriga banden i Bakhålls Kafkautgivning präglas detta av en så hög kvalitet rent pappersmässigt att det nästan känns som en helig handling att vända blad. Översättningen är utmärkt och översättarna guidar och förklarar i noter precis så detaljerat som vi Kafkafans vill ha det. Inte minst är det kul att ta del av de fejder som utspelat sig mellan olika uttolkare av Kafkas handstil.
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll, 2003
ISBN: 9789177422013
Författare: Kafka Franz
Radioteatern: Döden i Venedig
söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer
Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.
Och hur är då samtiden?
- Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
- Dessutom: Han är ju bara ett barn!
- Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
- Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
- Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
- Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.
Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.
Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas
Sándor Márai: Glöd
fredag 4 september 2009 | 11.51 | 2 kommentarer
Generalen och Konrád blev bästa vänner när de var 10 år. När de var 34 hände något, och Konrád försvann. 41 år och 43 dagar senare kommer han tillbaka. Det är nu år 1940 (dvs nutid, eftersom boken gavs ut 1942). Den här boken handlar om deras möte och om vad som egentligen hände 1899, när Konrád försvann. Eftersom det nästan bara är generalen som talar liknar boken i mångt och mycket en lång monolog, en 75-årig mans långsamma och detaljrika berättelse om gamla minnen. Och det är så bra!
Det som mest griper tag i mig är Konráds utanförskap. Det beskrivs på flera olika sätt; författaren använder symboler för att få oss att förstå. När det upprepas att Konrád, till skillnad från generalen, aldrig kommer att bli en riktig soldat tänker jag riktig man/människa. Att han i stället är besatt av musik ser jag som en symbol för att han har ett kvinnligt känsloliv. Och när han flyr till tropikerna ser jag det som en symbol för att sluta kämpa för att bli en riktig man/soldat och i stället odla sitt utanförskap. Konrád har gett upp i den här världen. Han flyr till träsken, faller nedåt … till en plats där han passar bättre; “Tropikerna är en sjukdom.” (s 61)
Jag ska ta bladet från munnen: Konrád är en homosexuell man som tagit sin tillflykt till gayghettot - det är min tolkning. Hans beskrivning av västerlänningarna som bor i tropikerna går nästan ordagrant att applicera på män som anammat en homosexuell identitet (s 62):
“(…) Det hjälper inte att de har prenumererat på europeiska tidskrifter, att de mitt ute bland träsken har läst om varenda idé som har skrivits ner och tänkts under de senaste åren eller århundradena. Det hjälper inte att de har bevarat det där egendomliga, ansträngt varsamma beteende som den vite mannen i tropikerna aktar lika noga på när han umgås med sina gelikar som som en alkoholist ger akt på sig själv i sällskapslivet: hans sätt är alltför stelt för att man inte ska märka lidelsen hos honom, han är fullständigt belevad, korrekt och väluppfostrad … men inuti finns något annat.”
“Det skulle ändå vara intressant att veta”, sa generalen och lyfte sitt vitvinsglas mot ljuset. “Berätta vad som finns inuti.”
Och när den andre teg:
“Jag föreställer mig att du kom hit i kväll för att berätta det.”
Åh, jag darrar av upphetsning när jag skriver ner det här stycket, för det är så välskrivet! Och precis så är hela boken: Tight bunden tematik där slutet på varje replik fångas upp av nästa, och en fantastisk känsla för suspense.
Men tillbaka till temat: Det handlar naturligtvis om den eviga kampen mellan natur och kultur, mellan det vilda och det civiliserade. Konrád är symbolen för det vilda - han är den som bryter med samhällets regler för hur en man ska vara. För mig ligger tolkningen att han är homosexuell nära till hands, men det är oviktigt. Man kan lika gärna kalla honom en konstnärssjäl, eller valfritt uttryck som ligger närmare läsaren. Generalen i sitt angrepp på Konrád när de var ute och jagade (s 90):
Du jagade, men bara som någon som finner sig i en social ritual. Du jagade med ett föraktfullt uttryck i ansiktet. Och du bar geväret nonchalant, som en spatserkäpp. Du visste ingenting om denna sällsamma passion, denna manslivets hemligaste passion, som bakom alla roller, kläder, all bildning döljer sig i varje mans kropp, lika djupt som den eviga elden i jordens innandöme. Denna passion är lusten att döda. Vi är människor, livets befallning är att döda. Så måste det vara … Man dödar för att försvara något, man dödar för att skaffa sig något, man dödar för att hämnas något. Ler du? … Ler du föraktfullt? Du var konstnär, hade dessa lågtstående, brutala instinkter förfinats i din själ?
Återigen måste jag sucka djupt och slita mig från tangentbordet för att inte citera resten av citatet. Jag älskar när författare ser det stora i det lilla och kan härleda varje liten obetydlig handling till en djup instinkt.
Det andra stora temat är vänskap, den form av djupa vänskap som bara kan existera mellan två män (s 102):
För mellan en kvinna och en man har allting sina villkor, som när man köpslår på marknaden. Men den djupare innebörden i en vänskap mellan män är just att den är osjälvisk, att vi varken kräver uppoffringar eller ömhet av den andre, att vi inte vill ha någonting, bara behålla det tysta samförståndet i ett förbund.
Överlag gör författaren stor skillnad på kvinnor och män och deras respektive roller. Jag tycker det är vackert. Bokens fabbaste mening i det här avseendet är denna:
Konrád var, som varje riktig man, allvarlig och tillbakadragen redan som tioåring.
Det finns en kvinna med i boken också, och en kärlekshistoria som fungerar som ramhandling och något att längta efter under all suspense, men för mig var det all klokhet som kom fram på vägen till upplösningen som var den stora behållningen med boken.
Lägg till detta ett språk som är lika ”ornamentalt” som Waughs i Brideshead Revisited:
Det var anblicken av pusztan som gjorde henne yr, anblicken av de öde vidderna, bedövade under tyngden av höstens svävande kvalmiga luft, där man redan hade skördat, där vagnen i timmar rullade fram på vägar som inte var vägar, där bara tranorna drog över himlen och där majsfälten låg lika skövlade längs vägen som efter ett krig, när det sargade landskapet dör allteftersom hären drar bort.
Här excelleras också i titlar och kläder från en annan tid; Gardesofficerer, kalfaktorer och en major domo passerar förbi i persongalleriet. Läkarna bär bonjour och generalen knyter sin pikékravatt. Inte minst är boken en bra beskrivning av det gamla Habsburgska riket:
Det var en stor familj detta, Wien, Riket, ungrarna, tyskarna, märerna, tjeckerna, serberna, kroaterna och italienarna, och i hemlighet kände alla i denna stora familj att mitt ibland dessa äventyrliga begär, böjelser och känslostormar var det bara kejsaren som kunde hålla ordning …
För att sammanfatta: Glöd är en vis bok. Jag har strukit under och antecknat i marginalen på nästan varje sida - det här är en bok att återkomma till. Jag avslutar med följande fantastiska citat. Återigen är det generalen som talar till Konrád (s 99):
Men i djupet av din själ fanns en krampaktig känsla - längtan efter att vara annorlunda än du var. Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än den man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen.
Författare: Márai Sándor
Witold Gombrowicz: Yvonne, Vigseln, Operett
onsdag 31 december 2008 | 0.13 | Inga kommentarer
Den här samlingen med tre Gombrowiczpjäser är en vacker gammal Panacheutgåva från 1968, vars sidor jag fick sprätta själv. Något jag gjorde med nöje eftersom Gombrowicz är min absoluta favoritförfattare, vilket tagit sig en del rörande uttryck.
Alla tre pjäserna hör till kategorin urflippade, om än i olika hög grad. De påminner så att säga mer om ”Ferdydurke” än om de åtminstone på ytan mer lättillgängliga romanerna ”Kosmos”, ”Pornografi” och ”De besatta”. Men liksom alla Gombrowicz böcker, oavsett deras stil, innehåller pjäserna det underliga fokus på betydelsebärande detaljer som Gombrowicz är så besatt av, och som jag själv är så förtjust i.
Jag tyckte mest om ”Yvonne” (1935), eftersom det är den av pjäserna som bäst lämpar sig för läsning i sängen, vilket de andra två verkligen inte gör.
Gombrowicz skriver i inledningen till ”Vigseln” (1947) att de olika aktörerna ska samverka som en orkester, och mycket riktigt: Att läsa pjäsen är som att läsa ett partitur – man bara anar skönheten, men förstår att stycket inte kommer till sin rätt när man bara läser det rakt upp och ner.
När det kommer till ”Operett” (1966), som översättarna rentav ”erkänner” är skissartat översatt enligt resonemanget hellre en halvbra översättning än ingen alls, känns det nästan som hädelse att läsa i stället för att sitta i en teatersalong och se den parodiskt storvulna operetten, som jag föreställer mig lite som sångnumren i filmen ”Moulin Rouge”.
Något som slog mig under läsandet var att Gombrowicz skriver samma roman eller pjäs om och om igen. Det är samma fascination över vad man brukar kalla Formen som kommer till uttryck i alla hans verk. Karaktärerna har som enda uppgift att förmedla denna fascination på diverse olika sätt. Formen är alltså att se som den starka motor som brummar under hela Gombrowicz författarskap.
Författare: Gombrowicz Witold
Evelyn Waugh: Brideshead Revisited
söndag 28 december 2008 | 14.38 | Inga kommentarer
Att läsa ”Brideshead Revisited” är som att äta en mastig stek med ett murrigt rödvin. Författaren ursäktar sig rentav i förordet för sitt ”ornamental language”, som han förklarar med att boken skrevs under andra världskriget. Frånvaron av excesser i verkligheten gjorde att han tog i desto mer när han beskrev dem i boken. Det frossas i mat och fester, men också, vilket jag uppskattar, i stil och förmågan att excellera i diverse roller – bohemens, butlerns, godsherrens, den hårda moderns, och så vidare. Alla driver de sin karaktär till sin spets.
Boken är mycket välskriven och ofta en njutning att läsa. Ändå saknas något för att den stora läsupplevelsen ska infinna sig för min del. Det är för jämnt. Första och sista kapitlet är lika bra som de andra. Jag hade kunnat sluta läsa när som helst, och hade jag inte fått syn på den här artikeln i senaste Axess hade jag kanske gjort det också. ”Brideshead Revisited” hade för mig varit omöjlig att plöja under någon annan årstid än hösten och vintern, då livet saktar ner lite.
Jag uppskattade bokens första del mycket, där berättarjaget Charles Ryder träffar Sebastian Flyte. Waugh använder begreppet ”Arkadien” för att beskriva deras problemfria ideala tillvaro. En modern läsare ser förstås ett homosexuellt förhållande, och när Ryder kysser sin första tjej reagerar man med att antingen kalla honom smygis eller tänka att ”jaha, han var alltså straight i alla fall”. Fullt så enkelt är det dock inte. Fram tills för ca 60 år sedan, dvs andra världskriget, tillbringade många unga män en tid i ”Arkadien” innan de började intressera sig för tjejer och så småningom stadgade sig. Det sade inget om deras så kallade sexualitet. En nyckel till boken i det här avseendet är förstås Waughs eget liv. Under sin tid som student i Oxford hade han minst tre manliga älskare. Sedan gifte han sig och fick sex barn.
Förutom att läsa boken från 1945 har jag under hösten även sett teveserien från 1981 (den hette ”En förlorad värld” på svenska) och filmen från i år, 2008. Båda var mycket bra och teveserien följer bokens repliker så exakt att det nästan kändes onödigt att läsa boken efteråt – där fanns inget som inte fanns i teveserien.
Filmen är ett koncentrat av alltsammans, fast med några obligatoriska filmkyssar och sexscener tillagda som inte finns i boken/teveserien samt ett filmspråk anno 2008 - mina tankar gick till när Rea-gänget på Börsen ”Max Martin-fierade” Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Ändå blev jag tårögd redan under den första helikoptersvepningen över Brideshead, men så har jag ju också alltid gillat Max Martin. Filmen är alltså inte alls dålig, tvärtom, och den koncentrerade formen hårdrog vissa aspekter av historien och karaktärerna så att de framgick tydligare.
Tidigare har jag läst ”Black Mischief” av Evelyn Waugh, som inte heller den riktigt ryckte tag i mig.
Författare: Waugh Evelyn
Franz Kafka: Inte ens natten är tillräckligt mycket natt
tisdag 7 oktober 2008 | 14.36 | 2 kommentarer
Jag följer Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Böckerna är minst sagt strama i sin formgivning, precis som Kafkas prosa, och dessutom inbundna på riktigt, dvs bundna med tråd, något som tyvärr blir allt ovanligare. En billigare utformning vore naturligtvis ett hån mot det gigantiska översättnings- och redigeringsjobb som Hans Blomqvist och Erik Ågren utför.
Volymen som fått namnet ”Inte ens natten är tillräckligt mycket natt” innehåller Kafkas brev från november 1912 till januari 1913. Det handlar nästan uteslutande om hans brev till flickvännen och sedermera fästmön Felice Bauer.
Och de är ett sömnpiller utan like. Trots Kafkas ändlösa bedyranden om hur mycket hon betyder för honom är breven märkligt svala och oengagerade. Jag förstår inte varför. Det är något som inte går ihop här.
Varje historia mår bra av en konflikt, och det var inte förrän jag hittade den som läsandet av kärleksbreven blev uthärdligt.
James Hawes beskriver i ”Excavating Kafka” hur Kafka aldrig var riktigt intresserad av Felice Bauer och inte heller sexuellt attraherad av henne. Det verkar som att han snarare hade en trettioårskris och ville ha en fästmö främst av sociala skäl. Plötsligt faller bitarna på plats och konflikten är ett faktum: Hur länge ska Kafka lyckas äta kakan och ha den kvar? Hur länge ska han lyckas med bedriften att ha en fästmö utan att behöva träffa henne? (Felice bodde i Berlin och Kafka i Prag, en resa på minst 8 timmar på den tiden.) Felice verkar bli allt mer förtjust i Franz, och hans bortförklaringar till varför de inte kan träffas börjar utvecklas till en thriller. Han kan till exempel avsluta ett brev så här:
Jag slutar nu, det är redan sent, jag skulle ändå aldrig bli klar, och varför låter jag egentligen händerna syssla med brevskrivande, när de är som gjorda för, och inget högre önskar än, att hålla om Dig?
Men som varje romanförfattare vet är det inte ord som snidar karaktären, utan handlingar. Och hur längtansfull Kafka än säger sig vara så kvarstår faktum: Han tar sig aldrig för den där Berlinresan. Det blir rentav pinsamt ibland när han gör andra resor av nästan samma längd. Då kan han inte skylla på att han är en ”skuggfigur” som bara häckar i lägenheten i Prag.
Den stora behållningen för mig var allt Kafka skriver om sitt eget skrivande. Vilken aspirerande romanförfattare känner inte ett lugn av att se en av litteraturhistoriens största skriva följande rader om sin pågående roman (5–6 januari 1913):
Det är fasligt vad den kan ändra utseende; när jag väl fått upp lasten på vagnen är jag i mitt esse (med vilken schvung jag skriver! Bläcket stänker omkring mig!), jag njuter av att smälla med piskan och vara en riktig herreman, men så snart lasten faller av (och det kan aldrig förutses, aldrig förhindras, aldrig förtigas) som den gjorde igår och idag, tycks den mig orimligt tung för mina ynkligt smala axlar, och då vill jag helst ge upp alltsammans och lägga mig ner och dö.
Eller lite mer vardagligt (17–18 november 1912):
Min käraste, klockan är halv två på natten, berättelsen jag nämnde är inte på långa vägar färdig, romanen har jag inte skrivit en rad på idag, så det är inte med någon större entusiasm jag går till sängs.
Kafka är expert på att nedvärdera sig själv. Många är de långa tirader om hur lycklig han är som har träffat någon som Felice, hur han inte är värd henne och hur hon borde göra bäst i att fly medan tid är. Han utmålar sig som den socialt handikappade konstnären som är oförmögen till ett fungerande liv.
Det är dock en chimär. I själva verket är han domptören som styr deras förhållande genom sina brev. Han må nedvärdera sig själv i tiraderna – men i grund och botten gör han bara samma sak som män gjort i alla tider: Pratar om sig själv.
Förmodligen var Kafka högst medveten om att breven en dag skulle publiceras – mycket tyder på att hans önskemål om att de skulle brännas inte skulle tas på allvar. Och för att vi bara ska få läsa Kafkas egen version av förhållandet med Felice Bauer såg han till att bränna breven från henne, som – av Kafkas svar att döma – verkar innehålla en del frågetecken kring varför Kafka aldrig vill träffa henne.
Den här brevsamlingen har legat på mitt nattduksbord i något halvår. Jag tycker mycket om Kafkas behärskade prosa, som översättningen är mycket följsam. Jag har tyckt om att läsa några brev då och då – parallellt med annat läsande – men kan inte säga att jag ser fram emot fler brev till Felice. Förhoppningsvis är de två första dagboksvolymerna mer inspirerande.
Författare: Kafka Franz
P.G. Wodehouse: Psmith in the City
tisdag 23 september 2008 | 19.37 | Inga kommentarer
Jag blev påmind om den här boken i dag, när jag genom Bokhora hittade New York Times-bloggen Paper Cuts postning om tidernas roligaste böcker.
Jag gör skillnad på de författare som får mig att tycka att det jag läser är väldigt roligt och de som får mig att skratta högt. Till de förra hör Gombrowicz, Sue Townsend och Robert Anton Wilson. Till de senare hör Joe Keenan, Stephen Fry och P.G. Wodehouse.
Här ett exempel på vad som får bokoffret att skratta högt. Ur Wodehouse ”Psmith in the City” från 1910:
His mouth was full when Comrade Prebble asked him a question. Comrade Prebble, as has been pointed out in an earlier part of the narrative, was a good chap, but had no roof to his mouth.
‘I beg your pardon?’ said Mike.
Comrade Prebble repeated his observation. Mike looked helplessly at Psmith, but Psmith’s eyes were on his plate.
Mike felt he must venture on some answer.
‘No,’ he said decidedly.
Comrade Prebble seemed slightly taken aback. There was an awkward pause. Then Mr Waller, for whom his fellow Socialist’s methods of conversation held no mysteries, interpreted.
‘The mustard, Prebble? Yes, yes. Would you mind passing Prebble the mustard, Mr Jackson?’
‘Oh, sorry,’ gasped Mike, and, reaching out, upset the water-jug into the open jam-tart.
Hela boken kan läsas på Project Gutenberg.
Jag hittade ”Psmith in the City” i en boklåda på Hötorget 2005. Det var min första Wodehouse, som jag blivit nyfiken på eftersom min favoritförfattare Joe Keenan jämfördes med honom i praktiskt taget varenda recension (även den jag själv skrev i en mindre nogräknad blaska ett halvår senare).
Boken är kort och underhållande - witty som engelsmännen säger. Den handlar om unge Psmiths och hans vän Mikes äventyr på en bank, vilket var den tidens motsvarighet till millennieskiftets flashiga it-konsulter.
Storyn är enkel och inte lika genomarbetad som i Keenans böcker, vilket inte är särskilt konstigt; Keenan jobbade 10 år på sin senaste bok och har bara skrivit tre romaner. Wodehouse skrev ett hundratal.
(Och för att underlätta läsningen av det här inlägget: Hans efternamn uttalas woodhouse.)
Författare: Wodehouse P.G.
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
