Millenniumfilmerna
torsdag 18 mars 2010 | 10.58 | 1 kommentar
Jag har nu sett de tre filmerna i Millenniumtrilogin, baserad på Stieg Larssons romaner:
- Män som hatar kvinnor
- Flickan som lekte med elden
- Luftslottet som sprängdes
Den första slank igenom utan större åbäken. Men redan i den andra började jag störa mig på regin/skådespeleriet - de är ju två sidor av samma mynt. I tredje filmen var detta problem så graverande att jag bara med nöd och näppe lyckades se klart den.
Det är så synd! För det första är böckerna riktigt bra, men att något förloras när bok blir film är ju inte någon nyhet direkt. Det här handlar om något annat: Filmerna är dyra (nåja) produktioner. Allt är perfekt. Ljuset, stämningen, miljöerna - jag gillar allt. Men så när skådespelarna börjar prata vill jag bara sjunka under jorden. Hur kan man misslyckas så fatalt med den viktigaste aspekten i en film? Detta som dessutom är ett av de större filmprojekten i Sverige, baserat på en trilogi som väl närmast får betraktas som nationalskatt, samt finansierat med skattemedel (förmodar jag). Hur kan det tillåtas bli så dåligt?
För att illustrera vad jag tycker är dåligt i Millenniumfilmerna har jag saxat några klipp ur dem, så kan ni avgöra själva vad ni tycker. Vi börjar med två klipp ur Flickan som lekte med elden. Journalisten som pratar om trafficking behöver väl knappast någon kommentar alls. Det är bara pinsamt dåligt. Tack och lov blir han mördad ganska tidigt i filmen. Mannen som promenerar med Micke Nyqvist verkar med nöd och näppe komma ihåg sina repliker och levererar dem helt utan trovärdighet. Samme skådespelare var fullständigt lysande i rollen som pappan i Fucking Åmål - det visar hur mycket regin betyder.
Gemensamt för båda skådespelarna är att de gör små märkliga pauser mitt i meningarna. Detta återkommer också i klippen nedan från Luftslottet som sprängdes. Jag antar att det beror på att de har fullt sjå att memorera sina repliker, och det ger intrycket av en billig produktion, ungefär som en såpa där skådespelarna bara läst replikerna ett par gånger före tagning. De lever inte sin roll, de läser den. Ja, låt oss titta på exemplen ur Luftslottet som sprängdes så ska jag fortsätta kommentera efteråt:
Visst, Nyqvist och Endre är professionella, de klarar sig utan regi. De andra gör inte det. Det där bråket på redaktionen är inte övertygande. Och återigen de där pauserna. Lisbeths läkare gör en minimal paus framför “vitala delar”. Svårt ord det där. Fast det ska inte vara svårt för en läkare. Återigen: Så här talar en person som läser rollen snarare än lever den.
Och så denna Noomi Rapace som har prisats till skyarna. Jag tycker inte direkt att hon är dålig, men inte heller särskilt bra. Jag ser inte Lisbeths ilska i henne. Hon är bara tyst och platt. Det kan förvisso bero på att Lisbeth inte visade sin ilska utåt. Men det spelar ingen roll. Rapace har inte den rätta känslan, inte den rätta närvaron. Det är det ingen som har i de här filmerna.
Ta till exempel när läkaren förklarar för Lisbeth att Peter Teleborian sökt henne (inte med bland mina klipp). Här borde en blandning av skräck, förvåning och ilska fylla Lisbeth. I stället ser hon bara upp på läkaren med sina rådjursögon, varpå en tung ljudmatta gör sig yttersta för att övertyga oss om att de är fyllda med skräck, förvåning och ilska. Överlag är det musiken som räddar scenerna.
Varför blev det så här? Varför har den största svenska kommersiella boksuccén genom tiderna, med undantag för Astrid Lindgren (väl?), blivit en sådan kalkon? Med mina mått mätt alltså - att filmerna hyllas av (svenska) recensenter är en annan femma.
Jag tror det beror på att filmerna de facto är billiga. De är inspelade vid samma tillfälle som om det vore en enda film, och sedan utdragna till att bli tre filmer. Att scenerna verkar vara tagna ur en såpa beror på att filmerna producerats på samma sätt som en såpa. Det är handling och spänning som står i fokus, inte regi och skådespelarinsatser. Jag antar att den produktionsmässiga förebilden varit Beckfilmerna. Men dessa genomsyras av just den känsla som Millenniumfilmerna saknar, och det beror mycket på Rolf och Cilla Börjlind, som skriver manus till Beckfilmerna och gör det med fingertoppskänsla. För om manus och skådespeleri är Millenniumfilmernas första två problem, så är manus det tredje. Det måste vara svårt att spela övertygande när manus verkar vara skrivet av en gymnasist. Dialogerna är enkla och lekmannamässiga.
Det verkar alltså som att Alfredson och kompani försökt komma undan med ett hafsverk. Man har inte brytt sig om att försöka få tagningar att “sitta” eller att se till att deltagarna i en scen har den rätta känslan. För man har inte behövt - med alla andra ingredienser som ljus, ljud, scenografi med mera lyckas man ändå förmedla intrycket av en svensk kvalitetsfilm som både kritiker och publik älskar. Jag tycker det är tragiskt.
Uppdatering, några recensioner:
- Jeanette Gentele (SvD) ger Män som hatar kvinnor 5 av 6 i betyg.
- Hynek Pallas (SvD) ger Flickan som lekte med elden 3 av 6 och klagar liksom jag på skådespelarinsatserna.
- Jan Söderqvist (SvD) ger Luftslottet som sprängdes 2 av 6 och klagar på Lena Endres flackande ögonlock.
Imponerande semesterläsning
lördag 13 mars 2010 | 15.37 | 3 kommentarer

Ja, i alla fall om ni frågar mig! Under mina tre veckor i solen läste jag följande nio böcker, i följande ordning och med länkar till recensionen:
- Raymond Chandler: The Big Sleep
- Johan Theorin: Nattfåk
- Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
- Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
- Daniel Åberg: Vi har redan sagt hej då (ej med på bilden)
- Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
- Haruki Murakami: Kafka på stranden
- Edmund White: City Boy
- Arne Dahl: Efterskalv
De här två böckerna (längst ut till höger på bilden) fanns också med i packningen men förblev olästa:
- Orhan Pamuk: Istanbul (inte ännu en självbiografi!)
- Oscar Wilde: The Picture of Dorian Gray (andra omläsningen)
Ett lätt, eller snarare tungt, konstaterande: Hade det inte varit för böckerna hade jag kunnat resa bagagefritt. Fördel läsplatta, alltså. Fast hade jag ens kunnat köpa Davidsons självbiografi från 1962 till läsplatta? Eller Peyrefittes roman från 1959? Kanske den senare. Men hade jag kunnat lämna läsplattan på handduken när jag badade utan att oroa mig för att den skulle bli snodd? Fördel bok.
Arne Dahl: Efterskalv
torsdag 11 mars 2010 | 6.30 | Inga kommentarer
Det är bra! Så mycket mer har jag inte att säga om denna deckare. Jag läser så få böcker i den här genren och när det väl sker slukar jag dem ofta, denna på tre dagar trots att jag var sjuk och svag.
Det är svårt att inte jämföra med Stieg Larsson. Jag tänker främst på Stockholmsskildringen. (En rolig bonus för mig var att boken också utspelar sig i Berlin.) Men jag tänker också på hur rätt allt är. Alltid en kvinnlig chef och en homosexuell karaktär. Som dessutom alltid är den trevligaste och fläckfriaste av dem. Åh, Sverige på 00-talet - vad vackert det var i sin naiva politiska korrekthet.
Jag har läst en av Arne Dahls böcker förut, Misterioso, och precis som i den duggar ordvitsarna tätt. Stryk! tänker man, till exempel här (s 373 i pocketen):
En äldre man som Hultin visste var professor i matematik kom fram till honom och såg ut som en professor i matematik. Stegen var spänstiga som hos en man som hade kommit fram till en lösning på ett knivigt problem. Mannen – eller snarare hans team i kontorslandskapet – hade nämligen kommit fram till en lösning på ett knivigt problem.
Men man har överseende. För här är det inte språket eller stilen som står i fokus, utan spänningen.
395 sidor
Albert Bonniers Förlag, 2006
ISBN: 9789100104184
Fler bloggar om deckare.
Författare: Dahl Arne
Edmund White: City Boy
onsdag 10 mars 2010 | 12.42 | 1 kommentar
Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.
För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).
Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:
Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.
Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:
The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.
Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.
Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:
I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.
Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.
Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex - detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:
The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)
A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)
Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.
White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.
Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):
Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”
Nästa stycke börjar så här:
Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.
Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.
304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025
Författare: White Edmund
Haruki Murakami: Kafka på stranden
tisdag 2 mars 2010 | 1.53 | 2 kommentarer
Efter Nattfåk trodde jag att jag inte gillade romaner med övernaturliga inslag. Jag hade fel. Kafka på stranden fångade mig från första sidan och höll mig sedan i ett fast grepp under två dygn - mer än så behövdes inte trots 518 sidor med liten stil. Magiskt.
Det är en fantastisk historia som berättas, i ordets rätta bemärkelse. Det är flummigt så det förslår på sina ställen, och det blir hela tiden flummigare. Men det är bra! Några olika historier berättas parallellt och fogas samman genom tema och handling. Man förstår boken, men inte på ett medvetet plan, skulle jag nästan vilja säga. Och man blir lycklig av den.
Lägg till detta många visa dialoger, referenser till de viktigaste grekiska dramerna, utläggningar om Beethovens och Haydns skapande, heta sexscener kombinerade med ett övergripande Oidipus-tema, samt en rik symbolik och ett slags metaanvändande av metaforer - detta är min bok!
Har inte så mycket mer att säga än läs! Det här är både Stieg Larsson-tjocklek och Stieg Larsson-spänning - fast på ett väldigt twistat sätt.
Avslutningsvis konstaterar jag att jag först läste Kafka på stranden och sedan Kafka på stranden, även det på stranden, hihi!
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
ISBN: 9789172638495
Författare: Murakami Haruki
