Morgonpasset i P3

fredag 5 februari 2010 | 9.48 |

Jag har råkat vakna till P3 på sistone, eftersom min avancerade klockradio är inställd på att vakna till senast lyssnade station, vilket är P3 de nätter jag lägger mig så sent att P1 bara sänder “etervågor”. Och när jag vaknar i niotiden är det Morgonpasset. Jag har nog inte hört det sedan cirka 1995 med Tomas Tengby. Skillnaden är … grotesk!

Det som hänt på dessa 15 år är att reklamradion tagit befälet över svenska radiomorgnar. Då och då, i samband med någon prisutdelning eller dylikt, har jag sett klipp på teve som visar hur reklamradions morgonprogram ser ut: Tre käcka människor som skämtar och skrattar lite halvgalet framför varsin mick. Herregud, hur står folk ut med det där? har jag tänkt. Men uppenbarligen är det ett vinnande koncept, för om jag förstått saken rätt har Mix Megapol, Rix Morgonpuls och allt vad de heter många fler lyssnare än Sveriges Radios kanaler nuförtiden.

När jag nu hör Morgonpasset i P3 för första gången på femton år inser jag att Sveriges Radio har anpassat sig till denna reklamradiotrend. Tre eller fyra 30-35-åringar tjattrar om sånt som svenska 30-35-åringar tjattrar om mest: Igenkänningsgrejer som hur många som använder snoozeknappen (okej, just det tyckte jag var kul att höra men det var för att jag var så snoozesömnig att jag ännu inte uppfattat något annat av programmet), samt långa ironiska haranger. Käckheten är olidlig. Denna besatthet vid att vara lite smågalen och hela tiden skratta och verka spontan, vissla till lite i bakgrunden när någon säger något överraskande och så vidare - och den där belåtenheten när de tycker att de lyckats. Det är inte … övertygande. Det är bara … olidligt.

Men sedan slogs jag av en hemsk tanke. De här hemska programmen som alltså nu spridit sig även till Sveriges Radio. Kan det vara så att folk lyssnar på dem för att de tycker att programledargänget liksom blir som deras vänner? Ja, så måste det vara! Och ärligt talat, det är ju så jag själv känner när jag lyssnar på Spanarna, som egentligen är minst lika fixerat vid att ha den rätta blandningen av beräknande skratt och inflikande kommentarer fast allt ska låta så spontant och småputtrigt trevligt. Vad är Spanarna annat än ett Morgonpasset för oss som är medelålders? (Vilket jag absolut inte är, absolut inte! Men inom mig är jag nog antingen medelålders, och föredrar då lugna P1, eller tonårig, och föredrar då fett jävla supande - vad ska man med den slätstrukna blandningen däremellan till?)

Ärligt talat, jag hatade Morgonpasset redan 1995. Jag minns bara Mia Skäringers skrikiga rapporter från fikarummet på fabriken och han, den långhåriga göteborgska programledaren som sedan började leda något musikprogram på teve.

Nå, detta är ett meningslöst inlägg. Radios främsta funktion är att vara sällskap på jobbet, antar jag. Inte så mycket mer att säga om det. Men det är skönt att någon gång skriva ihop en spontan bloggpost utan att ens läsa igenom innan man publicerar … Och nu minns jag plötsligt poängen: Jag måste stänga av innan detta hemska gäng blir mina vänner!

PS: Rösta i snoozeomröstningen här. :)

Uppdatering: Genom Twingly ploppade den här bloggposten automatiskt upp som en länk på Morgonpassets hemsida. De tog bort den. Jag förstår dem.

Kategorier: Personligt, Radio

Kommentarer

1 kommentar till “Morgonpasset i P3”

  1. Maria
    15 februari 2010, 1:02

    “Genom Twingly ploppade den här bloggposten automatiskt upp som en länk på Morgonpassets hemsida. De tog bort den. Jag förstår dem.”

    Haha! :D

Lämna en kommentar