Hans Olsson: Spelar roll

torsdag 21 januari 2010 | 14.23 | Inga kommentarer

Hans Olsson: Spelar roll En svensk komma ut-klassiker, som jag inte läst förrän nu. 15-årige Johan Alexander brottas med nya känslor som gör att han inte blir kär i Ann-Sofie och Maria utan i Thomas och Anders. Han hatar det, men utvecklas under romanens gång …

Jag tycker det är lite väl mycket funderingar hit och dit, boken hade kunnat vara kortare. Men man slukar ändå de sista två tredjedelarna, som är en enda lång suspense fram till det som man vill ska hända. Man känner verkligen med huvudpersonen efter ett tag och bryr sig om honom och hans öde – precis som man ska göra i en bra bok. Och Hans Olsson klipper på exakt rätt ställe.

Jag tyckte språket var dåligt i början, men efter ett tag lossnade det, eller om det var jag som vande mig. De formuleringar som jag irriterat mig på i början för att de inte var trovärdiga passade plötsligt i huvudpersonens mun.

Spelar roll är en klassisk komma ut-bok, och som sådan en spegling av vår tid, där homosexualitet är ett begrepp av väsentlig betydelse. Jag är kritisk till det synsättet, men det hör inte hit.

Jag har läst tre klassiker i den här traditionen nu:

1999 läste jag Inger Edelfeldt: Duktig pojke (1977) - betyg 4
2004 läste jag Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve (2003) - betyg 5
2010 läste jag Hans Olsson: Spelar roll (1993) - betyg 3

Nu får det räcka med komma ut-böcker för min del. De är trots allt alla skrivna enligt samma formula – man blir knappast överraskad. Däremot berörd, och jag skulle vilja påstå att den här typen av böcker ingår i något slags skolning.

En bok för alla
ISBN: 9789172214637
Ev fler recensioner på Knuff.

Kategorier: 1990-tal, 1993, Betyg 3, Läst på svenska, Man, Skönlitteratur, Sverige
Författare: Olsson Hans

Utmärkelse: Kreativ bloggare

onsdag 20 januari 2010 | 15.38 | 5 kommentarer

Kreativ bloggare Jag tackar glatt för utmärkelsen Kreativ blogger som Snowflake gett mig, men tar mig friheten att döpa om “blogger” till “bloggare” och “award” till “utmärkelse”. “Blogger” verkar dock inte vara engelska, utan norska - kul med en utmaning som vandrar över landsgränserna!

Jag älskar sådana här kedjebrev. Reglerna är som följer:

Kopiera utmärkelsen till din blogg.
Länka till den person som gav dig utmärkelsen.
Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
Skicka utmärkelsen till 7 andra bloggare genom att länka till dem och skriva en kommentar i deras bloggar så att de inte missar att de fått utmärkelsen.

Okej, då kör vi. Sju små fakta:

Jag bor i Berlin sedan 2006.
Som tonåring tjänade jag extrapengar på att skriva sexnoveller i Aktuell Rapport och andra porrtidningar. Jag var vid den tiden oskuld. När jag tröttnade på sexnoveller började jag skriva kärleksnoveller i Mitt Livs Novell och Frida Story i stället.
Jag dricker alkohol varje dag, oftast ett glas vin - under denna årstid rött.
Mitt bmi går aldrig över 20, tolka det hur ni vill.
Jag har skrivit artiklar i samtliga fyra tidningsdrakar och jobbat på en av dem, men det var ett tag sen.
Jag slutade äta kött när jag var 20 av en blandning av etiska skäl och äckel. De etiska skälen finns inte kvar längre, men äcklet gör det. Ädlare än så är jag inte.
Min passion i livet är skönheten och alla de uttryck den kan ta; den rätta känslan hos en finsk dragspelare, den perfekta logiken i ett programspråk, en pojkes nacke …

Utmärkelsen går vidare till:

Daniel Åberg. För att han verkligen är en kreativ bloggare med sina beroendeframkallande tevesändningar med mera. Just nu är det spännande att följa hans egenutgivning av sin andra roman i diverse olika format. Jag spår en framtid som förlagschef.
Bokfreak. Första seriösa bokhorakonkurrenten har snygg logga och underbart lättläst typografi, men man vill veta mer om vilka de är som skriver den. Ta chansen nu!
Maria Nygård. Hon skapade bokbloggar.nu och blev sedan UNT:s egna bokbloggare. Vi verkar gilla samma saker i språket.
Bagarmossen Berlin. Massor av underbara och roliga foton. Roligast var det förstås när denna Pocketshopbloggare hade sitt utbyteshalvår i den nyöppnade Pocketshoppen i Berlin.
Kendoflickan. Min enda svenska medtävlare (så kändes det i alla fall) i Nanowrimo 2009! Hon gick visst också i mål - ett senkommet grattis!
Hans Persson. Jag har bara tittat runt litegrann än så länge, men jag gillar hans personliga läsutmaningar och hans Japanvurm, samt att han tagit steget till egen domän.
Boktoka. Mitt första fan. Alltid välskrivna recensioner och en snygg mall, om än lite opraktisk eftersom den inte visar datum på förstasidan. Mitt eget kategorisystem hämtade inspiration från Boktokas!

Grattis till alla vinnare, hoppas ni antar utmaningen!

Kategorier: Utmaning

Yukio Mishima: Sjömannen som föll i onåd hos havet

måndag 11 januari 2010 | 13.59 | 1 kommentar

Yukio Mishima: Sjömannen som föll i onåd hos havet En underbar liten bok. Anspråket är fantastiskt, utförandet habilt. Eller rentav, som något förlag skrev, “stilistiskt fulländat”. Ja, just så är det. Som inledning till denna recension skulle jag vilja klippa in hela baksidestexten från den engelska utgåva som jag läste:

The Sailor Who Fell from Grace with the Sea tells of a band of savage thirteen-year-old boys who reject the adult world as illusory, hypocritical, and sentimental, and train themselves in a brutal callousness they call “objectivity”. When the mother of one of them begins an affair with a ship’s officer, he and his friends idealise the man at first; but it is not long before they conclude that he is in fact soft and romantic. They regard their disappointment in him as an act of betrayal on his part, and react violently.

Jag hade således väntat mig något mer extremt, men större delen av boken är en konventionellt och mycket vackert berättad kärlekshistoria mellan sjömannen Ryuji och pojken Noborus mamma Fusako. Det extrema smyger sig i stället på mellan raderna. Mer och mer så, och först när det logiska och oundvikliga slutet kommer inser man hur extrem hela boken är i sin lågmäldhet. Där växte den från en fyra till en femma för mig.

Att boken berörde mycket beror på att den handlar om en problematik som jag är väldigt fascinerad av: Förhållandet mellan ideal och verklighet. Idealet är vackert. Verkligheten är inte vacker. Den är rentav medioker till sitt själva väsen. Det krävs en viss mogenhet för att kunna se det mediokra som något positivt, och det är därför ingen slump att Mishima låter idealet försvaras av ett gäng trettonåringar.

Boken är för övrigt som roligast när de brådmogna pojkarna går loss i sitt hat mot världen. “Chefen” i gänget talar:

Fathers! Just think about it for a minute – they’re enough to make you puke. Fathers are evil itself, laden with everything ugly in Man.

Därefter följer en lång anklagelse mot fadern som idé.

Boken hade kunnat vara en rolig idé påkommen av vilken smart författare som helst som vet hur bra det kan bli när man drar koncepten till sin spets. Men Sjömannen som föll i onåd hos havet är på blodigt allvar, vilket “bevisas” av författarens eget liv och inte minst hans död. Yukio Mishima växte upp i en samuraifamilj där begrepp som ära och ideal var viktiga. När han var 45 år tog han sitt liv genom seppuku (rituellt självmord) efter ett försök till statskupp.

Originaltitel: 午後の曳航 (Gogo no Eikō), 1963
Översättning: John Nathan
ISBN: 9780099492696

Svensk utgåva:
Sjömannen som föll i onåd hos havet
Lind & Co, 2004
Översättning: Birgit Edlund, Mårten Edlund
ISBN: 9789189538276

Ev fler recensioner på Knuff.

Fler bloggar om ideal, fler recensioner.

Kategorier: 1960-tal, 1963, Betyg 5, Japan, Läst på engelska, Man, Skönlitteratur
Författare: Mishima Yukio

Dorrit Fredriksson: Lennart dog ung

söndag 10 januari 2010 | 13.41 | 3 kommentarer

Ödet lade denna bok i min hand. Det är en mors berättelse om hur hennes son Lennart kämpade mot cancern under ett och ett halvt år, men till slut dog – bara 16 år gammal. Något svårare går inte att tänka sig. Min mamma hittade boken bland mina andra medhavda böcker under julhelgen och började läsa den, men hon var tvungen att sluta eftersom hon visste att hon inte skulle klara av att läsa ut den.

Lennarts föräldrar talade aldrig om för honom att han hade cancer. Detta var ett svårt beslut för modern att fatta, men de resonerade som så att det skulle vara för knäckande för pojken att veta hur sjuk han var, att prognosen hela tiden blev sämre och – vilket stod klart mot slutet – att han snart skulle dö. Man lider med Dorrit när hon 1) brottas med huruvida det var rätt att dölja sanningen för pojken och 2) tappert håller skenet uppe.

Min spontana tanke var att det hade varit bättre att låta Lennart veta, men under läsandet av boken ändrade jag mig. Dorrit gjorde rätt som gick emot sitt eget behov att få gråta ut och i stället satte pojken först.

Det verkar dessutom som att han någonstans visste allting ändå. De upprepade strålbehandlingarna och hans allt sämre hälsa talade sitt tydliga språk, och det fanns ingen anledning att sätta ord på detta.

Det genomgående temat i boken, och det som gjorde mig glad i all misär, är Lennarts livsglädje. Det är som att han försökte utnyttja sin sista tid till max. Han hade många nära vänner, han träffade en tjej, och han gjorde många semesterresor där han var lika aktiv som sina kamrater trots att han egentligen inte borde orka. Dorrit skriver:

Jag tror han trots sjukdomen upplevde den medvetet lyckligaste tiden i sitt liv. Han hade en till synes outtömlig kraftkälla att ösa ur.
Han spelade fotboll under heta dagar då många andra sökte sej i skuggan och flämtade.
Han var på Parkfest i Kungsparken två hela dagar med filt och matsäck med. Han kom hem brun och förälskad och glad.

Det finns bara ett ord för när en ung människa dör, och det är att det är fel.

Verbum 1973
ISBN: 9789152607244 (?)

Ev mer på Knuff (troligen inte).

Andra bloggar om cancer och sjukdom, liv och död. Och sorg.

Dorrit Fredriksson i P4 Lunchboxen.

Kategorier: 1970-tal, 1973, Betyg 4, Biografier & brev, Kvinna, Läst på svenska, Sverige
Författare: Fredriksson Dorrit

William Shakespeare: As You Like It

lördag 9 januari 2010 | 23.04 | Inga kommentarer

Jag blev inte överdrivet betagen av den första Shakespearepjäs jag läser i original. Det kanske beror på språket, som är gammaldags och ibland lite svårt att förstå. Som till exempel här:

I prithee, who doth he trot withal?

Dvs: I pray you, who does he trot with?

Jag var inte särskilt imponerad av handlingen. Utan att orka göra någon research (kravet att googla varenda liten grej förtar faktiskt glädjen med spontana bloggposter) tolkar jag titeln As You Like It som att Shakespeare gav järnet för att ge publiken vad den ville ha. Resultatet är ett ytligt hopkok av hjärta och smärta, inte helt olikt ett avsnitt av Desperate Housewives. Större växlar än så behöver man väl inte dra på denna pjäs.

Shakespeare lär ju ha varit en stor humorist, och här och var log jag lite:

ROSALIND O my dear Orlando, how it grieves me to see thee wear thy heart in a scarf.

ORLANDO It is my arm.

Ev återkommer jag när jag läst vad Crompton och Paglia skrivit om pjäsen, jag minns att båda hade långa avsnitt om den i sina respektive böcker.

Kategorier: 0-1699, Betyg 2, Läst på engelska, Man, Pjäser, Storbritannien
Författare: Shakespeare William

P1 varje morgon

söndag 3 januari 2010 | 0.05 | 1 kommentar

Revo iBlik

Sedan ett par veckor vaknar jag till Sveriges Radio P1 varje morgon. Det låter kanske inte så speciellt, men tänk då på att jag bor i Tyskland, och att jag vaknar till en vanlig klockradio utan att datorn går på.

Eller vanlig och vanlig. Den heter Revo iBlik och har FM-radio, DAB-radio, iPod-docka, wifi och ethernetuttag, samt går att koppla till min tunga förstärkare. Den trådlösa överföringen lyckades jag inte få att funka (dvs det funkade bara okrypterat), men sedan jag köpte Apples Timecapsule har jag dragit en sladd till iBliken.

Det är sällan man blir förvånad över hur sömlöst teknik kan fungera, men här upplevde jag faktiskt just något sådant. Att alla Sveriges Radios (och en massa andra företags) stationer bara ligger där och väntar … Jag ställde in dem på snabbval. Känslan är fantastisk att få in internetradio i “klockradion” utan att gå via datorn. Att “kraften” (dvs internet) finns där utan att datorn är på är kanske en självklarhet i Sverige sedan länge, men inte i Tyskland. Jag njuter varje gång jag vaknar till Ekots välbekanta toner – denna manick kommer få förödande konsekvenser för min tyska!

I övrigt kan jag inte rekommendera just Revo iBlik – gränssnittet lämnar mycket att önska, ljudet suger och displayen lyser för starkt när man ska somna – men principen, det är den som är så fantastisk. Att det funkar så bra!

Kategorier: Personligt, Radio

Bokåret 2009

lördag 2 januari 2010 | 0.39 | Inga kommentarer

Dags för listan över 2009 års lästa böcker. Det blev mer facklitteratur under detta år än under 2008, vilket syns på detta diagram:

Jämförelse av Bokoffers lästa böcker 2008 och 2009

Totalt läste jag alltså 32 böcker under 2008 och 37 under 2009. Det är dock helt oviktiga siffror som inte kan jämföras med annat än sig själva, om ens det. Vissa böcker läser man på en dag, vissa tragglar jag med under ett helt år. Hur många böcker man läser på ett år är därför helt beroende av vilken typ av böcker det handlar om, liksom deras tjocklek förstås.

En rolig språklig nyhet är att jag läste hela sex böcker på tyska under 2009, mot en 2008 (fast det var Kafkas tunna Ein Bericht für eine Akademie, som knappast kan kallas bok). Det är kul att ha tagit in ett nytt språkområde i sin läsning. Skam vore det väl annars, jag bor ju i Tyskland.

Största läsupplevelsen? Bernhard Schlinks Das Wochenende, tror jag. Bidragande därtill var att det var kul att hitta en ny bok av en känd tysk författare (det var Schlink som skrev succén Högläsaren) som fortfarande inte finns i svensk översättning. Men naturligtvis stod boken främst på egna axlar. Men nej förresten, Sándor Márais Glöd var nog största läsupplevelsen. Och Muriel Barberys fina och speciella Igelkottens elegans liksom Daniel Kehlmanns Jag och Kaminski var rena njutningar de med.

På facksidan tronar nog Joseph A. Massad högst med sin Desiring Arabs, följd av Patzer och Downs som båda bidrog med omvälvande insikter. Gombrowicz Testamente naturligtvis, suck vad fantastisk den var …

När jag tänker på alla underbara böcker, dvs författare och deras idéer och tankar, som korsade min väg 2009 kan jag knappt bärga mig innan jag får hugga tänderna i 2010 års böcker. Hälften av dem står förmodligen redan i min bokhylla, jag tror jag ska börja med Ihara Saikaku.

Här är då listan, betyg inom parentes. Jag har nämnt det förut, men för nytillkomna läsare vill jag understryka att betygen enbart gäller min personliga läsupplevelse. Jag kan se att vissa böcker har kvaliteter eller skulle uppskattas av andra eller rentav av mig själv om jag var på annat humör. Men det var så här jag kände när jag läste dem.

Skönlitteratur