Lässtatistik: Länder 1997-2009
torsdag 31 december 2009 | 18.57 | 1 kommentar
Under de 13 åren 1997 till 2009 läste jag 352 böcker från 27 länder. Hur man räknar bokens land är inte helt självklart, jag har till exempel räknat Willy Kyrklund till Sverige trots att han föddes i Finland, eftersom han flyttade till Sverige redan 1938. Däremot är Franz Kafka självklart en tjeckisk författare, trots att han skrev på tyska, eftersom han föddes, levde och dog i Prag.
Mest läser jag som synes svenska författare (116 böcker), men om USA och Storbritannien buntas ihop till anglosaxiska författare går de om med totalt 120 böcker.
Mer statistik kommer efter nyår, liksom naturligtvis den årliga listan över lästa böcker. Nu är det hög tid att göra sig i ordning inför kvällens anspråkslösa nyårsfirande. Gott nytt år!
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
torsdag 31 december 2009 | 13.54 | 3 kommentarer
Den här 600-sidiga tegelstenen har jag läst vid sidan om andra böcker under hela 2009 – i dag, på nyårsafton, avslutade jag den äntligen. Vad kan man säga annat än wow. Den bok som tog ett år för mig att läsa tog författaren 19 år att skriva. Och någonstans under mitt läsande, i juli 2009 – jag var väl någonstans i kejsardömet Kina eller möjligtvis i Florence under renässansen – dog han, 84 år gammal.
Det här blir ingen recension, men sammanfattningsvis kan man säga att Cromptons bok är en mer extensiv, detaljerad och akademisk historieskrivning än den i Robert Aldrich Gay – en världshistoria, som jag läste på svenska förra året. Cromptons bok är också mer sammanhållen, eftersom Aldrich är en antologi. Dessutom känns Homosexuality and Civilization som mer riktad till de homosexuella själva, medan Gay – en världshistoria är en mer lättläst coffeetablebok som är tillräckligt pedagogisk för att även okunniga heterosexuella ska förstå. Ironiskt nog gör det att det är den boken jag skulle rekommendera bögar att läsa för att få lite grepp om sin historia. Cromptons tegelsten måste tyvärr betraktas som överkurs för den som vill fördjupa sig.
Två slutsatser låter sig dras ur båda böckerna:
- Ingen religion har haft mer katastrofala konsekvenser för homosexuella (och andra grupper) än kristendomen.
- Det är knappast de homosexuellas historia som böckerna berättar, utan snarare “homosexets” – utfört mellan två män eller (oftare) en man och en pojke, som inte skulle betraktas som homosexuella med dagens definition av begreppet. De jämlika kärleksrelationer som vi i dag menar är homosexualitet, och som därför missvisande pryder båda böckernas omslag, upptar bara cirka 10, max 20 procent av den historia som berättas.
Det finns mycket mer att skriva om dessa böcker – framförallt Cromptons är fullklottrad i marginalerna på nästan varje sida – men jag sparar det till andra fora. Var sak på sin plats. På det hela taget två fantastiska böcker som gett mig viktiga insikter och fått mig att beställa massor av böcker, den senaste Ihara Saikakus The Great Mirror of Male Love från 1687. Vishet är en underbar känsla!
Louis Crompton: Homosexuality and Civilization
The Belknap Press of Harvard University Press, 2003
ISBN: 9780674022331
Robert Aldrich, red: Gay – en världshistoria
Originaltitel: Gay Life and Culture – a World History
Översättning: Emeli André
ISBN: 978-0789315113
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Aldrich Robert, Crompton Louis
Stephan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil
måndag 28 december 2009 | 15.29 | Inga kommentarer
Undertitel: Ett reportage om manlighet. Låt oss börja med kärnan i den här boken, författarens slutsats så som den uttrycks i bokens slut:
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom.
Om en enskild person lidit av de tankar den är konstruerad av – att ständigt bevisa sin styrka, aldrig bli nöjd, trycka ner sina känslor och projicera alla sina mardrömmar på det andra könet – hade han blivit inspärrad. Nu utgör de tankarna ett ideal för halva världens befolkning.
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.
Den förstör livet för samtliga sina deltagare.
Att frasen att manligheten är “en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom” upprepas kan jag inte tolka på annat sätt än att författaren vill understryka att den är viktig. Den kan nog ses som en sammanfattning av reportaget, där författaren dyker ner i de senaste årens litteratur om manlighet – allt från Susan Faludis Ställd till Mankells Wallanderdeckare och Katarina Wennstams böcker om våldtäktsmän – och dessutom gör ett par fältstudier för att ringa in manligheten.
Just inringandet av manligheten är bra, men jag önskar att författaren varit tydlig med sin slutsats, så som den formuleras ovan, redan från början. Nu ligger den i stället och trycker mellan raderna mest hela tiden, och det stör faktiskt den beskrivning av manlighet som borde vara fri från pekpinnar och förutsatta upprörda suckar och huvudskakningar.
Att det stör mig beror naturligtvis på att jag inte håller med författaren. Beskrivningen av manlighet är som sagt bra, men den förstörs enligt mig av bristande analys. Jag tycker den är för enkel. Följande stycke, ur det sista kapitlet med slutsatsen, kan jag inte tolka som annat än att världsfred hägrar om vi bara lyckas tweaka manligheten:
Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser.
Värre ändå förresten.
Nazismen har förintelsen och andra världskriget på sitt samvete. Den dominerande manligheten har haft ett finger, nej, två hela händer, med i varje vansinnesdåd från våldtäkter till terrorbomber till folkmord. Den dominerande manligheten är en våldsam ideologi som utgör huvudingrediensen i alla andra våldsideologier och är även förklaringen till varför ideologier, som i grunden motsätter sig våld så lätt spårar ur. Nazismens grymheter, kommunismens grymheter, kapitalismens grymheter, religionens grymheter är alla den dominerande manlighetens grymheter.
Valerie Solanas, eat your heart out, säger jag bara. Missförstå mig rätt: Jag håller med författaren om att utan män/dominerande manlighet, ingen förintelse. Men jag skulle vilja lägga till: Utan män/dominerande manlighet, inga städer/broar/skyskrapor. Eller som författaren uttrycker det: “På samma sätt som alla män ses som potentiella genier, ses de som potentiella dårar.” Just det: Manlighetens båda extremer – den goda och den onda – är två sidor av samma mynt, och att inte vilja se det, eller ta in innebörden av det, tycker jag är naivt.
Författaren blundar också för den glädje med vilken både kvinnor och män anammar och odlar sina respektive könsroller. Nja, han blundar kanske inte för den, men han respekterar den inte, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att inte ens de själva gör det. De människor som trivs med könsrollerna har lärt sig att skämmas över det:
“Jaja”, säger Agneta. “Jag är ju medveten om allt, men ändå längst inne i mig, som kvinna vill man ju ha en man som är praktisk, som kan fixa när nåt är sönder, göra upp eld. Det är väl reptilhjärnan.”
“Han måste ju kunna bära tunga grejer”, säger en yngre kvinna bredvid henne och skrattar.
Det är dagispersonalen som säger detta. Efter ett tag kommer de igång ordentligt. Författaren ger dem en myndig uppläxning i skrift efter deras citat (min kursivering men inte mina korrfel – boken är dåligt korrläst):
“Det är rakare med killar liksom. Tjejer ältar mer. Så här är det ju, säger hon och ritar ett rakt streck på tidningen framför sig. Killar tänker rakt efter en linje. Tjejer har mer olika grenar som går åt alla håll.”
Jag säger inget men tänker för mig själv att av alla biologistiska myter om kvinnor och män tycks det där vara en av de mest seglivade. Jag vet inte hur många gånger jag fått skillnaden mellan mäns och kvinnors kommunikation förklarad för mig på exakt det sättet.
Baaaad girl!!! Så får man inte säga! Men att ändå folk insisterar på att förklara mäns och kvinnors roller på det sättet måste bero på något, och att som författare till ett sådant här reportage inte vara nyfiken på vad är tjänstefel. Mer än så: Det är att inte visa respekt för en stor del av människorna.
Så ser jag på saken – numera. Det fanns en tid då jag började koka av John Gray – mannen bakom Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Sedan var jag tvungen att inse hur fästa 99 procent av mänskligheten är vid sina älskade könsroller. Denna besatthet att definiera sig som något, och definiera sig mot något annat, verkar djupt mänsklig. Den genomsyrar allt, och ironiskt nog även de delar av Mendel-Enks reportage som är tänkta att vara exempel på motsatsen. De exempel som föreläsaren Ingemar Gens drar skulle lika gärna kunna vara stå upp-skämt på temat “vi killar, ni tjejer” (återigen inte mina korrfel):
Ingemar Gens drar en anekdot om hur det går till när han och familjen – fru, en tonårsdotter, en tonårsson – åker bil och det kommer en låt på radion som sonen gillar.
“Vad säger min son då”, frågar han publiken.
“Höj”, svarar en av killarna i kockmössa.
“Exakt”, varför säger han inte ’skruva upp’?
Jag börjar fundera, men kommer inte så långt innan någon av killarna knäckt det också.
“För många ord.”
“Just det”, säger Ingemar Gens. “Det är alldeles för många ord. Till småpojkar pratar man i kommandon. Och de kan själva inte prata på något annat sätt. De ger order.”
Vi killar! Ni tjejer! Hihi. Nej men allvarligt talat: Det här är hyckleri. Här sitter ett gäng män och som ska bli goda män och ta itu med sin manlighet med hjälp av en “könsrollskonsult” som “har raka Levis jeans och old school Nike dojor på sig” (inte mina särskrivningar). Men i hemlighet njuter de av igenkänningshumorn i exemplet, som ju faktiskt lika gärna hade kunnat inleda ett Seinfeldavsnitt. De njuter och de skäms. De njuter och förstår inte varför. Återigen: Författaren borde ta reda på varför. Den manlighet han beskriver finns där för att vi alla – alla! – är så fästa vid den och dess motsats kvinnligheten. Att raljera över denna besatthet är att raljera över människan.
Det är synd att boken är så propagandistiskt skriven, för Mendel-Enk har naturligtvis många poänger också. Till exempel den om skillnaden mellan ideal och verklighet, levererad av Andres Lokko:
“När svenska män ska uttala sig om vilken offentlig svensk de beundrar mest blir det inte machomännen”, säger Andres Lokko. “Det blir såna som kungen eller Robert Gustafsson. Det beror till stor del på hur de ser ut. Vanliga svenska män tittar på Robert Gustafsson på samma sätt som de tidigare tittade på Gösta Ekman och säger: det där är våran kille. Men Jan Guillou, Mikael Persbrandt – dom har ingenting där att göra. De är något man kan titta på i hemlighet. Precis som folk tittar på amerikanska bilar, men ändå väljer en sex år gammal Volvo. Sen läser de Expressen och tänker: fan vad den där Persbrandt får knulla.”
Trumvirvel. Där ligger en nyckel till att förstå hur människor tänker kring könsroller: De är ideal och vi bör förhålla oss till dem som ideal, något som de allra flesta av oss verkar väldigt bra på. Mendel-Enk visar rentav hur den ende som inte kan dra denna gräns är “lätt förståndshandikappad”: En råtta dyker upp i kön till nattbussen. Killarna börjar jaga den under förtjusta utrop från tjejerna. De slutar efter ett tag men den handikappade fortsätter tills han fått fatt på råttan och dödat den. Varpå tjejerna uttrycker chock och ogillande – tanken var ju aldrig att någon av killarna skulle döda råttan på riktigt. Till skillnad från de andra kunde den handikappade inte skilja på ideal och verklighet, just för att han var handikappad. Det funkar i andra riktningen också: Den som inte kan skilja på ideal och verklighet blir handikappad. Och då handikappad inte innebär något annat än oförmågan att fungera som de flesta andra människor visar det hur djupt mänsklig förmågan att skilja mellan ideal och verklighet är. Mendel-Enk nosar på denna problematik, men inte mer.
Ännu ett citat av Ingemar Gens får avsluta min recension:
“Beröring är livsviktigt”, säger han. “Om man inte tar på ett spädbarn så dör det. Det är kanske därför killar jagar tjejer sen. För att få tillgång till något att pilla på. Killar får ingen beröring på något annat sätt. Det närmaste jag kom när jag gick i plugget var att vi killar slog varandra på överarmarna tills de domnade.”
Även om det är lätt att le åt föreläsarens försök att förklara varför killar springer efter tjejer så finns här en poäng: Pojkar i dag saknar beröring. Hur ska de få det?
Bokförlaget Atlas 2004
ISBN: 9789173891745
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Mendel-Enk Stephan
Doris Lessing: Rufus
torsdag 24 december 2009 | 1.05 | Inga kommentarer
En underbar liten historia om Rufus, en strykarkatt som plötsligt kommer in i författarens liv. Lessing skriver enormt gripande - man slukar denna föredömligt korta berättelse, utgiven i serien “entimmesboken”. Hennes analyser av katternas agerande är både insiktsfulla och övertygande.
Rufus är ett måste för dig som har eller haft katt, men bra läsning för alla. Jag läste delvis katternas konflikter och samspel som en parabel över mänskligheten.
Natur & Kultur
Översättning: Solveig Nellinge
ISBN: 9789127554528
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Lessing Doris
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles
onsdag 23 december 2009 | 18.02 | Inga kommentarer
Abu Nuwas (Abu-Nuwas al-Hasan ben Hani al-Hakami) är förmodligen den störste arabiske poeten genom tiderna (eller persiske, men han skrev på arabiska). Han levde i Bagdad under Abbasidkalifatet på 700-talet, och blev legendarisk inte minst för att han förekommer som en karaktär i Tusen och en natt.
Abu Nuwas var den främste utövaren av ghazal, ett slags kärlekspoesi som kunde rikta sig mot kvinnor eller pojkar, som man liknade vid vackra gaseller. Det är ett antal sådana dikter som Jaafar Abu Tarab tolkat i den här tunna volymen, som också innehåller en intressant introduktion och noter med prosaöversättningar.
Översättaren gör liknelser mellan Abu Nuwas poesi och de kärleksdikter som förekommer i den grekiska antologin. Båda traditionerna hyllar vin, njutning och pojkar, men det verkar inte som att Abu Nuwas lånat från grekerna - de två traditionerna har uppstått oberoende av varandra, enligt författaren.
Han understryker också att Abu Nuwas skiljer sig från grekerna i ett viktigt hänseende: Sin förkärlek för det rent sexuella. Där grekerna (de som levde ca tusen år före Abu Nuwas) hyllade måttlighet och asketism är Abu Nuwas nästan provocerande direkt. Han skriver öppet om sex med pojkar, vilket var kontroversiellt då och varit det sedan dess. Många är de som försökt bortförklara Abu Nuwas dikter eller rentav försökt tillskriva hela hans författarskap en annan kultur, till exempel den persiska eftersom hans mor var persisk. Om detta skriver Joseph A Massad detaljerat i Desiring Arabs, som jag ännu inte förmått mig att recensera eftersom uppgiften känns så stor.
Ett exempel på Abu Nuwas diktning, slutet av Pagan Days:
The lad appeared, and twitched his ass,
His bedroom eyes already making a pass;
A high, slender waist; fine teeth in his mouth:
A true moon of glory shining rays from the South!We all went to him, each in his turn,
For he had a power to make us burn!
So we spent that night, in complete lechery
Ingloriously pulling the tails of debauchery!
Jag är ett stort fan av Abu Nuwas - det här är den andra volymen engelska översättningar jag läser av honom. Däremot är jag inte helt förtjust i alla översättarens tolkningar. Ofta tyckte jag att prosaöversättningarna var bättre - det blir lätt krystat eller bara fel när man absolut måste få dikterna att rimma på målspråket. Detta sänker betyget från 5 till 4.
Abu Nuwas: Carousing with Gazelles. Homoerotic Songs of Old Baghdad.
Översättning/tolkning: Jaafar Abu Tarab
Henderson Associates/iUniverse 2005
ISBN: 9780595376919
Författare: Nuwas Abu, Tarab Jaafar Abu
Herta Müller: Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt
tisdag 22 december 2009 | 19.08 | Inga kommentarer
Det är många ord jag inte förstår i Herta Müllers tyska, men jag tror tyvärr inte att det är hela anledningen till att Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt aldrig riktigt grep tag i mig. Jag kommer aldrig in i livet i den lilla tyskspråkiga byn i Rumänien. Det är svårt att få ett grepp om handlingen (obs: för mig, här spelar nog tyskan in); först när jag fram mot slutet läste baksidestexten började jag förstå vad det hela egentligen handlade om.
Müllers språk är väldigt speciellt. Korta meningar och upprepningar av temat ger en både poetisk och barnslig stil. Jag gillar det. Framförallt gillar jag att tänka mig Herta Müller uttala orden med sin fina Berlindialekt. Men det grå livet i den rumänska byn och relationerna mellan människorna som bor där lämnar mig tämligen oberörd.
Författare: Müller Herta
Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve
lördag 19 december 2009 | 1.05 | 1 kommentar
Det är få böcker som får mig att gråta, men Mannen som elsket Yngve tillhör den kategorin. Visst, Renberg skriver rätt redundant och det är mycket uppradande av popkulturella 90-talsreferenser som jag inte bryr mig så mycket om, även om jag ser att de är akkurata. Det tar alltså ett tag att komma in i boken, men när man väl är inne – man vill aldrig lämna Jarle och Yngve!
Jag läste denna bok på norska eftersom jag tycker att vi svenskar kan anstränga oss lite på den punkten. Mitt största problem var att jag genom hela boken trodde att dongeribukser betydde joggingbyxor. Att jag inte reagerade på att alla gick runt i joggingbyxor hela tiden säger kanske något om min uppfattning om norrmännens känsla för stil. Dongeribukser betyder jeans.
Mannen som elsket Yngve blev film 2008. Även filmen är riktigt bra.
Oktober förlag 2003.
Svensk utgåva på bl a Månpocket.
Översättning: Peter Törnqvist
ISBN: 9789170013164
Fler recensioner av svenska utgåvan på Knuff.
Författare: Renberg Tore
Umberto Eco: Foucaults pendel
fredag 18 december 2009 | 18.06 | Inga kommentarer
Avslutade just Foucaults pendel. Äntligen! De 650 tätskrivna pocketsidorna har utgjort min enda skönlitterära läsning under de senaste cirka två månaderna, och jag kan inte säga att det varit särskilt angenämt.
Umberto Eco skriver bra i bemärkelsen att han har ett vackert och lättflytande språk. Dessutom lyser klokheten och livserfarenheten igenom och det gillar jag. Och han måste ha läst över hundra böcker om hemliga ordenssällskap med mera inför skrivandet av den här romanen. Det är imponerande. Ja, ansatsen är fanimej fantastisk. Men jag tycker inte att det är bra. Eco lyckas helt enkelt inte fånga mig.
Det kan bero på att boken är väldigt manlig, både till tema och stil; Eco bryr sig liksom inte om att underhålla, han sitter mest där och babblar om sina ordenssällskap och förutsätter att jag som läsare ska sitta och tindra och bara vilja höra mer. Men för att jag ska göra det krävs något mer. Spänning till exempel.
Jo, det glimmar till här och var och det blir möjligtvis lite spännande på slutet (men inte mycket). Dessutom gillar jag idén och slutsatsen. Men på det stora hela var Foucaults pendel ett sömnpiller. Jag borde följt min intuition redan i det osannolikt händelsefattiga inledningskapitlet och slutat läsa. Jag fortsatte i hopp om att bli belönad längre in i boken, men så skedde tyvärr inte.
Brombergs förlag
Översättning: Eva Alexandersson
ISBN: 9789176088777
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Eco Umberto
Efter Nanowrimo
torsdag 3 december 2009 | 1.04 | Inga kommentarer
Enligt den här trendgrafen från Blogpulse verkar det vara fler som påbörjade sin roman än som avslutade den.
Grafen mäter alltså antalet omnämningar av ordet nanowrimo som registrerats i blogginlägg under en viss period. Även om man ser en liten topp i slutet av månaden kan den inte mäta sig med uppmärksamheten kring den första november.
Jag tillhör dem som avslutade sin roman.
Andra bloggar om Nanowrimo och om kreativitet.
Michel Foucault: Sexualitetens historia 3: Omsorgen om sig
onsdag 2 december 2009 | 16.42 | Inga kommentarer
Uppföljaren till band 2 – Njutningarnas bruk – upprepar mycket av det tema som genomsyrade tvåan, nämligen grekernas syn på njutning och måttlighet. I volym tre är dock fokus på äktenskapet och den ömsesidighet man och kvinna emellan som kom att prägla den grekisk-romerska världen under vår tideräknings första århundraden. Det var detta fokus på ömsesidig respekt, jämlikhet och äktenskapets enhet som gjorde att äktenskapet som institution växte sig starkare på bekostnad av gossekärleken.
Det är en bra men akademiskt extensiv genomgång – man förstår att allt måste vara med trots att poängen redan gått fram x antal gånger. Detta sagt är utvecklingen från gossekärlek (ett väl valt ord av översättarna, då det sticker mindre i ögonen än pojkkärlek eller pederasti) till “kvinnokärlek” spännande att läsa om. Ja, jag slukade faktiskt även detta band, delvis på grund av Foucaults både torra och pratiga språk, som klingar vackert även på svenska.
Jag hade väntat mig en tydligare koppling till kristendomen, hur den moralen såg ut och på vilket sätt den byggde vidare på grekernas moral. I stället upprepas nu slutsatsen från band 2: Den kristna moralen byggde inte vidare på grekernas, även om man försökt framställa det så genom historien, till exempel under renässansen. På ytan har de två moralerna flera liknande drag, men det är en tillfällighet och skillnaden är alltjämt denna: Där grekerna såg njutningen som en i grunden god kraft sätter kristendomen upp tydliga kategorier av gott och ont, rätt och fel. De sena grekiska filosofernas moral kunde förvisso vara hård, men den var grundad på måttlighet (sofrosyne) och föreskrev lika hård kontroll över mat och sömn som över sex.
Var detta tänkt att vara en trilogi, eller såg Michel Foucault framför sig en längre sexualitetens historia? Orkar inte kolla detta, men han dog ju i aids 1984, samma år som de två sista volymerna kom ut. Band ett från 1976 skiljer sig för övrigt mycket från de sista två banden. Det är i första bandet han redogör för hur homosexualiteten som begrepp uppfanns, och mitt intryck är att de flesta gaydebattörer bara läst första bandet. De borde läsa de andra två också.
Bokförlaget Daidalos
Översättning: Britta Gröndahl, Per Magnus Johansson
ISBN: 9789171731579
Ev fler recensioner på Knuff
Fler bloggar om Foucault, sexualitet och homosexualitet.
Författare: Foucault Michel
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
