Jag vann Nanowrimo 2009!
onsdag 25 november 2009 | 19.08 | 4 kommentarer
Ja, så var det äntligen klart då! Jag klockade in på 50 214 ord enligt Nanowrimos egen ordvaliderare. (Dagens skörd: 2 100 ord.) Så här såg min nanowrimomånad ut, med min egen analys tillagd i röd färg:
Jag är nöjd med att ha skrivit intensivt i början och i slutet – romanen var egentligen klar redan dag 17 och under stiltjen därefter funderade jag på var jag skulle förstärka den för att nå upp till 50 000 ord. Nå, nu är jag där och romanen är färdig. Jag vann! (Vinnare är alla som når upp till 50 000 ord.)
Jag gillade Nanowrimo mycket. Jag har skrivit några dåliga romaner förut och de har haft det gemensamt att de tillkommit under lång tid. Den deadline som Nanowrimo gav mig var därför guld värd, liksom den sköna vetskapen att hundratusentals andra sitter och skapar på eget håll runt om i världen. Och boken blir bättre när man skriver den under en koncentrerad tidsperiod.
Nyckeln till min framgång på denna min första Nanowrimo är uppenbar: Jag visste exakt vad jag ville skriva. Jag hade början och slutet väldigt detaljerat uttänkt, och visste vad som skulle hända däremellan. Detta gjorde att jag hela tiden visste vart romanen skulle drivas om jag någon gång fastnade.
Nanowrimo dag 24: 828 ord
tisdag 24 november 2009 | 23.14 | Inga kommentarer
Det var nog bara en tidsfråga innan Berchtesgaden skulle göra entré i romanen.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
- 1 051 ord
- 192 ord
- 1 077 ord
- 215 ord
- 184 ord
- 107 ord
- Noll ord!
- 1 085 ord
- 1 872 ord
- 828 ord
Totalt: 48 156 ord
Nanowrimo dag 23: 1872 ord
måndag 23 november 2009 | 22.02 | Inga kommentarer
Så trött på detta romanhelvete nu, även om det gnistrade till lite i dag, som alltid när två personer möts i en dialog.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
- 1 051 ord
- 192 ord
- 1 077 ord
- 215 ord
- 184 ord
- 107 ord
- Noll ord!
- 1 085 ord
- 1 872 ord
Totalt: 47 328 ord
Nanowrimo dag 22: 1085 ord
söndag 22 november 2009 | 23.28 | Inga kommentarer
Jag håller på och fyller i några mellankapitel skrivna ur en annan persons perspektiv för att komma upp i 50 000 ord. Det är segt. Boken är ju liksom klar, jag måttade lite fel när jag portionerade ut händelserna och måste nu lappa och laga lite, och det är jobbigt. Känns ofattbart att jag klämde kring 4 000 ord om dagen tidigare.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
- 1 051 ord
- 192 ord
- 1 077 ord
- 215 ord
- 184 ord
- 107 ord
- Noll ord!
- 1 085 ord
Totalt: 45 456 ord
Radioteatern: Döden i Venedig
söndag 22 november 2009 | 22.04 | Inga kommentarer
Jag hörde just Sisela Lindbloms dramatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med undertiteln Men ni är ju inte alls särskilt ung längre! (regi: Etienne Glaser). Lindbloms grepp är att föra in fyra röster som kommenterar Gustav von Aschenbach och hans besatthet av den 14-årige pojken Tadzio. Det låter henne använda Manns klassiker för att kommentera samtiden. Ja, var i alla fall så jag tolkade pjäsen.
Och hur är då samtiden?
- Samtiden är upprörd. Till exempel över att en 14-årig pojke kallas vacker, i synnerhet när hans jämnåriga systrar inte gör det.
- Dessutom: Han är ju bara ett barn!
- Sedan lägger samtiden stor vikt vid sexuella identiteter. Således hör vi två bögar som knullar runt på stranden och det talas om von Aschenbachs “egen mest personliga hemlighet”.
- Samtiden är också lutheransk så det förslår. Den upprepar frasen “han tittar på pojken” för att vi inte ska kunna blunda för fakta. “Älskar han unga pojkar?”
- Samtiden är misstänksam. “Hur gammal kan han vara då?” säger den när von Aschenbach byter några ord med hisspojken.
- Slutligen är samtiden äcklad. “Det är ju jävligt äckligt!” Och under de mest högtravande beskrivningarna av pojkens skönhet kan samtiden inte göra något annat än att fnissa. Men helt entydigt är det inte. Samtiden kan också vara förlåtande och ödmjuk. Mest av allt letar den efter ett sätt att förstå och förhålla sig till det den ser, för år 2009 kan man inte titta bort.
Jag tycker att det är briljant. Dessutom ett bra urval av händelser och repliker ur boken, vackra citat ur Faidros, och en rolig och gripande ljudläggning eller vad det kallas – jag följde programpresentatörens råd och lyssnade i hörlurar. Framförallt gillade jag när von Aschenbach dagdrömmer om att han går fram till Tadzios familj och varnar dem för pesten – vilket han i Radioteaterns uppsättning gör under dånet från hjältemusik som ur en Hollywoodfilm.
Repris 29 november 2009 kl 0.15, går visst att lyssna på strömmande också.
Författare: Lindblom Sisela, Mann Thomas
Nanowrimo dag 20: Bara 107 ord!
fredag 20 november 2009 | 23.37 | Inga kommentarer
Nu börjar ni väl undra om jag verkligen kommer klara det här, men jag upprepar Chris Batys ord:
Write every day. Even if you just knock out 75 words before collapsing into bed, those 75 words will keep you connected you to your story in essential ways, and make diving back into your book much easier.
Skrivandet av den här romanen är nästan en thriller i sig. Nu är vi i det där slutskedet då man undrar om hjälten ska klara sig. Han ligger sårad på marken och wordcounten, romanskrivandets puls, är nära noll – hur ska det gå? Som i varje bra historia hoppas jag på ett underverk. Det är typ nu som Neo ska upptäcka att han kan väja för kulor.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
- 1 051 ord
- 192 ord
- 1 077 ord
- 215 ord
- 184 ord
- 107 ord
Totalt: 44 371 ord
Nanowrimo dag 18: 215 ord
onsdag 18 november 2009 | 18.41 | Inga kommentarer
Oh la la vad segt det går nu: 215 ord i dag. Skamligt! Men det viktiga är att skriva varje dag, vilket jag gjort enligt denna nanowrimo-widget. Den får ersätta den vanliga listan i dag. Nu ska jag ut och äta middag med en vän.
Nanowrimo dag 17: 1077 ord
tisdag 17 november 2009 | 17.28 | Inga kommentarer
Jag har känt mig obehagligt dödlig de sista dagarna, och inte blev det bättre när jag plötsligt upptäckte en duva i trädet utanför fönstret. Det kändes som att den tittade på mig.
Skrivandet har varit segt på sistone, men nu är jag klar – skrev just slutscenen. Enda problemet är att jag har 6 135 ord kvar till 50 000, men det är ju bara att klämma in lite text i mitten av romanen.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
- 1 051 ord
- 192 ord
- 1 077 ord
Totalt: 43 865 ord
Bloggar om Nanowrimo.
Nanowrimo dag 15: 1051 ord
söndag 15 november 2009 | 19.40 | Inga kommentarer
En skitdag.
- 5 125 ord
- 5 801 ord
- 1 682 ord
- 3 191 ord
- 1 891 ord
- 3 028 ord
- 1 515 ord (2 137 – 622)
- 1 769 ord
- 2 248 ord
- 1 895 ord
- 1 698 ord
- 4 209 ord
- 4 466 ord
- 3 027 ord
- 1 051 ord
Totalt: 42 596 ord
Curb Your Enthusiasm
söndag 15 november 2009 | 10.19 | 1 kommentar
Överlag håller jag med Harry Amster om Larry Davids serie Curb Your Enthusiasm (Simma lugnt, Larry): Ja, man fattar inte grejen när man ser det första avsnittet, men sedan är man fast. Och den svenska titeln är inte bra. Jag tycker dock att Amster missar poängen (mina fetningar):
Tittare som missat de tidigare sex säsongerna av Larry David rekommenderas att försöka le överseende i början för det här är killen som saknar fingertoppskänsla. I själva verket har han inga fingrar över huvud taget. Han är empatilös, tondöv och hundraprocentigt egocentrerad.
Fel, enligt mig. Om det är något Larry David har så är det just fingertoppskänsla och han är minst av allt tondöv. Tvärtom är det just dessa egenskaper som gör att han hela tiden försätter sig i dessa jobbiga situationer. Där vanliga människor är “tondöva” nog att överse med småsaker uppfattar Larry dem och konfronterar de skyldiga, vilket med hjälp av egocentrismen leder till långa, roliga scener.
Men varför är det roligt? Återigen tycker jag att Harry Amster missar analysen. Här är min: Vi skrattar åt Larry David för att han gör allt det som vi andra tänker. Han är som en mer normal version av Mr Bean, som ju också bygger på att blåsa upp mänskliga karaktärsdrag in absurdum. Amster fortsätter om Larry David:
Det går till och med att känna en viss sympati för den egotrippade, socialt inkompetente, koleriske, flintskallige mannen som driver med allt, inklusive sin judiskhet och alltid (utan undantag) säger fel sak vid fel tillfälle. Han grälar om allt och när det inte kan bli värre blir det ännu värre tills det blir outhärdligt.
Klart som fan att vi känner sympati, för det vi ser är inget annat än extremversionen av oss själva, ja rentav den vi ofta skulle vilja vara. Däri ligger seriens succé, och däri låg Seinfelds succé. Att Larry David har samma falsettröst som Jerry Seinfeld gör inte saken sämre.
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
