Alan Downs: The Velvet Rage
måndag 21 september 2009 | 19.11 | 1 kommentar
Den här boken sorterar väl till genren hjälp till självhjälp, men jag läser den främst som en analys av puggliv. Äntligen får vi en förklaring till att alla bögar är så jävla uppfuckade! Nej, jag är inte ironisk. Jag menar varje ord. Alla människor har naturligtvis problem och issues, men precis som det finns en kvinnoproblematik och en straight man-problematik så finns det också en puggproblematik - bögars issues har en gemensam nämnare, och den stavas skam.
Det mesta med The Velvet Rage är så självklart att det är konstigt att ingen formulerat det lika bra tidigare. Jag själv inför mig själv till exempel. Nu staplas i stället aha-upplevelserna på varandra och i marginalen har jag skrivit alla mina bögvänners namn: Det är han som har en massa destruktivt sex, det är han som inrett ett perfekt hem och liv, det är han som gör karriär, och det är jag. Och så vidare. Allt för att kompensera för skammen vi drog på oss när vi upptäckte att vi var annorlunda. Det hela avslutas förstås pedagogiskt med hur man tar sig ur skamträsket.
Nuff said. Den här boken kommer jag att stoppa i handen på alla mina puggvänner.
Alan Downs, Ph.D: The Velvet Rage. Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man’s World.
Da Capo/Perseus Books 2005.
ISBN: 9780738210612
Fler recensioner på Knuff.
Författare: Downs Alan
Romanfrukost: From Russia with Love
söndag 13 september 2009 | 12.01 | 8 kommentarer
Jag vet, burkarna är inte “squat”, porslinet går inte i kungligt blått, vitt och guld, och jag har varken någon kaffekanna eller äggkopp. Men kaffet är i alla fall svart, och det här är vad han åt, James Bond i Ian Flemings From Russia with Love:
Breakfast was Bond’s favourite meal of the day. When he was stationed in London it was always the same. It consisted of very strong coffee, from De Bry in New Oxford Street, brewed in an American Chemex, of which he drank two large cups, black and without sugar. The single egg, in the dark blue egg cup with a gold ring round the top, was boiled for three and a third minutes.
It was a very fresh, speckled brown egg from French Marans hens owned by some friend of May in the country. (Bond disliked white eggs and, faddish as he was in many small things, it amused him to maintain that there was such a thing as the perfect boiled egg.) Then there were two thick slices of wholewheat toast, a large pat of deep yellow Jersey butter and three squat glass jars containing Tiptree ‘Little Scarlet’ strawberry jam; Cooper’s Vintage Oxford marmalade and Norwegian Heather Honey from Fortnum’s. The coffee pot and the silver on the tray were Queen Anne, and the china was Minton, of the same dark blue and gold and white as the egg-cup.
Nej, jag klarade inte av att äta ägget som kokat i tre och en tredjedels minut. Jag gillar inte löskokta ägg och här var det inte bara gulan som flöt omkring utan även vitan; endast ett tunt skikt närmast skalet hade koagulerat.
Den här bloggposten inspirerades av Johanna L:s Keplerfrukost. Se den gärna som en utmaning, Boktoka, Daniel, Paperback lover, Snowflake, Johanna, med flera.
Ian Fleming: From Russia with Love (Penguin Modern Classics)
Utkom första gången 1957.
ISBN: 9780142002070
(Ev mer på Knuff.)
Sándor Márai: Glöd
fredag 4 september 2009 | 11.51 | 2 kommentarer
Generalen och Konrád blev bästa vänner när de var 10 år. När de var 34 hände något, och Konrád försvann. 41 år och 43 dagar senare kommer han tillbaka. Det är nu år 1940 (dvs nutid, eftersom boken gavs ut 1942). Den här boken handlar om deras möte och om vad som egentligen hände 1899, när Konrád försvann. Eftersom det nästan bara är generalen som talar liknar boken i mångt och mycket en lång monolog, en 75-årig mans långsamma och detaljrika berättelse om gamla minnen. Och det är så bra!
Det som mest griper tag i mig är Konráds utanförskap. Det beskrivs på flera olika sätt; författaren använder symboler för att få oss att förstå. När det upprepas att Konrád, till skillnad från generalen, aldrig kommer att bli en riktig soldat tänker jag riktig man/människa. Att han i stället är besatt av musik ser jag som en symbol för att han har ett kvinnligt känsloliv. Och när han flyr till tropikerna ser jag det som en symbol för att sluta kämpa för att bli en riktig man/soldat och i stället odla sitt utanförskap. Konrád har gett upp i den här världen. Han flyr till träsken, faller nedåt … till en plats där han passar bättre; “Tropikerna är en sjukdom.” (s 61)
Jag ska ta bladet från munnen: Konrád är en homosexuell man som tagit sin tillflykt till gayghettot - det är min tolkning. Hans beskrivning av västerlänningarna som bor i tropikerna går nästan ordagrant att applicera på män som anammat en homosexuell identitet (s 62):
“(…) Det hjälper inte att de har prenumererat på europeiska tidskrifter, att de mitt ute bland träsken har läst om varenda idé som har skrivits ner och tänkts under de senaste åren eller århundradena. Det hjälper inte att de har bevarat det där egendomliga, ansträngt varsamma beteende som den vite mannen i tropikerna aktar lika noga på när han umgås med sina gelikar som som en alkoholist ger akt på sig själv i sällskapslivet: hans sätt är alltför stelt för att man inte ska märka lidelsen hos honom, han är fullständigt belevad, korrekt och väluppfostrad … men inuti finns något annat.”
“Det skulle ändå vara intressant att veta”, sa generalen och lyfte sitt vitvinsglas mot ljuset. “Berätta vad som finns inuti.”
Och när den andre teg:
“Jag föreställer mig att du kom hit i kväll för att berätta det.”
Åh, jag darrar av upphetsning när jag skriver ner det här stycket, för det är så välskrivet! Och precis så är hela boken: Tight bunden tematik där slutet på varje replik fångas upp av nästa, och en fantastisk känsla för suspense.
Men tillbaka till temat: Det handlar naturligtvis om den eviga kampen mellan natur och kultur, mellan det vilda och det civiliserade. Konrád är symbolen för det vilda - han är den som bryter med samhällets regler för hur en man ska vara. För mig ligger tolkningen att han är homosexuell nära till hands, men det är oviktigt. Man kan lika gärna kalla honom en konstnärssjäl, eller valfritt uttryck som ligger närmare läsaren. Generalen i sitt angrepp på Konrád när de var ute och jagade (s 90):
Du jagade, men bara som någon som finner sig i en social ritual. Du jagade med ett föraktfullt uttryck i ansiktet. Och du bar geväret nonchalant, som en spatserkäpp. Du visste ingenting om denna sällsamma passion, denna manslivets hemligaste passion, som bakom alla roller, kläder, all bildning döljer sig i varje mans kropp, lika djupt som den eviga elden i jordens innandöme. Denna passion är lusten att döda. Vi är människor, livets befallning är att döda. Så måste det vara … Man dödar för att försvara något, man dödar för att skaffa sig något, man dödar för att hämnas något. Ler du? … Ler du föraktfullt? Du var konstnär, hade dessa lågtstående, brutala instinkter förfinats i din själ?
Återigen måste jag sucka djupt och slita mig från tangentbordet för att inte citera resten av citatet. Jag älskar när författare ser det stora i det lilla och kan härleda varje liten obetydlig handling till en djup instinkt.
Det andra stora temat är vänskap, den form av djupa vänskap som bara kan existera mellan två män (s 102):
För mellan en kvinna och en man har allting sina villkor, som när man köpslår på marknaden. Men den djupare innebörden i en vänskap mellan män är just att den är osjälvisk, att vi varken kräver uppoffringar eller ömhet av den andre, att vi inte vill ha någonting, bara behålla det tysta samförståndet i ett förbund.
Överlag gör författaren stor skillnad på kvinnor och män och deras respektive roller. Jag tycker det är vackert. Bokens fabbaste mening i det här avseendet är denna:
Konrád var, som varje riktig man, allvarlig och tillbakadragen redan som tioåring.
Det finns en kvinna med i boken också, och en kärlekshistoria som fungerar som ramhandling och något att längta efter under all suspense, men för mig var det all klokhet som kom fram på vägen till upplösningen som var den stora behållningen med boken.
Lägg till detta ett språk som är lika ”ornamentalt” som Waughs i Brideshead Revisited:
Det var anblicken av pusztan som gjorde henne yr, anblicken av de öde vidderna, bedövade under tyngden av höstens svävande kvalmiga luft, där man redan hade skördat, där vagnen i timmar rullade fram på vägar som inte var vägar, där bara tranorna drog över himlen och där majsfälten låg lika skövlade längs vägen som efter ett krig, när det sargade landskapet dör allteftersom hären drar bort.
Här excelleras också i titlar och kläder från en annan tid; Gardesofficerer, kalfaktorer och en major domo passerar förbi i persongalleriet. Läkarna bär bonjour och generalen knyter sin pikékravatt. Inte minst är boken en bra beskrivning av det gamla Habsburgska riket:
Det var en stor familj detta, Wien, Riket, ungrarna, tyskarna, märerna, tjeckerna, serberna, kroaterna och italienarna, och i hemlighet kände alla i denna stora familj att mitt ibland dessa äventyrliga begär, böjelser och känslostormar var det bara kejsaren som kunde hålla ordning …
För att sammanfatta: Glöd är en vis bok. Jag har strukit under och antecknat i marginalen på nästan varje sida - det här är en bok att återkomma till. Jag avslutar med följande fantastiska citat. Återigen är det generalen som talar till Konrád (s 99):
Men i djupet av din själ fanns en krampaktig känsla - längtan efter att vara annorlunda än du var. Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än den man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen.
Författare: Márai Sándor
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
