Daniel Kehlmann: Jag och Kaminski
torsdag 23 juli 2009 | 13.50 | 1 kommentar
Jag ville köpa den här boken när den släpptes enbart på grund av dess fantastiska omslag - Lotta Kühlhorn är ett geni! Men jag gjorde det inte eftersom jag tyckte att det var dumt och ytligt att köpa en bok bara på grund av omslaget. Men det är det ju inte! När jag nu äntligen läst boken (den stod i bokhyllan i den lägenhet där jag bor över sommaren) inser jag att boken verkligen var precis så spektakulär som omslaget lät påskina. Ja, Lotta Kühlhorn är ett geni.
Det jag gillade mest med Jag och Kaminski var de hårt utmejslade karaktärerna - framförallt huvudpersonen - och satiren på konstvärlden. Samtidigt är det en utvecklingsroman och när jag i morse läste ut den lämnades jag med en känsla av befrielse. Inte från boken utan från livet - allting kändes lite större än innan jag läste den här boken. Det är så en bra roman ska fungera. Dessutom är historien föredömligt koncentrerad, bara 190 sidor.
Varning för flärptexten dock. Det måste vara den sämsta jag någonsin läst - synopsis snarare än teaser eftersom en stor del av bokens ramhandling avslöjas.
Albert Bonniers Förlag, Panache, 2004
Originalets titel: Ich und Kaminski, 2003
Översättning: Marja Müllner
ISBN: 9789100103187
Författare: Kehlmann Daniel
Witold Gombrowicz: Testamente
måndag 13 juli 2009 | 16.56 | 1 kommentar
För en månad sedan fick jag ett sms från J. Han skrev bland annat:
Ville mest säga att jag just avslutat en av mina största läsupplevelser. Om du inte gjort det än, läs Trans-Atlantyk. Witolds bästa!
Jag har inte läst Trans-Atlantyk än, men kommer skicka ett liknande sms till J om Testamente. Jag kan inte förstå att jag missat den här boken, men samtidigt hade den inte varit lämplig att läsa innan man läst Gombrowicz andra böcker. Testamente är nämligen att se som ett slags handledning till hans författarskap, i form av ett långt samtal mellan Gombrowicz och Dominique de Roux. Varje bok eller pjäs har ett eget kapitel. Vilken njutning att få ta del av författarens egna tankar kring i tur och ordning Yvonne, Ferdydurke, Vigseln, Dagboken, Förförelsen och Kosmos! (Jag har läst samtliga.) Även Trans-Atlantyk ingår i Testamente, men den har jag inte läst. (Jag inväntar Modernistas översättning.)
Med Testamente befäster Witold Gombrowicz sin ställning som min absoluta favoritförfattare. Han är så beyond insiktsfull att det känns helt naturligt att han aldrig blev en del av - utan snarare föraktad av - den karriäristiska kulturgräddan. Dessutom är han så vältalig som man bara kan vara när man tänkt riktigt mycket och blivit väldigt säker på sin sak. Det är ett geni som talar! Föreställ er nu, som jag gör, de två herrarna blossande på varsin pipa, behagligt tillbakalutade i två länsstolar i biblioteket (i den mån han hade något som kunde påminna om ett sådant) i villan i Vence. Och lyssna på orden från mästaren, som är så nära en självbiografi man kan komma (s 34):
När jag stod på tröskeln till trettioårsåldern hade jag inte ett enda normalt kärleksäventyr bakom mig. Av skäl som förblir okända för mig ville jag aldrig kärleken, jag hatade den till och med, min erotik var tragisk, fysisk och sökte alltid i blindo efter något värdefullt som jag visste bara fanns på livets lägsta avsatser; den erotiska driften drog mig aldrig annat än nedåt. Det högsta jag nådde upp till var en liten ytlig och roande kamratlig förbindelse, och det lägsta… Nej, låt oss hoppa över det lysande och heliga i detta elände.
Formen och Omogenheten är två teman i boken. Mest Formen tyvärr, som Gombrowicz är så förknippad med men som kan bli lite tjatigt att läsa om. Omogenheten däremot. Det ofullkomliga, det lägre - jag slickar i mig varenda ord (s 111):
Människan strävar efter två mål, hon slits mellan två poler… Ja, den vuxne är naturligtvis läraren, den unges mästare. Men går inte denne vuxne i det fördolda i en annan skola där den unge härskar över honom? Vore livets vildsinta dynamik, denna kompression, denna källa till hennes energi - vore den möjlig därförutan?
Det handlar mycket om politik också, och här är samtalen väldigt färgade av att de genomfördes 1967 och 1968. Men trots det gäller mycket även i dag, till exempel:
Vad marxismen beträffar kan jag inte se vad det är för nytta med att bruka våld på sig själv som de gör, dessa borgare av födsel och uppfostran som anstränger sig att identifiera sig med proletariatet genom att åberopa doktrinen. Det är bara luft!
Och lyx… Dessa ändlösa analyser, dessa ärkesubtila själstillstånd, dessa alltför dramatiska skrupler, detta sätt att vara hårklyvare - det luktar lyx; och lyx luktar inte friskt!
I dag är denna grupp vänsterborgare inte längre några att räkna med. De har ingen makt längre och sätter inte agendan på det sätt som de gjorde i slutet av 60-talet. Men citatet går att kopiera rakt av och applicera på en i dag relevantare grupp, en grupp som har makt i dag: Queermaffian. Alla dessa välmående genusvetare med bostadsrätt i Midsommarkransen som ska föra de transsexuellas kamp och bli kränkta å Gisbertas vägnar…
Allra bäst är det Gombrowicz säger om skönheten (s 114):
Somliga kommer att i min mytologi om den Unga Människan se ett bevis för mina homosexuella böjelser; det är möjligt. Men ett påpekande: är det säkert att den manligaste mannen är fullständigt okänslig inför skönheten hos en ung pojke? [...] Är det inte som om mannen, för evigt förförd av pojken och underkastad honom, försökte ta sin tillflykt till en kvinnas famn därför att kvinnan när allt kommer omkring representerar en tillåten pojke för honom? Det där var mycket överdrivet, och en liten del sanning.
Jag saknar ord. Men avslutar med ett citat från samma sida om ungdomen och vad jag brukar kalla stil:
Som jag nyss sade är ungdomen för mig underlägsen i allt utom i en enda sak: detta att den är ung, att den är ungdomen “i sig”. Då är det inte så förvånande att dess agerande som politiskt, socialt och ideologiskt program är av så dålig kvalitet. Men dessa myterier är snarast en blind frigörelse, utanför ideologin, ett slags explosion. Ja, detta är ungdomen. För att förstå min inställning måste man se det med konstnärens ögon och inte med moralistens. En pojke som kastar sten, det är bra, det chockerar inte på det konstnärliga planet. En pojke som håller tal och föresätter sig att förändra världen, nej, det är naivt och pretentiöst. Det är inte bra.
Nej. Det är inte bra.
Testamente är Gombrowicz Grande Finale - boken kom ut 1968, han dog 1969 - och precis som Dagboken ett destillat av författaren som jag kommer att ta fram och njuta av lite då och då under resten av mitt liv.
Anamma 1994
Översättning: Jan Stolpe och Kirsten Tullberg
ISBN 9789187894183
Författare: Gombrowicz Witold
Augustin Erba: Ensamhetens broar
tisdag 7 juli 2009 | 22.01 | 1 kommentar
Det börjar så skakigt att det nästan är sött. Åttonde meningen i boken lyder så här:
Jag stod i samma delikatessdisk som jag gjort sedan pappas kiosk gick i konkurs.
Det är inte vackert. Den otympliga stilen fortsätter på nästa sida:
Jag tog tre av de vita tabletterna trots det som stod skrivet om dos på förpackningen.
Tredje kapitlet inleds:
Min första dag som soldat hade jag och Fredrik gått genom grindarna till regementet där vi skulle tillbringa mer än ett år.
Det är möjligtvis inte ogrammatiskt, men inte heller vackert.
Att jag är elak nog att ta upp de här blemmorna beror på att jag faktiskt slutar lägga märke till dem efter några kapitel. Det kan bero på att historien griper tag, men det kan också bero på att språket faktiskt blir bättre. Varför är det då så styltigt i den så viktiga början? Om jag ska våga mig på en gissning så tror jag att början av boken är omskriven för många gånger. En redaktör har sagt: “Början vettu, det är det viktigaste i hela boken, den måste vi lägga kraft på.”
Och så blev det så krystat, inte bara språkligt. Följande mening (av mig kursiverad) tror jag att lades till efter samtal med redaktören:
Bussen på väg till regementet: till bristningsgränsen packad med unga män. Det stank av sura strumpor.
Jag hör redaktören: “Var är sinnesintrycken, dofterna? Läsaren måste kunna känna att han är där med dig på bussen!” Men varför skulle det lukta sura strumpor när de är på väg till regementet? Efter en vecka i fält skulle jag kunna föreställa mig att strumporna luktar surt, men nu?
Pillandet i inledningskapitlen har också orsakat ett pinsamt slarvfel:
Vi lät inte dödsfallet förändra oss. Därför fortsätter den inträffa gång på gång; i min egen själ och i världen utanför.
(I originalet stod troligtvis “döden” i stället för “dödsfallet”.)
Den språkliga cliffhangern “Det var då jag …” uppträder för första gången på sidan åtta (boken börjar på sidan sju), som avslutning på ett avsnitt i prologen:
Det var då jag slant med kniven.
Det är inte dåligt, inte alls. Men jävligt uttjatat och uttänkt – stod redaktören för den här formuleringen också? En klassiker i creative writing-sammanhang antar jag – känslig som jag är reagerade jag redan när Mark Haddon använde den i inledningen till The Curious … Nå, det funkar som sagt, för det är klart man vill veta vad som hände när han slant med kniven. Men redan på sidan 14 kommer nästa formulering av det här slaget, mitt i ett stycke den här gången:
Vi pratade inte; vi gick med klafsande steg genom blöt sand. Det var då jag snubblade.
Okej, ni fattar, jag gillar inte språket. Vad gillar jag då med Ensamhetens broar? Historien – att få veta hur den där “olyckan” som boken inleds med inträffade! Och lumpenskildringen. För det var exakt så det var och jag tror att alla som har gjort lumpen kommer att gilla Erbas bok. Jag gillade den (en aning motvilligt pga språket, men ändock). Och blev nästan lite förälskad i den person som författaren lyckats blåsa mest liv i: Samir.
Så om jag ska sammanfatta tycker jag att Erba har skrivit en bok för att han har en historia att berätta. Det är ett skäl som jag har respekt för. Sedan tycker jag att inramningen är lite patetisk: Det är väldigt fint att huvudpersonen mår dåligt under hela livet för att han begått ett moraliskt fel under lumpen – men det är inte särskilt övertygande.
Jag måste understryka att trots mina invändningar så slukade jag boken under två kvällar, vilket givetvis är ett ganska gott betyg. Betyget blir förresten en trea = bra.
Jag minns olyckan som Ensamhetens broar inleds med. Den inträffade när jag låg inne. Det var en ung kille som dog men Erba har gjort om honom till en gravid kvinna för större effekt. Inget fel med det, jag tror egentligen att det varken gör till eller från.
Albert Bonniers förlag 2009
ISBN 9789100116807
Författare: Erba Augustin
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
