Matthias Frings: Der letzte Kommunist
fredag 29 maj 2009 | 1.33 | 2 kommentarer
Sjukt stolt! Jag måste bara inleda denna recension med att berätta att det är just vad jag är efter att ha läst min första tegelsten, 488 sidor tjock, på tyska. Tidigare har jag bara läst kortare novellromaner, som Der Tod i Venedig och Kleinstadtnovelle.
Men över till boken: Det är en biografi över Ronald M Schernikau (1960–1991), en tysk homosexuell författare som debuterade när han var 17 år och dog i aids när han var 31. Hans mamma tog honom till Västtyskland när han var sex år, och under hela sitt liv hyllade han Östtyskland. I september 1989, när muren just höll på att krackelera, gick äntligen hans dröm i uppfyllelse: Han blev östtysk medborgare och flyttade från Väst- till Östberlin.
Biografin är skriven som en roman; författaren återskapar situationer som Schernikau upplevde. Det funkar bra och är behagligt för läsningen. Jag misstänker att jag hade stört mig på detta formgrepp om jag läst på svenska, men på tyska är jag mindre kritisk och tar tacksamt emot allt som gör texten mer levande. Faktum är att boken ibland påminner om en chicklit till sin stil.
Förutom Schernikau får vi läsa mycket om hans mamma Ellen, som även hon älskade sitt DDR och bara ville tillbaka efter att hon flytt till väst. Anledningen till flytten var att hennes man, Ronalds pappa, hade flytt tidigare och ville att de skulle komma efter. Men när de äntligen lyckats göra det visade det sig att de inte var välkomna längre; han hade en ny fru sedan länge. Ellen har alltså givit upp vänner, ett bra jobb som sjuksköterska, ett bra liv helt enkelt, för – ingenting. Inte konstigt att hon blev besatt av sitt DDR, och att hennes ende son också blev det.
Boken handlar också mycket om författaren själv, som var en nära vän till Ronald. Jag gillar skildringarna av gayscenen på 80-talet, Kreuzberg på 80-talet, och inte minst aids på 80-talet, som är det som till slut ger boken lite spänning, om uttrycket tillåts. Kapitel 66 (s 380) börjar så här:
Philipp war der erste, der starb.
Han blev 24 år. Sedan blev det begravningar en gång i veckan för författaren, som förlorade halva sin bekantskapskrets. Jag ser det förresten inte som någon slump att författaren lever i dag medan Ronald inte gör det; det var de roligaste bögarna, i bemärkelsen de sexuellt utlevande, de som visste hur man njöt av livet genom att bli knullad, som försvann under aidsåren. Medelmåttorna som levde i tvåsamhet eller inte hade lika stor aptit på livet (sexlust alltså) blev kvar. Och när jag läser kapitlen om författaren skakar jag ibland på huvudet åt hur pk-tråkig han verkar vara. Det är inte utan att jag känner lite avundsjuka inför den harmoni som inte minst fått honom att gå i land med den här fantastiska biografin.
Men åter till Schernikau. Redan innan jag läste boken gjorde jag en analys av honom som jag inte hittar i boken, mer än som något slags åthutning åt de tidningar som var inne och nosade på temat. Det är när tidningarna skriver om Schernikau när han utvandrar till DDR i september 1989 (s 410):
Die Artikeln ähneln sich, mal mehr, mal weniger wird er als Naivling oder Exzentriker abgetan. Als Erklärungsmuster reicht das angenommene Außenseitertum – “Homosexueller und Kommunist” –, bei diesen beiden Handicaps muss man ja matschig in der Birne werden. Nicht Schernikau interessiert, nicht seine Beweggründe und erst recht nicht seine Politik.
Här hånar biografen dem som ser andra anledningar till Schernikaus flytt än politiska. Men är det inte en biografs uppgift att gå bortom de anledningar som hans objekt angav, till och med inför sig själv? Det är vad jag ska försöka göra nu. För Schernikaus politiska övertygelse är helt enkelt inte övertygande. Den är del av hans identitet. En accessoar som han slänger sig med lika självklart som han slänger sitt långa hår över axeln. Och här kommer homosexualiteten in i bilden. För mig är mönstret tydligt: Det finns så många bögar som blir besatta av det ena eller andra landet. Ofta litet och obskyrt. Alla runt omkring honom frågar: Varför just det där lilla landet? Varför det språket? Vad ska du ha för nytta av det? Det finns inga svar – inte ens bögen själv vet varför. Min psykologiska tolkning är att det är ett sätt att manifestera sin identitet och visa att man är annorlunda. Jag tror att detta spelade in i Schernikaus besatthet av Östtyskland och kommunism, även om besvikelsen när han och mamman kom till väst när han var sex år var det som angav riktningen.
Det är först mot slutet av boken som jag verkligen blir berörd av Schernikaus liv, men då blir jag det desto mer. Han ville bli begravd på den kyrkogård där Brecht ligger. Det gick inte. Men var blev han begravd? Det är dags att lägga en till ros på en grav (den första var på Gombrowicz i Vence), för Schernikau ingår numera i min egen lilla pantheon av bortgångna förebilder, tvillingsjälar och andra döda som jag känner något slags gemenskap med.
Och just ja, när ni nu ser omslaget på boken så ser ni också att det inte är jag utan Ronald som figurerar i denna bloggs sidhuvud och i min gravatar. Varför? Jo, redan när jag hörde talas om boken första gången kände jag en märklig gemenskap med honom. Jag tog med ett gäng vänner på bokpremiären, då författaren och två skådespelare läste ur boken. Sedan kom mamman upp på scenen och blev intervjuad. Efteråt gick jag ut i foajén och såg att det gick att köpa boken. Den var tjock … men jag slog till. På väg in i salongen igen för att få den signerad blev jag stoppad av en äldre kvinna som grep tag i min arm. Det var inte mamman, men hon var i samma ålder. “Wenn es spielen, dann spielen Sie ihn!” sa hon. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag anade. ”Förlåt?” sa jag, men kvinnan bara viftade bort det och fortsatte gå. Men jag måste få veta vad hon sa! Jag frågade henne igen vad hon hade sagt: “Jo jag sa att om det blir en film så ska ni spela Ronald.” Åh vad smickrande! Men vem var hon då? Bara en gammal tant i publiken vilken som helst? Jag vet att jag kan ha en viss svärmorsdrömseffekt på vissa gamla tanter. Jag frågade vem hon var och hon svarade: “Jag tog hand om Ronald under åtta år, från det att han var 12 tills han blev 20. Jag var som en mamma för honom. I boken är jag ‘Sabine i labbet’. Jag har iakttagit er under hela kvällen, och om det blir en film så ska ni spela honom, så är det bara.”
Ja, vad säger man? Det var en magisk kväll.
Aufbau-Verlag 2009
ISBN 9783351026691
Författare: Frings Matthias, Schernikau Ronald M
William Beckford: Vathek
lördag 16 maj 2009 | 18.53 | 4 kommentarer
Vathek från 1786 lämnade mig ganska oberörd. Det är en exotisk historia om en kalif som frossar i livets goda och trotsar Muhammed och till slut får sitt straff för detta. Beckford var ung när han skrev romanen och det märks. Den påminner ibland om vad jag själv presterade på högstadiet. (Edit: Skrev jag verkligen det där? Snälla, missförstå mig rätt!)
Roligare att läsa var efterordet av Gabriella Håkansson. William Beckfords liv var nämligen så mycket mer spännande än hans verk. Han levde i en drömvärld, som bland annat tog sig uttryck i att han redan som barn hittade på ett anrikt släktträd åt sin familj, och som vuxen lät konstnärer måla hela den påhittade släktens porträtt.
Beckford ärvde enorma summor pengar och är känd som den gotiske galningen som byggde en gigantisk skräckborg – Fonthill Abbey – vars torn rasade tre gånger. Mindre känt är att han var förhållandevis öppen med sin faiblesse för tonårspojkar, och höll sig med ett stort hov där de flesta var bögar och fick smeknamn som Bijou, Mr Prudent Well-Sealed-up, Countess Pox och Mme Bion. Själv kallade han sig Barzaba när han var på det humöret.
Eftersom jag ganska snart märkte att Vathek inte skulle höra till mina favoritböcker experimenterade jag lite med läsningen av den. När jag var på sidan 60 bestämde jag mig för att varje sida skulle ta en minut att läsa, och höll sedan det tempot tills boken slutade på sidan 134. På så sätt visste jag att läsningen bara skulle ta 74 minuter plus ett par pauser. Att läsa så snabbt var behagligt! Jag tror inte att jag missade mycket, utan gillade tvärtom hur handlingen blev mer koncentrerad. Som gammal korrläsare har jag lätt för att fastna på detaljer, och det gör man förstås inte när man läser enligt minutregeln.
H:ström 2009.
Översättning: Arthur Isfelt
ISBN: 9789173270830
Eventuellt fler inlägg om Vathek.
Författare: Beckford William
Utmaning: Kulturfyran om Indien med mera
fredag 15 maj 2009 | 19.17 | 1 kommentar
En kul fyra från Kulturbloggen:
1. Hur många böcker av indiska författare har du läst?
Bara två stycken, och jag läste dem under 2001 då jag reste till Indien:
- Arundhati Roy: The God of Small Things. (Betyg 3: “Jag är skeptisk mot det självuppfunna språket, men måste medge att det funkar. Vann Booker-priset.”)
- Ardashir Vakil: Beach Boy. (Betyg 3: “Gav inga djupare intryck men var okej underhållning.”)
I bokhyllan står också sedan länge Vishnus död av Manil Suri, ännu oläst.
2. Från vilka länder kommer de författare som du läser mest?
Diagrammet nedan visar böcker lästa 1997-2004. Jag urskiljer tre huvudområden:
- Sverige
- Anglosaxiska länder (USA/Storbritannien)
- Centraleuropa (Tyskland/Tjeckien/Polen).
3. Hur hittar du nya böcker? Bokrecensioner? Bloggtips? Kompistips? Hyllan på biblioteket? I bokhandeln?
- Främst genom intrikata och inspirerande referenskedjor; Joseph A Massads Desiring Arabs upptäckte jag genom en artikel som jag hittade när jag sökte på islam. Den boken i sin tur fick mig att läsa Tuhami av Vincent Crapanzano och Det nakna brödet av Muhammed Shukri. Jeffery P Dennis We Boys Together fick mig att läsa Ragged Dick av Horatio Alger, Jr, samt dennes biografi.
- Även genom tips från initierade vänner med liknande smak.
- Och så genom egna pilgrimsfärder över Amazons vida vidder.
Någon gång ska jag göra sociogram över hur mina böcker “känner varandra”.
Liksom Paperback lover köper jag nästan aldrig en bok på ren impuls, men eftersom jag bor i utlandet kan svenska böcker få respit ibland när jag står på Arlanda och tänker att det kanske dröjer länge innan jag kan hämta upp nästa genomtänkta bokusbeställning hos mamma.
4. Det finns en barnbok om en tiger och en björn som vandrar och vandrar för att ta sig till sina drömmars land. Vilket är dina drömmars land?
Något slags Arkadien.
Poppy Z Brite: Utsökta lik
torsdag 14 maj 2009 | 14.47 | Inga kommentarer
Jag fann Utsökta lik mycket obehaglig, men så har jag alltid varit blödig, och har svårt att läsa en text utan att ta in den till fullo. Således vände det sig i mig av sådana här beskrivningar (s 179):
Kniven plöjde genom hud och muskler och for över bröstbenet. När den nådde fördjupningen under revbenen sjönk den djupt ner i kroppen. Det fanns inget motstånd, inga tecken på plågor; Birdy låg orörlig och fastbunden och lät mig öppna honom som man öppnar en julklapp. När min hand sköt hans erigerade kuk åt sidan kände jag hur knivbladet skrapade mot hans blygdben. Hans bål förblev intakt en lång stund, delad i två delar från hals till skrev av en tunn röd linje. Sedan slog såret ut i blom, och hans innanmäte vällde ut i ett överflöd av sällsynta vätskor och stinkande scharlakansröda skatter …
Boken handlar om hur den legendariske seriemördaren Andrew lyckas fly från fängelset genom att spela död (underbar utbrytarkonst!) och senare träffar en annan seriemördare vid namn Jay. De blir djupt förälskade och ägnar dagarna åt att döda pojkar tillsammans och prata om sitt gemensamma intresse. Jay har gått steget längre: Han äter sina offer. Genom att fylla sin egen kropp med sina offers kött och blod blir han dem, och lindrar på så sätt den ensamhet som vi förstår ligger till grund för hans seriemördartillvaro. Det är inte alls ologiskt utan tvärtom fyndigt.
Men mer än logik finns här passion. Ett slags otäck passion som jag inte kan förstå. Det måste väl vara ett väldigt gott betyg att jag förutsätter att författaren är nekrofil, för hur kan man annars beskriva mord med en sådan njutning? Jag har faktiskt aldrig läst något liknande, låt vara att detta inte är min genre. Här går Jay loss på ett av sina lik som han sparat sedan länge (s 138):
Sedan föll han på knä och begravde ansiktet i magen på den hängande mannen. Han slet tänderna i köttet som antagit konsistensen av fast pudding. Han rev och slet i sårkanterna, drog av hudremsor och kött, svalde dem hela och smetade ner sitt ansikte med sin egen saliv och med den lilla mängden kroppsvätska som återstod i likets kalla vävnad. Han drog fingrarna uppåt längs ryggraden, mellan skinkorna, stack in ett finger i rövhålet och såg det röra sig djupt inne i den urgröpta kroppen. Vid någon tidpunkt fick han utlösning, och sperman rann nästan omärkbart nerför hans lår: en liten offergåva till denna storslagna helgedom.
Passion var ordet. Jag har själv varit inne på lemlästade kroppar i mitt eget skrivande, men efter läsandet av Utsökta lik måste jag konstatera två saker: För det första att jag ligger i lä och lika gärna kan ge upp. För det andra att lemlästandet har olika grund. Hos mina romanfigurer har dödandet varit ett tafatt försök att förstå skönhet, att så att säga kunna greppa den, rent fysiskt. Hos Poppy Z Brite är det i stället döden som fenomen som står i centrum. Där mina romanfigurers besatthet är apollonisk är Brites dionysisk. Passionen är kall, skoningslös och … jag skulle nästan vilja säga kvinnlig. Jag kände faktiskt en nekrofil en gång och det dyrkande av döden som boken fullkomligt osar av påminner mycket om hur hon tänkte.
Det blir politiskt också. Författaren låter sina huvudpersoner kritisera de vanliga människor som kallar dem brutala seriemördare samtidigt som de själva söker sig till olyckor (s 153):
Skräck är mänsklighetens kännemärke, som bärs stolt, självrättfärdigt och ofta falskt. Hur många av er har dröjt er kvar vid en skildring av mina eskapader, eller andra som liknar dem, och kärleksfullt frossat i detaljerna bakom en tunn slöja av moralisk avsky? Hur många av er har kastat en blick på en stackars själ som håller på att förblöda vid vägkanten? Hur många har saktat ner för att kunna se bättre?
Det är en twistad men bra analys, och jag gillar verkligen hur draget till sin spets allting är i boken och i seriemördarnas liv. Vad är de annat än extrema representationer av en idé?
Samtliga personer är trovärdiga och har ett djup som saknas i de svenska deckare jag läst på sistone. Jag föll mest för hivsmittade “risfjollan” Luke, och gillar hans tankar om säkert sex:
Säkert sex var enligt honom som att vara levande död. Hur kunde man åtrå en man utan att vilja smaka på hans vätskor? Hur kunde man älska någon utan att vilja söka upp hans innersta hinnor och finna njutning där?
Jag gillar också beskrivningen av hans besatthet av asiater:
Han hade smakat på dem alla, en dim-sum-fest av söta kukar, släta rumpor, taniga kroppar och vackra, finmejslade ansikten. Vid någon tidpunkt hade han börjat färglägga en världskarta i huvudet som speglade hans sexuella historia: Kina, Japan, Korea, Indien, Thailand, Laos, Bali …
Han förvånades över denna specialisering i smak och kunde inte förklara den ens för sig själv. Han åtrådde dem helt enkelt, deras perfekta, mandelformade ögonlock, det sträva, blanka håret, deras sandelträdoftande hud, deras slanka elfenbenslemmar.
Spoilervarning
Allra mest politiskt är slutet. (Här följer alltså något av en spoiler.) För när man sträckläst sig fram till bokens klimax och allt är upplagt för en räddning enligt superhjältemodell väljer författaren att ta död på fel person! Neeeej!!! vill jag skrika. Pojken måste överleva! Men hjälten hinner inte fram i tid och pojken dör. Trots att jag hatar Poppy för detta kan jag inte blunda för att det är ett briljant brott mot traditionell dramaturgi och det som fick boken att stanna kvar i mitt huvud.
Och då är ändå den uppfuckade dramaturgin bara en effektfull bonus. Författarens verkliga syfte har varit att skriva en kärlekshistoria, och i hennes värld utspelar sig denna mellan mördare och offer. När de till slut ligger och ruttnar tillsammans konstaterar hon: De fick varann.
Utsökta lik är skriven 1996, med allt vad det innebär av 90-talsreferenser: Rejvpartyn, smart drinks, lsd, Details, hiv före bromsmedicinerna (dvs aids och kaposis sarkom).
Slutligen vill jag nämna att boken har en väldigt klassisk struktur: Först byggs karaktärerna upp var för sig, och när vi väl lärt känna dem genom deras handlingar börjar de interagera. Boken skulle passa utmärkt på en skrivkurs.
Bokförlaget H:ström 2009.
Översättning: Felice Maurer.
233 sidor.
Originaltitel: Exquisite Corpse.
ISBN: 9789173270588
Författare: Brite Poppy Z
Mari Jungstedt: I denna ljuva sommartid
söndag 3 maj 2009 | 14.07 | 2 kommentarer
En lättläst deckare, den första jag läser av Mari Jungstedt. Själva mordhistorien griper aldrig tag, tycker jag, och jag längtade inte tillbaka till boken de gånger jag lade den ifrån mig. Trots det var den lättslukad och inte alls dålig.
Jag har väntat med att läsa den här boken på grund av dess titel. Det är något speciellt med skolavslutningsstämning, och den lämpar sig inte att njuta av mitt i vintern eller – ännu värre – under hösten. Det är just nu, när syrenerna just håller på att slå ut, som en sådan här bok ska läsas.
Jag förstår hur författaren tänkt med titeln. En så oskyldig sång, som plötsligt klingar av och förvrids när den kontrasteras mot de grymma händelserna som utspelar sig i boken. Nja, så bra tycker jag inte det fungerar, men spela roll, det är en snabbläst dussindeckare och de ska heta nåt sånt här.
Jag måste dock fråga mig vad syftet med att läsa sådana här böcker är, för mig personligen alltså. Jag har alltid sett det som att det är ”nyttigare” att läsa en bok än att se en teveserie, men att klämma den här boken skulle jag närmast vilja jämföra med att slötitta på några avsnitt av ”24” eller någon annan favoritteveserie. Detta är alltså inte kritik – boken fyller sitt syfte som sådant tidsfördriv, och jag älskar för övrigt ”24”.
Författare: Jungstedt Mari
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
