Tomas Lagermand Lundme: Tu man hand
tisdag 28 april 2009 | 11.47 | Inga kommentarer
Boom! Jesus vilken liten vätebomb detta var. En mycket mörk stämning ligger så tät mellan raderna att man nästan får svårt att andas.
”Tu man hand” handlar om en 14-årig pojke som inte vill leva, vilket bland annat manifesterar sig i att han inte vill äta:
Jag har inte ätit något. Jag måste göra mig förtjänt av det. Maten får inte komma utan anledning. Den måste komma som ett straff jag måste avtjäna. Jag måste döda munnen helt innan maten får komma in i den. Innan fett- och gräddklumparna får åka ner i matsäcken och sätta sig som odelbara klumpar av nytt blod och ny hud som kräver sin rättmätiga plats i kroppen.
Det är glasklar analys – vad är mat annat än råvara för blod och hud. Mer mat betyder mer liv, och den som inte vill leva vill därför inte äta.
Boken består av tre delar – tre månader – och stämningen i var och en av dem sätts i början av pojkens sköra vikt. Den blir allt lägre. Som läsare hoppas man så innerligt att vikten ska öka igen. Man behöver det. Feelgood-dramaturgin kräver det. Men det här är ingen feelgood-bok och vikten fortsätter sjunka, åtminstone fram till något slags diffust sanningens ögonblick i slutet av boken, som är så öppet för tolkningar att varje läsare säkert har sin egen. Men oavsett vad som hände så fanns där ett beslut som åtminstone jag valde att tolka som ett hopp – det kommer bli bra, trots allt.
Jag älskar språket i ”Tu man hand”. Det är en 14-årig pojkes språk, men då och då använder han ord, uttryck och resonemang som man förstår att egentligen kommer från vuxna människor i hans omgivning. Det är skickligt utfört och påminner om berättargreppet i ”The Curious Incident of the Dog in the Night-time”.
Det är oklart vad som är anledningen till pojkens misär, men också oviktigt för berättelsen. Författaren hintar här och var om något ”hemskt” som ägt rum, men exakt vad får man aldrig veta. Kanske var det denna händelse som skickade pojkens mamma till psyket.
Till skillnad från vissa andra recensenter ser jag inte relationen med Lasse som central för pojkens tillstånd. Som jag ser det är det Lasse som håller honom vid liv, vilket ingen kommer att tacka honom för när hela sanningen kommer fram.
Utgiven i Sverige 2008 av X Publishing i översättning av Ninni Holmqvist. Originaltitel: ”Tomandshånd”.
(Jag måste också lägga till en not om Åsa Cederholms omslagsillustration, som både till idé och utförande är briljant. Inte minst det mörka gyttret på omslagets insida reflekterar så väl den andnöd man känner vid läsandet.)
Fler recensioner av ”Tu man hand” på Knuff.
Författare: Lagermand Lundme Tomas
Muhammed Shukri: Det nakna brödet
lördag 18 april 2009 | 17.07 | Inga kommentarer
Jag tycker som sagt om att hitta alternativ till de vanliga guideböckerna när jag reser. Det var riktigt kul att upptäcka att ”Det nakna brödet” (al-Khubz al-Hafi; på engelska antingen ”For Bread Alone” eller ”Plain Bread”) fanns på svenska, utgiven i Alhambras Attackserie ”för bortglömd litteratur från när och fjärran” och översatt av förläggaren själv, Hesham Bahari, och Carl G Liungman.
Muhammed Shukri (1935–2003) var en fattig småtjuv som i ”Det nakna brödet” beskriver sin uppväxt. Jag tror aldrig jag läst en så hjärtskärande skildring av fattigdom. En scen som bitit sig fast är när unge Muhammed kommer hem med en död höna till familjen. Han är stolt över sitt fynd, men när de skär i den kommer det inget blod eftersom det är ett kadaver. Så lär sig Muhammed att vi människor inte äter as. Men det är nära flera gånger. Enormt starka är också skildringarna av Muhammeds våldsamma far – boken inleds med att han slår ihjäl sin son, Muhammeds bror. Det vänder sig i magen på en och man vill bara gråta …
Men mest fascinerande är allt som Shukri skriver om sex, vilket också är vad som gjort boken ökänd. Dels skriver han om onani, som är tabu (haram) i islam. Dels beskriver han hur han som tonåring våldtog ”en vacker och finlemmad pojke”. Joseph A Massad skriver i ”Desiring Arabs” från 2007 att ”Shukri’s desires were clearly polymorphous, accommodating a number of sexual objects: women, men, boys, girls, and animals.” (s 316) Det mest komprometterande med våldtäkten var dock inte handlingen som sådan, utan det faktum att Muhammed intresserat sig för pojkens penis, i stället för att bara använda sig av hans hål och på så sätt behålla sin manlighet. Massad skriver:
[A] declared desire for, or at least some sexual interest in, the boy’s penis, and not only in the boy’s orifices, is a rare admission in fictional or autobiographical writings of this sort, not to mention the admission of violent rape.
Sedan en vän berättat att tjuvar ”brukar våldta när dom inte hittar nåt att stjäla” går Muhammed omkring med en ständig rädsla att bli våldtagen:
– Hej, vackre gasell! Välkommen till oss. Kom och drick lite vin. Kom hit! Vi ska inte äta upp dig!
Mitt hjärta bultade. Jag borde ha haft en kniv eller åtminstone ett rakblad på mig. Jag sprang tillbaka nerför trapporna. Jag hittade ett hörn i stallet och kröp ihop där. Medan jag rökte en cigarett tänkte jag på ifall Gud hade skapat den här oregerliga världen medvetet. Djurens lukt gjorde mig en aning illamående. Jag somnade hopkrupen som ett foster, men i sittande ställning för att inte bli våldtagen.
Ja, det är inte helt ovanligt att män kallar honom vacker. Att kalla vackra pojkar för ”gaseller” har för övrigt sina rötter i den poesi som Abu Nuwas med flera skrev under abbasideran – jag tycker det är så fint.
När Muhammed är 16 år blir han avsugen av en äldre spanjor för pengar (det var ca 1950 och européerna i Marocko var per definition överklass). Handlingen beskrivs i detalj, och efteråt funderar Muhammed:
Jag andades in den avgasfyllda luften och tänkte: fem minuter, femtio pesetas! Brukar gamlingar göra så i Tanger? Hade jag ett nytt yrke nu, förutom att vara tjuv och tiggare? Jag tog fram femtiopesetassedeln och granskade den. Så mitt kön kunde hjälpa mig att överleva, det också! Det jobbade och njöt. Jag tänkte på gamlingen igen. Kände han samma njutning av att suga av unga killar som den jag kände när jag kysste kvinnors bröst? Hade jag blivit en prostituerad nu?
Mellan de två sista meningarna har dock de svenska översättarna hoppat över en mening, märker jag när jag läser samma stycke återgivet i ”Desiring Arabs” (s 317, inklusive ”sic:et”). Där lyder slutet på ovanstånde stycke som följer (den oöversatta meningen fetad):
My thing can also bring in money to help me live. It can also experience pleasure in the meantime. Does this old man find as much pleasure in sucking people’s [sic] dicks as I do when I suck on women’s breasts? It is still warm and sticky, dripping between my thighs. Is this how people become whores?
En not om den engelska översättningen av Paul Bowles: Shukri översatte den klassiska arabiskan muntligt till marockansk talad arabiska och till spanska, varpå Bowles skrev ner den engelska versionen, om jag förstått saken rätt så som den beskrivs i ”Desiring Arabs”. Boken är skriven 1972, men kom ut på arabiska först 1982 på grund av sitt kontroversiella innehåll, som fortfarande är känsligt. Massad igen (s 318):
Shukri’s Plain Bread still provokes scandals. It was suspended in 1999 from being taught in introductory courses of Arabic literature at the American University in Cairo (AUC) after parents complained that their children were reading pornographic material in a university course.
Slutligen, jag gillar förolämpningarna de slänger sig med i boken:
– Det är din mor som är ett storkäftat as, sade jag till honom.
Han spottade över mitt huvud. Jag spottade honom i ansiktet. Han tog upp en stol och slängde den mot mitt huvud. Jag duckade och skrek:
– Jag ska spotta på din mors fitta!
Han såg ut som om han skulle till att hoppa över barrikaden. Jag tog upp stolen. Då vrålade han rasande:
– Du ska få när jag får tag i dig! Jag ska visa dig vem du har att göra med. Jag ska spotta dig i rövhålet när jag har dig fast.
Jag svarade honom genom att ta ett grepp om mina genitalier:
– Här har du vad du ska få i röven!
Och jag gillar små enkla sentenser som att ”det är en dålig vana att äta ensam” eller den här, uttalad av en man vid namn Hamid:
Hon kan tala tre språk men hon har sin själ i sin fitta, som de flesta kvinnor.
Det jag gillar är självklarheten med vilken dessa män befäster sin människosyn – en hel världsåskådning i en bisats. Det är – precis som hela den här boken – fab.
Författare: Shukri Muhammed
Linda Leopold: Faghag
fredag 17 april 2009 | 0.15 | 1 kommentar
Jag tog en paus från Kosofsky Sedgwick och läste ”Faghag – en bok om kvinnor som älskar bögar” av Linda Leopold, en snabbläst reportagebok.
Linda Leopold skriver bra. Texterna i boken är också bra var för sig. Däremot tycker jag att flera av dem inte direkt handlar om fenomenet faghag, utom möjligtvis på ytan. Ett exempel är ”faghagklubben”, där medlemmarna verkar ha anammat ordet ”faghag” utan att känna en enda bög. För dem är faghaggeriet snarare att likna vid ett slags verklighetsflykt in i en rosa fluffvärld med japansk yaoi. (Det förvånar mig inte ett dugg att medlemmarna i faghagklubben alla är arbetslösa/sjukskrivna.) Dessa kapitel hade passat bättre i Marita Lindqvists underbara ”Kawaii”. (Vissa andra kapitel skulle passa bättre i Calle Norléns ”Bög – så funkar det”.)
Jag saknar också en analys som kan hålla samman de olika kapitlen. Om jag skulle göra en sammanfattning av vad som kommer fram i boken skulle jag säga att kvinnor som älskar bögar …
- slipper vara de objekt som de straighta männen ständigt gör dem till
- delar bögarnas intressen (shopping och killar, typ)
- lider av samma strukturella förtryck som bögarna (under den straighte mannen)
- är miserabla och söker tillflykt i en fantasivärld
- är kära i sin bögkompis (klyschan, men som också har några exempel i boken)
Nej, det här är för osäkert och fumlande – boken säger inte mycket om faghags och det beror på urvalet av aparta intervjupersoner. Ironiskt nog är det också detta som gör boken riktigt läsvärd. Om man släpper kravet på att få veta mer om fenomenet faghag blir boken i stället en samling reportage, ibland rörande, ibland irriterande, om människor som lever annorlunda.
Till exempel Anna och Martin, en straight kvinna och en bög som valt att göra allt tillsammans – bo, skaffa barn – utom att ha sex. Jag önskar dock att författaren konfronterat Martin med det närmast fabulöst förutsägbara självförakt som nu bara kommer fram mellan raderna:
– Jag är så fruktansvärt trött på bögvärlden, säger han. Allt ska vara så överdrivet. Glitter och glamour och ett jävla kindpussande! Det var roligt ett tag, men det är så ytligt.
Martin umgås inte längre med särskilt många bögar. Han har aldrig varit politiskt engagerad i frågor som rör homosexuella och är inte helt övertygad om att homoadoptioner är en bra idé. Han tycker till och med att det ser konstigt ut när två killar kysser varandra på stan eller hånglar på en gayklubb.
– Det är ingen som förstår mig, men två karlar – det hör liksom inte ihop.
– Om du var den ena då? frågar jag.
– Ja, då går det.
Ja, där finns ett ifrågasättande, men det räcker inte. Det jag efterlyser är inte främst en konfrontation med intervjupersonen där och då, utan små smarta, analytiska passusar som kan neutralisera det som nu blir nästan parodiskt förutsägbara rader:
Om några timmar kommer ett gäng vänner hem till Anna och Martin för att titta på finalen i Eurovision Song Contest.
Martin gillar stora, vältränade män. ”Ju större desto bättre.”
I dag har Martin på sig en svart bandana …
Han har svårt för överdrivet fjolliga bögar, killar som ”går runt och vickar på stjärten i stringkalsonger” och lägger sig till med pipig röst.
Missförstå mig rätt. Jag tycker det här är så kul att jag skrattar högt när jag läser det. Mitt exemplar av ”Faghag” är fullt av understrykningar och smileys. Men av fel anledning – kapitlet om Martin och Anna hade varit lysande satir, men är ju tyvärr inte tänkt att vara det.
Det tydligaste i boken är något som varken författaren eller läsarna är särskilt medvetna om: Den otroligt strikta uppdelningen i homo–hetero. Du är det ena eller det andra – men bestäm dig för guds skull. Flera intervjupersoner lägger ett sjukt stort fokus på att ”komma ut”, på att visa ”vem de är” och så vidare.
En organisation för heterosexuella makar som är gifta med en homosexuell beräknar att det finns ”två miljoner kvinnor och män som var, eller hade varit, gifta med homosexuella – enbart i USA”. Ja herrejesus. Det beror ju liksom på vad man menar med ”homosexuell”, men den säkerhet med vilken man delar upp människorna går som en röd tråd genom hela boken. Det är naturligt eftersom denna tydliga uppdelning i fasta sexualiteter är en förutsättning för faghaggeriet; som bög utgör den manliga vännen inget hot för kvinnan, men så fort man börjar rucka på den aspekten utgör han samma hot som resten av den manliga befolkningen.
Det mest ofrivilligt komiska reportaget i det här avseendet handlar om Robert och Kate som hade hunnit vara gifta i trettio år innan Robert ”insett att han var homosexuell”. Vi serveras hela komma ut-retoriken: Robert hade ”inte en tanke på att han kunde vara homosexuell”, men han ”kom till insikt om vem han själv var”. Roberts och Kates historia sticker visserligen ut i det avseendet att de erkänner de värden som var viktiga för dem i relationen. De hade fått två barn och hade skapat sig ett framgångsrikt liv. Robert säger: ”Jag älskade livet med Kate. Vi hade satsat så mycket på vår relation, emotionellt, materiellt och fysiskt.” Vilket var en av anledningarna till att de valde att fortsätta vara tillsammans efter att Robert kommit ut. Ändå tillmäts sexualiteten ett större värde än de andra faktorerna i förhållandet, enligt en process som Kosofsky Sedgwick kallar ”minoritizing”.
Jag ser också tydliga drag av frälsning i Roberts utkommande. Han säger: ”Under hela livet hade det känts som om något saknades, men jag begrep inte vad. När jag upptäckte att jag var homosexuell försvann den känslan.” Byt ut ”homosexuell” mot valfri annan diagnos, eller Jesus, och bitarna faller på plats. Vi letar alla efter något som kan förklara vårt lidande.
Allra mest sensationellt är kanske att de ”ligger fortfarande med varandra” och att Robert lovat sin fru att hålla sig till regeln ”ingen penetration” (vad nu det betyder, analt antar jag) i sina sexuella äventyr med män.
Jag tänker att Robert och Kate är ett exempel på extrem västerländsk fundamentalism där allt måste upp till ytan och bedömas, och där Kate på samma reformerade vis måste tvinga sig att se sin man framför sig i sänghalmen med andra män: ”Jag har svårt för det sexuella, de grafiska detaljerna, och vill helst inte prata om det”, säger hon. ”Men jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa Robert helt.”
Jag tänker att i ett annat samhälle, och även bland mindre ”komma ut-fundamentalistiska” amerikaner, hade mannen gett sin sexualitet utlopp vid sidan om utan att göra något väsen av det, och de hade kunnat fortsätta leva ett normalt liv utan att dra upp hans sexualitet till ytan och döpa den till homosexualitet vilket i dag är en accepterad ”diagnos”. Men en sådan livsstil kallar vi i den protestantiska världen för hyckleri, vilket det förstås också är med vårt lutheranska synsätt på världen. Det är f ö intressant att sexkontakter med fysiska människor utanför förhållandet – i form av älskare/älskarinnor eller prostituerade – värderas som så mycket allvarligare än onani och porrkonsumtion.
Jag tror för övrigt att de flesta kvinnor skulle bli chockade om de visste hur mycket porr deras pojkvänner konsumerar. De skulle säga som Kate, ”jag har förstått att jag inte kan tillfredsställa honom helt”, om de fick veta och dessutom jämställde porrkonsumtion med riktigt sex. I båda fallen handlar det faktiskt om att söka sexuell tillfredsställelse på annat sätt än genom sin partner. Kanske är det en försvarsmekanism som gör att vi i Sverige bestämt oss för att ”porr är bra” (i meningen onani) medan t ex horor inte är det – kriget mot porrkonsumtionen skulle nämligen vara omöjligt att vinna och det vet alla. Men man bör vara medveten om att vi svenskar i det här avseendet är precis lika ”hycklande” som vi anklagar män i andra kulturer (utan bredband) för att vara när de går till horor en gång i veckan (större delen av Europa) eller har sex med en annan man då och då (arabländer) för att få utlopp för den sexuella överskottsenergi som deras flickvänner inte är förmögna att absorbera. (Jag drar mig för att skriva om det här, för jag tror att ett samhälle mår bäst när dessa ämnen inte diskuteras öppet och ”blir kända”. Men jag gör ett undantag eftersom jag enligt statistiken bara har en läsare per dag och jag misstänker dessutom att denna läsare är jag själv.)
Men låt oss återgå till boken och fråga oss: Är Linda Leopold verkligen fag hag? Nej, säger jag. Hon är bara, precis som sin man, stockholmsängsligt trendkänslig, och då ingår bögkramandet som en del i kramandet av allt som kan göra en lite mindre medelklassigt tråkhetero. Jag hör nästan orgasmen komma när hon beskriver hur de bestämmer träff ”vid stället som säljer grillade kycklingar på västra sidan av Görlitzer Park”. För det är där man ska hänga just nu när man har koll. Inte bara Berlin. Inte bara Kreuzberg. Utan just där, mellan Schlesisches Tor och Görlitzer Bahnhof.
Jag tycker alltså att författarens faghaggeri verkar ha ytliga grunder och handla snarare om fascination än identifikation. Men trots denna kritik finner jag alltså boken både välskriven, lättläst och läsvärd.
Författare: Leopold Linda
Horatio Alger, Jr: Ragged Dick
torsdag 16 april 2009 | 1.04 | Inga kommentarer
Or: Street Life in New York with the Boot Blacks.
Bland amerikaner är Horatio Alger, Jr känd som den hurtfriske pojkboksförfattaren vars romaner kom att bli en symbol för den amerikanska drömmen. ”Ragged Dick” handlar således om den 14-årige skoputsaren Dick, som genom hårt slit och lite tur tar sig upp från misären och blir en ”respectable citizen”.
Alla Algers böcker hade samma tema, men succén med ”Ragged Dick” lyckades han aldrig upprepa. (Mer om detta om jag orkar recensera biografin om honom.) Böckerna hade ett tydligt uppfostrande syfte, och man blir nästan irriterad på hur rättfärdig den lille skoputsaren är. Här besöker han en man vars skor han putsat och som han var skyldig 15 cent, vilka mannen inte trodde att han skulle få tillbaka:
”You’re an honest boy,” said Mr. Greyson. ”Who taught you to be honest?”
”Nobody,” said Dick. ”But it’s mean to cheat and steal. I’ve always known that.”
Någon mer än jag som ser Bamse framför sig med ett duktigt pekfinger i luften? Detta är som sagt en pojkbok, från 1868 dessutom, så jag ska inte döma den för hårt. Efter ett tag kändes det rentav lite trevligt att veta att inga allvarliga konflikter av något slag skulle få förstöra huvudpersonens resa från den luggslitne Ragged Dick till den respektable Richard Hunter. Det påminde lite om tryggheten i B Wahlströms gröna ungdomsböcker.
Boken är också en bra skildring av livet för New Yorks gatupojkar, som Alger umgicks med och ibland tog hand om. Det är ofta väldigt tydligt att de tonåringar som hjälper Dick i boken – en lär honom läsa, en är rik och stöttar honom ekonomiskt – i själva verket är Alger. Inte minst märks det på deras vuxet ansvarsfulla attityd.
Bakgrunden till att ”Ragged Dick”, denna amerikanska klassiker, över huvud taget kom till är inte helt ointressant. Två år tidigare hade Alger tvingats lämna den församling på landet där han arbetade som präst. Anledningen: En skandal som jag återkommer till i recensionen av biografin om honom.
Författare: Alger Jr Horatio
Ronald M Schernikau: Kleinstadtnovelle
onsdag 15 april 2009 | 19.03 | 1 kommentar
Jag blev mycket överraskad av denna lilla diamant. Vad jag trodde att skulle vara en samling kommunistiska slagord visade sig vara en söt liten generationsroman skriven ur en 17-årig fjollas perspektiv. Det är för mig svårt att inte direkt falla för en bok som inleds så här:
ich habe angst. bin weiblich, bin männlich, doppelt.
Huvudpersonen kallas ”b”. Vad som börjar som en vardagsskildring från hans skola utmynnar – efter en incident på en klassresa – i ett slags drömlik tribunal där alla de som är närvarande i b:s liv antingen anklagar eller försvarar honom och hans sexualitet. Jag tycker det är briljant alldeles oavsett om det hände på riktigt (i romanen) eller bara var tänkt som symbolik. (Det mesta tenderar för mig att bli lite symboliskt och abstrakt när jag läser på tyska.) Det här är sånt som alla unga bögar tänker på.
Schernikau var 20 år när boken publicerades och han blev direkt något av ett litterärt underbarn som fick åka på uppläsningsturnéer och vara med i radio och teve. Det är svårt att inte komma att tänka på Benjamin Lebert, som skrev ”Crazy” som 15-åring. Jämförelsen är dock orättvis. ”Crazy” är en väldigt platt bok och Leberts framgångar beror till stor del på att hans pappa är en framgångsrik mediemänniska som pushat sin son att skriva. Vilket ironiskt nog också är varför ”Crazy” är en sådan långtråkig bok: Det duktiga medelklassbarnet har helt enkelt inte varit med om så mycket.
Att jag beställde Schernikaus bok beror på att jag håller på att läsa den betydligt tjockare biografin om honom, som jag hoppas få återkomma till. (Dvs, jag hoppas att jag lyckas läsa ut den – det går lite långsammare att läsa på tyska.)
Författare: Schernikau Ronald M
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
