Witold Gombrowicz: Yvonne, Vigseln, Operett

onsdag 31 december 2008 | 0.13 | Inga kommentarer

Den här samlingen med tre Gombrowiczpjäser är en vacker gammal Panacheutgåva från 1968, vars sidor jag fick sprätta själv. Något jag gjorde med nöje eftersom Gombrowicz är min absoluta favoritförfattare, vilket tagit sig en del rörande uttryck.

Alla tre pjäserna hör till kategorin urflippade, om än i olika hög grad. De påminner så att säga mer om ”Ferdydurke” än om de åtminstone på ytan mer lättillgängliga romanerna ”Kosmos”, ”Pornografi” och ”De besatta”. Men liksom alla Gombrowicz böcker, oavsett deras stil, innehåller pjäserna det underliga fokus på betydelsebärande detaljer som Gombrowicz är så besatt av, och som jag själv är så förtjust i.

Jag tyckte mest om ”Yvonne” (1935), eftersom det är den av pjäserna som bäst lämpar sig för läsning i sängen, vilket de andra två verkligen inte gör.

Gombrowicz skriver i inledningen till ”Vigseln” (1947) att de olika aktörerna ska samverka som en orkester, och mycket riktigt: Att läsa pjäsen är som att läsa ett partitur – man bara anar skönheten, men förstår att stycket inte kommer till sin rätt när man bara läser det rakt upp och ner.

När det kommer till ”Operett” (1966), som översättarna rentav ”erkänner” är skissartat översatt enligt resonemanget hellre en halvbra översättning än ingen alls, känns det nästan som hädelse att läsa i stället för att sitta i en teatersalong och se den parodiskt storvulna operetten, som jag föreställer mig lite som sångnumren i filmen ”Moulin Rouge”.

Något som slog mig under läsandet var att Gombrowicz skriver samma roman eller pjäs om och om igen. Det är samma fascination över vad man brukar kalla Formen som kommer till uttryck i alla hans verk. Karaktärerna har som enda uppgift att förmedla denna fascination på diverse olika sätt. Formen är alltså att se som den starka motor som brummar under hela Gombrowicz författarskap.

Kategorier: 1900-1949, 1935, 1947, 1960-tal, 1966, Betyg 4, Läst på svenska, Man, Pjäser, Polen
Författare: Gombrowicz Witold

Evelyn Waugh: Brideshead Revisited

söndag 28 december 2008 | 14.38 | Inga kommentarer

Att läsa ”Brideshead Revisited” är som att äta en mastig stek med ett murrigt rödvin. Författaren ursäktar sig rentav i förordet för sitt ”ornamental language”, som han förklarar med att boken skrevs under andra världskriget. Frånvaron av excesser i verkligheten gjorde att han tog i desto mer när han beskrev dem i boken. Det frossas i mat och fester, men också, vilket jag uppskattar, i stil och förmågan att excellera i diverse roller – bohemens, butlerns, godsherrens, den hårda moderns, och så vidare. Alla driver de sin karaktär till sin spets.

Boken är mycket välskriven och ofta en njutning att läsa. Ändå saknas något för att den stora läsupplevelsen ska infinna sig för min del. Det är för jämnt. Första och sista kapitlet är lika bra som de andra. Jag hade kunnat sluta läsa när som helst, och hade jag inte fått syn på den här artikeln i senaste Axess hade jag kanske gjort det också. ”Brideshead Revisited” hade för mig varit omöjlig att plöja under någon annan årstid än hösten och vintern, då livet saktar ner lite.

Jag uppskattade bokens första del mycket, där berättarjaget Charles Ryder träffar Sebastian Flyte. Waugh använder begreppet ”Arkadien” för att beskriva deras problemfria ideala tillvaro. En modern läsare ser förstås ett homosexuellt förhållande, och när Ryder kysser sin första tjej reagerar man med att antingen kalla honom smygis eller tänka att ”jaha, han var alltså straight i alla fall”. Fullt så enkelt är det dock inte. Fram tills för ca 60 år sedan, dvs andra världskriget, tillbringade många unga män en tid i ”Arkadien” innan de började intressera sig för tjejer och så småningom stadgade sig. Det sade inget om deras så kallade sexualitet. En nyckel till boken i det här avseendet är förstås Waughs eget liv. Under sin tid som student i Oxford hade han minst tre manliga älskare. Sedan gifte han sig och fick sex barn.

Förutom att läsa boken från 1945 har jag under hösten även sett teveserien från 1981 (den hette ”En förlorad värld” på svenska) och filmen från i år, 2008. Båda var mycket bra och teveserien följer bokens repliker så exakt att det nästan kändes onödigt att läsa boken efteråt – där fanns inget som inte fanns i teveserien.

Filmen är ett koncentrat av alltsammans, fast med några obligatoriska filmkyssar och sexscener tillagda som inte finns i boken/teveserien samt ett filmspråk anno 2008 - mina tankar gick till när Rea-gänget på Börsen ”Max Martin-fierade” Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Ändå blev jag tårögd redan under den första helikoptersvepningen över Brideshead, men så har jag ju också alltid gillat Max Martin. Filmen är alltså inte alls dålig, tvärtom, och den koncentrerade formen hårdrog vissa aspekter av historien och karaktärerna så att de framgick tydligare.

Tidigare har jag läst ”Black Mischief” av Evelyn Waugh, som inte heller den riktigt ryckte tag i mig.

Kategorier: 1900-1949, 1945, Betyg 3, Läst på engelska, Man, Skönlitteratur, Storbritannien
Författare: Waugh Evelyn

Elvira Birgitta Holm: Karl-Ludvig

lördag 13 december 2008 | 22.52 | Inga kommentarer

I den här söta lilla ungdomsboken konfronteras sjuttonårige Karl-Ludvig med att Anna blivit gravid. Det är dock inte säkert att han är pappan. Det kan vara hans bäste vän Anders. Fast Anders är ju tillsammans med Björn, har han verkligen dunkat på Anna också? Varför kunde han inte lämna henne åt Karl-Ludvig? Eftersom boken är skriven 1976 finns det en bra lösning på alla sådana här frågor. Karl-Ludvig kommer på sig med att inte tänka ”mitt” barn, utan ”vårt”, som i Anders och hans. Då spelar det ju ingen roll vem som egentligen är pappan. De kan ta hand om ungen allihopa: Anna, Karl-Ludvig och Anders. Och så Björn förstås. Liksom Karl-Ludvigs mamma som jobbar natt som sjuksköterska.

Ja, det är lätt att raljera lite över vidsyntheten i den här boken. Det låg väl i tiden att bara nämna sådär självklart i en bisats att Anders var tillsammans med Björn. Om verkligheten ändå var lika modern, men det var den ju inte. Är det inte litegrann på samma sätt i dag? Jag läser nästan aldrig ungdomsböcker, men jag har fått för mig att de ofta är lagom pk, om inte annat så i uppfostrande syfte. Medan ungdomarna i själva verket förblir lika konservativa som de alltid varit.

Detta sagt gillar jag boken mycket. Även jag som läser långsamt klämde den på ett par timmar. Jag önskar att jag hade fått läsa något sådant här när jag gick i högstadiet.

Bäst i ”Karl-Ludvig” är samtalen med Kåre om hans pappa. Där finns ett djup och en smarthet som jag uppskattar.

”Karl-Ludvig” ingår i en serie, vars omslag är så vackra tillsammans att jag måste visa dem här (nummer 5, ”Tillsammans”, fick av estetiska skäl inte vara med, men går att se på författarens egen hemsida):