Leif GW Persson: Mellan sommarens längtan och vinterns köld
torsdag 27 november 2008 | 19.00 | Inga kommentarer
Mina spontana omdömen: Ganska välskrivet – jag uppskattar små lingvistiska markörer som att författaren väljer pluralformen kolleger – men alldeles för långt och okoncentrerat.
Jag tycker om när författarens själsliga djup lyser igenom, vilket sker här och var, mer eller mindre omedvetet. Jag gillar också sentenser som denna:
Förbannad kunde han bli titt som oftast men förvåning betraktade han som ett njutningsmedel för barn och intellektuella.
Låt mig gissa att GW svingade en nöjd näve i luften efter att ha skrivit den formuleringen – det hade jag gjort.
Det är vanligt att författare lyckas snida till ganska bra bifigurer, medan deras huvudpersoner ofta är rätt platta. Jag tror det beror på att huvudpersonen ofta speglar författaren själv. Då är det svårare att ta ut svängarna. Således finner jag Leif GW Perssons protagonist Lars Martin Johansson lätt mjäkig, medan flera av bifigurerna är så larger than life att det nästan är over the top.
Leif GW Persson är bra på att utnyttja berättargreppet suspense. Varje gång vi är något spännande på spåren kommer en rad i stil med den här:
– Jag kommer till det, sa Sarah lugnt.
Eller den här suspenseklassikern, som jag tror jag läste i Johan Theorins ”Skumtimmen” senast. Kapitlet inleds:
Det är något som inte stämmer, tänkte Johansson.
Varpå en lång historia kan berättas utan att spänningen försvinner. GW Persson tycker om att hålla oss på den så trevliga sträckbänken.
Dessvärre tappar han greppet om åtminstone mig efter drygt halva boken. Romanfigurerna bryr sig inte om de nya fakta som framkommer, så varför ska jag som läsare göra det? I stället för den stegrande dramaturgi som genren kräver serveras vi långa, tungtuggade haranger om ingenting viktigt alls, fram till upplösningen, som förvisso är spännande men kommer för sent.
Jag vill inte säga för mycket om innehållet, men som läsare vet man att en viss person kommer mördas. En stor del av historien går ut på att berätta vem som gjorde det – och vem som inte gjorde det. Det är logiskt och övertygande.
En stor behållning av boken är den skoningslösa kritiken mot polisväsendet och den lysande satiren på polismästaren i de sista kapitlen.
Författare: Persson Leif GW
Michał Witkowski: Lubiewo
fredag 7 november 2008 | 16.05 | 1 kommentar
De flesta av oss lägger band på oss. Vi håller oss till vår partner även när vi blir tända på någon annan, på samma sätt som vi inte äter en påse godis före maten trots att vi är sugna. Måttlighet kallas det visst. Man brukar hävda att människor med förmågan att motstå omedelbar tillfredsställelse är förutsättningen för civilisationen – utan dem skulle vi bara ligga och knulla dagarna i ända.
Med den bakgrunden skulle jag vilja hävda att de flesta bögar i dag, i likhet med de flesta straighta, är civiliserade.
Ett annat sätt att se på saken är att de är stympade. Och det är med det synsättet man ska läsa ”Lubiewo”. Då framstår de dekadenta fjollorna plötsligt inte som tragiska och självdestruktiva, utan som högst medvetna livsnjutare som vet att suga nektaren ur livet – så bokstavligt det bara går. De släpper på alla hämningar och drar efter bästa förmåga koncepten till sin spets.
Kort sagt: Witkowskis pissoarhoror har stil. Om något som kallas gaykultur ens ska existera i dag bör den skaffa sig lite mer av den varan.
Jag tycker att ”Lubiewo” påminner om Roberto Savianos ”Gomorra” i sättet den tillkommit på. I båda fallen har en ung man skrivit om en kultur han är både insatt och insyltad i. I båda fallen är det han berättar okänt för omvärlden och så spektakulärt att det får läsaren att dra efter andan. (Vem hade förresten lyft på ögonbrynen om ”Lubiewo” getts ut under titeln ”Gomorra”?) Båda böckerna är exempel på historier som krävde att få berättas och båda böckerna har därför blivit internationella succéer.
Som jag skrev i min recension av Savianos bok tycker jag att det är vackert när människor excellerar i den kultur de är medlemmar i, och på precis samma sätt känner jag när jag läser ”Lubiewo”. Det finns en skönhet i det tydligt utmejslade och kallt kompromisslösa.
Modernista. Översättning: Stefan Ingvarsson.
Författare: Witkowski Michał
Stieg Larsson: Millenniumtrilogin
torsdag 6 november 2008 | 21.54 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot tjocka böcker, och när jag nu slukat de över 700 pocketsidorna i Stieg Larssons ”Luftslottet som sprängdes” kan jag bara beteckna processen som magi. Jag har legat i timmar och bara läst, läst och läst. Och läsningen har varit förknippad med de mest intensiva lyckokänslor. Hur gör han?
Precis som Mankell är Stieg Larsson skicklig på att lägga ut ett virrvarr av trådar som han knyter ihop i slutet. Lägg på detta de starka teman av rättvisa, hämnd och upprättelse som genomsyrar böckerna, samt ett sympatiskt persongalleri, som visserligen gränsar till det överdrivet politiskt korrekta ibland. Dessutom gillar jag språket, som är just så torrt som det bör vara i den här typen av romaner.
Om handlingen behövs inte sägas något – läs på andra bloggar om du är intresserad.
Alla tre böckerna – ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” – får en femma i betyg. Jag tyckte dock att den första var något svagare, eftersom jag inte tänder på försvinnanden som skett 40 år tidigare och som ska utredas. Men trots detta tema var jag alltså fast efter ytterst få sidor.
Författare: Larsson Stieg
Banana Yoshimoto: Kitchen
lördag 1 november 2008 | 15.05 | Inga kommentarer
Alla läser Haruki Murakami. I alla fall har jag inte lyckats undgå hans namn. Jo, ”Kafka på stranden” har jag väl hört talas om. I övrigt är han för mig bara en creddigare version av J.K. Rowling – någon som alla läser för att alla andra gör det. (Snart även jag, förhoppningsvis. Jag är alltid sist med det senaste.)
Jag har bara läst en japansk romanförfattare, men desto mer av henne: Banana Yoshimoto. Även hon var väldigt populär i Väst under 90-talet, hyllad som ”the young, urban voice of Japan”, typ.
För min del började det med ”Kitchen”, en ganska tunn bok som består av två berättelser. Jag minns inte exakt vad de handlade om, men jag minns känslan i relationerna, jag minns matlagningen, och mest av allt minns jag Köket. Sedan jag läste ”Kitchen” (som löjligt nog gavs ut med engelsk titel på svenska) ser jag på kök på ett annat sätt. Varje gång jag torkar golvet i mitt kök gör jag det så pass noggrant att man ska kunna sitta på det, ja rentav lägga sig ner på det och låta sig vaggas till sömns av det trivsamma ljudet från kylen.
”Lizard” är en novellsamling med 6 noveller. Precis som i ”Kitchen” har flera av dem mattema på något sätt, och om jag minns rätt förekommer också något svagt övernaturligt tema, eller om vi bara rör oss i huvudpersonens drömmar där på tunnelbaneresan.
”Asleep” minns jag ingenting från.
Men det de alla har gemensamt är den mysiga stämningen från Tokyo after dark. Inte från spelhallarna och karaokebarerna utan snarare från långa resor på lysrörsupplysta pendeltåg. Det här är så långt man kan komma från William Gibsons Tokyoskildringar (som jag också gillar). Banana Yoshimoto är för mig detsamma som harmoni och kanske är det dags för nästa bok av henne snart.
Författare: Yoshimoto Banana
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
