Länder jag läst från 1997-2007
tisdag 28 oktober 2008 | 16.37 | Inga kommentarer
Som en varm ylletröja att värma sig i under vintern ser det ut, detta diagram. Det visar var författarna till de böcker jag läste 1997 till 2007 bor, eller kommer från. Willy Kyrklund räknar jag t ex som finsk trots att han skriver på svenska, eftersom han är född och uppvuxen i Finland. Liksom Kafka naturligtvis räknas till Tjeckien trots att han skrev på tyska, eftersom det var i Prag han bodde.
De understa blå områdena är alltså Sverige + Norden. Det gröna i mitten är Tyskland och resten av Centraleuropa. Och de brandgula nyanserna längst upp är de anglosaxiska länderna, med Frankrike som en helgul gästspelare i mitten.
Det grå är övriga länder. Dessa består av främst Japan och Indien, men också Columbia, Australien, Turkiet, Kanada, Sri Lanka, Grekland och Sydafrika. Det rör sig om en eller två böcker per land.
Språk jag läst på 1997–2007
söndag 26 oktober 2008 | 23.31 | Inga kommentarer
Det här diagrammet visar hur många böcker jag läst på svenska respektive engelska sedan 1997. De senaste två åren har det blivit fler på engelska, delvis av logistiska skäl eftersom jag befunnit mig mycket i utlandet. Enstaka böcker på tyska, norska och något annat språk har jag räknat bort av estetiska skäl.
Mark Haddon: The Curious Incident of the Dog in the Night-time
fredag 24 oktober 2008 | 20.29 | 2 kommentarer
I barnboksförfattaren och -illustratören Mark Haddons första vuxenroman berättas historien av den 15-årige autisten Christopher. Vi ser världen helt genom hans alltför logiska hjärna, som gör honom handikappad och får honom att gå i en specialskola där de har ämnen som heter Using Money och Public Transport.
Jag tyckte boken var något seg till en början. Jag blev dessutom en smula avogt inställd av att få veta att författaren undervisar i creative writing, ett ämne jag förhåller mig skeptisk till. Jag ogillade också vissa stilistiska figurer som jag antar att Haddon använder i sin undervisning. Ett kapitel i början slutar till exempel med ett stycke som bara innehåller följande mening:
And this is when I hit him.
Jag rodnar. Det är så mycket skolboksexempel över den meningen att jag nästan kan höra Haddon lägga ut texten på sin kurs i creative writing: ”You gotta surprise the reader!” Dessutom är det tydligt att meningen har till uppgift att 1) föra handlingen framåt och 2) snida karaktären enligt receptet ”show, don’t tell”. Inget fel med det – förutom att man som läsare inte ska se i vilken mening detta sker. Det ska vara ett trolleritrick – plötsligt är vi inne i boken, plötsligt känner vi huvudpersonen. Magi!
Men bortse från denna lilla utvikning, för boken växer och växer och när jag väl läste ut den hade den växt till en femma. Det här är en av mina större läsupplevelser i år, Stieg Larsson inräknad.
Anledningen är att det är så svårt att inte känna med den autistiske huvudpersonen. Vardagssysslor som att gå till affären eller köpa en tågbiljett är för honom förknippat med enorma svårigheter. Han måste därför leva i en skyddad verkstad, och när han tvingas ta sig utanför den är det en gigantisk utmaning. Ja, det här är en klassisk hjältesaga.
Greppet att berätta historien ur en autists perspektiv är briljant. I dialogerna förstår vi vad som hänt, men inte Christopher själv. Ett vardagligt exempel:
And she said, ”No,” and then she said, ”You be careful, young man.”
I said that I would be careful and then I said …
Ett sådant enkelt och roligt meningsutbyte visar hur avancerad människans konversationskonst är, hur vi alla vet att ”you be careful, young man” inte är något annat än en varning att inte lägga näsan i blöt. Något som autister inte förstår.
Det blir komiskt på andra ställen också:
He said that it was very difficult to become an astronaut. I said that I knew. You had to become an officer in the air force and you had to take lots of orders and be prepared to kill other human beings, and I couldn’t take orders.
Jag berördes mycket av Christopher, och det är jag nog inte ensam om. Man känner igen sig i Christophers vedermödor. På flera ställen tänkte jag att hans sätt att tänka är allas vårt sätt att tänka – bara extremt draget till sin spets. Ett exempel:
There were lots of people on the train, and I didn’t like that, because I don’t like lots of people I don’t know and I hate it even more if I am stuck in a room and you can’t get out of it when it’s moving.
Autisten som den extrema, renodlade representationen av människans tänkande. Det är vackert. Och vem skulle inte behöva en kurs i Using Money? Det bor en autist i oss alla.
Boken vann Whitbread-priset 2003 (ett stort brittiskt bokpris som numera går under namnet Costa pga sponsorbyte).
Författaren har arbetat med autistiska barn, vilket ger trovärdighet och tyngd åt berättelsen.
Författare: Haddon Mark
Ebervall & Samuelson: Ers Majestäts olycklige Kurt
måndag 20 oktober 2008 | 10.18 | Inga kommentarer
Nu ska jag göra något ovanligt och skriva om en bok jag inte läst ut. Faktum är att jag bara läst till sidan 20 i Lena Ebervalls och Per E Samuelsons ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Och jag kan inte fortsätta.
Som lingvist har jag alltid synpunkter på en författares språk, men det har nog aldrig gått så långt som att jag lägger en bok ifrån mig, i synnerhet så tidigt i läsandet, enbart för att jag ogillar språket. I den här boken ogillar jag språket starkt, och det blir extra känsligt eftersom Kurt Haijby levde på riktigt - det är alltså i en verklig persons mun som författarna lägger det infantila talspråket, som vissa recensenter med en eufemism kallar ”färgrikt”, ett ord som väl aldrig ska uppfattas som en komplimang.
Mina tankar gick till den ”historiska show” som man satt upp om jordens historia på nöjesfältet Månen i ett avsnitt av Futurama. Fry ropar: ”Men så där var det inte alls!” Trots att jag inte vet mycket om Kurt Haijby vill jag ropa likadant när jag läser sådana här stycken:
När han var hemma på slottet talade han tyska och franska med olika utlänningar som kom på besök eller i telefon – allt inför den häpna men föga imponerade hushållerskan Karna. Fin herre! Jo, jag tackar jag! Han är inte ett dugg finare än trädgårdsmästarn! tänkte Karna för sig själv.
Till Karnas förargelse bidrog det faktum att Haijby lyckades förpesta hennes tillvaro även under sin bortovaro. Bökiga och stökiga hantverkare drog in i det vackra lilla slottet och bankade och bröt och ställde till, och Karna höll på att slita ut sig genom att springa efter dem alla och skälla och ropa ut förhållningsorder. Det murades så smutsen stänkte kring väggar och golv, det målades så det kom färg på tapeter och mattor. Klirr! Där sprack en blyinfattad ruta! Ritsch! Där blev en reva i ett draperi! Kling och klang! Där bröts hela badrummet upp för att man skulle installera en varmvattenberedare till direktörens badkar. Ring! Där ringde telefon och portklocka: det var gubbar som kom kånkandes på de finaste möbler och konstverk, ända ifrån Stockholm. ”Akta kaklet! Akta parketten! Akta! Akta! Akta!”
Det är lätt att utbrista: Skomakare, bliv vid din läst. (Författarna är advokater.) För det här är inte bra. Visst, jag får en tydlig bild av kaoset på Haijbys herrgård, men det spelar ingen roll. Så här skriver man inte för vuxna människor. I stället känns det som lässtunden på dagis. Korta ner boken med sådär en 400 sidor och ge ut den för barn i stället.
DN, SvD, Expressen och Aftonbladet sågade följande aspekt av boken: Eftersom den bygger på en sann historia blir det frustrerande att inte veta vad som verkligen hände och vad författarna hittat på för att få det till en roman. Det var en tanke som slog även mig redan under de första sidorna.
Det jag däremot gillar är advokatparets passion för den här spännande historien (om Gustav V:s manlige älskare som pressade honom på pengar för att hålla tyst och som köpte bilar och levde lyxliv för slantarna) och deras vilja att berätta den. De har lagt ner mycket arbete på research och därför är det tråkigt att de kände sig tvingade att skriva en roman, när en biografi eller ett historiskt reportage kan vara nog så rafflande.
Författare: Ebervall Lena, Samuelson Per E
Elizabeth George: Skriv på!
lördag 11 oktober 2008 | 11.19 | Inga kommentarer
Jag vet inte vem George är, men jag tycker som sagt om att läsa om skrivande, i synnerhet om författaren har publicerat egna böcker – detta borde vara en självklarhet, men så är ju inte alltid fallet.
George går igenom romanens alla beståndsdelar grundligt, vilket får mig att se var mina egna brister i skrivandet ligger.
Det var till exempel en aha-upplevelse att läsa det hon skriver i början av boken om karaktärer. Hur de är nyckeln till romanen. Hur intrigen uppstår ur karaktärerna och deras möten. Detta hade jag helt förbisett i mitt eget skrivande. Mina karaktärer är platta och det har alltid varit handlingen som stått i fokus för mig, även om karaktärerna börjat styra den ibland – det är väl svårt att undvika om man har ett visst flyt i sitt skrivande. (Obs, jag läste Georges bok för ett par, tre år sedan. Insikterna om karaktärerna står sig, naturligtvis.)
På samma sätt kändes allt hon skriver om perspektiv, scener och framförallt dialoger som sådana självklarheter att jag frestades att skumma (men som du kanske vet skummar jag ytterst sällan böcker, det är lutheranen i mig som hindrar mig från det). Jag blev glad över att jag reagerade så – det betyder att jag själv bemästrar dessa delar av romankonsten.
Boken innehåller flera långa exempel ur olika romaner. Exemplen kan sträcka sig över flera sidor. Även om man fattar poängen med utdragen efter bara några rader tycker jag det är bra att George varit generös med citaten. Det handlar trots allt om hur man skriver en roman – vad vore en sådan bok utan dessa långa exempel från bra romaner?
Allt George skriver om att skriva romaner är alltså bra. Både vettigt och inspirerande. Självklart på det sättet att det ger antingen aha-upplevelser (som med karaktärerna) eller bekräftelse. Det enda som inte är bra är de citat som George har saxat ur sina egna romaner. Jag tycker helt enkelt att hon skriver dåligt! Stilen påminner allt för mycket om en skrivkurslärares övertydliga exempel. Det är inte fingertoppskänsla jag saknar, utan känsla över huvud taget. Jag kommer inte i stämning av hennes texter (vilket jag gör av flera av de andra romaner hon citerar, så det handlar inte om den osmickrande korta längden på utdragen) eftersom jag aldrig känner att jag lämnar en medelålders amerikansk medelklasskvinnas begränsade fantasier.
Författare: George Elizabeth
Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva
tisdag 7 oktober 2008 | 18.36 | Inga kommentarer
Det tog ett tag för mig att acceptera, men jag gillar att läsa böcker om skrivande. Anledningen till att jag är skeptisk mot handböcker i skrivandets konst är att jag själv skriver på en roman och redan vet vad det enda råd som jag inte lärt mig är. En vän som är författare berättade en anekdot i vilken rådet uttrycktes ungefär så här: Attach bosom to seat. Japp, så enkelt är det. Eller så svårt. Det viktigaste är inte karaktärsteckningen eller dramaturgin. Det viktigaste är att sitta där och knattra på sitt tangentbord dag ut och dag in tills romanen är färdig. Och det är samtidigt det allra svåraste.
Detta sagt så gillar jag att läsa skrivhandböcker för inspirationens skull. Nu skriver Olof Lagercrantz visserligen i förordet till sin korta och trevligt välskrivna bok:
Jag mötte en vän i tunnelbanan, då jag skulle in till förlaget med manuskriptet. När hon hörde titeln utbrast hon: –Du har alltså skrivit en handbok! Gud förbjude en sådan tolkning.
Det är sant. Boken behandlar snarare läsandets och skrivandets väsen, samtidigt som det är ett slags självbiografi över författarens egen utveckling på området. Fokus ligger på lyrik och svenska författare – vi som inte kan vår Tegnér och Stagnelius får skämmas. Boken avslutas med en kortversion av det som författaren skrivit om Strindberg, vars infernokris jag tycker har vissa likheter med Kafkas liv.
Det är alltid inspirerande att höra författare berätta om sitt skrivande, och framför allt om sina problem med detsamma. Lagercrantz skriver:
Det hände att jag körde fast. Det hände ofta. Jag satt förlamad framför skrivmaskinen, skrev några rader, rev sönder, började på nytt. Det kändes som en förtrollning. Som i sagan när hästen vägrar passera ett visst stycke av vägen och man upptäcker att en mördare begravts där.
Jag blev övertygad om att jag aldrig, aldrig mer skulle kunna skriva. Jag betraktade andras texter, så fast hopfogade, självklara, och jag sa mig själv att det måste vara övernaturliga krafter i verksamhet för sådant. Själv skulle jag aldrig komma vidare.
Hade jag vetat hur vanlig sådan förlamning är skulle jag varit tröstad.
Jag känner igen mig och jag blir tröstad.
Däremot har jag svårt för dissekeringen av språket och fascinationen över hur bokstäver bildar ord. Ja, det är lika fascinerande som livet självt. Men att bara sitta och förundras över detta, med stora ögon, blir lite för mycket av intellektuell onani för min smak.
Författare: Lagercrantz Olof
Franz Kafka: Inte ens natten är tillräckligt mycket natt
tisdag 7 oktober 2008 | 14.36 | 2 kommentarer
Jag följer Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Böckerna är minst sagt strama i sin formgivning, precis som Kafkas prosa, och dessutom inbundna på riktigt, dvs bundna med tråd, något som tyvärr blir allt ovanligare. En billigare utformning vore naturligtvis ett hån mot det gigantiska översättnings- och redigeringsjobb som Hans Blomqvist och Erik Ågren utför.
Volymen som fått namnet ”Inte ens natten är tillräckligt mycket natt” innehåller Kafkas brev från november 1912 till januari 1913. Det handlar nästan uteslutande om hans brev till flickvännen och sedermera fästmön Felice Bauer.
Och de är ett sömnpiller utan like. Trots Kafkas ändlösa bedyranden om hur mycket hon betyder för honom är breven märkligt svala och oengagerade. Jag förstår inte varför. Det är något som inte går ihop här.
Varje historia mår bra av en konflikt, och det var inte förrän jag hittade den som läsandet av kärleksbreven blev uthärdligt.
James Hawes beskriver i ”Excavating Kafka” hur Kafka aldrig var riktigt intresserad av Felice Bauer och inte heller sexuellt attraherad av henne. Det verkar som att han snarare hade en trettioårskris och ville ha en fästmö främst av sociala skäl. Plötsligt faller bitarna på plats och konflikten är ett faktum: Hur länge ska Kafka lyckas äta kakan och ha den kvar? Hur länge ska han lyckas med bedriften att ha en fästmö utan att behöva träffa henne? (Felice bodde i Berlin och Kafka i Prag, en resa på minst 8 timmar på den tiden.) Felice verkar bli allt mer förtjust i Franz, och hans bortförklaringar till varför de inte kan träffas börjar utvecklas till en thriller. Han kan till exempel avsluta ett brev så här:
Jag slutar nu, det är redan sent, jag skulle ändå aldrig bli klar, och varför låter jag egentligen händerna syssla med brevskrivande, när de är som gjorda för, och inget högre önskar än, att hålla om Dig?
Men som varje romanförfattare vet är det inte ord som snidar karaktären, utan handlingar. Och hur längtansfull Kafka än säger sig vara så kvarstår faktum: Han tar sig aldrig för den där Berlinresan. Det blir rentav pinsamt ibland när han gör andra resor av nästan samma längd. Då kan han inte skylla på att han är en ”skuggfigur” som bara häckar i lägenheten i Prag.
Den stora behållningen för mig var allt Kafka skriver om sitt eget skrivande. Vilken aspirerande romanförfattare känner inte ett lugn av att se en av litteraturhistoriens största skriva följande rader om sin pågående roman (5–6 januari 1913):
Det är fasligt vad den kan ändra utseende; när jag väl fått upp lasten på vagnen är jag i mitt esse (med vilken schvung jag skriver! Bläcket stänker omkring mig!), jag njuter av att smälla med piskan och vara en riktig herreman, men så snart lasten faller av (och det kan aldrig förutses, aldrig förhindras, aldrig förtigas) som den gjorde igår och idag, tycks den mig orimligt tung för mina ynkligt smala axlar, och då vill jag helst ge upp alltsammans och lägga mig ner och dö.
Eller lite mer vardagligt (17–18 november 1912):
Min käraste, klockan är halv två på natten, berättelsen jag nämnde är inte på långa vägar färdig, romanen har jag inte skrivit en rad på idag, så det är inte med någon större entusiasm jag går till sängs.
Kafka är expert på att nedvärdera sig själv. Många är de långa tirader om hur lycklig han är som har träffat någon som Felice, hur han inte är värd henne och hur hon borde göra bäst i att fly medan tid är. Han utmålar sig som den socialt handikappade konstnären som är oförmögen till ett fungerande liv.
Det är dock en chimär. I själva verket är han domptören som styr deras förhållande genom sina brev. Han må nedvärdera sig själv i tiraderna – men i grund och botten gör han bara samma sak som män gjort i alla tider: Pratar om sig själv.
Förmodligen var Kafka högst medveten om att breven en dag skulle publiceras – mycket tyder på att hans önskemål om att de skulle brännas inte skulle tas på allvar. Och för att vi bara ska få läsa Kafkas egen version av förhållandet med Felice Bauer såg han till att bränna breven från henne, som – av Kafkas svar att döma – verkar innehålla en del frågetecken kring varför Kafka aldrig vill träffa henne.
Den här brevsamlingen har legat på mitt nattduksbord i något halvår. Jag tycker mycket om Kafkas behärskade prosa, som översättningen är mycket följsam. Jag har tyckt om att läsa några brev då och då – parallellt med annat läsande – men kan inte säga att jag ser fram emot fler brev till Felice. Förhoppningsvis är de två första dagboksvolymerna mer inspirerande.
Författare: Kafka Franz
Karlsson & Wegerup: Zlatan är Zlatan
torsdag 2 oktober 2008 | 16.53 | Inga kommentarer
Jag gillar män. Stora män. Världsförändrande män. Män som är larger than life och ser ut att agera på någon kraft där uppifrån. Jag gillar att läsa om hur sådana män upptäcker sin speciella gåva och ofta under stor möda utvecklar den och slutligen inlemmar sin identitet med den (inte tvärtom).
Det finns gott om dem i krigshistorien: Alexander den Store var en av dem, åtminstone som han skildras i Mary Renaults trilogi om honom. Och eftersom sport är den trivsamma lightversionen av krig finns de där också. Men de är inte många.
Zlatan är en av dem. Ja, en av de främsta. Kanske den främste. Eftersom jag är helt ointresserad av sport jämför jag honom inte med andra fotbollsspelare, utan med världsstjärnor inom andra områden: Michael Jackson. Steve Jobs. Rimbaud. Människor som liksom inte kan hjälpa att allt de rör vid förvandlas till guld – de är ofrivilligt briljanta helt enkelt.
Författarna återkommer ofta till det där magiska som inte kan låta bli att sippra ut ur Zlatans spel. Det är en kraft som han verkar plågas av lika mycket som han uppskattar och förvaltar den. Upplägget är som taget direkt ur Terry Brooks ”The Scions of Shannara” eller Hermann Hesses ”Demian”, vars unga huvudpersoner också kämpar med de krafter de har inom sig.
Allt detta borgar naturligtvis för stort läsnöje. Historien om hur Zlatan såldes till Ajax för rekordpris är hisnande beskriven, en läsupplevelse i klass med Dan Brown. Och de många exemplen på hur lite koll Zlatan har på politik och annat som ligger utanför fotbollssfären bara bekräftar bilden av ett geni; den som är stjärna på ett område ska vara så okunnig som möjligt på alla andra.
Författarna skriver på enkel tidningsprosa och boken är snabbläst. Däremot hade den kunnat redigeras hårdare: Ibland infinner sig (den befogade?) känslan av en rad reportage från olika källor staplade på varandra, inte minst eftersom en del fakta och händelser upprepas på olika ställen (och varje gång som om det vore första gången de förekom). Och några partier om spelare och klubbar är lite för detaljerade för oss som är mindre intresserade av sport.
Detta hindrar dock inte att ”Zlatan är Zlatan” är en liten guldklimp med sin givna plats där på min biografihylla, strax intill John Lahrs bok om Joe Orton.
Författare: Karlsson Petter, Wegerup Jennifer
Katarina Wennstam: Smuts
onsdag 1 oktober 2008 | 23.43 | Inga kommentarer
”She’s in the attic” är ett begrepp i teatervärlden. Det härstammar från en uppsättning av ”Anne Franks dagbok” med Pia Zadora i huvudrollen. Pjäsen lär ha varit så olidligt dålig att när Gestapo i slutet av den kom för att leta efter Anne Frank, som gömt sig på vinden, reste sig publiken upp och skrek: ”She’s in the attic!”
Min egen ”She’s in the attic” ägde rum strax innan jag och J lämnade biosalongen under visningen av en dokumentärfilm om Moskvas gaypridefirande, då polisen trakasserade paraddeltagarna. Filmen var fruktansvärt dålig, och när vi utan klipp under närmare fem minuter fått beskåda en bedagad druga som uppträdde inför ett tjugotal konferensdeltagare viskade jag till J: ”Kan inte polisen komma och avbryta eländet!”
Med dessa två anekdoter vill jag visa att ett viktigt ämne inte nödvändigtvis gör att böcker, filmer och pjäser om det ämnet blir bra. En bra bok är en bra bok oavsett om ämnet är angeläget eller inte. Verket måste alltid stå på egna ben, vilket Anne Frank-pjäsen och Moskva Pride-filmen inte gjorde. Att tycka att de är dåliga är inte detsamma som att vara antisemitisk eller homofob. Det kan tyckas en självklarhet, men är det inte.
Katarina Wennstams roman ”Smuts” handlar om ett viktigt ämne: Trafficking. Vissa recensenter har också hyllat boken främst med hänvisning till det viktiga ämnet. Det är en viktig bok, menar de.
Jag håller inte med. Jag tycker att ”Smuts” dras med flera problem.
Redan i bokens första två stycken etableras kampen mellan gott och ont, som i ”Smuts” stavas kvinnor och män:
Det är en anonym bil med bländande strålkastare och mörka rutor. Sakta kör den utmed gatan. Natten är fuktig, kall.
Kvinnorna, de få som orkar vara ute, huttrar.
Å ena sidan rovdjuret: Bakom tonade rutor i en varm bil sitter Mannen. Å andra sidan offret, det som huttrar och knappt orkar: Kvinnan.
Resten av boken är en variation på den inledningen. ”Smuts” är nämligen propagandistiskt skriven. Problemet är inte att de flesta av bokens svenska män är ungefär lika goda kålsupare som talibanerna (för här finns en poäng). Problemet är att vi förstår det efter det första exemplet på en tonårskille som inte vill att hans tjej ska vara alltför kåt, och att budskapet blir övertydligt i resten av boken. Vi får inte tänka själva. Samma sak när Wennstam låter sina karaktärer diskutera viktiga frågor, där det bara alltför tydligt framgår vad Wennstam själv tycker. Det blir nästan komiskt när motargumenten ligger på ”tänkte inte på det”-nivån.
Språket är ändamålsenligt, men varken vackert eller inspirerande, och med märkliga korrfel här och var som ger mig en känsla av att jag läser boken noggrannare än Wennstam skrev den, och då skumläste jag ändå vissa partier. Jag skummar inte ofta, men i ”Smuts” tillät jag mig att göra det eftersom jag ofta såg poängen med ett visst kapitel väldigt snabbt, till exempel: ”Rebeccas hus var visserligen perfekt, men var hon lycklig?”
Och det är vad boken främst handlar om. Traffickingrättegången bildar en allt oviktigare bakgrund till bokens verkliga historia: Relationen mellan Rebecca och Jonas. Jag tror inte ens det berättas hur rättegången slutar, men det gör inget, för man fortsätter vända blad ändå – boken är lättläst.
Bäst är Wennstam när hon skildrar sina bad guys utan pekpinnar. När hon får oss att förstå ärketorskens val och det beroende som han själv hatar. Det är en bedrift, för upp väller sympati för den man tror att man ska hata.
Sämst är överdrifterna. Trots att författaren verkar kunnig i ämnet och har poänger i rättsfallet är flera av situationerna i den undre världen nästan komiskt stereotypa och verkar mest motsvara den bild som många har i sin fantasi. På en av Stockholms porrklubbar dansar ”en kvinna som knappt är en kvinna”. Det är liksom inte illa nog att familjefadern tillbringar julafton där. Strippan måste dessutom vara ett barn.
Jag tror att Wennstam vill försöka få fram ett viktigt budskap genom att skriva en rafflande roman, men resultatet blir tyvärr att både budskapets allvar och läslusten går förlorade. Hos mig i alla fall. I stället blir ”Smuts” en bok för det goda samvetet, vilket understryks av att en krona per såld bok går till Ecpat.
Läs hellre ”Pimp” av Iceberg Slim. Och rys på riktigt.
Författare: Wennstam Katarina
James Hawes: Excavating Kafka
onsdag 1 oktober 2008 | 17.19 | 4 kommentarer
Det ska mycket till innan man skriver en bok om Kafka. Vad mer finns att säga, liksom? Alltså måste varje författare som ändå ger sig i kast med uppgiften ha en tydlig agenda. Hawes är att ta ner Kafka på jorden. Han vill krossa ”K-myten” om det socialt handikappade missfostret som blev känt först efter sin död och helt enkelt göra honom lite mer dödlig och därmed tillgänglig.
Nu känner jag redan den dödlige Kafka. Har man läst några böcker om honom vet man att han var något av en karriäristisk kulturtant som dessutom visste att uppskatta folkliga nöjen som kabareter och bordeller. För den som inte är Kafkanybörjare blir boken därför lätt tröttsam i sitt upprepande om att Kafka minsann inte alls var så miserabel som du tror. Inte hjälper det att författaren konsekvent kallar Kafka för ”our hero” under bokens första del. Är det en barnbok?
Stilen är lättläst även i övrigt. Bidragande därtill är de ständiga upprepningarna – varje poäng uttrycks flera gånger med små variationer. Jag får intrycket att författaren egentligen har väldigt lite att säga, men känner sig tvingad att göra det på väldigt många sidor för att rättfärdiga en bok i stället för att skriva en kort uppsats.
Jag ursäktar dock Hawes. Skriver man om Kafka måste man hårdvinkla för att synas i floden. En av Hawes vinklar var Kafkas porr. Det var på den han fick press över hela världen, och det var tack vare den som jag beställde boken.
Det handlar dock inte om porr. Jag förutsätter att författaren valt ut sitt bästa ”bevismaterial” till boken, och det är så pass oskyldiga bilder att jag som läsare inte kan se vinkeln som något annat än en marknadsföringskupp. Författaren försöker argumentera att på den tiden var detta i högsta grad porr, men de flesta av oss har väl någon gång sett antika så kallade ”franska kort” som kunde vara nog så explicita. Det är inte de bilder som Hawes publicerar. De är inte ens fotografier, utan suggestivt erotiska illustrationer, samtliga tagna ur tidskriften Amethyst.
Författaren verkar vara medveten om att bevismaterialet är tunt, för han begår misstaget att beskriva de publicerade bilderna för oss, eller för de barn som nu allt mer känns som bokens tilltänkta målgrupp:
I mean, sex is sex, but some of the pictures are a little bit bizarre (see page 66).
And some of them, such as the one above, are quite frankly, well, rather dark …
Or even scary (see page 68).
Folk som använder ordet bisarr för att beskriva kulturyttringar vinner ingen respekt hos mig, och resten av hans omdömen gör mig bara än mer avogt inställd. Sorry, Hawes, ditt case är tunt, mycket tunt.
Desto bättre då att boken faktiskt innehåller två bra kapitel om Kafkas förhållanden med Felice Bauer (”nothing to do with sex”) och Milena Jesenská (”all about sex”). Jag håller på att läsa Kafkas brev till Felice, och det har slagit mig hur svala de är, trots Kafkas narcissistiskt romantiska bedyranden om hur stark hans kärlek är. I Hawes bok får jag förklaringen, och den är bra.
En alternativ vinkel till ”Kafka’s Porn” hade alltså varit ”Kafka’s Women”, men den boken har väl redan skrivits ett antal gånger.
Bra är också Hawes teckningar av det Habsburgska riket och den färska staten Tjeckoslovakien.
Slutligen måste det sägas att James Hawes trots allt är en stilist och att det ofta är ett nöje att läsa honom. Det påminner lite om att dricka en kopp te med socker och mjölk (eller ett glas lådvin för den delen) tillsammans med en äldre, beläst herre som får babbla på. Det relativt substanslösa innehållet (det finns liksom inget nytt här) gör det dock lite löjligt när författaren uttrycker sig som om tredje världskriget brutit ut. Här till exempel angående Kafkas leende på en bild:
Ah, yes. Of course. Those deep, veiled eyes. That wary, quizzical smile. The self-conscious irony of the pose. Yes, yes, it is our Kafka after all: all is well.
Except it isn’t all well. It’s not well at all.
Det är stilism på autopilot.
Läs hellre ”Låt Proust förändra ditt liv” av Alain de Botton.
Författare: Hawes James, Kafka Franz
