Lättläst inte nödvändigtvis kortläst

tisdag 30 september 2008 | 18.21 | Inga kommentarer

Under en period i tonåren fick jag alltid novellsamlingar eller andra samlingar av mamma varje gång hon skulle ge mig en bok i present. Jag läste inte så mycket och jag antar att hon trodde att jag inte skulle orka läsa något annat än korta historier.

Inte mindre än tre gånger fick jag därför böcker som hette “De bästa spökhistorierna” eller liknande. Det skulle väl vara kort, lättläst och framförallt spännande för en tonårskille med kort attention span. Jag tror till och med att hon glömde bort mellan gångerna att hon gett mig en nästan identisk bok något halvår tidigare.

Men det var fel tänkt. Jag läste väl någon historia i varje bok, men förblev uttråkad. Tänk vad mycket mer lättläst det är med en historia som griper tag. Då betyder plötsligt mängden ord ingenting. Det kan dock inte vara lätt för föräldrar att veta hur de ska göra för att väcka läslusten hos sina tonårssöner. Därför tycker jag det är bra med projekt som “En bok för alla”, som ju fungerar som något slags kvalitetsmärkning av böcker.

(Kvalitetsmärkning av böcker är per definition problematisk, men den utgör ändå en grundhjälp för föräldrar som inte har någon koll på ungdomsböcker. I dag kanske jag hade läst en snackis som Harry Potter el d i stället, men jag minns inga sådana från när jag var tonåring, förutom “Sagan om Isfolket”, men den läste bara tjejer.)

I vilket fall var det genom att köpa en “En bok för alla”-bok som min mormor gav mig Aidan Chambers “Dansa på min grav”, utan att veta något om innehållet (för i så fall hade jag inte fått den). Det är fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser, och ett par, eller framför allt en bild som jag fick under läsningen är precis lika stark och tydlig i dag, 20 år senare.

P.G. Wodehouse: Psmith in the City

tisdag 23 september 2008 | 19.37 | Inga kommentarer

Jag blev påmind om den här boken i dag, när jag genom Bokhora hittade New York Times-bloggen Paper Cuts postning om tidernas roligaste böcker.

Jag gör skillnad på de författare som får mig att tycka att det jag läser är väldigt roligt och de som får mig att skratta högt. Till de förra hör Gombrowicz, Sue Townsend och Robert Anton Wilson. Till de senare hör Joe Keenan, Stephen Fry och P.G. Wodehouse.

Här ett exempel på vad som får bokoffret att skratta högt. Ur Wodehouse ”Psmith in the City” från 1910:

His mouth was full when Comrade Prebble asked him a question. Comrade Prebble, as has been pointed out in an earlier part of the narrative, was a good chap, but had no roof to his mouth.

‘I beg your pardon?’ said Mike.

Comrade Prebble repeated his observation. Mike looked helplessly at Psmith, but Psmith’s eyes were on his plate.

Mike felt he must venture on some answer.

‘No,’ he said decidedly.

Comrade Prebble seemed slightly taken aback. There was an awkward pause. Then Mr Waller, for whom his fellow Socialist’s methods of conversation held no mysteries, interpreted.

‘The mustard, Prebble? Yes, yes. Would you mind passing Prebble the mustard, Mr Jackson?’

‘Oh, sorry,’ gasped Mike, and, reaching out, upset the water-jug into the open jam-tart.

Hela boken kan läsas på Project Gutenberg.

Jag hittade ”Psmith in the City” i en boklåda på Hötorget 2005. Det var min första Wodehouse, som jag blivit nyfiken på eftersom min favoritförfattare Joe Keenan jämfördes med honom i praktiskt taget varenda recension (även den jag själv skrev i en mindre nogräknad blaska ett halvår senare).

Boken är kort och underhållande - witty som engelsmännen säger. Den handlar om unge Psmiths och hans vän Mikes äventyr på en bank, vilket var den tidens motsvarighet till millennieskiftets flashiga it-konsulter.

Storyn är enkel och inte lika genomarbetad som i Keenans böcker, vilket inte är särskilt konstigt; Keenan jobbade 10 år på sin senaste bok och har bara skrivit tre romaner. Wodehouse skrev ett hundratal.

(Och för att underlätta läsningen av det här inlägget: Hans efternamn uttalas woodhouse.)

Roberto Saviano: Gomorra

måndag 22 september 2008 | 2.04 | 1 kommentar

GomorraJag hade helt missat den här boken. Det var min ex-flatmate F som sa att jag absolut måste läsa den, och jag läser mycket på rekommendationer.

Det handlar alltså om den neapolitanska camorran, maffian som håller hela regionen i schack. Savianos bok har blivit en internationell bestseller som nu har filmatiserats.

Jag har nog inte läst ett så spännande reportage sedan Günter Wallraff. Första halvan av boken slukade jag, under stön och huvudskakningar. Detta kan inte vara Italien. Beskrivningen av mord på öppen gata och det där godtycket kring om du är vän eller fiende påminde snarare om kriget i Bosnien. Men så är det också ett krig Saviano beskriver. Ett klankrig som gjort att det inte begås fler mord på någon annan plats i Europa.

Det är Wallraff-avsnitten som är bäst. När Saviano tar jobb i en av de textilfabriker som med modehusens goda minne tillverkar piratmärkeskläder. Han är där på marken och lyckas samtidigt förklara hela organisationens ekonomi. Man hisnar.

Tyvärr är det inte så bra hela tiden. I del två kommer jag på mig själv med att rycka på axlarna. Historierna är förvisso intressanta, men de når inte upp till spänningen hos dem i den första delen. Undantaget är det sista kapitlet om maffians olagliga hantering av giftigt avfall – där hisnar jag igen.

Det jag mest gillar med Gomorra – och camorran – är den perfektion som omisskännligt smyger sig in i hårt kontrollerade samhällen där alla har sin roll och spelar den med bravur. Maffiabossar, pojksoldater och strategiska flickor. Knarkleveranser och gigantiska penningtransaktioner. Den död som ofta blir resultatet är tragisk men ofta också vacker.

Tomas Lappalainens förord ramar in berättelserna på ett snyggt och pedagogiskt sätt.