Haruki Murakami: Kafka på stranden
tisdag 2 mars 2010 | 1.53 | Inga kommentarer
Efter Nattfåk trodde jag att jag inte gillade romaner med övernaturliga inslag. Jag hade fel. Kafka på stranden fångade mig från första sidan och höll mig sedan i ett fast grepp under två dygn - mer än så behövdes inte trots 518 sidor med liten stil. Magiskt.
Det är en fantastisk historia som berättas, i ordets rätta bemärkelse. Det är flummigt så det förslår på sina ställen, och det blir hela tiden flummigare. Men det är bra! Några olika historier berättas parallellt och fogas samman genom tema och handling. Man förstår boken, men inte på ett medvetet plan, skulle jag nästan vilja säga. Och man blir lycklig av den.
Lägg till detta många visa dialoger, referenser till de viktigaste grekiska dramerna, utläggningar om Beethovens och Haydns skapande, heta sexscener kombinerade med ett övergripande Oidipus-tema, samt en rik symbolik och ett slags metaanvändande av metaforer - detta är min bok!
Har inte så mycket mer att säga än läs! Det här är både Stieg Larsson-tjocklek och Stieg Larsson-spänning - fast på ett väldigt twistat sätt.
Avslutningsvis konstaterar jag att jag först läste Kafka på stranden och sedan Kafka på stranden, även det på stranden, hihi!
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
Författare: Murakami Haruki
Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
söndag 28 februari 2010 | 0.05 | 1 kommentar
Kafkas “dagböcker” är en blandning av dagboksanteckningar, resedagbok och litterära utkast. Det här är första delen dagbok i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Och det är bitvis rätt trevlig läsning. Bäst är det när det är ren dagbok. Jag tycker man kommer Kafka in på livet bättre än genom breven. Men ändå: Det märks att han var medveten om att detta kanske skulle ges ut i framtiden.
Det är slående hur mycket tidsandan påminner om vår, trots att dessa anteckningar skrevs för nästan 100 år sedan. Förra sekelskiftet var ju Habsburgs storhetstid - det var då man byggde de monumentala stenhus som fortfarande är attraktivast att bo i. (Inte ens det man bygger i dag lyckas överträffa den tidens byggnader i en sådan kvalitetsaspekt som takhöjd.) Det var världsutställningar och de första tunnelbanorna byggdes. En enorm optimism verkar ha präglat livet i metropolerna, dessa de sista åren före världskrigen och depressionen. Det är kul att få rapporter från det, från golvet så att säga. Inte minst gillar jag när Kafka beskriver hur Paris metro fungerar, eller hur en hel gata engagerar sig när en privatbilist (ovanligt på den tiden) krockar med ett cykelbud. Det är förvånansvärt hur lika oss de ändå var på den tiden i vad de ägnade dagarna åt och vad de tänkte på. Precis som vi kände de sig moderna. Största skillnaden mellan nu och då, förutom den tekniska utvecklingen, är kanske att tjänstefolket försvunnit, samt synen på pojkar.
Något som slog mig var också hur “antisemitiskt” Kafka uttrycker sig. Nu var han ju själv jude, men det han skriver visar hur självklar frågan om olika raser var på den tiden. Kafka ger till exempel uttryck för den då rådande synen att judar blev sjuka oftare än andra människor. Han beskriver näsor och andra karaktäristika på ett sätt som skulle få en att rygga tillbaka om det skrevs av en ickejude. Det påminner nästan litegrann om dagens syn på homosexuella, där såväl homon som heteron skämtar friskt om fjollighet och annat som antyder att homosexuella är genuint annorlunda till sin själva konstitution - precis som man menade att judarna var på den tiden.
Kafka var 27-29 år när han skrev de här dagböckerna. Dvs 37-39 med dagens mått - som James Hawes påpekar i Excavating Kafka får man lägga på 10 år för att förstå hur en sekelskiftesmänniska tänkte. Man blev vuxen tidigare då; gifte sig, fick barn osv cirka 10 år tidigare än nu.
De litterära utkasten är inte mycket att hänga i julgranen, enligt mig. Värst är den reseroman han började skriva med Max Brod (som f ö framstår som en ordbajsare utan like - hela tiden nämns nya böcker och citeras högtravande kulturartiklar utan substans): Richard och Samuel. Intetsägande så det förslår, vilket kanske var anledningen till att de inte fortsatte på den. Endast som ett uttryck för deras vackra vänskap är den lite rörande.
Liksom de övriga banden i Bakhålls Kafkautgivning präglas detta av en så hög kvalitet rent pappersmässigt att det nästan känns som en helig handling att vända blad. Översättningen är utmärkt och översättarna guidar och förklarar i noter precis så detaljerat som vi Kafkafans vill ha det. Inte minst är det kul att ta del av de fejder som utspelat sig mellan olika uttolkare av Kafkas handstil.
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll, 2003
ISBN: 9789177422013
Författare: Kafka Franz
Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
lördag 27 februari 2010 | 11.05 | Inga kommentarer
Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder.
Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning - jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig omslagskappan (som avslöjar hela handlingen). “He is certainly a ‘dandy’, and a sexual aesthete as well.”
Ja, estet är han verkligen, och som sådan rätt bortglömd. Det här är ändå mannen som orsakade skandaler (med pojkar) som fick honom att fly Paris för det lugna livet på Capri där han byggde sig en villa, “dedicated to the youth of love”, som inskriptionen ovanför ingången löd. Där bodde han under många år tillsammans med sin “sekreterare”, gatpojken Nino. Sedan grundade han tidskriften Akademos:
The first number was published on January 15, 1909. A poetic “Inaugural” introduced it to “those whose enthusiasm comes from Athens”. Jacques only came from Capri, but that was much of a muchness since he wrote: “We come from a land which is clear, luminous and tranquil, and where we have heard the call of Beauty.” The word which he had assigned to himself as a rule of life was thus placed at the very opening of his review, with a capital B.
Romanen är lång och detaljerad. Efter detta inspirerande stycke om en tidskrift som hyllar skönheten följer långa beskrivningar av innehållet i första numret, som jag är tvungen att skumma för att orka med. Samma sak med alla de baroner, baronessor och ett tjog andra titlar som passerar revy - det är kunnigt och genomarbetat men ack så mäktigt.
Som så ofta med biografiska romaner som bara berättar om en persons liv helt kronologiskt blir det ganska långtråkigt emellanåt. I synnerhet som omslagsflärpen redan sammanfattat hela handlingen med skandalen, landsflykten och självmordet. En söt grej är att flärpen även nämner att Peyrefittes “studie i dekadens” är roande läsning - “without ever giving offence”. Ett viktigt klargörande 1961 antar jag, då översättningen gavs ut i England. Således får vi själva tänka ut vad som hände här, när Jacques och Nino återser varandra efter att Nino varit ute på en kryssning som han “flydde” till utan att säga hejdå till Jacques:
Mad with joy, Jacques rushed to meet him. They kissed; and side by side they wept for a long time. Then the same idea crossed both their minds: they stripped, and dived into the clear, blue water, to wash away both “defilement” and tears.
Många av Jacques likar passerar förbi. Esteternas estet Oscar Wilde gör ett kort gästspel - Jacques är bara 17 år när han ser honom och hans älskare bli nekade bord på en restaurang, och man förstår att detta gör starkt intryck på honom. En hel del “uranier” från Berlin förekommer i boken. Roligast av dem är nog baron Manteuffel, som specialiserat sig på studiet av manliga könsorgan, vars utseenden han menade var lika unika för oss människor som våra ansikten. Ett opublicerat manuskript lär ha funnits på Hirschfelds sexinstitut som förstördes av nazisterna på 1930-talet.
Det finns många beröringspunkter mellan denna roman och Michael Davidsons självbiografi, så till den grad att Davidson träffade några av dem som förekommer i romanen, till exempel författaren Norman Douglas. Davidson beskriver också Werners kropp som en “Gemito fisherboy”, och i romanen träffar Jacques denne bildhuggare. Kanske hade Davidson läst The Exile of Capri när han skrev sin självbiografi, som blev färdig året efter att Peyrefittes roman kommit ut på engelska.
På det hela taget en rätt långtråkig bok men viktig i vissa avseenden. Jacques d’Adelswärd-Fersen var en extraordinär person som jag inte ens hade hört talas om tidigare. Det är också detta som höjer betyget från 2 till 3 - boken har väckt nyfikenhet och inspirerat.
Originalets titel: L’Exile de Capri (1959)
Översättning från franska till engelska: Edward Hyams
Secker & Warburg, 1961
ISBN: 9780436369025
Författare: Peyrefitte Roger
Daniel Åberg: Vi har redan sagt hej då
onsdag 24 februari 2010 | 3.02 | 4 kommentarer
Jag har följt tillkomsten av den här romanen på Daniel Åbergs blogg, som jag verkligen gillar, inte minst när han gör teve. Nu har jag äntligen köpt den digitala versionen av boken och läst med nyfikenhet. Tyvärr måste jag säga att jag tycker den är riktigt dålig.
Om vi börjar med det rent språkliga. Få författare som uppfinner sina egna skrivregler blir populära hos mig. Daniel har infört ett grepp som innebär att han plötsligt klipper av ett ord, ungef
Ja, ungefär så där. Inga tre punkter som visar att det är avklippt med flit. Visst, man vänjer sig. Men innan man gjort det har denna egenuppfunna skrivregel hunnit göra rätt mycket våld på det innehåll som väl var tänkt att förmedlas. Ett exempel:
Du nickar igen, men fortsätter att stå still.
– Ska vi fika istället?
– Vadå?
– Fika. Te, kaffe, choklad eller en blandning. Fast helst inte te och choklad tillsammans.
– Jaha, ja jag had
– Jag fick bara en sådan lust att fika när jag var på väg hit och man gör aldrig det på kvällarna men jag vet ett kvällsöppet fik där borta, säger du och nickar med huvudet upp längs gatan och jag tycker om att du pratar utan andningspaus, det gör att du låter andfådd i slutet av meningen, som att det finns en brådska, så mycket att hinna med.
Jag tittar däråt, tappar inte fattningen, visar inte med en min eventuella känslor. Varför skulle jag, jag är inte autistisk, jag har den fysiska möjligheten att improvisera, rutiner är inte av vikt och jag har en fantastisk förmåga att anpassa mig efter eventuella förändr
Men det stämmer inte. Rutiner är av vikt.
– Klart vi kan gå och fika, säger jag eftersom jag inte är någon idiot.
Jag förstår hur han tänkt. På det andra stället ska det avbrutna ordet visa hur huvudpersonens rationella floskler plötsligt avbryts av den irrationella verkligheten. Det är bara det att det hade funkat lika bra, ja mycket bättre, utan det där avbrutna ordet. Jag efterlyser respekt för språket och dess skrivregler. De två styckena är ju riktigt bra, både innehållsmässigt och språkligt. Men allt går förlorat genom det där avbrutna ordet. Vi fäster inte uppmärksamheten på vad författaren vill säga, utan på det där förbannade avbrutna ordet.
Jag anser att det ska mycket till om man ska uppfinna sitt eget språk på grammatik- och skrivregelsnivå. Arundhati Roy lyckades, vill jag minnas att jag tyckte efter den inledande irritationen i The God of Small Things. Där tillförde det påhittade språket något. Tillför det inget ska det inte finnas där. Och finns det ändå där måste det utföras konsekvent och extremt skickligt.
Sedan har vi det här med stilen. Att Daniel Åberg kan skriva är det ingen tvekan om, han har dessutom ett bra flyt och det märks att texten är genomarbetad. Men där finns också en jargong som jag inte gillar. Ta till exempel denna mening:
Visst, jag vill visa att jag är en unik individ som står på egna ben och yadayadayada, men i det här skedet vill jag främst att vi ska känna samhörighet.
Jag skulle vilja höra författaren läsa “yadayadayada” högt utan att rodna. Meningen får mig att känna att Daniel skriver för något slags ny nätkulturelit, en liten grupp webb 2.0-människor och sociala medier-lirare som ser nedladdade amerikanska teveserier utan svensk text och slänger sig med uttryck som “the shit” och att vara “nere med” något. Just dessa uttryck förekommer inte i romanen, men det känns ändå som att språket genomsyras av denna jargong, och den får mig att rodna. I en blogg passar den. I en roman känns den en aning … two thousand and late. Man kan säkert se kvaliteter i att stilen är så “nu”. Jag gör det inte.
Förutom jargongen är det väldigt mycket konjunktioner som väl har till uppgift att bestämma tempot samt visa på något slags tankens spontanitet. Jag tror också att Daniel Åberg ser det lite som sitt signum att skriva på det här sättet. Men jag gillar det inte. Jag tycker det är barnsligt, eller ännu värre, beräknat barnsligt. Jag letar länge efter ett sätt att läsa dessa konjunktionsorgier utan att bli irriterad, och efter ett tag hittar jag det faktiskt: Jag tänker mig att texten läses av Pamela Jaskoviak. Det funkar faktiskt jättebra! Hör bara hur vackert följande mening ligger i hennes västsvenska mun:
Du tittar upp med viss förvåning i blicken, skrattar kort och händerna lämnar kappans inre och du har tunna vita fingervantar på dig som buffar till mig i magen och jag såg dem inte när du kramade mig men de är fina och jag utbrister ett lätt spelat ouch och skrattar tillbaka.
Nej, jag gillar verkligen inte stilen. Den ska väl visa hur plötsligt allt detta hände, ett antal snapshots av vita vantar och hej kom och hjälp mig och vad händer? Men resultatet för min del blir bara att jag inte har en aning om vad som händer längre. Jag har helt förlorat fokus på innehållet i Daniels roman eftersom språket verkar göra allt för att hålla mig borta från det.
Och inte ens Pamela Jaskoviak kan läsa följande stycke, ett slags spontant anfall av poetry slam:
Staden är Göteborg och tidpunkten slutet av september och jag har likt alla andra i min situation tagit tåget till bokmässan och redan vid ankomsten på torsdagen mött henne i pressrummet och hennes nervösa undflyende går inte att missa. Hon är utlasad från Svenskan och har inlett ett halvårsvikariat med viss chans till förlängning på DN och hon flackar med blicken när hon är du här som författare eller jobbar du? och jag eh, vet inte riktigt, kanske lite av båda och hon ursäktar sig måste hitta min kollega hej då och går. När kvällen kommer och minglen börjar möts vi först hos Bonniers hej hej och förlägen kram igen och kinderna är nära någon sekund för länge jag känner hennes rädsla, hon darrar trots att ansiktet ler och jag försöker med plastglas i hand säga det är det här vi kallar kärlek, men jag vet inte om hon tolkar min blick rätt och där är min kollega hej då vi ses och det gör vi redan en timme senare hos Natur & Kultur med nytt vin i hand men blicken är lika förtvivlad?
Jo, jag förstår att det här är ett stilgrepp. Men jag har alltid hatat poetry slam. (Uppdatering: En stor del av min irritation över ovanstående stycke kom sig av att kursiveringar försvunnit ur den version jag läste, vilket gjorde det väldigt svårläst. Alla repliker i stycket ovan ska vara kursiverade, se Daniels kommentar nedan. Det gör stor skillnad för läsbarheten, men då poetry slam-känslan finns kvar låter jag också citatet och mina kommentarer stå kvar.)
Över till innehållet. Min största invändning är att allt är så outsägligt platt. Huvudpersonen Filip gråter i duschen. Det hade ju varit en effektfull scen - om man hade trott på den. Men det gör man inte, för det finns noll uppbyggnad till detta sinnestillstånd, så man läser att han gråter i duschen och man rycker på axlarna åt det. Samma sak när Filip är på en fest och säger sig vilja gå hem och skjuta skallen av sig. Jaha, tänker man. Voffor då då? Det finns ingen som helst uppbyggnad till denna tanke och noll gestaltning.
I stället finns här ett ändlöst ältande på temat “är jag lycklig?”. Det låter ungefär så här:
Men samtidigt har jag den senaste tiden drabbats av en insikt om att jag saknar en konkret plats i tillvaron, att jag trots mitt rätt sociala liv …
Ja, jag klipper där, för ni har förstått. Romaner ska vara på liv och död, men det här känns mest som en som en självupptagen ung mans narcissistiska klagosång. Ack, om jag ändå hade några verkliga problem som kunde rättfärdiga en intressant bok …
Det är förvisso inte Daniels fel att dessa frågor är något av 70-talisternas förbannelse, och det är väl inte omöjligt att boken kan hitta sina läsare bland författarens likar. Denna desperata önskan att vara lyckad och lycklig, att leva rätt, vilket inte är lika lätt för 70-talisterna som för 40-talisterna som kunde göra traditionell karriär. Och denna närmast religiösa besatthet vid det äkta. Varje företeelse måste skärskådas: Är det äkta? Är vi äkta? Är det kärlek eller är det inte det?
Men jag vill också att du ska veta att jag gillar dig väldigt mycket. Jag vill lära känna dig bättre och jag tror att vi skulle kunna få det väldigt fint om vi blev kära på riktigt.
Jag tycker att dessa frågor är så ointressanta och eftersom de utgör kärnan i Vi har redan sagt hej då går det naturligtvis ut över boken.
Det har upprepats i recensioner hur Filip är ett svin som spelar ett spel med tjejerna osv. Jag håller inte med. Filip är som folk är mest. Så där tänker alla, och i sina bästa stunder påminner Vi har redan sagt hej då lite om Alexander Skantzes klassiska Plus Minus Noll. Att se tjejerna Filip drar hem som offer, i stället för lika beräknande medspelare, säger en del om hur vi ser på killar och tjejer. Märk väl att Daniel Åberg själv aldrig sagt att Filip är ett svin, tvärtom verkar han lite förvånad över denna reaktion hos recensenterna. Svinidén är däremot inte så dum. Driven till sin spets hade den kunnat ge huvudpersonen lite mer kött och blod. Som det är nu är Filip alltför tätt allierad med författaren, och blir därför rätt urvattnad.
Ett exempel på detta: När Filip står nedanför sin älskades fönster mitt i natten vet man på förhand att han inte kommer att ringa på. För det gör man inte. En romanfigur bör förvisso göra det, men vid det här laget är man så van vid att romanfiguren bara är en skugga av författaren, så man vet att det inte kommer ske och är därför inte förvånad när han några meningar senare ältar vidare någonstans vid Västerbron.
Även resten av karaktärerna - ett gäng kulturjeppar i innerstan - är platta och tråkiga. Daniel Åberg gör några försök att positionera dem mot “nyborgarna” i Hammarby Sjöstad, kanske representerade av “en schablonkille i kulturglasögon och svart polo”, men jag kan inte se skillnaden mellan dessa människor och den medelklasskulturelit som huvudpersonen och hans vänner företräder.
På ett par ställen skummar jag, och när jag kommer fram till följande mening vet jag direkt, utan att behöva läsa det föregående stycket, att det är en kvinna som säger orden:
– Kan vi inte åtminstone låtsas? Kan vi inte låtsas att jag trots allt valde dig? Och gå hem till dig och knulla nu?
För så får en kille inte säga. Just så enkel är den “goda kvinnosyn” som vissa recensenter berömt Åberg för.
Den enda som är intressant är Iris, men inte ens henne lyckas författaren göra rättvisa - som läsare bara anar man att här finns ett djup som resten av boken saknar. Min gissning är att Iris röst kommer från en verklig person, vars repliker och mejl författaren inte förmått tränga bakom.
Nej, jag är inte imponerad. Allt är bara platt, vanligt, ointressant, utan finess. Om boken ska sammanfattas i en enda mening får det bli den här:
Vi är på väg till en trettiofemårsfest i Hammarby Sjöstad.
Gäsp.
Sockerförlaget, 2010
ISBN: 9789174370065
Författare: Åberg Daniel
Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
måndag 22 februari 2010 | 12.26 | 1 kommentar
Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.
Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.
Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 - snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.
Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:
This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.
Skrev han alltså 1962 - i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet - den som riktar sig mot tonårspojkar - gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.
Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:
These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.
När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:
And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ - he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth - whose blue blouse and red scarf he wore.
But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave - in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years - what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I - never he.
Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse - to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.
We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously - I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.
Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:
We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know - this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.
Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.
Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:
It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.
Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan - med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.
Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.
Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare - oftast Reuter eller The Observer - vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:
From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha - without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.
Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:
My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.
Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.
Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos - på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.
Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst - jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.
Författare: Davidson Michael
Johan Theorin: Nattfåk
söndag 21 februari 2010 | 12.02 | 1 kommentar
Det största problemet med Nattfåk är att det inte finns någon story. Jag vill minnas att det i Theorins debutroman Skumtimmen (tydligen inte recenserad här, men den var bra, jag gav den en fyra) fanns något slags ouppklarad mordhistoria, ett mysterium som väntade på att lösas och som fick mig att fortsätta läsa. Något liknande hittar jag inte i Nattfåk. I stället finns där diverse övernaturliga inslag som varken är övertygande eller skrämmande.
Bidragande till mitt ointresse under första halvan av boken är den outhärdligt söta familj det handlar om: Pappa Joakim, mamma Katrina, och så lilla Livia och Gabriel. De har just sålt sin villa i Bromma och flyttat till en förfallen gård på Öland, Åludden, som de ska rusta upp. Jag tror att följande mening sammanfattar allt jag har emot denna familj:
När barnen somnat hade de gått igenom de södra rummen på nedervåningen och funderat över hur deras olika personligheter bäst skulle komma fram i färgvalen.
Jag skrev ett stort “SPY” i kanten och funderade på om inte Johan Theorin är den socialt accepterade varianten av Camilla Läckberg; båda skriver om småbarnsföräldrar för småbarnsföräldrar. I alla fall antar jag att det bara är sådana som kan uppskatta allt detta daltande med barnen som vi plågas med under de första kapitlen. Det är överlag väldigt långtråkigt i början. Långa transportsträckor som är helt onödiga. Mycket fluff, inget flyt. Och hela tiden verkar författaren göra allt för att jag ska ogilla hans protagonist. Ett exempel när Joakim är ute och kör bil:
I en korsning stod han inklämd mellan en buss och en sopbil och såg en kvinna knuffa en barnvagn över gatan. Barnet i vagnen frågade något, men mamman stirrade bara rakt fram med sur blick.
Jag ogillar honom för att han är så präktigt god när han lägger märke till den vardagstristess som genomsyrar samhället, eller vad de där orden nu ska få oss att tänka. Joakim är god, och inget kunde vara tråkigare. Jag antar att han är god för att han är den av karaktärerna som författaren tänker på som sig själv, så som brukar vara fallet när de heter något liknande. Joakim Westin/Johan Theorin är dessutom duktigt könsrollsmedveten och låter Livia sparka boll med en killkompis:
Sedan vände hon snabbt runt och fångade in bollen med fötterna i ett hörn av rummet och sparkade tillbaka den med ett hårt skott.
Snälla, bespara mig dessa söta detaljer. Det jag hatar är alltså den borgerliga familjeidyllen, den är som den pastisch på lyckad svensk medelklass som brukar förekomma i tyska tevefilmer som skildrar livet i ett icke namngivet nordligt paradis. Nå, det visar sig att allt inte är så perfekt med familjen Westin. Faktum är att den är mer komplicerad än de flesta, men det första intrycket som hamrats in under första halvan av boken sitter djupt.
Det finns karaktärer jag gillar också. Katrinas mamma Mirja t ex, en alkoholiserad konstnär vars värme och goda intentioner man verkligen känner - that’s my man! Och så Gerlof förstås. Han är med väldigt lite i den här romanen, men är lyhört skildrad. Det här är Theorin när han är som bäst - synd att den gamle mannen inte fick vara med mer.
Den känsla som Theorin besitter när han skildrar Mirja och Gerlof saknas helt i kapitlen om några småskurkar som gör inbrott i sommarstugor, liksom i några korta comic relief-passager med tanter som pratar med varandra på ett ålderdomshem. Här ska man skratta igenkännande åt den kärleksfullt karikatyriserande skildringen av ett par pensionärer antar jag, men jag säger: Stryk!
Det övernaturliga kommer in lite här och var. Minst trovärdigt är det att småskurkarna leker anden i glaset och låter Aleister Crowley bestämma var de ska göra inbrott. Men det är inte särskilt mycket mer trovärdigt, och inte mer skrämmande, på andra ställen. Mest är det Joakim som får höra diverse röster från döda människor. Han går upp i det så till den grad att han helt försummar sina barn - medan de sover smyger han ut i en lada för nattliga seanser med de döda. Det händer inte bara en gång. Ibland stannar han inne och smyger in till sin dotter på natten för att utnyttja henne som medium när hon pratar i sömnen. Ge dig, Joakim! Jag tycker inte att det är något fel i sig på en huvudperson som tror på spöken, men jag tycker inte att författaren gör det trovärdigt att Joakim verkligen gör det. Han framstår bara som en vilsen toffel, och det enda som gör att jag kan känna sympati för honom är att han utsätts för diverse obehagligheter.
Ingen story som sagt. Ändå börjar man vända blad snabbare under andra halvan av boken. Han får till det ibland, Theorin, med oväntade kapitelslut (cliffhangers är att ta i). Och upplösningar är han uppenbarligen bra på. Det är snyggt, smart och rafflande - men det räcker inte.
Författare: Theorin Johan
Om min läsning
söndag 7 februari 2010 | 0.05 | Inga kommentarer
Frågeformulär från Full bokhylla via Lilla O och Bokhora-Johanna L:
Som läsare är jag: Långsam, passionerad (ljudliga suckar och understrykningar), splittrad (flera böcker på gång samtidigt, men i olika genrer), otålig.
Som bloggare är jag: Anspråksfull, tidvis personlig, samt ganska rak i mina omdömen.
Senast lästa bok: Världens mått av Daniel Kehlmann.
Senast köpta bok/böcker: Fucking Germany av Cem Yildiz. En tysk eskortkilles självbiografi. (Den är på tyska men engelska titlar verkar sälja bättre i Tyskland.)
Favoritdeckarförfattare: Henning Mankell. Har inte läst så många fler.
Jag läser allt av: Joe Keenan och Witold Gombrowicz.
Jag läser helst inte (genre/författare): Dussindeckare, historiska romaner, biografier.
Vid hyllan för fackböcker letar jag: Just nu, böcker om sexualitetens historia.
Förutom svenska läser jag gärna på: Engelska och tyska.
Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Roman Homosexuality av Craig A Williams.
Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Trans-Atlantic av Witold Gombrowicz.
När jag går på antikvariat letar jag alltid: Jag beställer mest på utmärkta antikvariat.net. Om jag går in i ett antikvariat tittar jag kanske efter en vacker utgåva av Thomas Manns Der Tod in Venedig.
Daniel Kehlmann: Världens mått
lördag 6 februari 2010 | 13.11 | 1 kommentar
Världens mått följer två vetenskapsmäns uppväxt och liv i slutet av 1700-talet och fram till 1828, då de två berättelserna sammanfogas till en när de två männen till slut träffas. Det är Alexander von Humboldt (universitetsgrundaren Wilhelm von Humboldts yngre brorsa) och matematikern Carl Friedrich Gauss. Den förre är upptäcktsresande som aldrig kan resa långt nog i sin strävan att “mäta världen”. Den senare är matematiker som kanske gör en ännu större resa genom att låsa in sig och forska om magnetism.
Anslaget är fantastiskt. Storslaget och imponerande! Inte bara måste Kehlmann ha läst in sig ordentligt på sina båda huvudpersoner. Han har också full koll på världen kring sekelskiftet 1700-1800. Bara en sådan detalj som att fotografiet inte var uppfunnet (även om Daguerre, som också figurerar i boken, var på god väg), vilket gjorde att ingen visste hur den tidens kändisar (kungligheter, vetenskapsmän med mera) såg ut, vilket i sin tur gjorde det möjligt för bedragare att utge sig för att vara dem. En problematik som är så avlägsen att jag aldrig tänkt på den.
Enbart dessa ambitioner hade dock inte varit tillräckligt för mig - så intresserad av vetenskapshistoria är jag ärligt talat inte. Men Kehlmann är expert på att ge sina karaktärer liv. Han gör det genom att följa alla berättelsers grundregel att visa genom handling, inte ord. Som till exempel när Gauss under sin tid som lantmätare kommer sent till ett gods, där han ber att få övernatta:
Tjänaren sade att han inte trodde att det fanns plats i huset.
Gauss tog av sig sammetskappan, torkade svetten i pannan och fingrade på sin krage. Han kände sig genomsvettig och mådde inte bra. Han hade ont i magen. Han sade att det tydligen var fråga om ett missförstånd. Han kom ingalunda som supplikant. Han var chef för den statliga mätningskommissionen, och om han inte blev insläppt skulle han återkomma med eskort. Hade han gjort sig förstådd?
Tjänaren tog ett steg tillbaka.
Hade han gjort sig förstådd?
Ja, sade tjänaren.
Ja, herr professor!
Herr professor, upprepade tjänaren.
Och nu ville han tala med greven.
Tjänaren drog ihop ögonbrynen så kraftigt att hela pannan veckade sig. Han hade tydligen inte uttryckt sig tillräckligt klart. Nådig herrn hade redan dragit sig tillbaka. Han sov!
Bara ett ögonblick, sade Gauss.
Tjänaren skakade på huvudet.
Att någon sov var inte ödesbestämt, tillade Gauss. Den som sov kunde väckas. Ju längre man blev tvungen att stå här, desto senare skulle greven få återvända till sin bädd, och själv skulle han näppeligen bli på bättre humör. Han var dödstrött.
Med hes röst uppmanade tjänaren Gauss att följa honom.
Visst får man direkt en väldigt tydlig bild av professor Gauss? Citatet visar också på ett annorlunda sätt att skriva dialog - Kehlmann blandar direkt och indirekt anföring och använder varken citattecken eller talstreck. Det funkar väldigt bra.
Den som läst annat av Kehlmann märker också att karaktären Gauss är väldigt Kehlmannsk: Författaren drar alltid sina karaktärer till sin spets och gör dem larger than life, vilket är bra, ja förmodligen själva förutsättningen för att man ska gilla dem och därmed boken. Men den Kehlmannska karaktären har också ett problem, och det är att han alltid är likadan. Humboldt och Gauss är precis lika självupptagna och arroganta i sin stil, och de båda brås i sin tur på huvudpersonen i Jag och Kaminski (2003). Jag säger inte att det är dåligt, tvärtom kändes det som ett kärt återseende att återigen få träffa två smått galna Kehlmannkaraktärer. Men det kanske inte är så övertygande när man vet att alla personer blir så där efter att ha passerat Kehlmannfiltret. Obs, detta är ingen direkt invändning. Som sagt är det ju på grund av denna karaktärstyp som det är en njutning att läsa böckerna.
Humorn bidrar också till läsglädjen. Den finns där hela tiden, utan att förta det djup som huvudpersonerna brottas med från och till. Det krävs självförtroende för att våga blanda så friskt.
Det här låter ju som en ren hyllning, och faktum är att jag nästan alltid längtade tillbaka till boken. Men ju närmare slutet jag kom, desto mer tyckte jag att det inte fanns någon avgörande konflikt i boken som kunde öka spänningen. Det kändes mer och mer som att det bara var två linjära berättelser som berättades, och det var bara att de berättades så skickligt som gjorde att jag ville fortsätta läsa. I början frågade jag mig vad som skulle hända men mot slutet frågade jag mig aldrig hur det skulle gå.
Jag läste denna bok på en “negativ rekommendation”. En vän förklarade att han lagt den ifrån sig för att den var så långtråkig. Eftersom jag älskade Jag och Kaminski tänkte jag att jag trots allt kanske skulle gilla Världens mått. Vilket jag alltså gjorde, men jag tror att en delförklaring till det är att jag hela tiden var beredd på att den skulle vara det sömnpiller som min vän tyckte den var. Jag gick så att säga ut hårt och det måste man kanske göra med en bok som har ett sådant fantastiskt anspråk.
Betyget får bli 3 för att skilja den från Jag och Kaminski, som fick en fyra. Trean är dock stark - jag rekommenderar läsning! Plus för att målningen på det vackra omslaget faktiskt föreställer Humboldt och hans reskamrat Bonpland, eller skulle ha gjort det i alla fall om det inte vore för att de är bortretuscherade för formens skull.
Originaltitel: Die Vermessung der Welt (2005)
Översättning: Lars W Freij
Albert Bonniers Förlag 2007
ISBN: 9789100110734
Uppdatering: Har läst några andra bokbloggare om Världens mått nu:
- Boktoka är inte imponerad.
- Inte Anton Jansson på Dagens bok heller.
- Mårten på Pocketpocketpocket gillar men med invändningar.
- Johanna L på Bokhora avslutade i förtid (men exhoran Caroline älskade).
Författare: Kehlmann Daniel
Morgonpasset i P3
fredag 5 februari 2010 | 9.48 | 1 kommentar
Jag har råkat vakna till P3 på sistone, eftersom min avancerade klockradio är inställd på att vakna till senast lyssnade station, vilket är P3 de nätter jag lägger mig så sent att P1 bara sänder “etervågor”. Och när jag vaknar i niotiden är det Morgonpasset. Jag har nog inte hört det sedan cirka 1995 med Tomas Tengby. Skillnaden är … grotesk!
Det som hänt på dessa 15 år är att reklamradion tagit befälet över svenska radiomorgnar. Då och då, i samband med någon prisutdelning eller dylikt, har jag sett klipp på teve som visar hur reklamradions morgonprogram ser ut: Tre käcka människor som skämtar och skrattar lite halvgalet framför varsin mick. Herregud, hur står folk ut med det där? har jag tänkt. Men uppenbarligen är det ett vinnande koncept, för om jag förstått saken rätt har Mix Megapol, Rix Morgonpuls och allt vad de heter många fler lyssnare än Sveriges Radios kanaler nuförtiden.
När jag nu hör Morgonpasset i P3 för första gången på femton år inser jag att Sveriges Radio har anpassat sig till denna reklamradiotrend. Tre eller fyra 30-35-åringar tjattrar om sånt som svenska 30-35-åringar tjattrar om mest: Igenkänningsgrejer som hur många som använder snoozeknappen (okej, just det tyckte jag var kul att höra men det var för att jag var så snoozesömnig att jag ännu inte uppfattat något annat av programmet), samt långa ironiska haranger. Käckheten är olidlig. Denna besatthet vid att vara lite smågalen och hela tiden skratta och verka spontan, vissla till lite i bakgrunden när någon säger något överraskande och så vidare - och den där belåtenheten när de tycker att de lyckats. Det är inte … övertygande. Det är bara … olidligt.
Men sedan slogs jag av en hemsk tanke. De här hemska programmen som alltså nu spridit sig även till Sveriges Radio. Kan det vara så att folk lyssnar på dem för att de tycker att programledargänget liksom blir som deras vänner? Ja, så måste det vara! Och ärligt talat, det är ju så jag själv känner när jag lyssnar på Spanarna, som egentligen är minst lika fixerat vid att ha den rätta blandningen av beräknande skratt och inflikande kommentarer fast allt ska låta så spontant och småputtrigt trevligt. Vad är Spanarna annat än ett Morgonpasset för oss som är medelålders? (Vilket jag absolut inte är, absolut inte! Men inom mig är jag nog antingen medelålders, och föredrar då lugna P1, eller tonårig, och föredrar då fett jävla supande - vad ska man med den slätstrukna blandningen däremellan till?)
Ärligt talat, jag hatade Morgonpasset redan 1995. Jag minns bara Mia Skäringers skrikiga rapporter från fikarummet på fabriken och han, den långhåriga göteborgska programledaren som sedan började leda något musikprogram på teve.
Nå, detta är ett meningslöst inlägg. Radios främsta funktion är att vara sällskap på jobbet, antar jag. Inte så mycket mer att säga om det. Men det är skönt att någon gång skriva ihop en spontan bloggpost utan att ens läsa igenom innan man publicerar … Och nu minns jag plötsligt poängen: Jag måste stänga av innan detta hemska gäng blir mina vänner!
PS: Rösta i snoozeomröstningen här. 
Uppdatering: Genom Twingly ploppade den här bloggposten automatiskt upp som en länk på Morgonpassets hemsida. De tog bort den. Jag förstår dem.
Hans Olsson: Spelar roll
torsdag 21 januari 2010 | 14.23 | Inga kommentarer
En svensk komma ut-klassiker, som jag inte läst förrän nu. 15-årige Johan Alexander brottas med nya känslor som gör att han inte blir kär i Ann-Sofie och Maria utan i Thomas och Anders. Han hatar det, men utvecklas under romanens gång …
Jag tycker det är lite väl mycket funderingar hit och dit, boken hade kunnat vara kortare. Men man slukar ändå de sista två tredjedelarna, som är en enda lång suspense fram till det som man vill ska hända. Man känner verkligen med huvudpersonen efter ett tag och bryr sig om honom och hans öde – precis som man ska göra i en bra bok. Och Hans Olsson klipper på exakt rätt ställe.
Jag tyckte språket var dåligt i början, men efter ett tag lossnade det, eller om det var jag som vande mig. De formuleringar som jag irriterat mig på i början för att de inte var trovärdiga passade plötsligt i huvudpersonens mun.
Spelar roll är en klassisk komma ut-bok, och som sådan en spegling av vår tid, där homosexualitet är ett begrepp av väsentlig betydelse. Jag är kritisk till det synsättet, men det hör inte hit.
Jag har läst tre klassiker i den här traditionen nu:
- 1999 läste jag Inger Edelfeldt: Duktig pojke (1977) - betyg 4
- 2004 läste jag Tore Renberg: Mannen som elsket Yngve (2003) - betyg 5
- 2010 läste jag Hans Olsson: Spelar roll (1993) - betyg 3
Nu får det räcka med komma ut-böcker för min del. De är trots allt alla skrivna enligt samma formula – man blir knappast överraskad. Däremot berörd, och jag skulle vilja påstå att den här typen av böcker ingår i något slags skolning.
En bok för alla
ISBN: 9789172214637
Ev fler recensioner på Knuff.
Författare: Olsson Hans
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
