Raymond Chandler: The Big Sleep
måndag 5 april 2010 | 10.49 | 3 kommentarer
Cigaretter. Whisky. Pistoler. Hattar. Kvinnor. Bilar. Det var här allt började, inser jag. Chandler är upphovsman till hela den noir-estetik som sedan 1930-talet kopierats av otaliga deckarförfattare och som i filmen Sin City dras till sin spets. Och som, bör väl påpekas, helt lyser med sin frånvaro hos Mari Jungstedts, Johan Theorins och de andra svenska deckarförfattarnas puttenuttiga småbarnsfamiljer, som snarare verkar ha hämtat inspirationen från den Sverigebild som presenteras i tyska tevefilmer (ja, jag har sett ett antal).
Däremot har Theorin med flera lånat ett klassiskt grepp från Chandler, det så kallade “något var fel”-greppet. Det går ut på att man låter huvudpersonen konstatera i början av kapitlet att det är något som inte stämmer. Därmed kan man tillåta sig långa beskrivningar utan att vara rädd för att tappa läsaren - eftersom denne vill veta vad som inte stämmer. Theorin använde greppet i Skumtimmen, som jag inte har till hands och därför inte kan citera ur. (Det är när Julia går upp på vinden i ett övergivet hus där det typ spökar.) Hos Chandler låter det så här i inledningen av kapitel 24:
The apartment house lobby was empty this time. No gunman waiting under the potted palm to give me orders. I took the automatic elevator up to my floor and walked along the hallway to the tune of a muted radio behind a door. I needed a drink and was in a hurry to get one. I didn’t switch the light on inside the door. I made straight for the kitchenette and brought up short in three or four feet. Something was wrong.
Enkelt och - numera - klassiskt. Lägg också märke till hur pepprad texten är av alla de där noir-markörerna som skulle komma att bli så populära - man vet liksom att lobbyn blänker av krom, att hissen är funktionalistiskt designad, att väggarna är av masonit och så vidare, för man har sett den här världen så många gånger på film. Det är nästan som att Chandler parodierar sig själv, så det är viktigt att komma ihåg att han var först.
Boken är maskulin. Männen är hårda. Kvinnorna är dekoration och farliga frestelser. Bögarna är bögar:
I still held his automatic more or less pointed at him, but he swung on me just the same. It caught me flush on the chin. I backstepped fast enough to keep from falling, but I took plenty of the punch. It was meant to be a hard one, but a pansy has no iron in his bones, whatever he looks like. (s 100)
Bäst är hur Chandler snidar sin huvudperson, privatdetektiven Philip Marlowe - han gör saker hela tiden, till synes ogenomtänkt, vilket får handlingen att snällt rulla upp sig framför honom. Jag gillar också det sätt på vilket Chandler använder sig av bipersoner. De flesta har till uppgift att presentera nya fakta, och man märker tydligt när ett sådant möte är slut. Det påminner lite om de figurer som kunde dyka upp i Nintendoklassikern Zelda och säga saker som: “Lämna lampan till druiden.” På samma tydliga sätt presenteras Marlowes uppdrag i bokens inledning.
Tja, en bra bok helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga än så.
ISBN: 9780394758282
Författare: Chandler Raymond
Millenniumfilmerna
torsdag 18 mars 2010 | 10.58 | 1 kommentar
Jag har nu sett de tre filmerna i Millenniumtrilogin, baserad på Stieg Larssons romaner:
- Män som hatar kvinnor
- Flickan som lekte med elden
- Luftslottet som sprängdes
Den första slank igenom utan större åbäken. Men redan i den andra började jag störa mig på regin/skådespeleriet - de är ju två sidor av samma mynt. I tredje filmen var detta problem så graverande att jag bara med nöd och näppe lyckades se klart den.
Det är så synd! För det första är böckerna riktigt bra, men att något förloras när bok blir film är ju inte någon nyhet direkt. Det här handlar om något annat: Filmerna är dyra (nåja) produktioner. Allt är perfekt. Ljuset, stämningen, miljöerna - jag gillar allt. Men så när skådespelarna börjar prata vill jag bara sjunka under jorden. Hur kan man misslyckas så fatalt med den viktigaste aspekten i en film? Detta som dessutom är ett av de större filmprojekten i Sverige, baserat på en trilogi som väl närmast får betraktas som nationalskatt, samt finansierat med skattemedel (förmodar jag). Hur kan det tillåtas bli så dåligt?
För att illustrera vad jag tycker är dåligt i Millenniumfilmerna har jag saxat några klipp ur dem, så kan ni avgöra själva vad ni tycker. Vi börjar med två klipp ur Flickan som lekte med elden. Journalisten som pratar om trafficking behöver väl knappast någon kommentar alls. Det är bara pinsamt dåligt. Tack och lov blir han mördad ganska tidigt i filmen. Mannen som promenerar med Micke Nyqvist verkar med nöd och näppe komma ihåg sina repliker och levererar dem helt utan trovärdighet. Samme skådespelare var fullständigt lysande i rollen som pappan i Fucking Åmål - det visar hur mycket regin betyder.
Gemensamt för båda skådespelarna är att de gör små märkliga pauser mitt i meningarna. Detta återkommer också i klippen nedan från Luftslottet som sprängdes. Jag antar att det beror på att de har fullt sjå att memorera sina repliker, och det ger intrycket av en billig produktion, ungefär som en såpa där skådespelarna bara läst replikerna ett par gånger före tagning. De lever inte sin roll, de läser den. Ja, låt oss titta på exemplen ur Luftslottet som sprängdes så ska jag fortsätta kommentera efteråt:
Visst, Nyqvist och Endre är professionella, de klarar sig utan regi. De andra gör inte det. Det där bråket på redaktionen är inte övertygande. Och återigen de där pauserna. Lisbeths läkare gör en minimal paus framför “vitala delar”. Svårt ord det där. Fast det ska inte vara svårt för en läkare. Återigen: Så här talar en person som läser rollen snarare än lever den.
Och så denna Noomi Rapace som har prisats till skyarna. Jag tycker inte direkt att hon är dålig, men inte heller särskilt bra. Jag ser inte Lisbeths ilska i henne. Hon är bara tyst och platt. Det kan förvisso bero på att Lisbeth inte visade sin ilska utåt. Men det spelar ingen roll. Rapace har inte den rätta känslan, inte den rätta närvaron. Det är det ingen som har i de här filmerna.
Ta till exempel när läkaren förklarar för Lisbeth att Peter Teleborian sökt henne (inte med bland mina klipp). Här borde en blandning av skräck, förvåning och ilska fylla Lisbeth. I stället ser hon bara upp på läkaren med sina rådjursögon, varpå en tung ljudmatta gör sig yttersta för att övertyga oss om att de är fyllda med skräck, förvåning och ilska. Överlag är det musiken som räddar scenerna.
Varför blev det så här? Varför har den största svenska kommersiella boksuccén genom tiderna, med undantag för Astrid Lindgren (väl?), blivit en sådan kalkon? Med mina mått mätt alltså - att filmerna hyllas av (svenska) recensenter är en annan femma.
Jag tror det beror på att filmerna de facto är billiga. De är inspelade vid samma tillfälle som om det vore en enda film, och sedan utdragna till att bli tre filmer. Att scenerna verkar vara tagna ur en såpa beror på att filmerna producerats på samma sätt som en såpa. Det är handling och spänning som står i fokus, inte regi och skådespelarinsatser. Jag antar att den produktionsmässiga förebilden varit Beckfilmerna. Men dessa genomsyras av just den känsla som Millenniumfilmerna saknar, och det beror mycket på Rolf och Cilla Börjlind, som skriver manus till Beckfilmerna och gör det med fingertoppskänsla. För om manus och skådespeleri är Millenniumfilmernas första två problem, så är manus det tredje. Det måste vara svårt att spela övertygande när manus verkar vara skrivet av en gymnasist. Dialogerna är enkla och lekmannamässiga.
Det verkar alltså som att Alfredson och kompani försökt komma undan med ett hafsverk. Man har inte brytt sig om att försöka få tagningar att “sitta” eller att se till att deltagarna i en scen har den rätta känslan. För man har inte behövt - med alla andra ingredienser som ljus, ljud, scenografi med mera lyckas man ändå förmedla intrycket av en svensk kvalitetsfilm som både kritiker och publik älskar. Jag tycker det är tragiskt.
Uppdatering, några recensioner:
- Jeanette Gentele (SvD) ger Män som hatar kvinnor 5 av 6 i betyg.
- Hynek Pallas (SvD) ger Flickan som lekte med elden 3 av 6 och klagar liksom jag på skådespelarinsatserna.
- Jan Söderqvist (SvD) ger Luftslottet som sprängdes 2 av 6 och klagar på Lena Endres flackande ögonlock.
Imponerande semesterläsning
lördag 13 mars 2010 | 15.37 | 3 kommentarer
Ja, i alla fall om ni frågar mig! Under mina tre veckor i solen läste jag följande nio böcker, i följande ordning och med länkar till recensionen:
- Raymond Chandler: The Big Sleep
- Johan Theorin: Nattfåk
- Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
- Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
- Daniel Åberg: Vi har redan sagt hej då (ej med på bilden)
- Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
- Haruki Murakami: Kafka på stranden
- Edmund White: City Boy
- Arne Dahl: Efterskalv
De här två böckerna (längst ut till höger på bilden) fanns också med i packningen men förblev olästa:
- Orhan Pamuk: Istanbul (inte ännu en självbiografi!)
- Oscar Wilde: The Picture of Dorian Gray (andra omläsningen)
Ett lätt, eller snarare tungt, konstaterande: Hade det inte varit för böckerna hade jag kunnat resa bagagefritt. Fördel läsplatta, alltså. Fast hade jag ens kunnat köpa Davidsons självbiografi från 1962 till läsplatta? Eller Peyrefittes roman från 1959? Kanske den senare. Men hade jag kunnat lämna läsplattan på handduken när jag badade utan att oroa mig för att den skulle bli snodd? Fördel bok.
Arne Dahl: Efterskalv
torsdag 11 mars 2010 | 6.30 | Inga kommentarer
Det är bra! Så mycket mer har jag inte att säga om denna deckare. Jag läser så få böcker i den här genren och när det väl sker slukar jag dem ofta, denna på tre dagar trots att jag var sjuk och svag.
Det är svårt att inte jämföra med Stieg Larsson. Jag tänker främst på Stockholmsskildringen. (En rolig bonus för mig var att boken också utspelar sig i Berlin.) Men jag tänker också på hur rätt allt är. Alltid en kvinnlig chef och en homosexuell karaktär. Som dessutom alltid är den trevligaste och fläckfriaste av dem. Åh, Sverige på 00-talet - vad vackert det var i sin naiva politiska korrekthet.
Jag har läst en av Arne Dahls böcker förut, Misterioso, och precis som i den duggar ordvitsarna tätt. Stryk! tänker man, till exempel här (s 373 i pocketen):
En äldre man som Hultin visste var professor i matematik kom fram till honom och såg ut som en professor i matematik. Stegen var spänstiga som hos en man som hade kommit fram till en lösning på ett knivigt problem. Mannen – eller snarare hans team i kontorslandskapet – hade nämligen kommit fram till en lösning på ett knivigt problem.
Men man har överseende. För här är det inte språket eller stilen som står i fokus, utan spänningen.
395 sidor
Albert Bonniers Förlag, 2006
ISBN: 9789100104184
Fler bloggar om deckare.
Författare: Dahl Arne
Edmund White: City Boy
onsdag 10 mars 2010 | 12.42 | 1 kommentar
Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.
För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).
Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:
Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.
Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:
The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.
Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.
Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:
I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.
Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.
Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex - detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:
The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)
A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)
Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.
White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.
Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):
Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”
Nästa stycke börjar så här:
Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.
Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.
304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025
Författare: White Edmund
Haruki Murakami: Kafka på stranden
tisdag 2 mars 2010 | 1.53 | 2 kommentarer
Efter Nattfåk trodde jag att jag inte gillade romaner med övernaturliga inslag. Jag hade fel. Kafka på stranden fångade mig från första sidan och höll mig sedan i ett fast grepp under två dygn - mer än så behövdes inte trots 518 sidor med liten stil. Magiskt.
Det är en fantastisk historia som berättas, i ordets rätta bemärkelse. Det är flummigt så det förslår på sina ställen, och det blir hela tiden flummigare. Men det är bra! Några olika historier berättas parallellt och fogas samman genom tema och handling. Man förstår boken, men inte på ett medvetet plan, skulle jag nästan vilja säga. Och man blir lycklig av den.
Lägg till detta många visa dialoger, referenser till de viktigaste grekiska dramerna, utläggningar om Beethovens och Haydns skapande, heta sexscener kombinerade med ett övergripande Oidipus-tema, samt en rik symbolik och ett slags metaanvändande av metaforer - detta är min bok!
Har inte så mycket mer att säga än läs! Det här är både Stieg Larsson-tjocklek och Stieg Larsson-spänning - fast på ett väldigt twistat sätt.
Avslutningsvis konstaterar jag att jag först läste Kafka på stranden och sedan Kafka på stranden, även det på stranden, hihi!
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
ISBN: 9789172638495
Författare: Murakami Haruki
Franz Kafka: Dagböcker 1909 - november 1911
söndag 28 februari 2010 | 0.05 | 1 kommentar
Kafkas “dagböcker” är en blandning av dagboksanteckningar, resedagbok och litterära utkast. Det här är första delen dagbok i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. Och det är bitvis rätt trevlig läsning. Bäst är det när det är ren dagbok. Jag tycker man kommer Kafka in på livet bättre än genom breven. Men ändå: Det märks att han var medveten om att detta kanske skulle ges ut i framtiden.
Det är slående hur mycket tidsandan påminner om vår, trots att dessa anteckningar skrevs för nästan 100 år sedan. Förra sekelskiftet var ju Habsburgs storhetstid - det var då man byggde de monumentala stenhus som fortfarande är attraktivast att bo i. (Inte ens det man bygger i dag lyckas överträffa den tidens byggnader i en sådan kvalitetsaspekt som takhöjd.) Det var världsutställningar och de första tunnelbanorna byggdes. En enorm optimism verkar ha präglat livet i metropolerna, dessa de sista åren före världskrigen och depressionen. Det är kul att få rapporter från det, från golvet så att säga. Inte minst gillar jag när Kafka beskriver hur Paris metro fungerar, eller hur en hel gata engagerar sig när en privatbilist (ovanligt på den tiden) krockar med ett cykelbud. Det är förvånansvärt hur lika oss de ändå var på den tiden i vad de ägnade dagarna åt och vad de tänkte på. Precis som vi kände de sig moderna. Största skillnaden mellan nu och då, förutom den tekniska utvecklingen, är kanske att tjänstefolket försvunnit, samt synen på pojkar.
Något som slog mig var också hur “antisemitiskt” Kafka uttrycker sig. Nu var han ju själv jude, men det han skriver visar hur självklar frågan om olika raser var på den tiden. Kafka ger till exempel uttryck för den då rådande synen att judar blev sjuka oftare än andra människor. Han beskriver näsor och andra karaktäristika på ett sätt som skulle få en att rygga tillbaka om det skrevs av en ickejude. Det påminner nästan litegrann om dagens syn på homosexuella, där såväl homon som heteron skämtar friskt om fjollighet och annat som antyder att homosexuella är genuint annorlunda till sin själva konstitution - precis som man menade att judarna var på den tiden.
Kafka var 27-29 år när han skrev de här dagböckerna. Dvs 37-39 med dagens mått - som James Hawes påpekar i Excavating Kafka får man lägga på 10 år för att förstå hur en sekelskiftesmänniska tänkte. Man blev vuxen tidigare då; gifte sig, fick barn osv cirka 10 år tidigare än nu.
De litterära utkasten är inte mycket att hänga i julgranen, enligt mig. Värst är den reseroman han började skriva med Max Brod (som f ö framstår som en ordbajsare utan like - hela tiden nämns nya böcker och citeras högtravande kulturartiklar utan substans): Richard och Samuel. Intetsägande så det förslår, vilket kanske var anledningen till att de inte fortsatte på den. Endast som ett uttryck för deras vackra vänskap är den lite rörande.
Liksom de övriga banden i Bakhålls Kafkautgivning präglas detta av en så hög kvalitet rent pappersmässigt att det nästan känns som en helig handling att vända blad. Översättningen är utmärkt och översättarna guidar och förklarar i noter precis så detaljerat som vi Kafkafans vill ha det. Inte minst är det kul att ta del av de fejder som utspelat sig mellan olika uttolkare av Kafkas handstil.
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll, 2003
ISBN: 9789177422013
Författare: Kafka Franz
Roger Peyrefitte: The Exile of Capri
lördag 27 februari 2010 | 11.05 | Inga kommentarer
Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder.
Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning - jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig omslagskappan (som avslöjar hela handlingen). “He is certainly a ‘dandy’, and a sexual aesthete as well.”
Ja, estet är han verkligen, och som sådan rätt bortglömd. Det här är ändå mannen som orsakade skandaler (med pojkar) som fick honom att fly Paris för det lugna livet på Capri där han byggde sig en villa, “dedicated to the youth of love”, som inskriptionen ovanför ingången löd. Där bodde han under många år tillsammans med sin “sekreterare”, gatpojken Nino. Sedan grundade han tidskriften Akademos:
The first number was published on January 15, 1909. A poetic “Inaugural” introduced it to “those whose enthusiasm comes from Athens”. Jacques only came from Capri, but that was much of a muchness since he wrote: “We come from a land which is clear, luminous and tranquil, and where we have heard the call of Beauty.” The word which he had assigned to himself as a rule of life was thus placed at the very opening of his review, with a capital B.
Romanen är lång och detaljerad. Efter detta inspirerande stycke om en tidskrift som hyllar skönheten följer långa beskrivningar av innehållet i första numret, som jag är tvungen att skumma för att orka med. Samma sak med alla de baroner, baronessor och ett tjog andra titlar som passerar revy - det är kunnigt och genomarbetat men ack så mäktigt.
Som så ofta med biografiska romaner som bara berättar om en persons liv helt kronologiskt blir det ganska långtråkigt emellanåt. I synnerhet som omslagsflärpen redan sammanfattat hela handlingen med skandalen, landsflykten och självmordet. En söt grej är att flärpen även nämner att Peyrefittes “studie i dekadens” är roande läsning - “without ever giving offence”. Ett viktigt klargörande 1961 antar jag, då översättningen gavs ut i England. Således får vi själva tänka ut vad som hände här, när Jacques och Nino återser varandra efter att Nino varit ute på en kryssning som han “flydde” till utan att säga hejdå till Jacques:
Mad with joy, Jacques rushed to meet him. They kissed; and side by side they wept for a long time. Then the same idea crossed both their minds: they stripped, and dived into the clear, blue water, to wash away both “defilement” and tears.
Många av Jacques likar passerar förbi. Esteternas estet Oscar Wilde gör ett kort gästspel - Jacques är bara 17 år när han ser honom och hans älskare bli nekade bord på en restaurang, och man förstår att detta gör starkt intryck på honom. En hel del “uranier” från Berlin förekommer i boken. Roligast av dem är nog baron Manteuffel, som specialiserat sig på studiet av manliga könsorgan, vars utseenden han menade var lika unika för oss människor som våra ansikten. Ett opublicerat manuskript lär ha funnits på Hirschfelds sexinstitut som förstördes av nazisterna på 1930-talet.
Det finns många beröringspunkter mellan denna roman och Michael Davidsons självbiografi, så till den grad att Davidson träffade några av dem som förekommer i romanen, till exempel författaren Norman Douglas. Davidson beskriver också Werners kropp som en “Gemito fisherboy”, och i romanen träffar Jacques denne bildhuggare. Kanske hade Davidson läst The Exile of Capri när han skrev sin självbiografi, som blev färdig året efter att Peyrefittes roman kommit ut på engelska.
På det hela taget en rätt långtråkig bok men viktig i vissa avseenden. Jacques d’Adelswärd-Fersen var en extraordinär person som jag inte ens hade hört talas om tidigare. Det är också detta som höjer betyget från 2 till 3 - boken har väckt nyfikenhet och inspirerat.
Originalets titel: L’Exile de Capri (1959)
Översättning från franska till engelska: Edward Hyams
Secker & Warburg, 1961
ISBN: 9780436369025
Författare: Peyrefitte Roger
Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself
måndag 22 februari 2010 | 12.26 | 2 kommentarer
Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.
Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.
Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 - snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.
Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:
This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.
Skrev han alltså 1962 - i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet - den som riktar sig mot tonårspojkar - gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.
Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:
These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.
När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:
And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ - he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth - whose blue blouse and red scarf he wore.
But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave - in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years - what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I - never he.
Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse - to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.
We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously - I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.
Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:
We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know - this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.
Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.
Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:
It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.
Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan - med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.
Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.
Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare - oftast Reuter eller The Observer - vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:
From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha - without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.
Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:
My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.
Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.
Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos - på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.
Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst - jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.
Författare: Davidson Michael
Johan Theorin: Nattfåk
söndag 21 februari 2010 | 12.02 | 3 kommentarer
Det största problemet med Nattfåk är att det inte finns någon story. Jag vill minnas att det i Theorins debutroman Skumtimmen (tydligen inte recenserad här, men den var bra, jag gav den en fyra) fanns något slags ouppklarad mordhistoria, ett mysterium som väntade på att lösas och som fick mig att fortsätta läsa. Något liknande hittar jag inte i Nattfåk. I stället finns där diverse övernaturliga inslag som varken är övertygande eller skrämmande.
Bidragande till mitt ointresse under första halvan av boken är den outhärdligt söta familj det handlar om: Pappa Joakim, mamma Katrina, och så lilla Livia och Gabriel. De har just sålt sin villa i Bromma och flyttat till en förfallen gård på Öland, Åludden, som de ska rusta upp. Jag tror att följande mening sammanfattar allt jag har emot denna familj:
När barnen somnat hade de gått igenom de södra rummen på nedervåningen och funderat över hur deras olika personligheter bäst skulle komma fram i färgvalen.
Jag skrev ett stort “SPY” i kanten och funderade på om inte Johan Theorin är den socialt accepterade varianten av Camilla Läckberg; båda skriver om småbarnsföräldrar för småbarnsföräldrar. I alla fall antar jag att det bara är sådana som kan uppskatta allt detta daltande med barnen som vi plågas med under de första kapitlen. Det är överlag väldigt långtråkigt i början. Långa transportsträckor som är helt onödiga. Mycket fluff, inget flyt. Och hela tiden verkar författaren göra allt för att jag ska ogilla hans protagonist. Ett exempel när Joakim är ute och kör bil:
I en korsning stod han inklämd mellan en buss och en sopbil och såg en kvinna knuffa en barnvagn över gatan. Barnet i vagnen frågade något, men mamman stirrade bara rakt fram med sur blick.
Jag ogillar honom för att han är så präktigt god när han lägger märke till den vardagstristess som genomsyrar samhället, eller vad de där orden nu ska få oss att tänka. Joakim är god, och inget kunde vara tråkigare. Jag antar att han är god för att han är den av karaktärerna som författaren tänker på som sig själv, så som brukar vara fallet när de heter något liknande. Joakim Westin/Johan Theorin är dessutom duktigt könsrollsmedveten och låter Livia sparka boll med en killkompis:
Sedan vände hon snabbt runt och fångade in bollen med fötterna i ett hörn av rummet och sparkade tillbaka den med ett hårt skott.
Snälla, bespara mig dessa söta detaljer. Det jag hatar är alltså den borgerliga familjeidyllen, den är som den pastisch på lyckad svensk medelklass som brukar förekomma i tyska tevefilmer som skildrar livet i ett icke namngivet nordligt paradis. Nå, det visar sig att allt inte är så perfekt med familjen Westin. Faktum är att den är mer komplicerad än de flesta, men det första intrycket som hamrats in under första halvan av boken sitter djupt.
Det finns karaktärer jag gillar också. Katrinas mamma Mirja t ex, en alkoholiserad konstnär vars värme och goda intentioner man verkligen känner - that’s my man! Och så Gerlof förstås. Han är med väldigt lite i den här romanen, men är lyhört skildrad. Det här är Theorin när han är som bäst - synd att den gamle mannen inte fick vara med mer.
Den känsla som Theorin besitter när han skildrar Mirja och Gerlof saknas helt i kapitlen om några småskurkar som gör inbrott i sommarstugor, liksom i några korta comic relief-passager med tanter som pratar med varandra på ett ålderdomshem. Här ska man skratta igenkännande åt den kärleksfullt karikatyriserande skildringen av ett par pensionärer antar jag, men jag säger: Stryk!
Det övernaturliga kommer in lite här och var. Minst trovärdigt är det att småskurkarna leker anden i glaset och låter Aleister Crowley bestämma var de ska göra inbrott. Men det är inte särskilt mycket mer trovärdigt, och inte mer skrämmande, på andra ställen. Mest är det Joakim som får höra diverse röster från döda människor. Han går upp i det så till den grad att han helt försummar sina barn - medan de sover smyger han ut i en lada för nattliga seanser med de döda. Det händer inte bara en gång. Ibland stannar han inne och smyger in till sin dotter på natten för att utnyttja henne som medium när hon pratar i sömnen. Ge dig, Joakim! Jag tycker inte att det är något fel i sig på en huvudperson som tror på spöken, men jag tycker inte att författaren gör det trovärdigt att Joakim verkligen gör det. Han framstår bara som en vilsen toffel, och det enda som gör att jag kan känna sympati för honom är att han utsätts för diverse obehagligheter.
Ingen story som sagt. Ändå börjar man vända blad snabbare under andra halvan av boken. Han får till det ibland, Theorin, med oväntade kapitelslut (cliffhangers är att ta i). Och upplösningar är han uppenbarligen bra på. Det är snyggt, smart och rafflande - men det räcker inte.
Författare: Theorin Johan
Sök
Om Bokoffer
Den här bloggen handlar om böcker jag läst. Vill du veta mer?
Författare
Bokbloggar
Flöden
Admin
